Hälso- och sjukvården i Sverige har varit ekonomiskt
missgynnad under lång tid. Gapet mellan behov och resurser
ökar i takt med att resurser dragits in. Oberoende av vilka
mått man använder, har Sverige på tio år omvandlats från att
ha varit ett av de två länder som satsade mest på sjukvården
till att vara ett av de som satsar minst (HSU 2000), och detta
trots att vår befolknings behov är större och inte mindre än
andra länders. Sverige har, tillsammans med Japan, världens
äldsta befolkning, vi har den i särklass högsta andelen
yrkesarbetande kvinnor och ovanligt många ensamstående
äldre - var och en av dessa faktorer ställer ökade krav på
sjukvården och äldreomsorgen.
HSU 2000 och Prioriteringsutredningen, två stora offentliga utredningar
som genomlyst hälso- och sjukvårdens aktuella och framtida situation, har
tydligt visat att vårdpolitiken behöver förnyas och i större utsträckning än
hittills ha fokus på befolkningens och patienternas behov av insatser i rätt
tid.
En rimlig omfördelning av knappa resurser kommer att vara en viktig
utmaning för alla politiskt verksamma under de närmaste åren. Vårdpolitiken
kan inte isoleras från andra samhällssektorer. Både i ett kortare och ett längre
perspektiv måste de s.k. folkhälsofrågorna uppmärksammas i syfte att finna
vägar att minska de livsstilsbetingade sjukvårdsbehoven. Framtidens
vårdpolitiker måste mera aktivt och målmedvetet delta i attitydbildningen för
ett hälsosammare liv.
Det ökande antalet äldre kommer att resa växande anspråk på vården och
samhällsplaneringen. Med allt flera äldre förändras behoven när det gäller
kompetens, vårdformer och planeringen av bostäder. Närhet till vård blir ett
allt tydligare mål för planeringen. Närhet till vård ökar tryggheten för gamla
och sjuka. Fler vård- och omsorgsgivare skulle öka valfriheten för den
enskilde vårdsökande. En större mångfald med olika inriktning främjar
kvalitet i utbudet, inte minst inom äldreboendet.
Hederskodex
I takt med tekniska landvinningar inom ramen för en
begränsad ekonomi diskuteras ofta vilka sjukdomar som i
första hand bör åtgärdas. Det är oacceptabelt att Sverige
hamnat i ett läge där man måste förmena människor vård och
behandling som skulle leda till högre livskvalitet. Vi
kristdemokrater anser det självklart att det ska finnas hjälp
för alla. Det är oetiskt att ställa sjuka människor mot
varandra. En enskild människas liv kan aldrig bedömas
kollektivt. Varje människa har ett unikt och lika värde. Alla
har samma rätt att få bot och leva ett värdigt liv oberoende
av ålder. För Sveriges del har det under många år varit en
hederskodex att kunna erbjuda alla en adekvat vård. Under
senare år har vi allt oftare kunnat höra politiker som med
stolthet redovisar att Sverige är det land som kunnat dra ner
mest på vård och omsorg. Givetvis måste vi se till att vården
ges på det effektivaste och bästa sättet så vi får ut så mycket
som möjligt av skattepengarna. Det finns dock en gräns. Vi
kan bara känna stolthet om alla får den vård och omsorg de
behöver. Så är det tyvärr inte i dag. Det är orimligt att tala
om rationalisering då det i själva verket handlar om
brutalisering.
De psykiskt sjuka
Många psykiskt sjuka har en mycket svår situation. Förutom
att de plågas svårt av sin sjukdom känner de sig många
gånger inte accepterade av omgivningen. Fysiska åkommor
är lättare att tala om och få acceptans för. Under senare år
har stora organisatoriska förändringar skett inom psykiatrin.
