Färdtjänsten utgör alltjämt för många funktionshindrade den enda möjligheten att företa lokala resor. Den kollektiva trafiken är ännu inte tillgänglig, t ex för rullstolsburna, annat än i mycket begränsad utsträckning, och det kommer att dröja ännu många år innan den kan sägas vara till för alla.
I ett samhälle som vårt måste man kunna resa och förflytta sig dagligen, ibland ganska långa sträckor, för att delta i samhällslivet. De resvane- undersökningar som företas med jämna mellanrum visar att svensken i genomsnitt ökar sitt dagliga resande för varje år. Studier bland färd- tjänstresenärer och erfarenheterna från handikapporganisationerna visar på en motsatt utveckling bland dem som är beroende av färdtjänst. Det innebär att dessa grupper avlägsnar sig från det handikappolitiska målet om full delaktighet och jämlikhet.
Det förefaller att finnas två huvudsakliga skäl till att färdtjänstresenärerna minskar sitt resande. Det ena skälet är att huvudmännen för färdtjänsten genom komplicerade beställningsrutiner och regelsystem minskar den enskildes möjlighet att skaffa sig överblick över sina resor. Beställda fordon uteblir eller blir kraftigt försenade. Samresesystemen gör det närapå omöjligt för resenären att beräkna restiden osv. Tanken om att man skall kunna resa gemensamt även med färdtjänst är naturligtvis riktig, men det är djupt olyckligt om systemen går ut över människors möjlighet att faktiskt resa, när ändamålet borde vara att ge bättre resemöjligheter genom att varje resa genomförs till en lägre kostnad.
Det andra skälet till minskat resande är kostnaderna. Genom att huvud- männen för färdtjänsten är fria att sätta avgifterna så länge de inte överstiger självkostnaderna, har priset blivit ett instrument för att reglera resandet, dvs minska det. Det fungerar tvärt emot kollektivtrafiken där priset används för att stimulera resandet. Handikappolitiska utredningsinstitutet gjorde en studie av rörelsehindrades ekonomi våren 1998. Ett av de resultat man fann var att den genomsnittlige färdtjänstresenären hade ungefär samma månadskostnad för färdtjänst 1998 som 1996, men reste 20 % mindre per månad.
Vänsterpartiets inställning är att personer som är beroende av färdtjänst skall ha samma möjligheter att resa och förflytta sig som kollektivresenärer och att kostnaderna för detta inte får vara högre än för det kollektiva resandet. Dessutom måste färdtjänsten kompensera för att färdtjänst- resenärerna saknar alternativa förflyttningssätt som att gå, cykla osv. Riksdagen bör hemställa hos regeringen om förslag till förändring av lagen om färdtjänst i syfte att tillgodose dessa behov. I 8 § i lagen om färdtjänst sägs att när den resande behöver ledsagare under resorna, så skall tillståndet även omfatta ledsagaren. Detta har på många håll kommit att tolkas som behov av ledsagare under själva färden. Konsekvenserna härav blir synner- ligen olyckliga. Färdtjänstresenären kan t ex inte företa en resa tillsammans med någon annan om det inte behövs ledsagare under själva färden. Detsamma kan gälla personer som har personlig assistent och som har behov av assistans både före och efter färden men inte under densamma. Alternativt kan den assistansberättigade tvingas betala för sin assistents resa med färdtjänst. Det kan bli betydande kostnader för den som reser ofta och detta finns inte inräknat i schablonen för assistansersättningen.
Vänsterpartiet anser att lagen om färdtjänst bör ges en sådan innebörd att den färdtjänstberättigade har rätt att utan kostnad ta med sig ledsagare och personlig assistent vars service behövs under bortavaron från hemmet. Riksdagen bör hemställa hos regeringen om förslag om ändring i lagen om färdtjänst i enlighet med detta.
Samma problem som redovisats när det gäller 8 § i lagen om färdtjänst, finns också i 6 § i lagen om riksfärdtjänst. Vänsterpartiet anser att för ledsagare eller personlig assistent vars service behövs under bortavaron från hemmet bör reskostnaden för den personen täckas av riksfärdtjänsten. Dvs. på samma sätt som när ledsagare behövs under själva resan. Riksdagen bör hemställa hos regeringen om förslag i enlighet med detta. Vänsterpartiet anser inte att dessa förändringar påverkar kostnaderna för färdtjänsten. Om en annan bedömning skulle göras förutsätter vi att regeringen prövar frågan inför nästa års ekonomisk vårproposition.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 8 § lagen om färdtjänst så att det tydligt framgår att ledsagare och personlig assistent skall omfattas av tillståndet att resa,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i 6 § lagen om riksfärdtjänst så att det tydligt framgår att ledsagare och personlig assistent omfattas av tillståndet att resa.
Stockholm den 25 oktober 1998
Ingrid Burman (v)
Ulla Hoffmann (v) Kalle Larsson (v) Lena Olsson (v) Rolf Olsson (v) Claes Stockhaus (v) Carlinge Wisberg (v)