Moderata samlingspartiet har avvisat samtliga de
försämringar som den socialdemokratiska regeringen
föreslagit och drivit igenom och som drabbat de
funktionshindrade sedan hösten 1994. Vi har försvarat de
funktionshindrades situation även i tider av mycket
ansträngd ekonomi. Vi har i praktisk handling visat att vi
menar allvar när vi säger att människor som behöver det
offentligas stöd och omsorg alltid skall garanteras detta.
Det är en klar kontrast mot socialdemokraternas ständigt vackra ord när det
gäller de funktionshindrade och den bistra verklighet som alltfler
handikappade upplever just på grund av de försämringar som genomförts de
senaste åren.
"Vi har gjort mycket som skadat många människor" - citatet kommer från
en intervju med statsminister Göran Persson i TV 4 den 12 mars 1997. Det är
ett uttryck för hur socialdemokratisk besparingsstrategi haft sin tyngdpunkt
på de människor som har störst behov av stöd. De besparingar olika
(s)-regeringar genomfört både före 1991 och efter 1994 har slagit hårdast och
utan urskiljning mot de allra svagaste individerna i samhället. Att få balans i
vårt lands ekonomi är på sikt det enda sättet att skapa förutsättningar för en
välfärd värd namnet och det är ledstjärnan i det moderata arbetet. Men trots
ett ekonomiskt allvarligt läge har vi moderater avvisat förslag från
regeringen som - om de genomförts hade - försämrat de funktionshindrades
situation.
Moderata samlingspartiet vill i stället begränsa skatteuttaget för svenska
folket så att den övervägande delen av inkomsttagarna kan leva på sin lön
utan bidrag och subventioner och att de grupper som på grund av sjukdom
och handikapp har behov av stöd skall tillförsäkras rimlig och med andra
grupper jämförbar levnadsstandard.
Vi moderater har förslag på omfattande besparingar i de offentliga
utgifterna. Men, det handlar om ersättningsnivåer i socialförsäkringen för
människor som arbetar och kan påverka sina utgifter på ett helt annat sätt än
t.ex. funktionshindrade och äldre. Besparingarna vägs dessutom upp av våra
förslag till skattesänkningar. Vi höjer inte bidrag. Vi sparar på företagsstöd,
partistöd, presstöd och AMS-åtgärder som tränger undan riktiga jobb. Vi
avvisar kärnkraftsavvecklingen och vi vill inte använda skattebetalarnas
pengar till att finansiera kommunala förlustföretag. I stället prioriterar vi
stöd
till dem som är mest utsatta och som har minst marginaler. En
funktionshindrad person skall inte behöva bekymra sig om sin rätt till
assistans.
Staten och kommunerna måste koncentrera sitt stöd till dem som behöver
det allra bäst. Vi vill återställa 1994 års handikappreform. Vi vill införa en
frivillig läkemedelsförsäkring med ett starkare högkostnadsskydd för att
lindra bördan för de långtidssjuka, medan andra som är friskare och har det
lite bättre i stället måste räkna med att betala något mer. Därför vill vi också
förstärka högkostnadsskyddet vid tandvård. Vi vill reformera avgiftssystemet
inom äldre- och handikappvården så att avgifterna håller sig inom ramen för
rimliga förbehållsbelopp. Vårt förslag om avdragsrätt för hemnära tjänster
innebär också en förbättring för såväl äldre som funktionshindrade, som ges
ökade möjligheter att om man så önskar själv ordna den service man behöver
och ha rätt att dra av kostnaderna för detta.
Nu vrids utvecklingen tillbaka genom att en tillväxthämmande högskatte-
politik satts i högsätet. Den vänsterpopulistiska ekonomiska politik som
regeringen driver drabbar de svagaste i samhället. Vi vill ändra på det.
Moderat handikappolitik
Skälen till vår förda politik för trygghet för alla i samhället
är flera. Behovet av att finansiera statsfinanserna har varit
och är fortfarande mycket stort. Vi kan dock inte acceptera
att de personer som har störst behov av den offentliga
sektorn i den socialdemokratiska politiken alltid skall få ta
det största ansvaret. Till skillnad från socialdemokraterna
anser vi att det är de människor som inte drabbats av ett
funktionshinder som skall ta ett större personligt ansvar.
