Aids är en av vår tids mest fruktade sjukdomar. Mycket talar
för att vaccin och botemedel kommer att dröja, även om
framsteg gjorts de senaste åren. Det betyder att vi kommer
att få leva med hivvirus och dess effekter under mycket lång
tid.
Det innebär att arbetet med att minska smittspridningen av hiv måste
inriktas på långsiktiga åtgärder kombinerade med stöd och hjälp till dem som
redan smittats.
I motionen redogörs för hur vi ser på kampen mot hiv/aids. Den har fyra
huvuduppgifter: minskad smittspridning, stöd åt de hivsmittade, förbättrad
vård och bättre villkor för forskningen.
I motionen krävs bättre information och upplysning riktad inte minst till
skolungdomar, utlandsresenärer, invandrare och homo- och bisexuella män.
De frivilliga organisationernas betydelsefulla arbete poängteras.
Vidare krävs en utvärdering av de lagar och förordningar vars syfte är att
bekämpa och förhindra smittspridning.
De senaste åren har forskningen på hivområdet kunna redovisa de första
positiva resultaten. Betydelsen av fortsatt forskning för att hindra smitt-
spridning och förhindra att hiv övergår till aids måste därför vara hög-
prioriterat.
Moderata utgångspunkter
Hivinfektion med åtföljande aidssjukdom kommer att finnas
under mycket lång tid, kanske flera generationer. Vi har
kanske endast sett början av en epidemi, som riskerar att
utvecklas till ett av vår tids största problem. I många av
Afrikas länder är hiv/aids-situationen redan katastrofal. I
Asien och Sydamerika pågår en dramatisk smittspridning. I
dag är ca 25 miljoner människor smittade av hiv, vid
sekelskiftet befaras så många som 40 miljoner människor
bära på hivviruset. Oroande siffror har också presenterats om
att spädbarnsdödligheten beräknas ligga mellan 40 och
70 procent högre år 2010 i vissa afrikanska länder än i dag
på grund av aids. 300.000 hivsmittade barn föds varje år över
hela världen, de flesta i Asien och Afrika. Det är i detta
sammanhang intressant att konstatera att hiv och aids i allt
större utsträckning har blivit något av ett tredje
världen-fenomen. I USA har t.ex. antalet hivsmittade
nyfödda barn sjunkit från mellan 1.000 och 2.000 per år till
under 500 de fyra senaste åren.
Den globala situationen påverkar spridningen av hiv i vårt eget land.
Världshälsoorganisationen, WHO, har beskrivit hiv och aids på följande sätt
i sin strategiska plan från 1995:
För varje person med Aids, dras oräkneligt fler människor in i en cirkel av
destruktion - familjen, vänner och samhälle. I de områden som påverkats
mest av HIV/Aids, rivs själva fundamentet för samhället sönder. För länder
som ännu inte är industrialiserade, eller som just inlett en industrialisering,
hotar Aids själva utvecklingen. I industrialiserade länder hotar HIV/Aids den
sociala integriteten, skapar starka fördomar och hotar existerande
hälsosystem och social välfärd. Det berövar alla samhällen några av sina
mest produktiva individer.
Andra problem har i och med hivepidemin blivit större och
farligare, till exempel alkoholmissbruk, intravenöst
narkotikamissbruk och prostitution. Kampen mot dessa
verksamheter har blivit allt viktigare för att också bekämpa
spridningen av hiv.
De personliga problem som hör samman med hiv är mycket komplexa.
Sexuallivet berörs liksom relationerna till den närmaste omgivningen och
den egna sexualiteten, förmågan att ta ansvar för sig själv och för andra samt
normer och levnadssätt. Arbetet med att begränsa hivsmittan står och faller
med enskilda människors vilja och förmåga att ta ansvar. Samtidigt prövas
allas vår människosyn och medmänsklighet.
Information och attitydpåverkan måste bedrivas så att varje människa inser
situationens allvar, tar ansvar för sitt eget beteende och inte utsätter sig
eller
andra för risk att smittas. Det är avgörande i strategin mot hiv. Politiker,
lärare, läkare, forskare och massmedia måste alla ta ansvar för att hiv/aids
finns med i samhällsdebatten.
