För några årtionden sedan visste man inte mycket om
orsakerna till demens. När äldre människor blev glömska
och förvirrade kallades de åderförkalkade eller senila, och
besvären ansågs ofta tillhöra det normala åldrandet. Numera
vet man att demens beror på sjukliga förändringar i hjärnan
och att det finns en lång rad olika demenssjukdomar som har
skilda orsaker.
Definition av demens
Demens är ingen enhetlig sjukdom utan ett samlingsnamn
för en grupp symptom som tyder på att hjärnans funktioner
försämrats på ett karaktäristiskt sätt - oavsett vad som
orsakat symptomen. Demens kan beskrivas som ett förvärvat
tillstånd som karaktäriseras av försämrade mentala,
intellektuella och känslomässiga funktioner. Viktiga
symptom är minnesstörning, nedsatt förmåga till abstrakt
tänkande, språkstörning, nedsatt initiativförmåga, praktiska
svårigheter samt personlighetsförändringar som försämrat
omdöme och känslomässig avtrubbning.
Hur vanlig är demens?
Även om demens inte tillhör det normala åldrandet så ökar
demenssjukdomarna kraftigt med ökad ålder. Hjärnan har en
enorm reservkapacitet och kan normalt kompensera den
nervcellsdöd och tillbakabildning som sker med ökad ålder.
Men vid demenssjukdomarna sker nervcellsdöden i vissa
delar av hjärnan snabbare och hjärnans
kompensationsmekanismer fungerar sämre än vid det
normala åldrandet.
En sammanställning av flera olika undersökningar har visat att medelsvår
till svår demens förekommer hos omkring en procent av befolkningen i
åldersgruppen 65-69 år. För 70-74-åringar är motsvarande siffra tre procent,
och i åldersintervallet 75-79 år sex procent. Cirka 11 procent av 80-84-
åringar och 21 procent i åldersgruppen 85-89 år har medelsvår till svår
demens. Man beräknar att av människor över 95 år är 40 procent dementa.
Ökade vårdkostnader
På grund av att vår medellivslängd ökar och antalet gamla
blir alltfler kommer demenssjukdomarna att öka kraftigt i
vårt samhälle under den närmaste framtiden. Man har
beräknat att det i Sverige år 1990 fanns omkring 100 000
människor med måttlig till svår demens. Det motsvarar 6,4
procent av alla personer som är 65 år och äldre. År 2000
beräknas antalet ha ökat till drygt 120 000 och år 2025 till
154 000, då motsvarande 7,5 procent av samma åldersgrupp.
År 1991 beräknades de årliga kostnaderna för demensvården i vårt land till
omkring 30 miljarder kronor. Ökningen av dementa skulle, förutsatt att
samma typ av vård ges, betyda att demensvården år 2000 kostar 35 miljarder
kronor och år 2025 cirka 46 miljarder kronor. Förbättrad behandling och nya
metoder skulle därför inte bara kunna minska lidandet hos de drabbade och
deras anhöriga utan även innebära stora besparingar för samhället.
Vad ökar risken för Alzheimers
sjukdom?
De i särklass bäst dokumenterade riskfaktorerna för
Alzheimers sjukdom (som är den vanligaste av
demenssjukdomarna) är hög ålder och genetiska
förändringar. Man vet betydligt mindre om hur livsstilen och
olika miljöfaktorer påverkar risken att insjukna.
Skallskada
Flera studier har visat att skalltrauma, dvs kraftigt slag eller
våld mot huvudet i samband med t ex olyckor, är en
riskfaktor för Alzheimers sjukdom.
Näringsbrist, fria radikaler och aluminium
Många äldre har en dålig kosthållning och brist på viktiga
näringsämnen kan bidra till att minska hjärnans
reservkapacitet och därmed påskynda utvecklingen av
Alzheimers sjukdom. Det har visat sig att omkring hälften av
Alzheimerpatienterna har brist på vitamin B12.