Genom exempelvis karensdagar och bibehållen 75-procentig
ersättningsnivå inom t.ex. sjukförsäkringen, kombinerat med
skattesänkningar riktade mot särskilt låg- och
medelinkomsttagarna, skapas ett utrymme till att värna
omsorgen om framför allt våra äldre och funktionshindrade.
Vi vet att det finns en bred uppslutning kring detta sätt att fördela den
offentliga sektorns utgifter. Det kan t.ex. inte vara rimligt att en genom-
snittlig socialbidragstagare betalar mer i skatt än vad hon eller han får i
bidrag.
Stödet till funktionshindrade skall vara mångsidigt och anpassas till den
enskildes särskilda förutsättningar. Den funktionshindrade skall ha möjlighet
att påverka sin egen situation, t.ex. genom att kunna välja vårdpersonal,
omsorgsform och hjälpmedel. I missförstådd jämlikhetssträvan anser
socialdemokraterna att alla människor är "lika" även på det sättet att alla har
samma behov, som om alla vore stöpta i samma form. Kommunaliseringen
av assistansersättningen är ett sätt att bakvägen minska valfriheten och
likforma stödet.
Vi har föreslagit att lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade
(LSS) och lagen om Assistansersättning (LASS) återställs till vad som gällde
före de av socialdemokraterna genomförda försämringarna.
Vi moderater ser det fullständigt självklart att människor med funktions-
hinder är individer med varierade och särpräglade behov och önskemål. Det
var också den bärande grunden för 1994 års handikappreform. Det är
behovet som skall avgöra vad som är hjälpmedel, inte hur hjälpmedlet är
konstruerat, inte om det betraktas som avancerat eller enkelt, inte om det är
dyrt eller billigt.
Moderna hjälpmedel är för många människor skillnaden mellan ett liv i
passivitet och invaliditet eller möjligheten att leva ett så normalt liv som
möjligt. Därför är det allvarligt när den offentliga sektorns monopol inte
klarar av att underlätta livet för landets handikappade. Vi vet också att väntan
på hjälpmedel riskerar att försvåra en invaliditet, men väntan kan också leda
till depressioner och arbetsoförmåga. Därför måste alla vägar prövas för att
komma till rätta med dagens kösituation och brist på flexibilitet inom
hjälpmedelsområdet.
I dag ser vi hur socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting
rekommenderar sina medlemmar att inte längre tillhandahålla vissa
produkter som hjälpmedel. Mångfald och valfrihet är inte monopolorganisa-
tionernas styrka.
Vi anser också att medmänniskors personliga engagemang gör den
funktionshindrades liv rikare och ökar tryggheten. Därför vill vi att frivilligt
socialt arbete med handikappade skall stödjas och uppmuntras.
Alla funktionshindrade skall ges möjlighet till eget boende, anpassat till de
egna behoven.
Socialdemokraternas svek
mot de funktionshindrade
Det var våren 1996 som socialdemokraterna inledde sin
politik mot de allra svagaste. I samband med den
ekonomiska vårpropositionen som presenterades den 10 april
redogjorde regeringen för vilka åtgärder den tänkte vidta och
som riktades mot framför allt funktionshindrade. För att ge
en heltäckande bild av den socialdemokratiska politiken mot
de svagaste har vi valt att sammanställa detta i denna motion.
Försämringarna för de funktionshindrade är de kanske mest uppenbara och
upprörande.
Målet för socialdemokraternas besparingar är och har varit lagen om stöd
och service till vissa funktionshindrade (LSS) och lagen om assistans-
ersättning (LASS). Två reformer som den moderatledda regeringen införde
den 1 januari 1994.
De bärande tankarna bakom reformen var valfrihet, självbestämmande,
integritet och att väsentligt underlätta det dagliga livet för de funktions-
hindrade.
Socialdemokraterna har med oro sett hur LSS- och LASS-lagarna inneburit
att ansvaret flyttats från politiska sammanträdesrum till de enskilda
individerna. Denna oro medförde att regeringen snart började presentera den
ena försämringen efter den andra som successivt har gröpt ur de funktions-
hindrades trygghet.