Många frivilligorganisationer har gjort och gör mycket stora insatser när
det gäller information, stöd till smittade och vård av sjuka. Utan dessa
insatser hade Sverige haft mycket sämre möjligheter att möta epidemin och
hjälpa människor som drabbats.
Hivutvecklingen i Sverige
Det första sjukdomsfallet i aids diagnostiserades i USA 1981
och i Sverige 1982. Smittskyddsinstitutets hiv/aidsstatistik
visar att varken antalet hivanmälningar eller fördelningen på
smittväg första halvåret 1998 skiljer sig från hur det sett ut
de senaste åren. Under andra kvartalet 1998 kom det in 58
hivanmälningar jämfört med 62 under andra kvartalet 1997.
Under första halvåret 1998 anmäldes totalt 127 personer. Av dem fick 10
sin aidsdiagnos samtidigt som sin hivdiagnos. Det är exakt samma siffror
som första halvåret 1997.
Som ett resultat av de nya kombinationsbehandlingarna visar statistiken
dock stora skillnader i antalet nya aidsdiagnoser. Under första halvåret i år
anmäldes totalt 28 personer med aidsdiagnos jämfört med 48 under samma
period 1997. Sverige har nu fått samma utveckling som redan kunnat
konstaterats i USA, nämligen att antalet nya aidsfall minskar. Vi ser nu
resultatet av att antalet hivsmittade sjunkit under 90-talet. Det som är något
oroväckande är dock att antalet nysmittade ligger på samma nivå som förra
året, efter att ha sjunkit under flera år.
De senaste åren har fördelningen på olika smittvägar och riskutsatta
grupper förändrats radikalt. Antalet heterosexuellt smittade har ökat och
utgör i dag ca 33 procent av samtliga smittade. Andelen homosexuellt
smittade har stadigt minskat sedan slutet på 80-talet och utgör i dag ca
43 procent av samtliga smittade. I detta sammanhang kan det vara intressant,
men samtidigt skrämmande, att konstatera att man i Köpenhamn nu har nått
en situation där aidsrelaterade sjukdomar utgör den största dödsorsaken
bland män mellan 25 och 49 år. Det är samma situation som råder i många
amerikanska storstäder. Även om vi i Sverige har en i förhållande till vårt
södra grannland betydligt bättre situation, visar utvecklingen i Danmark
vilka konsekvenser en allt för okontrollerad smittspridning kan få. Det finns
dessutom signaler från bl.a. USA att smittspridningen börjat ta fart i gruppen
unga homosexuella män mellan 18 och 24 år. Även i Sverige finns det fall
där unga män smittats, kanske redan vid den första sexuella kontakten.
Majoriteten av de heterosexuellt smittade är utländska medborgare, från
s.k. högendemiska områden, som söker asyl i vårt land. Drygt hälften av de
svenskar som hivsmittats vid heterosexuell kontakt anger att de ådragit sig
infektionen under resa utomlands.
Även om vi inom Sveriges gränser arbetar effektivt för att förebygga
smittspridningen, är vi i allt högre grad beroende av hur resten av världen
hanterar problemen.
Fyra huvuduppgifter i
arbetet mot hiv
Redan i motion 1987/88:So4 av Carl Bildt m.fl. redogjorde
Moderata samlingspartiet utförligt för sin syn på arbetet med
hiv/aids och på de fyra huvuduppgifterna i detta arbete:
? Att stoppa smittspridningen.
?
? Att ge hjälp och stöd åt de hivsmittade och deras anhöriga.
?
? Att förbättra vården av de hivinfekterade och aidssjuka.
?
? Att tillse att forskningen ges bästa tänkbara villkor.
?
Vi har fortfarande samma grundläggande syn på arbetet mot
hiv/aids som då redovisades. Vi har föreslagit en lång rad
åtgärder för att bekämpa hivepidemin, bland annat när det
gäller test/provtagning, information, skolutbildning av barn
och ungdom, alkohol- och narkomanvård, forskning, stöd till
de smittade, sjuka och anhöriga samt stöd till och skydd för
dem som utsätts för särskild smittorisk i sina arbeten.