Fria radikaler är giftiga ämnen som bildas i cellernas normala ämnes-
omsättning. Om kroppens normala skydd mot fria radikaler försämras, t ex
av brist på grundämnet selen eller vitamin C och E, kan olika delar av
cellerna, även arvsmassan, skadas.
Eftersom man funnit små mängder av grundämnet aluminium i de senila
placken i hjärnan hos vissa Alzheimerpatienter har man länge diskuterat om
denna metall, som är mycket vanlig i vår miljö, kan vara en bidragande
sjukdomsorsak. Numera tycks dock de flesta forskare anse att inlagring av
aluminium inte är någon riskfaktor utan snarare ett sekundärt fenomen.
Stress och social isolering
För äldre människor kan olika former av stress vara en
riskfaktor för Alzheimers sjukdom. Stress ökar bl a
utsöndringen av stresshormonet kortisol, och när detta binds
i hjärndelen hippocampus i tinningloben hämmas normalt
stressreaktionen. Men äldre människor är känsligare för
stressiga förhållanden och har svårare att "stänga av"
stressreaktioner.
Social isolering och ensamhet kan i sig innebära ökad stress och även p g a
bristande stimulans vara en riskfaktor för demens. Såväl intellektuell som
fysisk aktivitet anses ha en vitaliserande effekt och bidrar till att bibehålla
olika hjärnfunktioner.
Demens efter slaganfall
Slaganfall (stroke), dvs hjärninfarkt och hjärnblödning, är en
av de vanligaste orsakerna till att hjärnan skadas. Varje år
drabbas omkring 35 000 personer i vårt land av slaganfall;
fyra femtedelar av dessa är äldre än 70 år.
Man beräknar att upp till hälften av dem som drabbas av slaganfall så
småningom utvecklar ett demenstillstånd, vars svårighetsgrad också varierar
p g a vilka områden i hjärnan som påverkats. Ju större skadeområde, desto
större är som regel risken för demensutveckling.
Åderförkalkning
bakomliggande orsak
En bakomliggande orsak till såväl slaganfall som
multiinfarktdemens är åderförkalkning/åderförfettning av
blodkärlen, som ökar risken för bildning av blodproppar och
försvagar kärlväggarna så att blödningar lättare uppstår.
Frontallobsdemens
Man räknar med att frontallobsdemens svarar för omkring
nio procent av alla demenssjukdomar. Sjukdomen brukar
debutera förhållandevis tidigt i livet, före 65 års ålder. Vid
frontallobsdemens brukar dock minnesförmågan vara
betydligt mindre påverkad, medan det däremot snabbt
uppstår uttalade personlighetsförändringar. Ibland förväxlas
sjukdomarna även med andra tillstånd som kan drabba
pannlobens funktioner. Liknande symptom kan bl a
förekomma vid hjärntumörer, schizofreni och grava
alkoholskador (alkoholdemens).
Framtidsperspektiv
Det genombrott som skett inom demensforskningen har på
kort tid förändrat synen på dessa svåra neurologiska
sjukdomar, som tidigare betraktades som obotliga och icke
behandlingsbara. Framstegen har kanske varit mest påtagliga
när det gäller Alzheimers sjukdom. Men tack vare den
snabba utvecklingen inom framför allt den
molekylärgenetiska forskningen har man nu dessutom
kunnat kartlägga såväl sjukdomsgener som sårbarhetsgener
och sannolika sjukdomsmekanismer.
Flera olika läkemedel
Kommer dessa genombrott i grundforskningen att inom
rimlig tid komma de demenssjuka till godo? Många forskare
anser att det finns skäl för optimism.
Förbättrad vårdkvalitet
Parallellt med framstegen inom forskningen och de ökade
medicinska behandlingsmöjligheterna har även omvårdnaden
förbättrats, och den allmänna attityden till
demenssjukdomarna har blivit mer positiv. Forskning har
också visat att god omvårdnad och psykologisk behandling
kan minska vissa symptom och gynnsamt påverka
sjukdomsförloppet.
Kan demens förebyggas?
