Vård och omsorg är i kris. Det är främst den
socialdemokratiska regeringens ansvar. Regeringens politik
har förvärrat situationen i vården och omsorgen. Den
ursprungliga vårdgarantin som nästan gjorde att vårdköerna
försvann under förra mandatperioden har avskaffats av
regeringen. De extra statsbidragen till kommuner och
landsting är ingen garanti för att pengarna verkligen går dit
de är avsedda: till vården, omsorgen och skolan. Tvärtom är
risken stor att de kommer att ätas upp av minskande
skatteintäkter och användas till att täcka hålen i de
kommunala bostadsbolagen. Regeringen har avvisat en
öronmärkning av de extra statsbidragen.
Än så länge ser det ut som att krisen i vården kommer att fortsätta. Inget
görs åt sjukvårdsköerna - regeringen avvisar förslag om en vårdgaranti. De
aviserade åtgärderna inom äldreomsorgen är otillräckliga och kommer inte
att hejda vanvården av våra äldre. Dessutom har regeringen inlett en form av
samarbete med riksdagens två mest utopiska partier - utan ekonomisk
realism. Det bådar inte gott för resurstillförseln till vård och omsorg
framgent.
Krisen i äldrevården
Polhemsgården, Frodegården, Olivhemmet och Älvkullens
vårdhem i Lilla Edet. Krisen i svensk äldrevård har under det
senaste året haft många namn. Rapporterna om vanvård av
äldre har blivit allt mer frekventa.
Fortfarande får förmodligen merparten äldre en väl fungerande och trygg
äldrevård. Men de brister som avslöjats är allvarliga. Ingen skall behöva lida
på grund av att inte omsorgen fungerar som den skall.
De interiörer som framkommit från några av de vårdhem som varit
aktuella i vårdkrisdebatten väcker förskräckelse. På Älvkullens vårdhem
utanför Lilla Edet hade några olämpliga anställda i praktiken kunnat driva sin
vårdavdelning som ett skräckregemente. Det handlade om personal som tog
timslånga rökpauser, om stölder från arbetsplatsen men framförallt om ett
grymt och hänsynslöst beteende mot patienterna. Den tillsynsansvariga
myndigheten, Länsstyrelsen, gjorde inte något åt saken. Länsstyrelsen kände
inte ens till problemen. Det var först när en skolelev gjorde sin praktik där
och var modig nog att alarmera som vanvården blev känd. I sitt brev skrev
skoleleven: Det är ingen vård med medmänsklighet, värme, integritet och
empati, utan det liknar mera ett fängelse.
På Olivhemmet i Stockholm var det den medicinska vården som brast. I
maj genomförde Socialstyrelsen en inspektion av Olivhemmet i Stockholm.
Stora brister upptäcktes. Den medicinska kontrollen var dålig. Till exempel
fick en mycket svårt diabetessjuk äldre man inte vård för sin sjukdom.
Hjälpen dröjde så länge att hans liv inte gick att rädda.
I den kommunala hemtjänsten har de som får hemtjänst minskat. Från
1980 till 1996 har den kommunala hjälpen till äldre minskat kraftigt
samtidigt som arbetsbördan i hemmet för de äldre ökat, i synnerhet för äldre
kvinnor.
Folkpartiet har redan tidigare krävt att tillsynen över äldrevården måste bli
bättre. Det behövs en grundläggande strukturreform där tillsynsansvaret
renodlat läggs på Socialstyrelsen. Som viktigt komplement arbetar
Folkpartiet dessutom för att man i så många kommuner som möjligt bör
införa särskilda äldreombudsmän med uppgift att bevaka äldres rättigheter
och slå larm exempelvis till Socialstyrelsens tillsynsenheter när något är fel.
Äldreombudsmän, åtgärder mot de växande vårdköerna och skärpt tillsyn är
viktiga inslag i Folkpartiets politik mot brister och omänskliga inslag i
dagens äldrevård.
Omsorgsgarantin
Folkpartiet vill införa något vi har valt att kalla för en
omsorgsgaranti. Den skall innehålla de delar som är
väsentliga för att den enskilde äldre skall erbjudas en
kvalitativt god omsorg med valfrihet. Kommunerna skall,
utifrån en av Socialstyrelsen utarbetad skiss, fastställa en
omsorgsgaranti. Den skall ha ett innehåll som garanterar den
enskilde äldre en kvalitativt god omsorg. De kommuner som
inte lever upp till de rättigheter som garanteras av
omsorgsgarantin skall bli skyldiga att ge de äldre som
drabbas av detta en avgiftsreduktion. Det blir ett ekonomiskt
incitament för kommunerna att leva upp till målsättningarna
i omsorgsgarantin.
Det finns flera dimensioner av en kvalitativ vård. Till de mest påtagliga
hör de medicinska. Vi vill uppmärksamma några sådana behov som måste
vara tillgodosedda för att omsorgen skall kunna räknas som god. Det finns
med andra ord ett antal allvarliga brister i äldreomsorgen som en omsorgs-
garanti syftar till att åtgärda.
Otillräcklig medicinsk kompetens
Den medicinska kompetensen inom äldreomsorgen har
tyvärr visat sig vara otillräcklig mot bakgrund av
rapporterna om vanvård och missförhållanden i omsorgen.