På den socialdemokratiska regeringens förslag beslutade riksdagen våren
1996 att rätten till personlig assistans under skoltid och vid vistelse på
dagcenter skulle avgränsas. Kommunerna fick ansvaret för den personliga
assistansen under denna tid. I numera vanlig ordning kompenserades inte
kommunerna för den ökade kostnaden.
I riksdagen påpekade vi moderater att det fanns en uppenbar risk att
enskilda funktionshindrade skulle hamna i kläm mellan försäkringskassan
och de enskilda kommunerna. Farhågorna avfärdades, men det går nu att
konstatera att de i högsta grad var välgrundade. Runt om i landet drabbas
barn och ungdomar som har funktionshinder av att det nu finns två olika
huvudmän för LSS-lagen. Detta är oacceptabelt.
Genom riksdagsbeslut våren 1997 övervältrades finansieringsansvaret för
de första tjugo timmarnas assistansersättning på kommunerna, utan att dessa
kompenserades till mer än två tredjedelar. Det kan bara ses som en
smygkommunalisering. Oron sprider sig nu bland de funktionshindrade att
deras rätt att fritt välja sina personliga assistenter successivt skall minska.
Fr.o.m. september 1997 har assistansersättningen per timme schabloni-
serats och sänkts. En högre assistansersättning kan erhållas efter "särskild
prövning" och först efter åberopande av särskilda skäl. Detta innebär att den
funktionshindrade skall vända ut och in på sitt liv och bland annat uppge hur
lång tid ett toalettbesök beräknas ta. De funktionshindrade med de största
behoven i form av behov av hjälp dygnet runt och välutbildade assistenter är
de som drabbas hårdast av denna politik.
Funktionshindrade som bor i handikappanpassade lägenheter kommer i
fortsättningen inte att få särskilt ekonomiskt stöd. I en interpellationsdebatt
våren 1997 medgav biträdande socialministern att resultatet av detta
antagligen blir att dessa personer får söka socialbidrag eller flytta från sina
specialanpassade lägenheter för att klara ekonomin. Vi kan inte se att detta är
en åtgärd som underlättar de funktionshindrades dagliga liv. Det torde heller
inte resultera i ökad självkänsla.
Regeringen har vidare föreslagit en rad andra mindre, men för enskilda
betydelsefulla, försämringar direkt riktade mot de funktionshindrade. Vi kan
till exempel inte förstå varför socialdemokraterna i det närmaste har halverat
stödet till rekreationsanläggningar för funktionshindrade barn och ungdomar
och varför man mitt under ett verksamhetsår kraftigt minskade
stimulansbidragen till rehabilitering av funktionshindrade.
Vi moderater har varit motståndare till de försämringar som social-
demokraterna har genomfört riktade mot de funktionshindrade, eftersom vi
anser att det offentliga har en självklar skyldighet att värna människor som
inte klarar sin försörjning eller livsföring i övrigt utan hjälp och bistånd. I
vårt budgetförslag har vi därför anslagit 2,1 miljarder kronor mer än
regeringen. Dessa extra resurser skall bl.a. gå till att återställa de för-
sämringar som socialdemokraterna genomfört i LSS- och LASS-lagarna. Vi
vill också satsa på ett särskilt bostadsstöd till funktionshindrade som bor i
dyrare handikappanpassade lägenheter, höja stödet till kolloverksamhet för
funktionshindrade barn och ungdomar samt ge kommuner och landsting ett
stimulansbidrag under tre år för att uppmärksamma en dold handikappgrupp
- de psykiskt funktionshindrade. Handikappombudsmannen ges i vårt förslag
också ett extra anslag för att kartlägga hur kommunerna följer upp sitt ansvar
gentemot de funktionshindrade.
Förslag för trygghet åt alla
Många medborgare med funktionshinder lever i dag under
knappa ekonomiska förhållanden. De gravt
funktionshindrade som, direkt efter att vårdnadsbidraget
slutat utgå, blir förtidspensionerade är i ekonomiskt
hänseende extra utsatta. De kommer förmodligen aldrig att
genom eget arbete och egna insatser i någon större
utsträckning kunna påverka eller förbättra sina ekonomiska
levnadsvillkor.