Tusentals vårdplatser har lagts ner utan att nya vårdformer
samtidigt byggts upp. Detta har inneburit att många svårt
psykiskt sjuka farit illa. Den höga självmordsfrekvensen i
denna grupp är oacceptabel. Vi kristdemokrater tror inte att
dagens vårdplatser räcker för framtiden. För många psykiskt
sjuka är det olämpligt att enbart vårdas i öppna vårdformer.
Därför måste också behovet av slutna vårdplatser tillgodoses.
Det ska givetvis inte bestridas att de organisatoriska
förändringar som gjorts har varit positiva för många men de
har inte löst alla problem. Vi kristdemokrater vill generellt
sett varna för modenycker i sjukvården. Det är viktigt att
sakligt och öppet analysera förändringar och vad de får för
konsekvenser för den enskilde. Man måste inse att det krävs
olika alternativ för att individuell anpassning ska kunna ske.
Förändringar har även skett vad beträffar huvudmannaskapet genom
psykädelreformen. Huvudmännen skyller emellanåt på varandra vad
beträffar ansvaret för psykiskt sjuka. Ansvaret för den enskildes vårdbehov
måste bli tydligt. Innehållet i vården och inte minst sättet man blir bemött på
är särskilt viktigt för psykiskt sjuka och är en förutsättning för ett bra
behandlingsresultat. Fortsatt otydlighet om var ansvaret för behandlingen
ligger kan få mycket allvarliga konsekvenser särskilt för dem som inte har
förmåga att föra sin egen talan och kanske saknar närstående som kan agera.
Enligt uppgift är cirka en tredjedel av alla uteliggare psykiskt sjuka. När de
på grund av kylan inte kan sova ute söker de sig till något av de
natthärbärgen som finns, vilka är värda allt stöd. Frivilliginsatserna spelar en
mycket stor roll och är ytterligare ett bevis på att samhället och medborgarna
inte klarar sig utan ideella insatser. Det är hög tid att regeringen visar
uppskattning för de ideella organisationernas oersättliga insatser.
Det är av största vikt att kommunsektorn i större utsträckning
uppmärksammas på de stora och starkt eftersatta behov som de psykiskt
sjuka har och inom sin totala ram avsätter mer resurser till denna vård. Med
Kristdemokraternas politik och budget ökar förutsättningarna för bättre
livskvalitet för psykiskt sjuka. Det är dags att medmänsklighet och närvärme
kan spridas till de allra svagaste grupperna i samhället.
Bristen på vårdplatser
I Sverige saknas idag vårdplatser och underbemanningen
inom äldreomsorgen och sjukvården är påtaglig. Sverige
hade 1995 en medelvårdtid som var bland de lägsta inom
OECD, 7,8 dagar. Den svenska utvecklingen efter 1995
innebär att Sverige i dag sannolikt har de kortaste
medelvårdtiderna i Europa. Antalet vårdplatser per 1000
invånare var 6,5 i Sverige år 1995. De flesta övriga länder i
Europa har fler vårdplatser per 1000 invånare (uppgiften
hämtad från Landstingsförbundets häfte "Nyfiken på svensk
hälsa och sjukvård i ett internationellt perspektiv " aug
1997).
Bristen på vårdplatser och de orimligt korta medelvårdtiderna tvingar
landstingen att till kommunal omvårdnad föra över svårt sjuka människor i
uppenbart behov av sjukhusvård som kommunerna saknar praktiska
förutsättningar att klara av. Underbemanningen och bristen på medicinsk
kompetens inom äldrevården förvärrar situationen. På de återstående
sjukhusplatserna samlas de mest vårdbehövande patienterna, vilket kräver
ökad och inte minskad bemanning, förlängda och inte förkortade medel-
vårdtider.