Den medicinska kompetensen behöver stärkas. Vi vill ha
medicinskt ansvariga läkare kopplade till det särskilda
boendet. Det behövs också fler sjuksköterskor i omsorgen.
Näringsbrist
Vi vet från undersökningar att en stor del av de äldre i
särskilt boende (till särskilt boende räknas servicehus,
sjukhem, ålderdomshem och gruppboende för dementa) lider
av näringsbrist. Enligt en undersökning initierad av
Socialstyrelsen bedömdes 36 procent av dem som ingick i
undersökningen vara undernärda och så många som 48
procent bedömdes vara i riskzonen för undernäring.
Framförallt var andelen undernärda högst på sjukhem.
Undernäring är inget enkelt begrepp och det kan vara ett
naturligt inslag att äldre och sjuka människor är undernärda
periodvis till följd av sjukdom. Sväljsvårigheter, dålig
tandhälsa, läkemedelsbehandling och andra
funktionsnedsättningar kan resultera i tillfällig undernäring.
Men det som denna undersökning ändå antyder, tillsammans med likartade
resultat från andra undersökningar, är att undernäringen är ett stort och reellt
problem.
Omvårdnadsforskningen har visat att det som oftast behövs är enkla för-
ändringar i rutiner och hjälpmedel för att häva undernäringen. Ibland bottnar
svårigheterna med att underlåta att genomföra dessa förändringar i både
okunskap hos personal och ledning såväl som bristande personalresurser
och/eller organisatoriska brister. Folkpartiet anser att den breda vidare-
utbildning som är nödvändig för en stor del av omsorgspersonalen skall
innehålla obligatoriska moment av kunskap om näringsbrist och hur denna
åtgärdas. Det är också viktigt att dietisternas kunskaper och kompetens tas
tillvara.
Trycksår
Vi vet att många människor inom omsorgen och vården lider
av liggsår. Liggsår och trycksår är också något som lätt kan
uppstå på en äldre sjuk människa. Men i princip kan man
förebygga liggsår. Med en god kunskap om den åldrande
kroppen går det genom ändrade rutiner att förebygga att
liggsår uppkommer. På en del håll kan det också behövas
mer personal.
Ett omistligt inslag i den kompetenshöjande utbildningen för personalen
inom äldreomsorgen är kunskap om liggsår och näringstillförsel. Det är
också väsentligt att den kunskap som i dag finns inom omvårdnads-
forskningen bättre tillvaratas. Ett sätt att göra det är att förmedla denna
kunskap i den kompetenshöjande utbildningen för personalen.
Smärtlindring
Det finns idag en stor medvetenhet om betydelsen av god
vård för patienter med långvarig smärta. Attityderna till och
kunskapen om smärtbehandling har också förändrats. En del
förklaras av Socialstyrelsens utredning 1994 i vilken man
pekade på allvarliga brister i behandlingen av långvarig
smärta.
Patienter inom äldreomsorgen och sjukvården skall ha rätt till bästa
möjliga smärtlindring. Tanken på att patienter tvingas uthärda smärta som
går att behandla väcker förtvivlan. I en mindre utredning som Folkpartiet
gjort i Stockholm visade det sig att en del sjukhem inte ansåg att de alltid
kunde erbjuda adekvat smärtlindring till dem som låg för döden. Detsamma
gällde hjälp att lindra de äldres ångest. Vi anser att en adekvat smärtlindring
är ett omistligt inslag i god vård och omsorg. Det behövs dels fortsatt
utbildning om detta, dels kontinuerliga medicinska revisioner av hur
omhändertagande av patienter med långvarig smärta behandlas.
Vård i livets slutskede
Vård i livets slutskede, s k palliativ vård, måste erbjuda en
god omvårdnad. En förutsättning för detta är att kontakten
med andra delar av sjukvården fungerar friktionsfritt.
Direktlinje måste finnas till specialistsjukvården liksom ett
fortlöpande stöd från distriktsläkaren.
Det är viktigt att den döendes önskemål beaktas in i det sista. Den personal
som arbetar med döende måste ha en adekvat utbildning för att kunna möta
de önskemål, den ångest och den alldeles speciella situation som döden
innebär.
Fallskador
Att äldre ibland faller och skadar sig är ganska vanligt. Vi
vet emellertid att fallskadorna har ökat i omfattning. Ofta
sker detta utan att de skador som uppkommer vid fallet
rapporteras eller noteras. Dessa skador som längre fram kan
leda till ett försämrat hälsotillstånd hos den äldre.
Brister i läkemedelshanteringen
Studier över läkemedelsbehandling av äldre som vistas på
sjukhem har visat att det är vanligt med
läkemedelsförskrivning på oklara indikationer och med
olämpligt läkemedelsval, t ex har läkemedel som påverkar
varandras effekter på ett negativt sätt givits till en och
samma patient.
Av patienter med läkemedelsproblem blev t ex 19 procent klart förbättrade
när behandlingen avslutades eller ändrades. Försök på sjukhem med "läke-
medelsbehandlingsteam" där en farmaceut i samarbete med ansvarig läkare
och sköterska regelmässigt gått igenom de äldres läkemedelsbehandling har
visat sig framgångsrika när det gäller att förbättra läkemedelsbehandlingen
och borde därför införas i större skala. Studierna visar också på brister i
kunskaperna om hur åldrandet påverkar läkemedelseffekter. Därför behövs
fortbildning om detta för såväl förskrivare som för övrig vårdpersonal.