Dessa medborgare behöver mer än andra en särskild trygghet i de olika
samhällsstöden. Stöden måste utformas så att de garanterar rimliga
levnadsförhållanden och ekonomiska villkor. De måste också vara så
konstruerade att respekten för individen och dennes mänskliga värdighet
sätts i förgrunden. Socialbidrag är inte avsett att vara till för att täcka
livslånga försörjningsbehov. Möjligheten att erhålla socialbidrag skall ses
som ett yttersta skyddsnät av förhållandevis tillfällig karaktär.
Nedan redovisar vi några av de förslag vi har vad gäller förbättringar för
funktionshindrade. Vi har i en särskild anslagsmotion avsatt 1,5 miljarder
kronor från och med 1999 för att återställa de försämringar som social-
demokraterna genomfört vad gäller särskilt LSS- och LASS-lagarna.
Bidragsberoende eller tvångsflytt
Många gravt fysiskt funktionshindrade har en relativt stor
bostadsyta och särskilda anpassningar i bostaden. Det kan
vara behov av en större lägenhet än normalt för att kunna
förflytta sig med rullstol eller för att utrymme krävs för att
en personlig assistent skall kunna övernatta i bostaden. Det
kan också gälla särskilda lyftanordningar och andra
anpassningar i bostaden. I allmänhet uppstår därmed en
högre hyreskostnad än vad som anses skäligt enligt de
nuvarande reglerna för bostadstillägg för pensionärer. Det
statliga bostadstilläggssystemet tar inte hänsyn till denna
grupps speciella behov och förutsättningar.
När staten 1998 fullt ut tar över bostadstillägget för pensionärer kommer
alternativen för många gravt funktionshindrade att vara att antingen leva på
socialbidrag eller att flytta från en handikappanpassad och ändamålsenlig
bostad. Det kan aldrig ha varit avsikten att någon människa, även om det
föreligger ett gravt bestående funktionshinder, skall behöva vara hänvisad till
att leva på socialbidrag under i princip hela sitt vuxna liv.
Slutsatsen måste vara att bostadstilläggssystemet skall konstrueras så att
ingen funktionshindrad medborgare skall behöva leva med den ständiga oron
och pressen att vara utlämnad till socialbidrag för att klara av att betala sin
bostadshyra.
Socialdemokraterna tycks inte anse att detta är något problem utan
hänvisar till att det är fråga om ett kommunalt ansvar. Denna hänvisning sker
trots att staten tar över ansvaret för bostadstillägget och trots att det är
höga
hyror för handikappanpassade bostäder som är huvudproblemet. Vi har
tidigare föreslagit detta och anslagit 100 miljoner kronor för det. Vi upprepar
detta i särskild anslagsmotion 1998/99:Sf269 av Ulf Kristersson m.fl. (m).
Funktionshinder och den nya
tekniken
De senaste åren, inte minst genom IT-utvecklingen,
förändras nu bilden av funktionshindrade. Allt fler unga
funktionshindrade accepterar inte att betraktas som "offer"
och personer som alltid skall tas om hand genom särskilda
stöd på arbetsmarknaden, förtidspensioner eller andra
offentliga stöd. De vill ges en rimlig chans att visa att de
faktiskt kan klara av avancerade arbeten trots en syn- eller
hörselskada eller att man är bunden vid en rullstol.
De senaste åren har IT-utvecklingen gått nästan ofattbart snabbt. Nya
möjligheter öppnar sig varje dag. Genom de olika mjukvaruprogram som
finns på dataområdet har särskilt unga funktionshindrade getts möjlighet till
ett rikare fritidsliv samtidigt som nya arbetsmöjligheter har öppnat sig.
I Finland utvecklades för några år sedan ett program som heter IRC. Det
står för "Internet Relay Chat". Principen bakom detta program är att man
ansluter sig till en server någonstans i världen och kopplar upp sig mot ett
tusental olika kanaler. På IRC samlas i dag hundratusentals människor från
världens alla hörn samtidigt och diskuterar allt mellan himmel och jord.