Att stoppa smittspridningen
När en mycket farlig, smittsam sjukdom, med ett snabbt
spridningsförlopp, som hiv/aids, uppträder har staten ett
övergripande ansvar för bekämpningen av denna sjukdom.
Eftersom smittan inte känner några gränser är kampen mot
en sådan sjukdom en gemensam nationell angelägenhet.
Det direkta, förebyggande vård- och stödarbetet måste dock utföras i
kommuner och landsting. Ett särskilt ekonomiskt stöd måste även framgent
utgå till de kommuner och landsting som har särskilt många smittade och
sjuka. Folkhälsoinstitutet initierar och bedriver med stöd av de statliga
aidsmedlen information och utbildning som syftar till att motverka smitt-
spridning.
När de första aidsfallen dök upp i början på 80-talet stod samhället helt
hjälplöst. Unga människor dog av okänd anledning i sviter av sjukdomar som
nästan varit okända tidigare. Det moderna samhället var inte berett att
hantera en sjukdom som slog till utan att man visste varför och som inte gick
att bota. Inte förrän i mitten på 80-talet visste läkarvetenskapen vad aids
berodde på och hur man kunde undvika att bli smittad av hivviruset.
Om det faktum att Sverige har en, i internationell jämförelse, begränsad
smittspridning är ett resultat av smittskyddslagens bestämmelser och förbud
mot t.ex. bastuklubbar har dock aldrig utvärderats. Samma förhållande gäller
de informationskampanjer som bedrivits eller Folkhälsoinstitutets arbete.
Har åtgärderna vidtagits där de ger mest effekt? Vilken lärdom kan vi dra
från andra länders arbete? Behöver arbetet i Sverige förändras? Hur effektiv
har lagstiftningen varit? På vilket sätt har de frivilliga organisationernas
arbete påverkat arbetet mot hiv? Det är exempel på några frågor som bör
belysas. 1994 begärde vi en utredning vars uppgift skulle vara att utvärdera
de åtgärder som satts in för att minska smittspridningen. Det är
tillfredsställande att riksdagen biföll detta krav. Regeringen har nu tillsatt
en
utredning med syfte att studera just det som vi moderater har efterlyst.
Information och
beteendepåverkan
Information som påverkar attityder och beteende är
avgörande för att hejda smittspridningen. Information om
hiv/aids skall dessutom enligt vår mening ingå i all
upplysningsverksamhet om sexuellt överförbara sjukdomar.
Kampanjer på nationell och regional nivå är nödvändiga för att ständigt
påminna människor om riskerna med hiv. Att de centralt initierade
informationsinsatserna fortsätter är viktigt för att stödja det regionala och
lokala informationsarbetet. Informationskampanjerna måste vara ärliga och
så skarpt formulerade att människor i riskzonen påverkas och uppmanas till
att söka mer information och till testning.
Det är också centralt att informationen utformas så att den når rätt
målgrupp. Ett problem i detta sammanhang är att många bisexuella män
lever i förhållanden med kvinnor. De ser sig sällan som homosexuella och
kan därför ha svårt att identifiera sig med t.ex. annonser som riktar sig till
homosexuella. Samtidigt är det oerhört viktigt att denna grupp nås med
information, eftersom vi vet att den smittspridning som ökar sker just genom
bisexuella kontakter.
Mer riktad information måste ges till människor, särskilt ungdomar, som
reser utomlands. I de flesta turistländer finns fler hivsmittade än i Sverige.
Informationskampanjerna tjänar syftet att väcka människor. För att nå en
verklig attityd- och beteendepåverkan måste information dock ges på ett
djupare sätt, helst genom samtal och dialog. Samtidigt anser vi att de senaste
årens centrala kampanjer många gånger har haft fel målgrupper. Man har
försökt att neutralisera budskapet så att alla människor skall kunna känna
igen sig. Det är ett vällovligt syfte - men som nämnts ovan riskerar en sådan
allmän information att missa dem som verkligen är i riskzonen. Samtlig
expertis är i dag överens om att risken för att bli smittad heterosexuellt i
Sverige är mycket liten. Smittspridningen i vårt land sker i gruppen homo-
och bisexuella män. Även om smittspridningen är relativt blygsam i ett
internationellt perspektiv, finns det tecken som tyder på att den ökar i
gruppen yngre homosexuella män. Detta kan bero på att dessa unga män inte
känner att de fått information - eller känner att "aids drabbar bara äldre".