Omsorgsgarantins nio
punkter
Rätten till medicinsk kompetens
(antal sjuksköterskor och
läkartimmar per 100
boende/hemtjänstkunder).
Det är viktigt att den medicinska kompetensen förstärks. Det
måste finnas en medicinskt ansvarig läkare kopplad till varje
äldreboende och tillräckligt med sjuksköterskor inom
äldreomsorgen.
Socialstyrelsen (1995) har genomfört en granskning av den kommunala
omsorgen och kritiserar där kvaliteten i vården. Ett problem som tas upp är
att den medicinskt ansvariga sjuksköterskans (MAS) ansvarsområde är
orimligt stort. Om den medicinska kunskapen är otillräcklig är det stor risk
att akutsjukvården får ta hand om problem som skulle klaras i det egna
boendet.
Problemet bör kunna lösas genom att antalet sjuksköterskor utökas i den
kommunala verksamheten. Bättre samverkan med primärvården är en snabb
och säker väg till långsiktiga kvalitetsförbättringar inom äldrevården.
Husläkare skall kunna fördjupa sin kunskap i åldrandet och de äldres
sjukdomar. Samarbetet med specialistläkare vid geriatriska institutioner
måste vara ett naturligt inslag i äldrevården.
Mer än 140 sjuksköterskor har disputerat och drygt 200 sjuksköterskor
genomgår forskarutbildning. Ett stort antal sjuksköterskor har avlagt
magisterexamen inom sitt karaktärsämne. Denna kompetens är en betydande
potential för att utveckla omvårdnaden som i allt för liten utsträckning tas
tillvara. Det är dags att upprätta en nationell plan för att öppna stängda
dörrar
samt sprida och använda denna viktiga kunskap på ett systematiskt sätt inom
vård och omsorg.
En stor andel av de viktiga undersköterskorna och vårdbiträdena har fått
sluta sina arbeten den senaste tiden. Flera av dem får återgå till sina gamla
arbetsuppgifter i form av arbetsmarknadspolitiska insatser som i dag sker i
kommuner och landsting. Detta kan inte uppfattas som annat än att de
styrande politikerna inte anser att deras arbete är viktigt.
Folkpartiet kräver en ändrad attityd från kommuner och landsting. Det är
nu hög tid att ge dessa ändamålsenligt utbildade människor riktiga jobb inom
vården för att återställa förtroendet för kunskap om omvårdnad.
Rätten till värdigt omhändertagande
(personlig hygien, besök vid utlovade
tider, måltider på rimliga tider,
promenader och annan omväxling).
En god omvårdnad måste vara en självklarhet i äldrevården.
Det måste finnas tillräckligt med personal för att kunna mata
och ge dryck. Det måste finnas så mycket personal att
patienterna kan komma upp ur sina sängar i rimlig tid och
dessutom får hjälp att komma ut på promenader m m, dvs se
andra miljöer än det egna rummet/vårdavdelningen.
Självfallet skall det också finnas så mycket personal att varje
patient kan känna sig synliggjord, personligt tilltalad och
ompysslad.
Omvårdnad utgör en omfattande och viktig del av verksamheten i
sjukvården jämte medicinsk behandling. Den medicinska delen får av
tradition större uppmärksamhet än omvårdnaden.
Båda är dock avgörande för en god och effektiv vård. Organisation och
ledarskap är ofta utformad utifrån synsättet att vård är medicinsk verksamhet
även i de fall då omvårdnadsinsatserna överväger.
Prioriteringsutredningen definierar omvårdnadens roll och uppgift:
Omvårdnaden skall tillgodose allmänmänskliga och personliga behov och
därvid tillvarata individens egna resurser för att bevara eller återvinna
optimal hälsa, liksom att tillgodose vård i livets slutskede. Omvårdnad går
som en röd tråd genom all vård och utgör ett komplement till behandling.
Det kräver engagemang och kunskaper såväl av naturvetenskaplig som
humanvetenskaplig art.
Omvårdnad utförd av legitimerade sjuksköterskor kan jämställas med det
engelska begreppet nursing alt nursing care. Detta till skillnad från det
engelska ordet caring som används om det omvårdnadsarbete som utförs av
undersköterskor och vårdbiträden. Sjuksköterskans arbetsområde -
professionell omvårdnad - beskrivs av SHSTF (manifest 1989) med bl a:
Sjuksköterskors och barnmorskors självständiga yrkesansvar omfattar
omvårdnad, arbetsledning och medicinska bedömningar. Omvårdnad
sammanfaller delvis med och utgör ett komplement till medicinsk vård.
Omvårdnad tar hänsyn till psykiska, fysiska, sociala och kulturella aspekter.
Allt för att tillvarata individens egna resurser för att bevara eller återvinna
optimal hälsa. Sjuksköterskor är betydelsefulla som handledare och
undervisare. De har ansvar för att såväl omvårdnadsåtgärder som ordinerade
medicinska behandlingar genomförs i överensstämmelse med patientens
diagnos. De arbetar förebyggande och hälsofrämjande med patienten.
Utmärkande för omvårdnaden är att man stödjer det friska.
