Dalsland är ett landskap som varit hårt drabbat av
eftersläpning på flera områden inom infrastrukturen. Främst
är det vägstandarden som är eftersatt men även flera andra
kommunikationsmedel häftar med betydande brister. Från
såväl näringslivet som kommunerna och samfällt landskapets
företrädare i Dalsland har detta påtalats för regeringen flera
gånger brevledes men också i direkta uppvaktningar då man
tecknat situationen för landskapet och dess näringsliv.
Dalsland har en tyngdpunkt inom sin industri på tunga
basnäringar som ger många deras utkomst. Uppvaktningarna
och brevbudskapen till regeringen har inte besvarats med den
snabbhet som varit önskvärd, än mindre har relevanta
åtgärder kommit i fråga.
Dalsland är det landskap i Sverige där man upplever att man kommit "sist i
kön" vid alla nya kommunikationsmedel. Det har varit ett svårt handikapp
för bygderna och deras näringsliv och den trenden har ännu inte brutits.
Dalslands kanal t.ex. färdigställdes lagom till den tidpunkt då lamcashire-
metoden hade spelat ut sin roll och järnbruket kunde inte nyttiggöra sig
kanalen på avsett sätt. Kanalen nyttjades emellertid under en tid då bruken
strukturerades om till massa och pappersbruk och ett antal sågverk byggdes
upp. Men en en s.k. riktig järnväg saknade man. Så kom järnvägslinjen
Mellerud-Bengtsfors-Årjäng-Arvika först 1936. Det upplevdes som alltför
sent. Nu är persontrafiken sedan länge nedlagd och enstaka godstransporter
och turistiskt dressinåkande är det enda som är kvar. När nu den nya
etableringen av Norge-Vänerlänken skall dras genom Dalsland är det ange-
läget att man inte kör genom landskapet utan att ha erforderliga tågstopp.
Automatiseringen av telenätet var fullt infört först i slutet av 60-talet. De
nya AXE-systemet kom med stor fördröjning. De mobila telefonlinjerna har
fortfarande stora brister och vissa system har ingen täckning i landskapet.
Också här var landskapet sist i kön.
Vägnätet är det som uppenbart varit mest drabbat av den njugghet som
investeringar och underhåll gett vid handen. Alla andra vägområden i
Sverige har kunnat komma i fråga långt innan landskapet Dalsland har
kunnat ta del av erforderliga insatser. Särskilt besvärligt är det under
tjällossningsperioden då 50 % av vägnätet i nordvästra Dalsland är starkt
begränsat eller avstängt. Det försvårar i hög grad de tunga transporterna till
industrin i skogsbruksnäringen, vilket förorsakar driftsstörningar och för-
luster för dessa industrier.
Från Folkpartiets håll har vi i interpellationsdebatter och motioner påtalat
dessa brister och krävt en annan fördelning av väganslagen som skulle
tillgodose elementära krav på vägstandard och hållbarhet i landskapet. Detta
med anledning av näringslivets dominerande inriktning med exportindustrier
på verkstads- och skogsnäringens sida. Nu har det under långa tider
förorsakats driftsstörningar och stora förluster för dessa industrier. Även
övrig industri känner av belastningen. Det kan vara viktigt att påpeka att en
av de större industrierna, Lear Corporation i Bengtsfors med flera hundra
anställda, är Volvo personvagnars enda utomstående sekvensleverantör, dvs.
med en högre precision än "just-in-time". När störningar under sådana
transportbetingelser sker uppstår oerhörda kostnader då man äventyrar att
Volvos Torslandafabrik kan bli stående.
Dalsland som
exportlandskap
Skall man förstå Dalslands utsatta läge måste man ha en
ingående kunskap om situationen. Att ett glesbefolkat
landskap har särskilda svårigheter är uppenbart. Men därtill
kommer att man har en förhållandevis stor tyngdpunkt i
verksamheten på exportindustri och stort behov av
fungerande transporter.
Enligt SCB:s statistikuppgifter kan man finna att medan rikssnittet per
anställd inom exportverksamheter är knappt en miljon kronor är exportvärdet
per anställd i Dalslands industri 1,2 miljoner eller nära 1/3 högre.
Industrisysselsättningen är så hög som 52 %, vilket innebär att den totala
exporten per yrkesverksam i vissa kommuner ligger så högt som mellan
500 000-600 000 kronor. Rikssnittet i motsvarande verksamheter är knappt
20 % som innebär att export per yrkesverksam i en sådan jämförelse blir
betydligt lägre: Drygt 150 000 kr/anställd.
Vad landskapet behöver är självfallet ett lyft när det gäller eftergymnasial
utbildning. Gymnasieskolorna har ökat i antal och förstärks, senast genom att
Bengtsfors kommun har egen gymnasieskola. Sådan finns likaledes i Åmål
och hantverksutbildningen Steneby i Dals Långed är på gång att få
högskolestatus. Folkhögskola finns i Färgelanda kommun och intresset för
distansundervisning på högskolenivå är tydligt och uppenbart. Vidare
behöver telenätet ses över.