Vi anser att de medel som finns för information och upplysning framöver i
större utsträckning skall riktas mot skolungdom och de typiska risk-
grupperna. Det innebär tydliga budskap till homo- och bisexuella män och
utlandsresenärer. Det får dock inte innebära att man glömmer grupper
utanför riskgrupperna. Men de resurser som finns måste användas på mest
effektiva sätt och där de gör störst nytta.
Det viktigaste tillfället att ge en mer personligt inriktad information är vid
hivprovtagningen, särskilt när människor själva söker testning av oro för att
vara smittade. Även om provet är negativt måste tillfället att ge information
tillvaratas. Det är lika viktigt att nå den osmittade som har ett riskbeteende
som den smittade. Det måste vara en prioriterad uppgift att tillse att
informationen och rådgivningen i samband med besked om testresultat
fungerar som avsetts. En utvärdering av rådgivningen vid provtagningen bör
därför ske i detta syfte.
De som arbetar med att förhindra smittspridning måste få särskild
utbildning så att de kan möta unga människor och hjälpa dem att finna sin
identitet och därmed få större säkerhet, trygghet och ansvarstagande i sin
sexualitet. Sådan utbildning måste gälla kunskap om såväl hetero- som
homosexualitet.
Särskilda målgrupper för det förebyggande arbetet måste vara ungdomar,
flyktingar/invandrare, homo- och bisexuella män, narkotikamissbrukare samt
utlandsresenärer.
Skolan har unika möjligheter att ge ungdomarna en fördjupad information
om hiv/aids, eftersom skolan når hela åldersgrupper. Ungdomarna måste
påverkas att inse allvaret i hivepidemin genom samtal och diskussioner om
samlevnad. Sverige har ett internationellt uppmärksammat program för
samlevnadsundervisning i skolan, information om hiv, liksom om andra
sexuellt överförda sjukdomar och om homosexualitet. Denna undervisning
får dock sällan det utrymme och den utformning som är föreskrivet. Detta är
allvarligt och regeringen bör vidta åtgärder för att tillse att föreskriven
undervisning genomförs.
Kunskapsspridningen om hiv och andra sexuellt överförda sjukdomar
bland studenter måste stödjas. Det är nödvändigt att stödet till frivilliga
organisationer och intresseorganisationer bland studenterna förstärks så att
deras arbete med att förebygga hivsmittans spridning kan fortsätta och
bedrivas kontinuerligt och långsiktigt.
Hiv och invandrare
Lika viktigt är det att nå flyktingar/invandrare, som kanske
tidigare inte fått någon information i sina hemländer och som
därför inte är medvetna om faran med hivsmittan. Särskild
information bör riktas till olika personalgrupper som
kommer i kontakt med flyktingar/invandrare, invandrarna
själva samt allmänheten. Vi vill betona vikten av att
invandrare som kommer från omvärlden med stor
hivspridning snabbt nås av information och upplysning.
Denna bör innefatta hur smittan sprids, hur man undviker att
smitta och smittas, samt hur man gör - om man är smittad -
för att förskjuta aids-stadiet.
Alkohol och narkotika
Sambandet mellan ett oförsiktigt bruk av alkohol och
oskyddat sex måste framhållas mycket tydligare. En nyligen
genomförd studie av hivsmittade unga homosexuella män
har visat att en stor alkoholkonsumtion har varit ett
gemensamt kännetecken för de nysmittade, tillsammans med
lågt självförtroende och en orolig uppväxt.
Genom spridningen av hiv till narkotikamissbrukarna har bekämpningen
av narkotikamissbruket ställts inför stora och akuta problem. Det krävs
snabba och offensiva insatser mot narkotikan för att hejda missbruket och
bromsa smittspridningen bland missbrukarna och deras sexualpartners.