Tryckskador eller trycksår anses vara en viktig indikator för
kvalitet i omvårdnaden. De förorsakar lidande i form av
smärta, förlängda vårdtider, långsammare tillfrisknande och
ibland en för tidig död. Trycksår förekommer vid inaktivitet i
samband med sjukdom, handikapp eller hög ålder. Störst risk
löper de som har nedsatt allmäntillstånd, minskad aktivitet
och rörlighet samt bristande födointag. Majoriteten av dem
som drabbas av trycksår är äldre. Omkring 80 % av dem som
drabbas är över 65 år.
1980 gjordes en studie om förekomsten av trycksår och tryckskador inom
dåvarande Östergötlands läns landsting. Vid en liknande undersökning 1995
finns det ingen signifikant skillnad i frekvensen av trycksår. Svårighets-
graden på såren är också desamma. Omkring hälften av trycksåren
uppkommer på sjukhus eller sjukhem. Det är mer sällsynt att sår uppkommer
i det egna hemmet.
Orsakerna till trycksår beror både på patientens tillstånd och personalens
omvårdnadsinsatser, Cirka 25 % av sjuksköterskorna anger bristande
omvårdnad som orsak till såren. Det finns dock ingen tidsbesparing i att inte
förebygga uppkomsten av trycksår. De som drabbas kräver stor del av
personalens tid och resurser. Få uppmärksammar patientens näringsintag
tillräckligt.
Ökade kunskaper i förflyttningsteknik skulle sannolikt också minska att
tryckskador och sår uppkommer i vården. 1995 års studie visar också att när
kompetens och närhet till patienten ökar, förebyggs trycksår. För att
förebygga uppkomsten måste man identifiera dem som är i riskzonen för att
utveckla skador eller sår. Patientens förmåga att tillgodogöra sig näring har
betydelse för både uppkomsten och läkningen av trycksår. God hygien samt
att informera och aktivera patienten bidrar till förebyggande och läkning.
Det som saknas är en helhetssyn på problemet kring trycksår. Patientens
totala situation måste beaktas. Omvårdnadsinsatser är av avgörande
betydelse för att förhindra och behandla trycksår i sjukvården. Forskare
hävdar att 90 % av alla tryckskador eller trycksår skulle kunna undvikas om
omvårdnaden förbättrades.
Rätten till fungerande trygghetslarm
som åtgärdas inom rimlig tid.
I rapporterna om vanvård i äldrevården har det framkommit
att äldre inte får hjälp i rimlig tid, trots att de har larmat. I
vissa fall har till och med trygghetslarmen tillfälligt varit
urkopplade. Detta är självfallet fullständigt oacceptabelt.
Vården måste organiseras så att trygghetslarmen gör skäl för sitt namn.
Larmen skall fungera och den hjälpsökande skall vara garanterad hjälp inom
rimlig tid.
Rätten till en väl fungerande
färdtjänst.
En fungerande färdtjänst är oerhört betydelsefull. Det
innebär rörelsefrihet, men också trygghet för den äldre att
veta att man kan lita på färdtjänsten. Under senare år har
neddragningarna på färdtjänsten gått mycket långt. Det
ställer till svåra problem för många äldre. Folkpartiet anser
att det finns en smärtgräns då friheten för äldre och andra
med behov av färdtjänst inskränks för mycket.
Det är också viktigt att slå fast att taxiföretag som åtagit sig att köra
färdtjänst inte får behandla färdtjänstkunderna sämre än normalkunder.
Felande och nonchalanta taxibolag måste tvingas betala böter. Det allmänna
betalar för att få en fungerande färdtjänst. Orimliga väntetider, inte minst på
grund av att färdtjänstkörningarna prioriteras sist i taxiväxlarna, är
oacceptabelt. Att det är en allmän service betald med allmänna medel får inte
betyda att kunderna nonchaleras.
Rätten till en väl fungerande
hemtjänst, som kommer på utlovade
tider och utför överenskomna
uppgifter.
När någon, på egen hand eller med stöd av anhörig,
kontaktar hemtjänsten för att få hjälp måste enligt vår
mening ansvarig personal hos kommunen höra av sig inom
tre dagar för att stämma tid för ett möte kring de problem
som den äldre har och vilket stöd kommunen då kan erbjuda.
En plan skall göras upp i samråd med den äldre och eventuellt dennes
anhöriga som visar vad hemtjänsten skall ombesörja, om det ges omsorg på
annat sätt än via hemtjänst samt om rehabilitering skall erbjudas, vad denna
skall leda till och inom vilken tid. Samma skriftliga plan skall göras upp om
den äldre måste flytta till särskilt boende. En kontinuerlig kvalitets-
uppföljning skall göras och det skall stå klart för den äldre vad som kommer
att ingå i de frågor som ställs i samband med uppföljningen. Om den äldre
har en anhörig som klarar av och vill ge viss omsorg, skall denne anhörige
ges stöd genom avlastning i någon form. Denna avlastning skall planeras
gemensamt med den anhörige så att den kan genomföras på dennes villkor.
Skulle hemtjänstpersonal av något skäl inte komma på avtalad tid, skall
detta meddelas så snart som möjligt och hjälp ändå erbjudas av någon annan
i personalen.
Uteblir hemtjänstpersonalen helt, skall den äldre kompenseras på något
sätt, exempelvis genom att hemtjänsten kommer en extra gång vid ett senare
tillfälle eller genom att avgiften sänks den månad det gäller.
Det skall klart framgå för den äldre och dennes anhöriga vem hos
kommunen som är ansvarig och kontaktperson om något inträffar.