Kommunikationen går snabbt - det handlar om ett fåtal sekunder. Det är i
princip som att prata i en vanlig telefon. Skillnaden är att man skriver i
stället
för att tala med varandra. Man byter dataprogram (s.k. freeware- eller
shareware-program, det vill säga antingen dataprogram som är helt gratis
eller program som är tekniskt tidsbegränsade), diskuterar gemensamma
intressen och, minst lika viktigt, knyter kontakter. Genom att alla befinner
sig på IRC på exakt lika villkor spelar ett eventuellt funktionshinder ingen
som helst roll. IRC (det vanligaste mjukvaruprogrammet kallas "Mirc")
uppdateras för närvarande ungefär var trettionde dag och får ständigt nya
finesser och möjligheter. Dessutom har funktionen med JAVA-baserade
program blivit allt vanligare det senaste halvåret. JAVA kan enkelt beskrivas
som ett förenklat programeringsspråk, vars uppgift är att t.ex. få flera mindre
program att tillsammans lösa en återkommande uppgift, exempelvis ett
kommunikationsprogram liknande IRC. Genom JAVA kan man kommunice-
ra direkt på Internet och behöver inte "ladda ner" särskilda program.
Vilken teknik man än använder och hur snabbt utvecklingen än går finns
det en gemensam nämnare för Internet och den nya IT-tekniken: människor
blir accepterade och respekterade som just människor, inte som någon med
eller utan ett funktionshinder. Samtidigt har den nya tekniken ett gemensamt
och viktigt mål, nämligen att programmen skall utformas så användarvänligt
och enkelt som möjligt samtidigt som de ges allt svårare och allt mer
avancerade uppgifter att lösa. Detta har avgörande betydelse för samhällets
syn på människor med funktionshinder.
Attityden att funktionshindrade alltid skall "tas om hand" kommer att
förändras. I stället kommer den nya teknikens möjligheter för funktions-
hindrade att få en allt större betydelse. Vi kommer allt mer att återgå till den
syn på funktionshinder som rådde på 50-talet och som innebär att ett
funktionshinder i mycket stor utsträckning utgörs av den miljö den
funktionshindrade befinner sig i. Genom att förändra miljön och förutsätt-
ningarna minskar funktionshindrets betydelse och den funktionshindrades
möjligheter tas till vara fullt ut. I förlängningen bör denna ändrade syn också
innebära att funktionshindrade ges samma chans på arbetsmarknaden som
personer utan funktionshinder. Detta är en utveckling som vi anser måste
uppmärksammas och uppmuntras. Samtidigt måste man dock ha klart för sig
att det alltid kommer att finnas människor med funktionshinder som trots all
teknik behöver extra stöd och hjälp. Detta stöd skall alltid garanteras och det
står inte i något motsatsförhållande till IT-teknikens möjligheter.
Det är en svaghet med IT-tekniken att den i dag t.ex. hindrar många
synskadade att ta del av utbudet på t.ex. WWW (World Wide Web). Men
samtidigt ser vi detta som ett problem som kan lösas på andra sätt. Därför är
det centralt att forskningen och utvecklingen på IT-området intensifieras med
bl.a. de funktionshindrade i allmänhet och de synskadade i synnerhet som
särskilt prioriterad grupp. Detta bör också kunna innebära att IT-tekniken blir
än mer användarvänlig även för andra. I detta sammanhang vill vi återigen
uppmärksamma att det i dag saknas handledare på landets hjälpmedels-
centraler som kan bistå synskadade som har fått datorer som är särskilt
anpassade för denna grupp. Det innebär att de synskadade sålunda inte kan
använda sina datorer, vilket vi anser är orimligt. Vi vill därför upprepa vårt
förslag från i våras att regeringen skyndsamt skall återkomma till riksdagen
med förslag på hur bristen på handledare skall åtgärdas.
Vi vill också uppmärksamma en annan grupp, nämligen dyslektikerna.
Genom den nya tekniken på dataområdet öppnas många möjligheter även för
denna ofta anonyma grupp att få hjälp med sina läs- och skrivsvårigheter.
Bara det senaste halvåret har också flera nya datauppfinningar och
utveckling av dataprogram som skulle underlätta för dyslektiker presenterats.
