Vägverket har av regeringen fått i uppdrag att vara den pådrivande och samlande kraften i Sverige vad gäller säkerhet och miljö i vägtransportsystemet. Det uppdraget har formulerats i propositioner (bl. a. proposition 1995/96:131 Vägverkets sektorsansvar inom vägtransportsystemet m.m. och proposition 1996/97:137 Nollvisionen och det trafiksäkra samhället), regleringsbrev och regeringsuppdrag (bl. a. K97/4012/4, Uppdrag med anledning av riksdagens beslut om nollvisionen och det trafiksäkra samhället). Uppdragen omfattar inte bara Vägverkets traditionella roll som ansvarig för infrastrukturen utan också arbete med utveckling av fordonens miljö- och säkerhetsegenskaper. Vad gäller fordonsdelen har regeringens uppdrag och det sätt på vilket Vägverket tolkat det fått olyckliga konsekvenser genom sitt snäva nationella perspektiv. Vi har på senare tid sett ett flertal exempel på detta misslyckande.
Vägverket har presenterat ett antal initiativ som syftar till att styra den svenska bilförsäljningen i riktning mot säkrare och miljövänligare bilar. Förra sommaren presenterades en resepolicy som bl. a. ställde bränsle- förbruknings- och viktkrav på bilar. De senaste åren har Vägverket deltagit i och finansierat krocktester som fått ett stort genomslag i media (EuroNCAP). I år har man presenterat ett förslag till säkerhetsrating av bilar baserat på så vitt skilda källor som Folksams olycksfallsstatistik, EuroNCAP-testerna och en tysk motortidnings tester. Samtliga dessa initiativ har utsatts för en omfattande kritik, dels för att ha varit dåligt underbyggda, dels för att initiativ som styr den svenska bilförsäljningen i en annan riktning än bilförsäljningen i det övriga Europa utgör ett handelshinder och går stick i stäv med de intentioner som genomförandet av den inre marknaden bygger på.
Jag vill i det fortsatta peka på tre problem med det angreppssätt regeringen och Vägverket har haft.
För det första skapar det ett regelverk som är unikt för svensk marknad och därmed utgör handelshinder och försämrar den inre marknadens funktions- sätt. Sverige har sedan inträdet i EU 1994 i stort sett anpassat den lagstiftning som ställer miljö- och säkerhetskrav på fordon till EU:s gemensamma. Syftet med en gemensam lagstiftning i hela Europa är att varor fritt ska kunna flöda över gränser och därmed bidra till bättre fungerande marknader och större välstånd. En gemensam lagstiftning är långt mycket kraftfullare vad gäller att driva på industrin att förbättra produkterna än vad unika nationella lagstiftningar är. En viktig poäng är att industrin kan använda sina resurser till att utveckla produkterna mot hårt ställda krav på en stor marknad i stället för att anpassa sig till olika krav på olika marknader. Samtidigt som Sverige har bedrivit detta omfattande harmoniseringsarbete har regeringen givit Vägverket i uppdrag att använda andra instrument än lagar, t ex konsument- information, upphandlingspolicy, publicering av krocktester etc, för att påverka den svenska bilmarknaden så att den ändå får av staten givna förut- sättningar som avviker från de förutsättningar som gäller för det övriga Europa. Dessa instrument blir, om de är effektiva, på samma sätt som avvikande lagkrav ett av staten skapat handelshinder.
För det andra blir nationella särlösningar verkningslösa ur miljö- och trafiksäkerhetssynpunkt eftersom den svenska marknaden är för liten för att påverka den internationella bilindustrins utvecklingsarbete. Vägverkets nuvarande arbetssätt på fordonssidan bidrar därför inte på ett effektivt sätt till uppfyllandet av riksdagens mål för trafiksäkerhet och miljö. Det är självfallet mycket effektivare att driva på bilindustrin genom att implementera regler, konsumentinformationssatsningar m.m. på EU-marknaden där det säljs 13 miljoner bilar, jämfört med att använda samma instrument på den svenska marknaden där det 1997 såldes 225 000 bilar. Med undantag för Saab och Volvo finns det ingen biltillverkare som säljer mer än 2 procent av sin totala produktion på den svenska marknaden. Intresset för att utveckla bilar mot svenska särregler är självfallet begränsat. Argumentet mot att jobba på EU- nivån brukar vara att det tar lång tid innan nya regler träder i kraft. Det måste emellertid vara bättre att införa verkningsfulla regler på något års sikt än verkningslösa nationella särlösningar omedelbart. Sverige har med sin tradition på trafiksäkerhetsområdet stora möjligheter att påverka i EU. Vägverket har med sin kompetens goda förutsättningar att driva på EU:s regelutveckling.
För det tredje skapar Vägverkets initiativ en förvirring bland konsumenter och tillverkare eftersom de inte är anpassade till den svenska miljö- och trafikpolitiken i övrigt. Med sin resepolicy underkänner Vägverket bl a Volvo S70 och Saab 9-3, två av de mycket få bilar som är klassade i Miljöklass 1. Hur ska svenska konsumenter tolka statens budskap om vad som är bra fordon ur miljö- och säkerhetssynpunkt? Och hur ska de biltillverkare som de här åtgärderna syftar till att påverka tolka signalerna?
Enligt regeringsförklaringen ska den svenska EU-politiken bli mer offensiv. Genom Regeringskansliets nya organisation markerar regeringen också sin vilja att integrera trafikpolitiken och näringspolitiken i det nya Näringsdepartementet. Det måste avspegla sig också i Vägverkets uppdrag. Om regeringen gjorde mycket tydligt att Vägverket ska driva på utvecklingen mot säkrare och miljövänligare bilar på EU-arenan skulle det gynna:
? fordonsdelen av arbetet med trafiksäkerhet och miljö och därmed göra det lättare att i Sverige nå riksdagens mål ? ? den inre marknadens funktionssätt ? ? konsekvensen och helheten i trafik- och miljöpolitiken till gagn för den tydlighet som konsumenter och näringsliv kan vänta sig? ? 10F? ? P ? Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Vägverkets uppdrag inom säkerhet och miljö inom vägtransportsystemet.
Stockholm den 22 oktober 1998
Elizabeth Nyström (m) Lars Björkman (m)