Den äldre har rätt att välja vem som skall ge den service och omsorg som
anses behövas. Kommunerna skall ha jourtjänst under kvällar och helger så
att ingen riskerar att skrivas ut från sjukhus utan att få kontakt med
socialtjänsten. Varje sjukhus skall ha uppgifter om vem som har jour så att
den äldre kan garanteras en kontakt med kommunen.
De som har invandrat till Sverige skall garanteras att få ha en tolk med vid
samtal med socialtjänsten. Erfarenheten visar att många gamla snarare minns
sitt modersmål än svenskan på äldre dagar, och speciellt i svåra situationer är
det en trygghet att få uttrycka sig på sitt modersmål.
Rätten att veta att larmsignaler som t
ex viktminskning och fallskador alltid
utreds och där det är möjligt
åtgärdas.
Oroväckande larmsignaler om att allt inte står rätt till måste
tas på allvar tidigt. Det är också en självklarhet att åtgärder
sätts in om det är möjligt. Att äldre ibland faller och skadar
sig är ganska vanligt. Vi vet emellertid att fallskadorna har
ökat i omfattning. Ofta sker detta utan att de skador som
uppkommer vid fallet rapporteras eller noteras. Skador som
längre fram kan leda till ett försämrat hälsotillståndet hos
den äldre. I Folkpartiets äldrevård skall alla fallskador
utredas. Konkret innebär det att så fort en äldre faller så skall
en läkare tillkallas för undersökning så att skadorna inte
förblir oupptäckta.
En annan signal om att allt inte står rätt till är plötsliga viktminskningar
till
följd av undernäring. Bland äldre, som fortfarande bor hemma, har 3-7 %
rapporterats vara undernärda.
Förekomsten av undernäring bland äldre som vistas på sjukhus är betydligt
högre. Det visar att äldre människor inom vården har svårt att tillgodogöra
sig näring och har lätt för att bli undernärda.
I en studie av 500 geriatriska patienter uppmättes andelen undernärda till
28 %. Kvinnor är undernärda i högre grad än män och de som är äldre än 79
år i högre grad än de som är yngre.
Undernäring bland äldre utvecklas under sjukhusvistelsen på grund av
bristande omvårdnad. Studien visar att fler patienter utvecklar undernäring
på sjukhuset än de som övervinner sin undernäring.
Andra studier visar brister när det gäller att utforma strategier för
bedömning av och planering för de äldres näringsintag. Dessa båda studier
visar att undernäring är ett vanligt förekommande problem bland äldre
patienter i sjukvården. De visar också att tillräcklig och näringsriktig kost
förbättrar vården och minskar lidandet för de gamla. Om problemet med
undernäring inte uppmärksammas och åtgärder vidtas, försämras de äldres
tillstånd under sjukhusvistelsen och rehabiliteringen försvåras.
Målet med vården bör vara att patienterna får tillräckligt med energi för att
bibehålla eller förbättra sitt näringstillstånd. Eftersom äldre äter lite ställs
höga krav på matens kvalitet. Intaget av föda bör ske individuellt i lämplig
miljö. En god omvårdnad vad gäller näringsintaget innebär att anpassa
måltiderna till varje patients förutsättningar och behov.
Rätten till valfrihet
Val bör om möjligt finnas i fråga om boendeform och
leverantör av hemtjänst. Personer som väljer att bo i
vårdhem eller på servicehus skall ha rätt till eget rum. Äldre
som bor i särskilt boende skall ha rätt att flytta för att bo nära
en anhörig i en annan kommun.
Valfrihet i boendet
Även när man är gammal skall det vara självklart att man
själv skall bestämma var man vill bo. Äldre skall ha rätt att
tacka nej ett antal gånger till erbjudet äldreboende utan att
hamna utanför boendekön.
Valfrihet i hemtjänsten
Även för den som är äldre och i behov av mycket hjälp
måste det vara en rättighet att kunna få välja vem som skall
komma in i det egna hemmet och utföra ett arbete. För att
garantera valfriheten för äldre bör ett system med
hemtjänstcheckar införas. De kan utformas på följande sätt:
1. Den som behöver någon omvårdnad eller service vänder sig till
kommunen, där en bedömning görs.
2. Därefter får den enskilde en check som ger rätt till en viss omvårdnad
och service. Med checken får den äldre också en förteckning över vilka vård-
och servicegivare, både kommunala och privata, som är godkända -
licensierade - av kommunen att ingå i systemet. Licensieringen innebär att
kommunen har träffat avtal med dem. I det avtalet framgår att de ingår i
kommunens kvalitetskontroll.
3. Den enskilde väljer utförare och betalar med hemtjänstchecken. Den
enskildes pris för checken motsvarar den vanliga äldreomsorgstaxan. Den
som behöver stöd och hjälp för att välja skall få det.
Rätten till eget rum
Folkpartiet har alltsedan 1985, när Bengt Westerberg väckte
frågan, arbetat för att alla boende på servicehus och i
vårdhem, och som så önskar, skall få möjlighet att bo i eget
rum. I dag delar fortfarande mellan 12 000 och 13 000
människor rum med personer som de själva inte har valt.
Folkpartiet anser att en del av de extra statsbidragen till
kommuner och landsting skall användas för att skyndsamt
bygga bort bristen på egna rum. Kommunerna bör i de redan
beviljade statsbidragen använda en del av dessa pengar till
att bygga fler egna rum.
