De allra flesta barn i Sverige i dag har det bra, men det finns tyvärr också barn som far illa, barn som har det svårt på olika sätt. Vi måste hitta verktyg för att se dessa barn och på ett tidigt stadium analysera det som är källan till hur barnet mår. Det kan gälla skolan, hemmet, föreningslivet och fritiden. Men det kan också gälla våldet som riktas mot barn, omhändertagande, social service, handikappades situation, flyktingbarn i Sverige. Och det kan gälla Sveriges förhållande till barn internationellt.
Om alla beslut får en konsekvensanalys om hur barnen påverkas, om alla som arbetar med barn och ungdomar utbildas i intentionerna med FN:s barnkonvention om hur barn ska respekteras har vi kommit långt. För barnens skull bör detta sättas in i en tidsplan.
I Unga Örnars rapport "Dela lika? Barn tänker och tycker om rättvisa" redovisas en enkätundersökning där barn i årskurs 4-6 har fått möjlighet att ge sina synpunkter på bland annat skolan. I undersökningen framkommer det att endast 47 procent av eleverna kan prata med sina lärare om sina problem eller om något som bekymrar dem. Vidare uppger 78 procent av eleverna att det finns lärare som bryr sig om vad de säger eller tycker. En klar majoritet, men det finns också barn som inte känner sig hörda.
Det allvarligaste är kanske ändå att det är vissa grupper av barn som känner sig mindre hörda i skolan och i samhället som helhet. Det gäller i högre utsträckning för barn som bor i lägenhet än för dem som bor i villa eller radhus. Och även barn med minst en förälder född utomlands känner sig mindre hörda. Det betyder att skolan och samhället inte kan uppfylla behoven för grupper av barn som även i andra situationer kan vara mer utsatta.
För barn är svårigheten att påverka sin vardag och avsaknaden av barnperspektiv i många kommuner ett stort problem. Ett större inflytande för barn skulle innebära att vi skulle få mer harmoniska barn. Om barnen känner sig behövda och lever i ett samhälle som tar hänsyn till barnens behov kommer det också att innebära att skolan blir mer framgångsrik. Det är viktigt att betona att vi ska ta vara på barnens engagemang.
Ge Barnombudsmannen, Ungdomsstyrelsen och Kommunförbundet i uppdrag att utveckla metoder för hur barns delaktighet och inflytande kan konkretiseras i de kommunala handlingsplanerna. Barn och ungdomar ska också få möjlighet att få inflytande över samhälls- och trafikplanering.
Det finns goda exempel på hur långt en del kommuner har kommit med att införliva FN:s barnkonvention. Men det finns också dess motsats dvs. att flera kommuner ännu inte tagit sig tid till att behandla dessa frågor.
Enligt Barnombudsmannen är det bara 25 procent av kommunerna som har behandlat FN:s barnkonvention i kommunfullmäktige. Av dessa kommuner är det bara fyra som har som ambition att barnkonventionen ska genomsyra all verksamhet i kommunen.
Eftersom Sverige har skrivit under barnkonventionen är det en skyldighet att efterleva den. Varje kommun borde göra ett barnbokslut som visar hur barnen har påverkats av beslut som har tagits i kommunen. Barnkonse- kvensanalyser bör göras som visar hur barn kommer att påverkas av olika beslut. Utbildningar för politiker och tjänstemän om hur FN:s barn- konvention ska införlivas i beslutsprocessen och att barn är med i beslustprocesser är också viktigt. Kreativiteten i skolan och samhället ska släppas fram.
Detta borde inte vara någon omöjlighet att uppfylla. I Norge är varje kommun skyldig att ta fram barnplaner. Det betyder att man i alla kommunala beslut måste ta hänsyn till barnen, men det betyder också att barnen måste vara med i beslutsprocessen. Barnplanerna har inte uppfattats som ett hinder i Norge. I stället har barnplanerna berikat och förbättrat kommunernas arbete. I förlängningen har barnplanerna gjort att det finns ett större engagemang hos de unga för att delta i föreningsliv och i politiken.
Om vi ger barnen mer inflytande nu kommer det att innebära större möjligheter att utveckla och klara vår framtida demokrati.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om FN:s barnkonvention.
Stockholm den 12 oktober 1998
Monica Green (s)