Bilstödsreformen genomfördes 1988. När den nu gällande lagen och förordningen infördes, innebar det att bilen inte längre sågs enbart som ett medel för försörjning, utan också som ett hjälpmedel för att minska ett förflyttningshandikapp. Genom reformen skulle även människor med mycket låga inkomster ges förutsättningar att skaffa bil. Man ville också få rätsida på förhållandet att flera myndigheter var inblandade. Ett av syftena var också att nedbringa kostnaden för färdtjänsten. Bilstödet ger funktionshindrade en vidsträckt möjlighet till valfrihet. Demokratiskt och samhällsekonomiskt är stödet rätt använt en samhällsvinst.
Bilstödet skall syfta till att människor med funktionshinder kan leva ett aktivt, självständigt och oberoende liv och att den enskilde har rätt till värdighet och respekt i sitt resande.
Den nu pågående översynen av anslagskonstruktionen bör kompletteras med en diskussion kring de förslag som presenterades i utredningen 1993 (Rätten till Ratten). Den bör också utreda det nuvarande bilstödets svagheter och styrkor ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Detta kan ske genom att man i översynen undersöker hur ett framtida bilstödsanslag positivt/negativt påverkar statens finanser. Det är angeläget att göra en utredning för att få klarlagt om funktionshindrades möjligheter att åka med egen bil också betyder att man i mindre utsträckning nyttjar den kommunala färdtjänsten. Översynen bör i sitt arbete aktivt ta del av handikapprörelsens praktiska erfarenhet av reformens styrkor och svagheter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om komplettering av den pågående översynen.
Stockholm den 27 oktober 1998
Lena Sandlin (s) Ingemar Josefsson (s)