Egen säng i vården
När den drastiska minskningen av antalet vårdplatser
inleddes för tio år sedan fanns det motiv för vissa
minskningar t.ex. inom kirurgivården. Nya operations- och
vårdmetoder medför att många kan opereras polikliniskt
vilket leder till kortare vårdtider. Detta är framför allt till
gagn för patienterna, som kan återgå i arbete efter allt kortare
sjukperioder. Andra medicinska framsteg ökar möjligheterna
till behandling men kräver samtidigt vårdplatser. Kortare
vårdtider som medför bot och återvunnen hälsa är ett sunt
mål för sjukvårdspolitiken. En strävan mot kortare vårdtider
av enbart ekonomiska skäl är ett osunt mål eller ett dåligt
medel. Det är en inriktning som ingen vinner på. Det måste
finnas en balans mellan vårdens medicinska och ekonomiska
inriktning. Ingen ska behöva få besked som "vi har ingen
plats för dig, vi måste skjuta upp din operation..."
Om 10-12 år kommer antalet personer som är 85 år och äldre att vara 60-
65.000 flera än 1995. Även om vi vet att allt flera äldre är friska allt längre,
så kommer behovet av sjukhusvård i den växande gruppen äldre att öka.
Därför är dagens avveckling av vårdplatser orimlig. En ny vårdpolitik måste
till. Den bör ha som mål att vårt land om tio år kan erbjuda 20.000 fler
sjukvårdsplatser. Många kommer att kunna erbjudas vård i form av
avancerad sjukvård i hemmet med ett sjukhus som bas och utgångspunkt. En
stor brist i dagens sjukvård är att patientens val inskränks till att ta emot
vården hemma eller ingen vård alls. I patientens val måste det också finnas
en möjlighet att kunna välja vård på sjukhus.
Antalet vårdplatser på sjukhusen måste bli fler istället för färre. På tio år
har antalet vårdplatser halverats från ca 80.000 till knappt 40.000. Det är en
myt att påstå att vi hade för många vårdplatser inom alla vårdområden när de
drastiska nedskärningarna inleddes. En anpassning till nya vårdmetoder och
medicinska framsteg är naturlig. En viss minskning av antalet vårdplatser har
därför varit rimlig. Men den drastiska minskningen det senaste decenniet
svarar inte mot minskade vårdbehov. Detta bevisas bland annat av de mycket
långa vårdköer som uppkommit vilket är kostsamt såväl för den enskilde
patienten som för samhället i stort. Vården behöver mera rum och fler
sängar. Det behövs inom geriatriken, psykiatrin och övrig akutvård.
Kristdemokraterna föreslår att det tillskapas 20.000 nya vårdplatser under en
tioårsperiod.
Personalen är nyckeln i
vården
Sverige har fortfarande bland världens bäst utbildade och
starkast motiverade vårdpersonal. Vi har länge slitit på
personalen och överutnyttjat dess hängivenhet så att den nu
håller på att förlora framtidstro och självförtroende. Detta är
oroande tendenser som kan få allvarliga konsekvenser om de
inte åtgärdas snabbt. Behovet att rekonstruera hälso- och
sjukvården liksom äldreomsorgen och att återställa
personalens framtidstro måste beaktas särskilt under de
närmaste åren och komma i första rummet vid fördelningen
av samhällets resurser.
Onödiga administrativa uppgifter har lagts på läkare och sjuksköterskor.
Det stora flertalet rapporter, redovisningar, sammanställningar och enkäter
som tar i anspråk de mest erfarnas tid från vården av patienterna fyller i
praktiken ingen vettig funktion inom sjukvården. Administrationen måste
begränsas och utföras av särskilt avdelad personal.
Rekryteringen till vårdyrkena har blivit svårare. Det inger oro och måste
föranleda åtgärder av flera slag. Kristdemokraterna har många gånger visat
på betydelsen av prioriteringen av omvårdnad. Det är angeläget att
undersköterskorna uppvärderas. Kanske skulle yrkesbeteckningen ändras och
yrkesinnehållet vidgas, kompetenskraven ses över och nya karriärvägar
erbjudas för att göra ett av vårdens viktigaste yrken mera statusfyllt. Även i
fråga om sjuksköterskornas roll och ansvar behöver framtidens rekryterings-
möjligheter ses över. Yrkesinnehåll, kompetenskrav och karriärvägar be-
höver förnyas och utvecklas. För alla yrkesgrupper inom vården bör möjlig-
heter till specialisering öka i syfte att göra vårdyrkena mera attraktiva.