Rätt att flytta även för äldre som bor i särskilt
boende
Folkpartiet drev på i många år för att äldre som bor i särskilt
boende skall ha rätt att flytta för att bo i en annan kommun
nära en anhörig. Det tog lång tid innan en sådan laglig rätt
kunde fastslås. Från och med årsskiftet har dock
socialtjänstlagen ändrats så att vistelsebegreppet gäller. Det
vill säga man skall få den hjälp man behöver där man bor
och är. Det betyder att äldre boende i särskilt boende har
lagen på sin sida när de kräver att få hjälp i den kommun där
deras anhörige/anhöriga bor. Men trots denna lagändring har
flera fall uppmärksammats där kommuner vägrar att följa
den nya lagen. Argumentet är att det inte finns tillräckligt
med platser och att kommunens egna invånare måste få
företräde.
Folkpartiet är mycket kritiskt mot denna form av lagtrots, som ju även äger
rum mot de rättigheter som stadgas i handikappreformen. Kommunerna är
skyldiga att ha en sådan planering och beredskap att de lagliga rättigheter
som garanterats samhällets allra mest utsatta inte åsidosätts.
Rätten till hjälpmedel i tid.
När beslut har fattats om att en äldre (eller handikappad) har
rätt till ett visst hjälpmedel skall det finnas på plats och
fungera inom en viss angiven tid. För många äldre är olika
typer av väl fungerande hjälpmedel en förutsättning för att
klara av så mycket som möjligt själv av det dagliga livet. I
dag är väntetiderna ofta mycket långa.
Rätt hjälpmedel kan för en äldre människa innebära en möjlighet till
rehabilitering eller avsevärt mycket bättre livskvalitet. Enligt hälso- och
sjukvårdslagen ansvarar landstingen för att uppmärksamma behovet av
hjälpmedel. Kommunerna fick genom ädelreformen ansvar för enklare
tekniska hjälpmedel. Socialstyrelsen är i ädelutvärderingen starkt kritisk till
hur hjälpmedelsförsörjningen för de äldre fungerar i dag. Sjukvården tar inte
i tillräcklig utsträckning sitt ansvar för att uppmärksamma behovet av
hjälpmedel hos äldre. Att identifiera behovet är inte heller i sig tillräckligt
-
att någon upptäckt ett behov av hjälpmedel är inte till så stor hjälp om den
äldre sedan i alla fall inte får sitt hjälpmedel. Väntetiderna är i många fall
oacceptabelt långa. Det är inte rimligt att låta en 80-åring vänta över ett år
på
att få en hörapparat utprovad, vilket ibland är verkligheten i dag. Vi anser att
vårdgarantin skall utökas till att omfatta tekniska hjälpmedel, så att den som
är i behov av hjälpmedel skall få snabb hjälp och komplicerade hjälpmedel
senast inom tre månader.
Bristen på gemensam vårdplanering när en äldre patient har vårdats på
akutsjukhus och skall återvända hem igen gör att hjälpmedelsbehovet inte
utreds ordentligt. Behovet av hjälpmedel bedöms bäst i den äldres egna hem-
och vardagsmiljö. Det bör därför vara primärvården, tillsammans med
kommunens äldreomsorg, som har ansvar för att se till att den äldre får de
hjälpmedel som han eller hon behöver.
De stora problemen inom hjälpmedelsförsörjningen beror till stor del på att
både landsting och kommuner är inblandade. Oavsett hur kommuner och
landsting har delat upp ansvaret för hjälpmedel emellan sig, har de ett
gemensamt ansvar för hjälpmedelsfrågorna. I varje län måste landsting och
kommuner gemensamt bygga upp en vattentät organisation, som garanterar
att den enskilde får den hjälp som han eller hon behöver.
Den äldres behov av hjälpmedel måste följas upp regelbundet. Enligt
Socialstyrelsen är det uppskattningsvis så många som en tredjedel av alla
hjälpmedel i hemmen som inte används alls. Detta beror sannolikt till viss
del på att den äldre är osäker på hur hjälpmedlet skall användas, men också
på att det ibland saknas kompetens när det gäller att välja rätt hjälpmedel.
Det är därför viktigt med insatser och uppföljning från arbetsterapeut eller
sjukgymnast för att gå igenom med såväl den äldre och anhöriga som
personal i äldreomsorgen hur de olika hjälpmedlen fungerar.
En ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet skulle kunna vara ett sätt att
höja kvaliteten och kapa köerna. Inom t ex hörselvården skulle man i högre
utsträckning än vad som sker i dag kunna upphandla tjänster från privata
entreprenörer. Det är då viktigt att upphandla hela kedjan, det vill säga
utprovning - hörapparat - uppföljning.
Rätten till en bra vård i livets
slutskede, med tillräcklig
smärtlindring, hög personalnärvaro,
särskilt i de fall anhöriga saknas etc.
När bot inte kan ges och patienten är döende skall patienten
få dö en lugn och värdig död. Det måste vara en självklarhet
att tillräcklig smärtlindring ges. Psykologiskt och socialt stöd
skall erbjudas den äldre och de anhöriga.
Den döende skall kunna få ett värdigt avsked från livet. Vården måste vara
lyhörd för den döende och de anhörigas behov och önskemål. Besökstider
bör inte begränsas annat än av hänsyn till den äldre.
