Alkoholservering
Tillstånd för alkoholservering samt försäljning av öl klass II regleras genom den alkohollag, som riksdagen antog 1994. Prövning av serveringstillstånden och flera andra åtaganden fördes då över till kommunerna. Syftet var att via kommunala alkoholpolitiska program styra tillstånden så att sociala och andra olägenheter kunde undvikas. Avgifter skulle ge resurser att kunna kontrollera att lagar och regler följdes. Som högsta myndighet inrättades Alkoholinspektionen. I alkohollagen angavs vägarna för hur ett ärende skulle beredas, prövas, beslutas och överklagas. En nyhet var domstolarnas starka roll.
I den praktiska tillämpningen har emellertid stora svårigheter visat sig föreligga. De kommuner som antagit ambitiösa program för att motverka alkoholbrukets negativa effekter har vid prövning av tillståndsansökningar hänvisat till sina program. Vid avslagsbeslut har sökanden överklagat och domstolarna har då ofta underkänt de sociala aspekterna och i stället lagt vikt vid näringsrättsliga aspekter.
Kommunerna har heller inte alltid visat tillräcklig restriktivitet rörande löpande eller tillfälliga tillstånd. Starka påtryckningar sker ofta ur exempelvis företagsekonomiska eller turistiska synpunkter, ja ibland sägs att alla som söker och fyller vissa minimikrav ska beviljas tillstånd av rättviseskäl. Erfarenheterna av förlängda serveringstider för restaurangerna är inte goda, våldet har inte minskat trots påståendet att så skulle bli fallet. Antalet serveringstillstånd för starköl, vin och sprit ökar således alltjämt mycket snabbt. Sedan 1980-talet har antalet serveringstillstånd mer än fördubblats.
Utvecklingen är sådan att överetablering föreligger i allt fler kommuner i landet. Kundunderlaget är inte tillräckligt för det stora antalet restauranger. Den pressade ekonomiska situationen för restaurangföretag gör att efterlevnaden av reglerna blir sämre. Flera undersökningar visar också att kollektivavtal ibland saknas, att gällande arbetsrättsregler inte följs och att krogverksamhet används som täckmantel för skumraskaffärer.
Samhällets kontroll genom tjänstemän inom socialtjänst, polis och länsstyrelse har i de flesta län och i flertalet kommuner kunnat förstärkas. Tyvärr har det också förekommit att seriöst verkande tjänstemän utsatts för allvarliga hot och till följd därav tvingats lämna sina arbetsuppgifter.
Det finns nu starka skäl att överväga om lagen om serveringstillstånd kan ges en starkare social prägel, som ger bättre förutsättningar för att allsidigt pröva ansökningarna.
Folköl
Försäljningen av folköl i dagligvaruhandeln har inte skötts på ett tillfredsställande sätt. Ett flertal exempel på detta kan nu redovisas över hela landet där försäljning skett till minderåriga. Resurserna för kontroll är otillräckliga och lagliga möjligheter att beivra överträdelser är för svaga. Det föreligger ett klart behov av att bättre kontrollera denna handel genom skärpta regler och för detta krävs inspektion. Därför bör någon form av tillstånd/ registrering åter införas och avgiftsbeläggas. Dessutom bör myndigheterna ha rätt att snabbare göra ingrepp mot dem som agerar olagligt. Det är inte ovanligt, att producenterna levererar folköl till butiker som enbart säljer godis och som inte har resurser att sälja matvaror. Det skulle kunna tillrättaläggas genom att producenterna skulle kräva någon form av tillstånd från kommunen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagen om serveringstillstånd ges en starkare social prägel varvid särskild hänsyn tas till ungdomarnas situation,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillstånd/registrering skall fordras för försäljning av öl klass II, folköl.
Stockholm den 27 oktober 1998
Göran Magnusson (s)
Elver Jonsson (fp) Fanny Rizell (kd) Harald Bergström (kd) Eva Zetterberg (v) Marianne Samuelsson (mp) Gunnel Wallin (c)