Stimulanser i form av fortbildningsmöjligheter och en mera generös
lönesättning är viktiga delar av en ny personalpolitik inom vård- och
omsorgsområdet. En större mångfald av vårdgivare kan skapa förutsättningar
för bättre lönebildning och fler attraktiva karriärvägar för anställda inom
vården.
Enligt en färsk undersökning som beställts av Kommunalarbetarförbundet
trivs personalen bättre på de privata vårdföretagen än inom den offentliga
vården och omsorgen. 60% av de privatanställda sjuksköterskorna trivs bra
medan bara 30% trivdes när de jobbade i offentlig regi. Mer ansvar, bättre
karriärvägar, bättre och tillgängliga chefer som motiverar personalen och
större möjligheter att ta egna initiativ nämns som fördelar hos privata
vårdgivare. Regeringen bör återkomma med förslag som stimulerar ökad
mångfald bland vårdgivare.
Specialistutbildning för läkare
Vad gäller specialistutbildning för läkare är det nödvändigt
att snarast se över dimensioneringen med tanke på framtiden.
Redan nu kan vi se att det finns brist på exempelvis
barnläkare, reumatologer, geriatriker och narkosläkare. För
att kunna erbjuda en god vård i framtiden krävs
specialistutbildade läkare. Därför bör regeringen återkomma
med förslag som stämmer överens med de behov som finns.
Framtidstro
Personalen behöver få ny framtidstro och en god grund för
ökat självförtroende. Det behövs "fler händer i vården".
Under de senaste tio åren har antalet anställda inom
landstingens hälso- och sjukvård minskat med ca 133.000
personer, varav 70.000 till följd av ädelreformen. Detta
innebär en faktisk personalförlust på netto 63.000 anställda
inom sjukvården. Fram till år 2002, dvs under den
kommande mandatperioden, måste sjukvården och
äldreomsorgen få ett resurstillskott som bättre motsvarar
vårdbehovet. Sjukvård och äldreomsorg handlar i hög grad
om medicinsk diagnos och behandling. Men det handlar
också i hög grad om att ge omvårdnad. Det är fråga om att
kunna erbjuda tid. Tid att lyssna och tid att ge tröst. De
senaste årens nedskärningar inom vårdområdet har drabbat
omvårdnaden mest. Vårdens yrken behöver utvecklas.
Patienterna behöver få mera tid att bli ompysslade och
lyssnade till. Det behövs en värdighetsgaranti.
Värdighetsgaranti
Ädelreformen var rätt tänkt, men genomförandet 1992 kom
att sammanfalla med den djupa ekonomiska krisen som
innebar minskade resurser. Detta har lett till en rad
förödande konsekvenser för de gamla och kroniskt sjuka som
ädelreformen främst var ägnad att gagna. Begreppen
"klinikfärdig" och "medicinskt färdigbehandlad" missbrukas
för att lösa landstingens skriande brist på sjukhusplatser
vilket tvingar läkarna att skicka hem eller till den
kommunala vården hänvisa patienter i uppenbart behov av
sjukhusvård. På alltför många platser fungerar inte det
nödvändiga samarbetet mellan landstinget och kommunerna
- man försöker lasta över kostnader på varandra. Lidande blir
de svårt och kroniskt sjuka gamla och handikappade i alla
åldersgrupper. Läkarinsatserna inom den kommunala vården
är otillräckliga och saknar kontinuitet.