Insatser mot narkotikan är samtidigt insatser mot spridning av hiv.
Kampen mot narkotikamissbruket måste vara lika intensiv och kraftfull som
kampen mot aids.
Moderata samlingspartiet föreslår i andra motioner dels åtgärder när det
gäller narkotikamissbruket och narkomanvården, dels åtgärder för att öka
polisens möjligheter att stoppa gatuhandeln. Dessa åtgärder är av största vikt
för att bromsa spridningen av hiv.
Frivilligorganisationernas
betydelse
Olika intresseorganisationer fyller en viktig roll i
informationsarbetet. Vi anser att en större del av
informationsmedlen bör komma de frivilliga
organisationerna till del för att användas i deras upplysnings-
och informationsarbete.
Genom dessa organisationer sprids information som ringar på vattnet till
människor som aldrig skulle nås med enbart det offentligas insatser. Det är
avgörande för bekämpningen av hiv i framtiden att frivilligorganisationerna
kan fortsätta med sitt arbete. I detta sammanhang vill vi särskilt upp-
märksamma Noaks Ark/Röda korsets verksamhet som genom kontinuitet och
oerhörd kompetens har gjort mer än kanske några andra på detta område.
Noaks Arks verksamhet visar med all önskvärd tydlighet att det runt om i
vårt land finns många människor som på frivillig basis lägger ned kraft och
tid för samma mål - att informera, hjälpa och stödja. Om denna vilja och
kraft kunde kanaliseras även till andra samhällsområden skulle vi i sanning
få ett samhälle som verkligen bryr sig.
Ett stort arbete har uträttats av de organisationer som organiserar män som
har sex med andra män. Dessa organisationer har också en mycket stor
erfarenhet av informationsinsatser. De måste även i framtiden få stöd så att
deras arbete på fältet skall kunna fortsätta och så att de även kan nå dem som
inte är organiserade men som har ett riskbeteende.
Stöd, rådgivning och
kontaktspårning
Människor som smittats med hiv behöver mycket hjälp och
stöd. I varje landstingsområde bör finnas centrum med
samlad expertis för kvalificerad hjälp åt smittade såväl som
för en effektiv kontaktspårning för att finna tendenser och
miljöer där smitta kan spridas. Sådana centra skall ge
information och bistå enskilda och organisationer med
sakkunskap och råd.
Samverkansgrupper, STD-mottagningar (Sexual Transmitted Disease) och
ungdomsmottagningar spelar en mycket viktig roll i hiv/aidsarbetet. Hos
kuratorerna på många av landets STD-mottagningar finns en unik kompetens
och erfarenhet som måste utvecklas. Därutöver behövs en mångfald av stöd-
och vårdformer samt jourverksamhet. Enskilda, ideella organisationer,
kyrkan och samfunden spelar en ovärderlig roll när det gäller att stödja
smittade och deras anhöriga. Utan dessa organisationer hade många männi-
skor haft en ännu svårare situation.
En fråga som måste diskuteras är rapporteringsskyldigheten för läkare som
har en patient som är hivpositiv. Enligt flera läkare har rapporterings-
skyldigheten medfört att många människor tvekar att testa sig. Det är
allvarligt om det faktiskt är så. Mot den bakgrunden menar vi att utredningen
om utvärdering av smittskyddslagen m.m. (Dir.1996:68) bör få tilläggs-
direktiv för att studera om rapporteringsskyldigheten har haft betydelse för
viljan att testa sig.
Kontaktspårningen är ett av de viktigaste vapnen i smittskyddsarbetet och
den måste bedrivas intensivt och på ett kompetent och förtroendegivande
sätt. Genom kontaktspårningen kan man dels finna smittade, dels få viktig
information och kunskap. Kontaktspårningen kan ge mer kunskap om var
speciella riktade insatser bör göras.
I syfte att få en så effektiv kontaktspårning som möjligt i hela landet, bör
dess kvalitet och resurser omgående utvärderas.
Provtagning av hiv
Provtagningen fyller en viktig funktion i strategin mot hiv.