Efter ädelreformen är det en allt större andel av de äldre som slutar sina
dagar i hemmet. Här finns en stor uppgift för kommunerna att möta. Det är
viktigt att dessa personer får dö under så värdiga former som möjligt. Här
måste det finnas upparbetade kontakter med specialistsjukvården och ett
kontinuerligt stöd av distriktsläkare m m.
Rättvisa avgifter
Sedan 1993 får kommunerna själva sätta avgifter för
kommunal service och kommunalt boende för de äldre.
Avgifterna styrs av en ramlagstiftning genom
socialtjänstlagen. De bestämmelserna ger ett mycket stort
utrymme för kommunala variationer i avgiftssättningen.
Detta har resulterat i att väldigt många gamla i majoriteten
av landets kommuner har helt orimliga, ibland absurda,
avgifter för kommunal service och boende.
Spännvidden mellan lägsta och högsta avgift ger en bra bild av hur
skillnaderna ser ut mellan kommunerna. Många kommuner, fyra femtedelar,
har inkomstrelaterade avgifter. För ordinärt boende varierar lägsta avgiften
från 0 kronor per månad till 3 000 kronor per månad. I det särskilda boendet
varierar det från 0 kronor i månaden till 7 880 kronor i månaden för hyra,
kost, service och omvårdnad. För kost, service och omvårdnad från 0 till
9 660 och för service och omvårdnad från 0 kronor till 3 038 kronor per
månad.
Det finns ingen nationell lagstiftning som tvingar kommunerna till att ha
ett avgiftstak. Avgifterna skall dock vara skäliga och inte överstiga
kommunens självkostnad för verksamheten. Lite mer än hälften av
kommunerna har ett avgiftstak för hemtjänst. Det innebär att det finns en
högsta nivå för avgifterna alldeles oavsett inkomst. Variationen mellan den
kommun som har lägst tak, 135 kronor, är stor mot den kommun som har
högst tak, 12 500 kronor.
För hemtjänst är den högsta avgiften de äldre betalar i genomsnitt knappt
2 200 kronor per månad. För service och omvårdnad är genomsnittsavgiften
omkring 3 000 kronor i månaden med en variation mellan 220 kronor och
15 000 kronor i månaden.
För korttidsvård har knappt 60 procent av kommunerna ett tak.
Avgiftstaket är i snitt 2 900 kronor med en variation mellan 80 kronor och
12 500 kronor månaden. För hemsjukvården har 20 procent av kommunerna
ett tak för särskilt boende och 40 procent av kommunerna för ordinärt
boende. För färdtjänst har endast 10 procent av kommunerna ett tak med ett
genomsnitt på 300 kronor per månad, med en variation mellan 30 kronor och
630 kronor per månad.
I socialtjänstlagen stadgas det att den enskilde skall förbehållas tillräckligt
med medel för att klara sina personliga behov efter det att avgifter för
äldreomsorg och kommunala vårdavgifter samt boende betalats. Förbehållet
är avsett för de personliga behov som inte täcks av äldreomsorgen.
68 procent av kommunerna har ett fastställt förbehållsbelopp för både
ordinärt och särskilt boende. Ungefär 25 procent av kommunerna har inget
förbehållsbelopp (!)
Förbehållsbeloppet skall täcka utgifter för bl a privat utförd städning,
snöskottning, hemhandling, fotvård, personliga kostnader som tandvård,
läkarvård, läkemedel och hjälpmedel samt resor. För äldre i ordinärt boende
är det genomsnittliga förbehållsbeloppet på 3 380 och för äldre i särskilt
boende 1 540 kronor i månaden i genomsnitt. Funktionshindrade i ordinärt
boende hade 120 kronor mer och funktionshindrade i särskilt boende
80 kronor mer.
Riksdagen har fastslagit att det är rimligt att den maka/make som bor kvar
hemma när den andra behövt flytta till särskilt boende också skall kunna ha
ekonomiska möjligheter att göra det. Men läget för dessa personer är illa. I
omkring 60 procent av kommunerna tas inga hänsyn till hela hushållets (båda
makarnas) ekonomiska situation vid avgiftssättningen när den ene personen
bor kvar i det tidigare gemensamma hemmet och den andra i särskilt boende.
Regeringen har i sin proposition om en nationell handlingsplan för
äldreomsorgen tagit upp frågan om avgifterna. Men deras förslag är otill-
räckliga - vilket Folkpartiet konstaterade redan i motionen om regeringens
proposition.
Givetvis kan en viss variation vara önskvärd eftersom förhållandena
varierar mellan kommunerna men det är samtidigt väsentligt att fastslå att
alla äldre med behov av kommunal service och boende skall vara garanterade
en lägsta acceptabel och skälig nivå. Det kräver betydligt mer långtgående
krav än regeringens.
Folkpartiet föreslår fyra ändringar som sammantaget ger ett avsevärt mer
rättvist avgiftssystem.
För det första skall Socialstyrelsen få i uppdrag att räkna fram en
miniminivå för förbehållsbeloppet. Denna riksnorm skall vara bindande för
kommunerna när avgifter sätts.
För det andra vill vi ha ett system som värnar den anhöriges make eller
maka som bor kvar i det gemensamma boendet när livskamraten flyttar till
kommunalt boende.