Värdig vård innebär att man erbjuds den vård som bäst passar det aktuella
vårdbehovet. Alla patienter skall erbjudas värdig vård hela tiden. En
värdighetsgaranti inom äldrevården bör införas och kan ha följande innehåll:
? Det ska finnas en läkare knuten till varje sjukhem och till varje
hemsjukvårdspatient, en läkare som är specialiserad på åldrandets
sjukdomar och problem och som regelbundet besöker patienterna.
?
? Det ska finnas skilda vårdenheter för senildementa och psykiskt friska.
?
? Det ska finnas eget rum för alla som så önskar.
?
? Det skall vara en självklarhet att sjukhemsplatsen ligger i den
kommundel där vederbörande tidigare bott.
?
? Det ska finnas uttalat att en patient inte ska behöva ligga och vänta innan
en blöja full av avföring och/eller urin byts.
?
? Det ska finnas tillräckligt med personal för att mata och hjälpa till med
att dricka.
?
? Det ska finnas så mycket personal så att varje patient får känna sig
ompysslad, observerad och personligt tilltalad några minuter varje
förmiddag och varje eftermiddag.
?
? Det ska finnas tillräckligt med personal så att alla patienter som så orkar
hjälps upp ur sina bäddar i rimlig tid och dessutom får komma ut i andra
miljöer än det egna rummet.
?
? Det ska vara en självklarhet att inom åldringsvården ta till vara ideella
insatser som erbjuds.
?
? Det ska finnas så god tillgång till personal att ingen behöver dö ensam.
?
Vårdgaranti
Vårdköerna har stadigt ökat sedan den s k vårdgarantin togs
bort. På många håll i landet kan man få vänta mer än ett år
på nödvändig operation eller behandling. För sjuka
människor är det orimligt att under lång tid behöva känna
oro inför operation eller annan behandling samtidigt som det
ofta krävs att man intar smärtstillande och andra mediciner.
Dessutom får samhället ofta en hög kostnad i form av
sjukskrivning och tillbakagången till arbetslivet kan
fördröjas. Nödvändiga resurser och
organisationsförändringar måste till för att arbeta bort
vårdköerna. De erfarenheter som har vunnits av försöken
som i olika delar av landet har pågått med
gränsöverskridande samarbete mellan försäkringskassan och
vårdsektorn (FINSAM-modellen) bör ligga till grund för ett
fortsatt förändringsarbete. I korthet betyder det att medel tas
från försäkringskassan för att betala operationer. Genom
detta lindras mänskligt lidande och köerna kortas.
Administrativa och budgetmässiga murar som är ett hinder
för kloka beslut måste undanröjas.
Det behövs en utvidgad vårdgaranti jämfört med den som gällde från 1992
och några år därefter. Den ska innehålla såväl garantier för att inte under
orimligt lång tid behöva vänta på en operation eller behandling som de
allmänt omfattade slutsatserna från Prioriteringsutredningen. Det innebär att
den för varje tillfälle aktuella kösituationen inte skall avgöra inriktning och
prioritering, utan vårdbehoven. Patienter med svåra kroniska sjukdomar och
personer i livets slutskede, dvs patienter som har de allra största
vårdbehoven, ska inte stå tillbaka för patienter med lättdiagnostiserade och
behandlingsbara sjukdomar.
God tandvård - en
nödvändighet
Under lång tid har befolkningen i Sverige haft god tandhälsa.
En av orsakerna är det förebyggande arbetet. Eftersom den
enskildes kostnader för tandvård stadigt ökat under senare år
finns dock risk att tandhälsan försämras.
Historiskt sett har vi haft en gemensam sjukförsäkring som omfattar hela
kroppen utom tänderna. Tänderna har av någon anledning haft en egen
försäkringslösning. Patientavgifterna för tandvård har alltid varit högre än
inom den övriga vården. För enskilda som har dåliga tänder har detta varit
oerhört betungande. Ofta är det dessutom flera i samma familj som drabbas.