Statsmakten skall inte styra forskningen. Detta är en grundläggande
moderat princip. Det var ju inte heller genom statliga direktiv som t.ex. IRC
och JAVA utvecklades. Däremot har statsmakten en viktig roll som
påtryckare och opinionsbildare gentemot t.ex. dataindustrin och forsknings-
institutionerna. En annan oerhört central roll i detta arbete spelar landets
handikapporganisationer. De bör kunna fungera som föregångare och goda
exempel. Dessutom är det viktigt att de funktionshindrade själva också finns
med i utvecklandet av nya program och ny IT-teknik. De vet vilka problem
som finns i dag och kan ha förslag på hur lösningarna bör vara utformade.
Hjälpmedel
En av de grundläggande förutsättningarna för att
funktionshindrade skall ges en reell möjlighet att leva ett så
normalt liv som möjligt är en god tillgång till olika slag av
hjälpmedel. Väl fungerande hjälpmedel kan innebära en
väsentligt ökad livskvalitet för enskilda människor.
Därutöver kan väl fungerande hjälpmedel medföra
besparingar inom andra sektorer av samhället genom att
insatser inom andra områden inte behöver sättas in.
Problemet är att de offentliga huvudmännen i princip har monopol på
hjälpmedel och som ovan nämnts nyttjas nu det monopolet till begränsningar
så att inte behovet styr utan produkten. Genom centralt dirigerade överens-
kommelser hänvisas alla med rätt till hjälpmedel till en offentlig huvudman,
landsting eller kommun. Detta är kostnadsdrivande på grund av frånvaron av
konkurrens. En anpassning av en bil för en rörelsehindrad som är beroende
av rullstol blir på så sätt ofta 100.000 kronor dyrare än den behövde vara
utan att några fördelar vinns trots den högre kostnaden! På så sätt kan alla de
som inte har pengar och kontakter komma i kläm, precis som inom
sjukvården, när byråkratin inte hänger med och inte sporras att hitta nya och
bättre hjälpmedel. Dessutom rekommenderar alltså de offentliga huvud-
männens organisationer dessa att inte tillhandahålla vissa produkter, mång-
falden slås ut.
Moderna hjälpmedel är för många människor skillnaden mellan ett liv i
passivitet och invaliditet eller möjligheten att leva ett så normalt liv som
möjligt. Därför är det allvarligt när den offentliga sektorn bl.a. till följd av
monopolsituationen inte klarar av uppgiften att underlätta livet för landets
funktionshindrade. Vi vet också att väntan på hjälpmedel riskerar att försvåra
en invaliditet, men den kan också ge depressioner och arbetsoförmåga.
Under senare år har den handikappade upplevt en utveckling med en mängd
olika regelsystem inom hjälpmedelsområdet. Det har gällt avgifter,
hyresavtal, kontakter med upp till fyra olika handläggare för samma person
och nu rekommenderar t.o.m. landstings- och kommunförbunden att inte
tillhandahålla vissa hjälpmedel till handikappade. Detta är byråkrati och inte
flexibilitet. Därför måste alla vägar prövas för att komma till rätta med
dagens kösituation, brist på flexibilitet och valfrihet inom hjälpmedels-
området.
För att komma tillrätta med dagens problem vill Moderata samlingspartiet
öppna hjälpmedelsmarknaden och öka möjligheterna för alla i behov av
hjälpmedel att få dessa. Detta kommer att ge fler, bättre och billigare
hjälpmedel, eftersom konkurrens ger kostnadseffektivitet samtidigt som den
tekniska utvecklingen påskyndas
Inför en hjälpmedelsgaranti
Moderata samlingspartiet har under ett flertal år föreslagit att
en hjälpmedelsgaranti skall införas. Vi upprepar detta
förslag. Utvecklingen visar att behovet av en sådan garanti
ökat och vi menar att regeringen nu bör ges i uppdrag att
skyndsamt utreda frågan.
Förslagets grund är att alla som är i behov av ett hjälpmedel skall garan-
teras detta - samtidigt som möjligheten till val av hjälpmedel öppnas för den
enskilde. Den handikappade får ett hjälpmedelskort, en "legitimation", som
anger inom vilka områden personen har behov och rätt till hjälpmedel. Inom
detta område bestämmer sedan den funktionshindrade själv. Det skall ses
som en fortsättning på den valfrihetsrevolution som den borgerliga
regeringen inledde i form av t.ex. skolpeng och vårdgaranti.