En väl utbyggd och klokt inriktad hivtestning av god kvalitet måste vara
ett naturligt inslag i hälso- och sjukvården. Det är viktigt att provtagningen
görs både i form av så kallad screening och med avidentifierade tester för att
få en effektiv övervakning av epidemin. Samtidigt måste en lättillgänglig
provtagning finnas för människor som själva söker av oro för att kunna vara
hivinfekterade.
Många yngre testar sig ett flertal gånger på grund av oro och osäkerhet.
Yngre homosexuella kan vara osäkra om sin sexuella läggning, vilket kan ha
lett till många och tillfälliga sexuella kontakter. De använder provtagningen
som kontroll och för dem torde en bra information och rådgivning vid
provtagningstillfället vara särskilt betydelsefull. Alla flyktingar/invandrare
som kommer till vårt land skall enligt vår mening erbjudas hivtest som ett led
i en hälsoundersökning. I allt informationsmaterial måste ingå uppmaningar
till provtagning samt information om vart man då kan vända sig.
För att människor skall vilja testa sig är det nödvändigt att de säkert vet att
integriteten och sekretessen i sjukvården respekteras. Allmänhetens för-
troende för de insatser som görs och vetskapen om den hjälp som finns att få
torde vara avgörande för människors vilja att vända sig till sjukvården.
Det är nödvändigt att noga följa epidemin och göra de anpassningar av
programmen för hivtest som kan föranledas av utvecklingen.
Patientens kostnader för
vård och behandling
Enligt den nya smittskyddslagen är all undersökning, vård
och behandling som behövs ur smittskyddssynpunkt vid en
samhällsfarlig sjukdom kostnadsfri om den utförs inom den
landstingskommunala sjukvården.
När det gäller undersökningar för att utreda om någon har smittats av en
samhällsfarlig sjukdom är dessa kostnadsfria för patienten även hos en privat
verksam, försäkringsansluten läkare. Privat vård och behandling är dock ej
kostnadsfri. Vi avvisar den åtskillnad som här görs mellan offentlig och
enskild vård.
Att patienten har frihet att välja vårdgivare är särskilt viktigt när det gäller
en sexuellt överförd sjukdom. När det gäller hiv torde valfriheten vara av
avgörande betydelse för att man med förtroende skall vilja vända sig till
sjukvården.
Vi anser att smittskyddslagen skall ändras så att vård och behandling blir
kostnadsneutral oavsett vilken läkare den smittade patienten uppsöker.
Regeringen och hiv/aids
I samband med kompletteringspropositionen våren 1997
föreslog Socialdemokraterna och Centerpartiet att stödet till
information och upplysning om hiv/aids skulle minska med
70 miljoner kronor 1998. Moderata samlingspartiet avvisade
detta förslag. Vi ansåg, och anser fortfarande, att kampen
mot hiv/aids inte får avmattas. Som konstaterats i bl.a.
Folkhälsoinstitutets fördjupade anslagsframställning 1997-
1999 har det svenska preventiva arbetet varit mycket
framgångsrikt. Genom att myndigheter reagerade
förvånansvärt snabbt på de signaler som kom ifrån
frivilliggrupper i mitten på 80-talet om att hiv/aids hade fått
fotfäste även i vårt land, har vi i Sverige en i internationell
jämförelse liten smittspridning. Den utvecklingen får inte
brytas. Vi kan se runt om i vår nära omvärld vad som händer
om man inte tar hiv/aids på allvar och oförtrutet arbetar
vidare för att minska smittspridningen.
Det är mot den bakgrunden som vi avvisar regeringens förslag att även
fortsättningsvis minska anslaget till det hiv/aidspreventiva arbetet. Det är att
ge fel signaler till inte minst ungdomar, men också homo- och bisexuella
män, som lätt kan få uppfattningen att det offentliga nu inte anser att hiv är
farligt längre. I andra sammanhang brukar inte minst socialdemokrater ofta
tala om att det är viktigt att politiker ger rätt signaler till medborgarna. Vi
finner det något märkligt att man från regeringens och Centerns sida i denna
fråga helt plötsligt underskattar vikten av politiska signaler.
