Bilstödsreformen genomfördes 1988. När den nu gällande
lagen och förordningen infördes, innebar det att bilen inte
längre sågs enbart som ett medel för försörjning, utan också
som ett hjälpmedel för att minska ett förflyttningshandikapp.
Genom reformen skulle även människor med mycket låga
inkomster ges förutsättningar att skaffa bil. Man ville också
få rätsida på förhållandet att flera myndigheter var
inblandade. Ett av syftena var också att nedbringa kostnaden
för färdtjänsten. Bilstödet ger funktionshindrade en
vidsträckt möjlighet till valfrihet. Demokratiskt och
samhällsekonomiskt är stödet rätt använt en samhällsvinst.
Bilstödet skall syfta till att människor med funktionshinder kan leva ett
aktivt, självständigt och oberoende liv och att den enskilde har rätt till
värdighet och respekt i sitt resande.
Den nu pågående översynen av anslagskonstruktionen bör kompletteras
med en diskussion kring de förslag som presenterades i utredningen 1993
(Rätten till Ratten). Den bör också utreda det nuvarande bilstödets svagheter
och styrkor ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Detta kan ske genom att
man i översynen undersöker hur ett framtida bilstödsanslag positivt/negativt
påverkar statens finanser. Det är angeläget att göra en utredning för att få
klarlagt om funktionshindrades möjligheter att åka med egen bil också
betyder att man i mindre utsträckning nyttjar den kommunala färdtjänsten.
Översynen bör i sitt arbete aktivt ta del av handikapprörelsens praktiska
erfarenhet av reformens styrkor och svagheter.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om komplettering av den pågående översynen.