Vi föreslår därför att verksamheten på landstingens hjälpmedelscentraler
kompletteras. En möjlighet för dem som har rätt till hjälpmedel och som inte
anser sig kunna vänta i kön eller inte har denna möjlighet beroende på t.ex.
svårt handikapp bör vara att själva få införskaffa sitt hjälpmedel.
Fördelarna med detta är flera
Genom en hjälpmedelsgaranti ökar vi valfriheten för alla och
inte bara för de ekonomiskt starka.
Genom garantin ökar informationen om nya hjälpmedel då en uppluckring
av monopolet innebär en press på hjälpmedelsproducenterna att marknads-
föra sina produkter. Nya förbättrade hjälpmedel kommer fler till del
snabbare.
Garantin ger handikapporganisationerna en starkare ställning såväl
ekonomiskt som rent organisatoriskt - ekonomiskt eftersom t.ex. hjälp-
medelsproducenterna för att marknadsföra sina produkter kommer att
använda organisationernas informationskanaler, organisatoriskt då handi-
kapprörelsen blir en naturlig källa för information om alla nya och gamla
produkter på hjälpmedelsmarknaden.
De som inte väljer att använda sig av garantin kommer att få kortare
väntetider på landstingens hjälpmedelscentraler, då dessa avlastats genom
hjälpmedelsgarantin.
Hjälpmedelsgarantin skall ingå som en del i socialförsäkringen, men inte
rymmas inom ramen för vårt förslag om en sjukvårdsförsäkring, eftersom vi
inte anser att det är naturligt att jämställa funktionshinder med sjukvård.
Rätten till "hjälpmedelskort" ges av hjälpmedelscentralernas konsulenter.
Men även läkare skall kunna utfärda intyg för "hjälpmedelskort", speciellt
om det är frågan om funktionshinder som har grund i hög ålder.
Vi har inte fastlagt någon nivå på garantin. Skälet till detta är att den rent
praktiska utformningen av garantin måste bli föremål för särskild utredning
där noggranna analyser och avvägningar görs. Det är också viktigt att föra en
dialog med handikapporganisationerna. Ett problem kan t.ex. vara
kostnadsskillnader för olika hjälpmedel på ända upp till flera 100.000-tals
kronor. Nivån måste sannolikt därför variera beroende på vilken typ av
hjälpmedel som behövs.
Kostnaden för vår garanti kommer att rymmas inom de nuvarande
utgifterna för hjälpmedlen. Mycket talar dessutom för att garantin i längden
kommer att minska det offentligas kostnader, samtidigt som såväl utbudet av
hjälpmedel som valfriheten ökar. En uppluckring av en monopolmarknad
innebär även när det gäller hjälpmedel till handikappade ökad konkurrens
och därmed lägre kostnader.
Psykiskt funktionshindrade
Det senaste åren har situationen för de psykiskt
funktionshindrade uppmärksammats allt mer. Det är
uppenbart att de förändringar som har skett genom bl.a. den
så kallade psykädel inte har fungerat tillfredsställande. Vi ser
det i form av allt fler uteliggare och missbrukare, vilket inte
är värdigt ett så kallat välfärdssamhälle. Det är allvarligt och
innebär att åtgärder måste vidtas.
Mot den bakgrunden anser vi att regeringen bör återkomma till riksdagen
med ett förslag som innebär att även de psykiskt sjuka omfattas av
personkretsen enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade
(LSS). Det innebär ökade utgifter på kort sikt. Vi anser att möjligheten även
för psykiskt funktionshindrade att få rätt till en personlig assistent innebär
bättre omsorg för denna glömda handikappgrupp, samtidigt som det i ett
totalt perspektiv innebär oförändrade kostnader för den offentliga sektorn. Ur
samhällsekonomisk synpunkt är det viktigt att de sociala förhållandena
fungerar tillfredsställande för denna grupp. Om så inte sker återkommer ofta
dessa personer som ännu tyngre vårdfall i den slutna vården och drar då allt
högre kostnader för samhället i stort.