Under utgiftsområde 25 A 2 Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner
och landsting anslog regeringen 90 miljoner kronor för 1998. För 1999
föreslår regeringen att ytterligare14 miljoner kronor engångsvis överförs.
Syftet med detta anslag är att underlätta avvecklingen av det statliga anslaget
för hiv/aidsarbetet. Eftersom vi inte anser att anslaget under utgiftsområde 9
skall avvecklas avvisar vi detta engångsbidrag. I stället föreslår vi att
104 miljoner kronor utöver regeringens förslag anvisas under utgifts-
område 9 anslag A 4 Insatser mot aids.
Vi föreslår därför ett i förhållande till regeringen ökat anslag med
104 miljoner kronor för 1999 till hiv/aidsarbetet.
Forskning och utveckling
För bara drygt tio år sedan visste ingen vad hiv var och vad
som gjorde att tillsynes friska unga män i västvärlden helt
plötsligt fick flera mycket ovanliga och dödliga sjukdomar. I
dag vet vi att aids är resultatet av att kroppens immunförsvar
helt har försvunnit och att aids är den yttersta effekten av
hivvirusets existens inne i cellerna. Forskningen har givit oss
svaret på hur hiv överförs från människa till människa och
hur det går att undvika att föra smittan vidare. På bara tio år
har man också lyckats hitta sätt att testa människor för att
kunna konstatera om man bär på hivviruset.
Forskningen för att finna hivvirusets gåta har också lett till en kraftigt ökad
kunskap om virus överhuvudtaget, vilket i sin förlängning betyder att även
andra sjukdomar kan botas.
Detta visar att forskningen är av central betydelse för att vi skall hitta ett
vaccin mot hiv samt hitta rätt behandling till både aidssjuka och till
symptomfria hivsmittade. En del forskare menar att även om ett vaccin inte
kommer att vara verklighet inom en överskådlig framtid, hoppas man
åtminstone finna någonting som gör att en hivsmitta inte resulterar i det
dödliga aidsstadiet. Man menar t.o.m. att det inte är omöjligt att en hivsmitta
i framtiden kommer att vara lika lätt att kontrollera som en person som har
diabetes. För första gången på länge har forskare kunnat rapportera om
framgångar för bromsande mediciner, även om oroväckande signaler har
kommit om vissa bakslag som inte får nonchaleras. Svenska forskare
avslutade t.o.m. en försöksverksamhet där man gav en grupp patienter en
kombination av medicinerna AZT och 3-TC och en grupp bara AZT. Det
visade sig att gruppen som erhöll kombinationsmedicineringen förbättrade
sitt hälsotillstånd så avsevärt att man ansåg det etiskt oförsvarbart att inte
låta
den andra gruppen få tillgång till samma medicinering. I Los Angeles och i
andra amerikanska städer har sjukhusavdelningar för aidssjuka patienter
stängt på grund av att antalet patienter sjunkit det senaste året.
Kombinationsbehandlingen med de båda medicinerna gör att hivviruset
försvinner från blodet - vilket innebär att viruset fryser helt under tiden som
patienten tar medicinen. Så fort han eller hon slutar ökar åter hivmängden i
blodet och risken att få aidsrelaterade sjukdomar ökar åter. Som det ser ut i
dag har forskarna kommit en bit på väg att nå just det: att människor lever
med hiv utan att för den skull drabbas av aids. En annan positiv konsekvens
av de svenska försöken är att antalet personer som hivtestar sig åter ökar
efter att ha varit relativt låg de senaste åren. Enligt läkare beror detta just
på
att det nu ser ut som om det finns hopp för de smittade. Många har tidigare
inte velat få besked om de är smittade eftersom det inte funnits något som
botar, lindrar eller skjuter upp hivvirusets nedbrytning av immunförsvaret.
De har känt att det helt enkelt inte varit någon mening med att låta testa sig.