Järnvägstrafikens funktion måste upprätthållas på högre nivå. Det gäller
såväl Vänerlänken uppemot Karlstad, Värmland och norrut (f.d. Bergslagens
järnväg) och inte minst den nya satsningen på Norgeleden som kommer att
dras strategiskt genom Dalsland. Här är det viktigt att man kan få del av
denna snabbtågsled för persontrafik som innebär att man når Oslo och
Göteborg på mindre än två timmar. Skulle tågstopp i Dalsland utebli skulle
det upplevas som en orättvis behandling och ett besvärande handikapp, dels
rent praktiskt i sak, dels också psykologiskt negativt. Därför är det angeläget
att hela järnvägskonceptet på de båda järnvägslederna får ett sådant upplägg
att inte minst behovet av persontransporter i högre grad kan tillgodoses än i
dag.
Det måste konstateras att även om olika infrastrukturer får en nödvändig
förbättring så kommer det att vara avgörande hur vägnätet utvecklas. Skall
området och landskapet få en framtid krävs det bättre vägar. Under senare år
har trafiken ökat - såväl persontrafik som tung trafik på Riksväg 45 och
länsväg 172. Riksväg 75 som är klassad som en tung inlandsled har stort
behov av kompletterande utbyggnad som gör att den håller god nationell
standard och kan vara den viktiga pulsåder som behövs såväl inom
landskapet som i de längre transporterna norrut samt söderut mot Älvdalen
och Göteborg. När det gäller riksväg 172 så är den en allt viktigare trafikled
när de historiska kommunikationslederna Dalslands kanal och järnvägen
Mellerud-Bengtsfors-Årjäng inte längre är aktuella. Det visar sig att
lastbilschaufförerna har upptäckt en god genväg genom Dalsland till Norge.
Det är uppenbart att man får en snabbare tullhantering i Örje än vid andra
gränspasseringar.
Pendlingen för arbetsresor är allt viktigare. Det finns i området
28 industriföretag med nära 3 000 anställda och en omsättning på bortemot
4 miljarder kronor. Av detta beräknas 3/4 gå på export. Hela verkstads-
industrin och skogsbrukets förädlingsindustri är beroende av vägtranspor-
terna. Den höga andelen tung trafik kräver hög vägstandard. Under senare tid
har ett stort antal olyckor drabbat vägavsnitt som för länge sedan skulle vara
permanentade i förbättrat skick men som fortfarande är provisoriska. För
några veckor sedan välte en långtradare vid Kessviken sedan kurvan framför
gamla järnvägsspåret blivit för stor. Det här upprepades flera gånger med
olyckor för den tunga trafiken. Ännu svårare passager finns som t.ex. den
branta kurvan vid Kråkviken. Där har flera långtradare vält det senaste året.
Sammantaget är det dock den del av 172 som går mellan Kråkviken och
Kessviken som är besvärlig. Problemen är uppmärksammade och Kommu-
nikationsdepartementet har besökt området. Vägsträckningen här ändrades
för ett 10-tal år sedan. Avsikten var att det tillfälligt skulle vara en väg-
sträckning som innehöll två skarpa kurvor vid järnvägsövergångarna. Bäst
vore att låta vägen hålla sig på västra sidan om järnvägen. Då hade man
undvikit kurvan vid sjön, undvikit mossmarken och man hade sluppit
ytterligare en skarp kurva vid Kessviken. Det är att beklaga att vägsträckan
Bengtfors-Gustafsfors inte finns med i den tioårsplan för Vägverket som
Länsstyrelsen för Västra Götaland tidigare fastlagt. Problembilden har
ytterligare accentuerats och det fruktas i området att transporter med farligt
gods är utsatta för en oerhörd olycksrisk då de bilar som gått av vägen som
regel har voltat fullt ut.
Det behövs en upprustning som kräver att fördelningen och prioriteringen
av vägmedlen ses över ånyo. Den berör också den allt viktigare turismen som
behöver trafiksäkra leder i detta natursköna landskap och inte skall behöva
drabbas av intrycket - som ofta blir bestående - att det dåliga vägnätet
avhåller den viktiga turistströmmen till landskapet.
Den landskapsinteriör vi har tecknat som i hög grad också är en problem-
bild är viktig att uppmärksamma. Regeringen har blivit påmind om det
genom brev och uppvaktningar och riksdagen har tidigare från Folkpartiets
sida aktualiserat de frågor vi här tagit upp.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att medel för Vägverket omdisponeras så att väg 172 Bengtsfors-
Årjäng får en sådan upprustning att farliga passager byggs bort och en god
standard för godstransporter kan upprätthållas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att riksväg 45 får den förbättring som gör att avsnittet genom
Dalsland når en godtagbar standard för en viktig riksled genom inlandet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tågstopp i Dalsland på det utbyggda järnvägsnätet beaktas och
säkerställs,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tjällossningsskadornas omfattning begränsas genom en
vägförstärkning av erforderligt mått så att näringslivets behov och den
dagliga pendlingstrafiken säkerställs,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att erforderlig upprustning av infrastrukturen i stort och den nya
teletekniken snabbas upp i sin utbyggnad för att främja landskapets
näringsliv och framtid.