I avvaktan på att regeringen återkommer med ett förslag om utökad
personkrets anslår vi 300 miljoner kronor för 1998 och 1999 i särskilda
stimulansbidrag till kommuner i syfte att öka insatserna för de psykiskt
funktionshindrade.
Färdtjänst
En grundläggande förutsättning för att funktionshindrade
skall ges verklig möjlighet att leva ett så normalt liv som
möjligt är en fungerande färdtjänst. Färdtjänsten skall
betraktas som en transportform och inte som en form av
bistånd. Att pröva rätten till färdtjänst som ett socialt bistånd
är diskriminerande. En sådan prövning är otänkbar i övrig
kollektivtrafik, där rätten att resa och avgiftens storlek är lika
för alla. Så bör det självklart också vara för de handikappade.
Vi har därför i motion 1996/97:T3 av Per Westerberg m fl
(m) framhållit att tillståndsgivning för färdtjänst måste utgå
från funktionshindret, inte från ekonomi eller
hemförhållanden. Omständigheter som den sökandes
ekonomiska förhållanden eller en närståendes tillgång till bil
får inte påverka vem som skall anses färdtjänstberättigad.
Där framhålles också att då färdtjänsten är en ersättning för,
eller komplement till, kollektivtrafik måste principen vara att
färdtjänsttaxan knyts till kollektivtrafiktaxan.
ADA
Den republikanske presidenten George Bush signerade 1990
en lag som innebar att de funktionshindrade i USA gavs nya
möjligheter att leva ett så normalt liv som möjligt. Ett antal
rättigheter garanterades också för de funktionshindrade.
Americans With Disabilities Act (ADA) förbjuder t.ex.
diskriminering av personer med funktionshinder. Den ger
också funktionshindrade rätt att använda kollektiva
transporter, varför trafikmedlen måste anpassas. Detta sker
med hjälp av den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen,
vilket i fallet med kollektiva färdmedel innebär att hela
resekollektivet får betala kostnaderna för nödvändiga
investeringar via biljettpriset.
Vidare stadgar ADA att federala, delstatliga och lokala myndigheter måste
vara tillgängliga för personer med funktionshinder. Funktionshindrade har
också enligt lagen rätt att på lika villkor få tillgång till utbjudna varor,
tjänster, lokaler och förmåner som erbjuds av privata näringsidkare. Det
omfattar även allmänna utrymmen som restauranger och hotell. Telefonbolag
måste anpassa sina system så att t.ex. personer med hörsel- eller tal-
svårigheter får samma möjlighet att använda sig av telekommunikationer
som hörande personer.
Lagen har varit i kraft i åtta år och det borde vara av stort intresse att
studera resultaten och konsekvenserna av denna mycket avancerade
lagstiftning som i sin omfattning saknar motsvarighet i Sverige.
Förändringarna och de nya bestämmelserna har inte kostat de amerikanska
skattebetalarna några större belopp. I stället har kostnaderna spritts bland de
andra nyttjarna av en viss tjänst.
Vi anser att regeringen bör tillsätta en utredning som utan dröjsmål
studerar de amerikanska erfarenheterna och hur dessa kan användas i arbetet
för att underlätta de funktionshindrades situation i Sverige. Samtidigt bör
frågan om ansvars- och finansieringsprincipen ytterligare belysas.
Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av handikappolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bostadstillägg till funktionshindrade,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de funktionshindrade och den nya tekniken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om handledning för att kunna använda IT,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en hjälpmedelsgaranti,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de psykiskt funktionshindrade,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en antidiskrimineringslag för funktionshindrade,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om färdtjänsten, 2
9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om Americans With
Disabilities Act i enlighet med vad i motionen anförts.
Stockholm den 28 oktober 1998
Ulf Kristersson (m)
Chris Heister (m)
Berit Adolfsson (m)
Gunnar Axén (m)
Leif Carlson (m)
Maud Ekendahl (m)
Lars Elinderson (m)
Gustaf von Essen (m)
Margit Gennser (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)
Göte Jonsson (m)
Björn Leivik (m)
Göran Lindblad (m)
Cecilia Magnusson (m)
Carl G Nilsson (m)
Bertil Persson (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Henrik Westman (m)
Liselotte Wågö (m)