Det är dessutom mycket intressant att konstatera att det finns människor
som uppenbarligen är immuna mot hivviruset. Studier bland prostituerade i
Afrika, presenterat i den franska dagstidningen Le Monde i juli 1996, har
visat att en grupp besläktade kvinnor saknar ett för hivviruset livsviktigt
protein. Samma upptäckt har amerikanska forskare gjort. Det finns tydligen
människor som oavsett hur ofta eller mycket de blir exponerade för
hivviruset inte blir infekterade. Det rör sig om en mindre genskada som
sannolikt också kan förklara varför en del hivinfekterade inte utvecklar aids.
Ungefär en procent av den vita befolkningen anses bära på denna genskada.
Bland afrikaner är förekomsten betydligt lägre och bland asiater har man inte
hittat någon med denna genskada. Kan forskarna finna vad det är i dessa
människor som gör att de inte smittas och använda denna kunskap för att
t.ex. skapa ett vaccin har vi kommit långt i kampen mot aids.
Problemet med den nya framgångsrika typen av medicin är att den är
dyrbar - en behandling med AZT och 3-TC kostar 50 000 kronor per år och
patient. I Sverige där antalet hivsmittade är ca 4 000 totalt är denna kostnad
relativt begränsad. Problemet uppstår i framför allt utvecklingsländerna i
tredje världen. I länder som Indien, Thailand, många afrikanska stater och
länder i Sydamerika exploderar för närvarande antalet hivsmittade närmast
okontrollerat. Vi kan stå inför en enorm såväl social som ekonomisk
katastrof om inte de nya medicinerna också görs tillgängliga i tredje världen.
Sverige, EU och resten av den utvecklade världen har här ett stort ansvar.
Det innebär också att kampen mot hiv och aids har fått en något annorlunda
inriktning. Den rika världens länder måste med sina ekonomiska möjligheter
och tekniska och medicinska kunskaper intensifiera de senaste årens lyckade
försök för att på så sätt så snabbt som möjligt göra eventuella mediciner och
behandlingsmetoder tillgängliga för den tredje världen.
Men för att detta skall vara möjligt måste forskningen kring hiv få
möjligheter att utvecklas. Den borgerliga regeringen skapade ett antal
forskningsstiftelser som står oberoende från statsmakten. En prioriterad
uppgift måste vara att satsa pengar på hiv- och aidsforskning. Sverige ligger
redan i dag väl framme inom detta område. Det är statens ansvar att denna
tätposition inte överges.
Tack vare Sveriges medlemskap i Europeiska unionen får våra forskare
också tillgång till de FoU-medel som EU fördelar mellan medlemsstaterna.
Medlemskapet ger oss också möjlighet att på ett lättare sätt skapa
internationella nätverk - en nödvändighet i forskningen om hiv.
Det torde ankomma på utskottet att utarbeta erforderlig lagtext.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hiv/aidsarbetets inriktning på information, rådgivning och
beteendepåverkan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utvärdering av lagstiftningens effekter och annat hivpreventivt
arbete,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om samlevnadsundervisningen i skolan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hiv och invandrare,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om alkohol- och narkomanvården,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de frivilliga organisationerna vad gäller information, råd och stöd,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utvärdering av kontaktspårningen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om provtagning av hiv,
9. att riksdagen beslutar om sådan ändring av smittskyddslagen att såväl
konsultation som behandling vid samhällsfarlig sjukdom skall vara
kostnadsfri för patienten oavsett om denne vänder sig till den offentliga
sjukvården eller försäkringsansluten privatpraktiserande läkare i enlighet
med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen till utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social
omsorg anslag A 4 för budgetåret 1999 anvisar 104 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller 151 622 000 kr i enlighet med vad som anförts i
motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning rörande hiv/aids.
Stockholm den 28 oktober 1998
Ulf Kristersson (m)
Chris Heister (m)
Berit Adolfsson (m)
Gunnar Axén (m)
Leif Carlson (m)
Maud Ekendahl (m)
Lars Elinderson (m)
Gustaf von Essen (m)
Margit Gennser (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)
Göte Jonsson (m)
Björn Leivik (m)
Göran Lindblad (m)
Cecilia Magnusson (m)
Carl G Nilsson (m)
Bertil Persson (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Henrik Westman (m)
Liselotte Wågö (m)