Förhoppningsvis kommer man i framtiden också att få bättre
möjligheter att på olika sätt förebygga demenssjukdomarna,
bl a genom att kartlägga och försöka minska de faktorer som
påskyndar de sjukliga processerna. Eftersom såväl högt
blodtryck som alltför lågt blodtryck är riskfaktorer för vissa
former av demens kan förbättrad blodtrycksbehandling bidra
till att minska dessa sjukdomar.
Det är också viktigt att äldre människor äter en fullvärdig kost, eftersom
brist på viktiga näringsämnen kan bidra till uppkomsten av demens.
Även den psykiska och sociala miljön för äldre människor anses ha
betydelse för att förebygga demens. Boendeformer för äldre som minskar
ensamheten och ger möjlighet till sociala kontakter och "lagom" aktivering
och stimulans kan därför bidra till att förebygga såväl depression som
demenssjukdomar.
Yngre dementa
Demenssjukdomar förekommer även i åldrarna 40-50 år.
Man befinner sig då mitt i livet, är yrkesverksam och har ofta
familj. Familjen behöver stöd. Dagvård och gruppboende
måste anpassas till yngre dementa.
Folksjukdomar
Demenssjukdom bör betecknas som en folksjukdom, och ett
nationellt hälsopolitiskt handlingsprogram bör upprättas.
Alla människor ska, oavsett bostadsort, ha samma möjlighet
att få en diagnos. Så är inte fallet idag, beroende på bl a brist
på specialistutbildade läkare (främst geriatriker och
psykiatriker), geografisk placering av utredningsteknik,
okunskap m m. Det är av största vikt att få diagnos så tidigt
som möjligt, för att kunna konstatera demenssjukdomens art
och möjligheter till läkemedelsbehandling, samt att utesluta
behandlingsbara orsaker till demensliknande tillstånd
(infektion, tumör m fl). Det finns också enligt vissa forskare,
s k riskgrupper. I dessa ingår lågutbildade, kvinnor, arbete
med lösningsmedel m fl. Detta är ytterligare ett skäl till att
upprätta ett nationellt hälsopolitiskt handlingsprogram.
Läkare
Det råder stor brist på specialistutbildade läkare (främst
geriatriker och psykiatriker), och för att täcka behovet krävs
att denna utbildning prioriteras. Distriktsläkarna som ofta får
den första kontakten med misstänkta demensfall, måste ha
kunskap för att känna igen tecknen. Många distriktsläkare
skulle genom påbyggnadsutbildning inom demensområdet
kunna avlasta en del av diagnostiseringen. Det krävs också
ökad kunskapsspridning om demenssjukdomar och äldres
psykiska ohälsa, för att få fler intresserade av denna del i
läkarutbildningen.
Konsekvenser för den
enskilde, närstående och
samhället
Demenssjukdomarna räknas ej som dödsorsak och ingår
därför inte i s k dödsorsaksstatistik, eller annan traditionell
statistik. Sjukdomen har först på senare tid
uppmärksammats, trots att den varit känd i omkring 100 år.
Demenssjukdomar inräknas under psykisk ohälsa och är
utbredd i många befolkningsgrupper. Den ökar beroende på
att befolkningen blir äldre, speciellt ökar antalet äldre-äldre,
som utgör den största riskgruppen. För den enskilde orsakar
demenssjukdomen svåra problem, funktionsnedsättning och
handikapp. För de anhöriga innebär det stora uppoffringar,
isolering och många gånger depressioner och psykiska
besvär. För samhället orsakar sjukdomen ökade
vårdkostnader, produktionsbortfall, sjukskrivningar m m.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ett nationellt hälsopolitiskt handlingsprogram för
demenssjukdomar upprättas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att demenssjukdomar betecknas som en folksjukdom,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utbildning av specialister [främst geriatriker och (äldre)
psykiatriker] prioriteras och att distriktsläkare ges möjlighet till
vidareutbildning med inriktning mot demens och andra åldersrelaterade
sjukdomar.