Ädelreformen som genomfördes den 1 januari 1992 innebar
att kommunerna fick ett samlat ansvar för långvarig service,
vård och omsorg för äldre och handikappade. I samband
härmed infördes i socialtjänstlagen en skyldighet för
kommunerna att inrätta särskilda boendeformer för service
och omvårdnad för människor med behov av särskilt stöd.
Till de särskilda boendeformerna hör ålderdomshem, servicehus, grupp-
bostäder och de sjukhem som överfördes från landstingen i samband med
reformen. Bestämmelsen ersatte den tidigare skyldigheten för kommunerna
att inrätta servicehus. Genom att använda ett samlat begrepp för sådana
särskilda boendeformer markerades, bland annat av ansvarigt statsråd, att
kommunerna har stor frihet i fråga om hur äldres behov av sådant boende,
service och vård skall tillgodoses.
Kommunerna fick även ett ansvar för hälso- och sjukvård (exklusive läkar-
insatser) samt för enklare handikapphjälpmedel i särskilda boendeformer.
Den hälso- och sjukvård som ges i särskilda boendeformer betraktas efter
reformen som öppen hälso- och sjukvård. Efter överenskommelse med lands-
tinget har kommunerna även möjlighet att överta ansvaret för hemsjukvård i
den enskildes hem. Hittills har cirka hälften av landets kommuner helt eller
delvis övertagit detta ansvar.
Reformens genomförande innebar att totalt 20,3 miljarder kronor fördes
över från landstingen till kommunerna.
Genom ädelreformen fick kommunerna dels ett lagreglerat betalnings-
ansvar för sådan somatisk långtidssjukvård som de inte har verksamhets-
ansvar för (bedrivs av landsting eller enskild vårdgivare), dels ett betalnings-
ansvar för medicinskt färdigbehandlade patienter inom den somatiska
akutsjukvården och inom geriatriken.
Kommunernas betalningsansvar utökades genom psykiatrireformen år
1995 som innebar att kommunerna även fick betalningsansvar för de
patienter som efter tre månaders sammanhängande vårdtid bedöms vara
medicinskt färdigbehandlade inom kvalificerad psykiatrisk vård.
Ytterst syftade ädelreformen till att ge kommunerna ekonomiska och
organisatoriska förutsättningar för att förverkliga övergripande mål om
valfrihet, trygghet och integritet i vården och omsorgen av äldre och
handikappade. Reformen syftade vidare till ett effektivare utnyttjande av
samhällets resurser för vård och omsorg. Med ökad effektivitet och
produktivitet snarare än ökade resurser skulle äldre- och handikappomsorgen
tillgodose befolkningens stigande behov av vård och omsorg.
Utvärdering
Då ädelreformen antogs uppdrog regeringen åt
Socialstyrelsen att under en femårsperiod följa upp och
utvärdera ädelreformen med hänsyn till dess innehåll,
kvalitet, genomförande och kostnader. I ett flertal
underlagsrapporter och i årliga sammanfattningar har
Socialstyrelsen redovisat effekter och resultat av reformen
men också av situationen inom äldreomsorgen i stort.
Socialstyrelsen har konstaterat brister vad gäller bland annat:
? medicinsk kvalitet och säkerhet
? rehabiliteringsinsatserna
? informationsöverföringen
? samarbetet mellan vårdgivare, vårdnivåer och professioner framför allt i
samband med att patienter skrivs ut från sjukhus
Rapporterna har innehållit både positiva och negativa omdömen om
ädelreformen. Bland det positiva har bland annat nämnts minskningen av
andelen medicinskt färdigbehandlade inom akutsjukvården, ett nettotillskott
av äldreboende och en stadig tillväxt av sjukvårdskompetens i kommunerna.
Tillskapande av MAS-funktionen (medicinskt ansvarig sjuksköterska) i den
kommunala äldreomsorgen har inneburit en ökad kvalitet. Bland de negativa
omdömena har nämnts att reformen inte på något mer påtagligt sätt tillfört de
sociala kvaliteter till äldreomsorgen som tanken var från början.
Socialstyrelsen har också pekat på problem som rör de medicinska
insatserna inom äldreomsorgen, särskilt inom de särskilda boendeformerna.
Bristerna avser bland annat vårdplanering, hjälpmedelsinsatser, rehabilite-
ring, uppföljning och omprövning av medicinordinationer samt smärtlind-
ring, t ex i livets slutskede.
Regeringen gav hösten 1996 Socialstyrelsen i uppdrag att under en ytterli-
gare treårsperiod följa och utvärdera situationen inom äldreomsorgen.
Uppdraget kommer förutom årliga rapporter att slutredovisas den 1 maj år
2000.
Den akuta situationen
Under år 1998 har bland annat massmedierna vid ett flera
tillfällen rapporterat om vanvård inom äldreomsorgen i ett
flertal kommuner. Skrämmande och för ett välfärdssamhälle
oacceptabla interiörer har rapporterats.
Det har också visat sig att när äldre patienter har förklarats medicinskt
färdigbehandlade har kommunerna inte ställt upp med den medicinska
kompetens som de åtagit sig enligt ädelreformen. Skräckexempel visar att
äldre har skickats hem utan att få någon som helst vare sig medicinsk eller
social tillsyn och omvårdnad.
Som en ytterligare konsekvens av ädelreformen har sjukhusplatserna
minskat med 40 procent, vilket inneburit svår platsbrist på vissa håll med
bland annat inställda operationer som följd.
Förslag till åtgärder för att
förbättra situationen
Socialstyrelsens rapporter är ett bra men inte tillräckligt
underlag för att få en helhetsbild om situationen inom vården
och omsorgen för de äldre. Den ger heller inga förslag till
hur kvaliteten på vården och omsorgen kan förbättras. Det
behöver därför tillsättas en parlamentariskt sammansatt
utredning för att följa upp ädelreformens konsekvenser och
ge förslag till hur vården och omsorgen om de äldre
förbättras så att den motsvarar de krav som finns på en
välfärdsstat.
Dessutom behöver det tillsättas en värdekommission för att bland annat
diskutera de principer och värden som skall gälla för vården och omsorgen i
landet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentariskt sammansatt
utredning för att utvärdera ädelreformen och ge förslag till åtgärder för att
komma till rätta med dess negativa konsekvenser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillsätta en värderingskommission för att bl.a. diskutera vilka
principer och värden som skall gälla för vården och omsorgen i landet.