Detta kan betyda att kostnaderna blir svåra att klara. Människor kan av
ekonomiska skäl tvingas avstå från tandvårdsbehandling. Att laga sina tänder
kan aldrig ses som en lyx utan är en nödvändighet.
Det är alltid svårt att ifrågasätta system som funnits länge. Vi anser dock
att i en krympande ekonomi med ökad oro från medborgarna måste man
våga överväga andra lösningar. Vi kristdemokrater anser därför att en
översyn bör göras i syfte att inkludera tandvårdsförsäkringen i den allmänna
sjukförsäkringen. I avvaktan på denna utredning anvisar vi 200 miljoner kr
utöver regeringens ram till tandvårdsförsäkringen för att undvika en alltför
stor ökning av självrisken.
Högkostnadsskyddet ska
vara en trygghet
I Sverige har vi under många år haft ett så kallat
högkostnadsskydd för avgifter i sjukvården. Detta för att
ingen av ekonomiska skäl skall tvingas avstå från vård och
behandling.
För enskilda människor är patientavgifter för sjukvårdande insatser en
avgörande fråga om trygghet. Under senare år har dock avgifterna för den
enskilde ökat dramatiskt dels genom att det så kallade högkostnadsskyddet
höjts, dels därför att flera vårdavgifter inte omfattas av högkostnadsskyddet.
Även den enskildes kostnader för resor i samband med vård har ökat och
dessa inkluderas inte heller i högkostnadsskyddet. När man diskuterar
patientavgifter betraktas dessa ofta enskilt. För medborgaren är det givetvis
viktigt vad avgifterna blir tillsammans. Vi kristdemokrater anser att ingen
ska behöva avstå från vård av ekonomiska skäl. Vi anser vidare att en
översyn bör göras så att högkostnadsskyddet verkligen inkluderar alla
vårdavgifter. I det sammanhanget bör en återinförd "fri lista" för läkemedel
aktualiseras. Alltför stora kostnadsökningar har skett för dem som är sjuka
och svaga. Det är inte de sjuka och redan utsatta som ska betala statsskulden.
Den ska betalas av dem som orkar bära.
Handikapp
Vi har avvikande uppfattning från regeringen när det gäller
kostnader för statlig assistansersättning där vi ökar anslaget
med 300 miljoner kr. Handikappolitiken utvecklas mer i
detalj i en separat motion.
Sammanfattning
Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf, "bra vård till alla
på lika villkor", håller på att förlora all förankring i
verkligheten. Samtidigt är sjuka människor - särskilt de svårt
och långvarigt sjuka och de döende - tillsammans med
barnen, de svagaste och mest utsatta grupperna i vårt
samhälle. Om deras behov av bra vård inte blir tillgodosedda
på ett värdigt sätt kommer trovärdigheten för det svenska
samhället, för välfärden och för hela vårt skattesystem att
skadas i grunden.
Graden av civilisation hos ett samhälle kan mätas genom hur det tar hand
om sina svaga och sjuka. Kristdemokraterna vill arbeta för ett samhälle som
ligger i topp vad gäller graden av civilisation. Vi vill fokusera debatten om
välfärd och hög standard till att handla om god tillgång på vård och omsorg
till alla medborgare oberoende av var man bor, ålder, social status eller
ekonomiska förutsättningar.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om psykiskt sjuka,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om 20 000 nya vårdplatser under en tioårsperiod,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om personalrekrytering till vårdyrken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ökad mångfald bland vårdgivare,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om specialistutbildning för läkare,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en värdighetsgaranti,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vårdgaranti,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn i syfte att inkludera tandvårdsförsäkringen i den
allmänna sjukförsäkringen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om högkostnadsskyddet,
10. att riksdagen med följande förändringar i förhållande till regeringens
förslag anvisar anslagen under utgiftsområde Hälsovård, sjukvård och social
omsorg enligt uppställning: