Tillstånd för alkoholservering samt försäljning av öl klass II
regleras genom den alkohollag, som riksdagen antog 1994.
Prövning av serveringstillstånden och flera andra åtaganden
fördes då över till kommunerna. Syftet var att via
kommunala alkoholpolitiska program styra tillstånden så att
sociala och andra olägenheter kunde undvikas. Avgifter
skulle ge resurser att kunna kontrollera att lagar och regler
följdes. Som högsta myndighet inrättades
Alkoholinspektionen. I alkohollagen angavs vägarna för hur
ett ärende skulle beredas, prövas, beslutas och överklagas.
En nyhet var domstolarnas starka roll.
I den praktiska tillämpningen har emellertid stora svårigheter visat sig
föreligga. De kommuner som antagit ambitiösa program för att motverka
alkoholbrukets negativa effekter har vid prövning av tillståndsansökningar
hänvisat till sina program. Vid avslagsbeslut har sökanden överklagat och
domstolarna har då ofta underkänt de sociala aspekterna och i stället lagt vikt
vid näringsrättsliga aspekter.
Kommunerna har heller inte alltid visat tillräcklig restriktivitet rörande
löpande eller tillfälliga tillstånd. Starka påtryckningar sker ofta ur
exempelvis företagsekonomiska eller turistiska synpunkter, ja ibland sägs att
alla som söker och fyller vissa minimikrav ska beviljas tillstånd av
rättviseskäl. Erfarenheterna av förlängda serveringstider för restaurangerna
är inte goda, våldet har inte minskat trots påståendet att så skulle bli fallet.
Antalet serveringstillstånd för starköl, vin och sprit ökar således alltjämt
mycket snabbt. Sedan 1980-talet har antalet serveringstillstånd mer än
fördubblats.
Utvecklingen är sådan att överetablering föreligger i allt fler kommuner i
landet. Kundunderlaget är inte tillräckligt för det stora antalet restauranger.
Den pressade ekonomiska situationen för restaurangföretag gör att
efterlevnaden av reglerna blir sämre. Flera undersökningar visar också att
kollektivavtal ibland saknas, att gällande arbetsrättsregler inte följs och att
krogverksamhet används som täckmantel för skumraskaffärer.
Samhällets kontroll genom tjänstemän inom socialtjänst, polis och
länsstyrelse har i de flesta län och i flertalet kommuner kunnat förstärkas.
Tyvärr har det också förekommit att seriöst verkande tjänstemän utsatts för
allvarliga hot och till följd därav tvingats lämna sina arbetsuppgifter.
Det finns nu starka skäl att överväga om lagen om serveringstillstånd kan
ges en starkare social prägel, som ger bättre förutsättningar för att allsidigt
pröva ansökningarna.
Folköl
Försäljningen av folköl i dagligvaruhandeln har inte skötts
på ett tillfredsställande sätt. Ett flertal exempel på detta kan
nu redovisas över hela landet där försäljning skett till
minderåriga. Resurserna för kontroll är otillräckliga och
lagliga möjligheter att beivra överträdelser är för svaga. Det
föreligger ett klart behov av att bättre kontrollera denna
handel genom skärpta regler och för detta krävs inspektion.
Därför bör någon form av tillstånd/
registrering åter införas och avgiftsbeläggas. Dessutom bör
myndigheterna ha rätt att snabbare göra ingrepp mot dem
som agerar olagligt. Det är inte ovanligt, att producenterna
levererar folköl till butiker som enbart säljer godis och som
inte har resurser att sälja matvaror. Det skulle kunna
tillrättaläggas genom att producenterna skulle kräva någon
form av tillstånd från kommunen.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att lagen om serveringstillstånd ges en starkare social prägel
varvid särskild hänsyn tas till ungdomarnas situation,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillstånd/registrering skall fordras för försäljning av öl klass
II,
folköl.
Stockholm den 27 oktober 1998
Göran Magnusson (s)
Elver Jonsson (fp)
Fanny Rizell (kd)
Harald Bergström (kd)
Eva Zetterberg (v)
Marianne Samuelsson (mp)
Gunnel Wallin (c)