Detta kan lösas på olika sätt. En variant är att räkna makarnas samman-
lagda inkomst och dela med två för att sedan sätta avgiften för den som
flyttat till ålderdomshemmet. Med ett sådant system minskar risken då den
som har den högre inkomsten flyttar till ålderdomshemmet och då får betala
en hög avgift. Den kvarboende tvingas flytta på grund av det nya
ekonomiska läget. Om den som flyttar till ålderdomshem har den lägre
inkomsten av makarna bör kommunen beräkna sin avgift bara utifrån den
inkomst som den boende på ålderdomshemmet har. Finns familj ska särskild
ekonomisk hänsyn tas till hemmavarande barn.
För det tredje anser vi att det endast är den reella avkastningen på
förmögenhet som skall vara avgiftsgrundande när avgifter sätts. Förmögen-
heten i sig skall alltså undantas.
För det fjärde anser vi att taket för månadsavgiften skall vara avsevärt
lägre än den beräknade kommunala självkostnaden.
Anhörigvården
Det finns goda skäl att anta att anhörigvården ökat de senaste
tio åren. Däremot är det mer tveksamt om kommunernas stöd
till anhörigvårdarna har ökat. HSU 2000 har räknat på den
omvårdnadsinsats som anhörigvårdarna bidrar med:
"kommunernas kostnader för en sammanboende äldre man
(75-84 år) med svår ohälsa beräknas till cirka 60 000 kronor
per år medan motsvarande kostnad för en ensamstående man
allt annat lika beräknas uppgå till ca 180 000 kronor. Makan
i det förstnämnda fallet skulle således bidra med en
omvårdnadsinsats som ligger i storleksordningen 120 000
kronor per år."
Folkpartiet anser att kommunerna måste öka sitt stöd till närståendevården.
Det skall ske på flera sätt:
en fortsatt utbyggnad av växelvården
förbättringar i kommunernas regler för hemvårdsbidrag och ökade
möjligheter för närstående att anställas
en utvidgning av kretsen av dem som har rätt att vara närstående med
ersättning från försäkringskassan samt
en förlängd period för dem som vårdar.
En utvidgning av rätten till närståendepenning samt den därtill kopplade
rätten till ledighet från dagens 60 dagar till 120 dagar.
Vi utvecklar närståendevården ytterligare i vår kommittémotion om
närståendevård.
Inför en äldreombudsman
Många äldre upplever många gånger att de inte vet vart de
skall vända sig för att protestera mot ett missförhållande,
eller för att få svar på frågor o s v. Myndigheterna är inte
alltid den idealiska samtalspartnern i alla spörsmål som de
äldre många gånger ställs inför. Folkpartiet har länge arbetat
för att en kommunal äldreombudsman skall inrättas.
En sådan äldreombudsman skall vara fristående från de myndigheter som
administrerar äldreomsorgen i kommunen, om än anställd av kommunen.
Ombudsmannen skall således vara fristående och fungera som den instans dit
äldre eller deras anhöriga kan vända sig med frågor, klagomål och för att få
information.
Samarbetet med pensionärsorganisationerna bör också intensifieras. De har
många gånger den erfarenhet och sitter inne med den information som
behövs för att komplettera den kommunala äldreomsorgspolitiken.
Husläkare nu
Folkpartiet vill återinföra husläkarlagen. Den ger framförallt
de äldre en kontinuitet och en trygghet i kontakten med sin
läkare. Det skulle också ge de äldre och andra som väljer en
privatläkare möjlighet att göra detta i större utsträckning
eftersom husläkarlagen garanterar likvärdiga villkor för
privata vårdgivare. Vi utvecklar husläkartanken ytterligare i
vår sjukvårdsspolitiska motion.
Äldre invandrare och
flyktingar
I dag finns det omkring 110 000 äldre i Sverige som är födda
i andra länder. Dessa är emellertid underrepresenterade bland
dem som har hemtjänst och som bor i särskilda
boendeformer.
För dessa kan det ibland vara nödvändigt med särlösningar, exempelvis
särskilt boende tillsammans med andra som talar samma språk eller viss
uppsökande verksamhet för att utröna om det finns dolda behov.
Anslagsframställning
För anslagsframställning hänvisas till Folkpartiets
kommittémotion Vissa anslagsfrågor m m.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre medicinsk kompetens i omsorgen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett värdigt omhändertagande av äldre,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder mot näringsbrist,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om trycksår,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fungerande trygghetslarm,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en fungerande färdtjänst,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fungerande hemtjänst,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning av alla fallskador, viktminskningar m.m.,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om valfrihet i boendet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett checksystem för hemtjänsten,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten till eget rum för dem som så önskar,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten att flytta för äldre som bor i särskilt boende,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten till hjälpmedel i tid,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om värdig vård i livets slutskede,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en riksnorm för förbehållsbeloppet,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett avgiftssystem som värnar den make/maka som bor kvar i det
gemensamma boendet när den andre flyttar till kommunalt boende,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att förmögenhet inte skall vara avgiftsgrundande,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett lägre tak än dagens för den kommunala månadsavgiften,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre villkor för närståendevården,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införandet av en kommunal äldreombudsman,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om husläkarlagens återinförande,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om äldre invandrares behov.
Stockholm den 28 oktober 1998
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp)
Kerstin Heinemann (fp)
Elver Jonsson (fp)
Siw Persson (fp)
Yvonne Ångström (fp)
Harald Nordlund (fp)
Lennart Kollmats (fp)
Barbro Westerholm (fp)