Inledning
Vård och omsorg är i kris. Det är främst den socialdemokratiska regeringens ansvar. Regeringens politik har förvärrat situationen i vården och omsorgen. Den ursprungliga vårdgarantin som nästan gjorde att vårdköerna försvann under förra mandatperioden har avskaffats av regeringen. De extra statsbidragen till kommuner och landsting är ingen garanti för att pengarna verkligen går dit de är avsedda: till vården, omsorgen och skolan. Tvärtom är risken stor att de kommer att ätas upp av minskande skatteintäkter och användas till att täcka hålen i de kommunala bostadsbolagen. Regeringen har avvisat en öronmärkning av de extra statsbidragen.
Än så länge ser det ut som att krisen i vården kommer att fortsätta. Inget görs åt sjukvårdsköerna - regeringen avvisar förslag om en vårdgaranti. De aviserade åtgärderna inom äldreomsorgen är otillräckliga och kommer inte att hejda vanvården av våra äldre. Dessutom har regeringen inlett en form av samarbete med riksdagens två mest utopiska partier - utan ekonomisk realism. Det bådar inte gott för resurstillförseln till vård och omsorg framgent.
Krisen i äldrevården
Polhemsgården, Frodegården, Olivhemmet och Älvkullens vårdhem i Lilla Edet. Krisen i svensk äldrevård har under det senaste året haft många namn. Rapporterna om vanvård av äldre har blivit allt mer frekventa.
Fortfarande får förmodligen merparten äldre en väl fungerande och trygg äldrevård. Men de brister som avslöjats är allvarliga. Ingen skall behöva lida på grund av att inte omsorgen fungerar som den skall.
De interiörer som framkommit från några av de vårdhem som varit aktuella i vårdkrisdebatten väcker förskräckelse. På Älvkullens vårdhem utanför Lilla Edet hade några olämpliga anställda i praktiken kunnat driva sin vårdavdelning som ett skräckregemente. Det handlade om personal som tog timslånga rökpauser, om stölder från arbetsplatsen men framförallt om ett grymt och hänsynslöst beteende mot patienterna. Den tillsynsansvariga myndigheten, Länsstyrelsen, gjorde inte något åt saken. Länsstyrelsen kände inte ens till problemen. Det var först när en skolelev gjorde sin praktik där och var modig nog att alarmera som vanvården blev känd. I sitt brev skrev skoleleven: Det är ingen vård med medmänsklighet, värme, integritet och empati, utan det liknar mera ett fängelse.
På Olivhemmet i Stockholm var det den medicinska vården som brast. I maj genomförde Socialstyrelsen en inspektion av Olivhemmet i Stockholm. Stora brister upptäcktes. Den medicinska kontrollen var dålig. Till exempel fick en mycket svårt diabetessjuk äldre man inte vård för sin sjukdom. Hjälpen dröjde så länge att hans liv inte gick att rädda.
I den kommunala hemtjänsten har de som får hemtjänst minskat. Från 1980 till 1996 har den kommunala hjälpen till äldre minskat kraftigt samtidigt som arbetsbördan i hemmet för de äldre ökat, i synnerhet för äldre kvinnor.
Folkpartiet har redan tidigare krävt att tillsynen över äldrevården måste bli bättre. Det behövs en grundläggande strukturreform där tillsynsansvaret renodlat läggs på Socialstyrelsen. Som viktigt komplement arbetar Folkpartiet dessutom för att man i så många kommuner som möjligt bör införa särskilda äldreombudsmän med uppgift att bevaka äldres rättigheter och slå larm exempelvis till Socialstyrelsens tillsynsenheter när något är fel. Äldreombudsmän, åtgärder mot de växande vårdköerna och skärpt tillsyn är viktiga inslag i Folkpartiets politik mot brister och omänskliga inslag i dagens äldrevård.
Omsorgsgarantin
Folkpartiet vill införa något vi har valt att kalla för en omsorgsgaranti. Den skall innehålla de delar som är väsentliga för att den enskilde äldre skall erbjudas en kvalitativt god omsorg med valfrihet. Kommunerna skall, utifrån en av Socialstyrelsen utarbetad skiss, fastställa en omsorgsgaranti. Den skall ha ett innehåll som garanterar den enskilde äldre en kvalitativt god omsorg. De kommuner som inte lever upp till de rättigheter som garanteras av omsorgsgarantin skall bli skyldiga att ge de äldre som drabbas av detta en avgiftsreduktion. Det blir ett ekonomiskt incitament för kommunerna att leva upp till målsättningarna i omsorgsgarantin.
Det finns flera dimensioner av en kvalitativ vård. Till de mest påtagliga hör de medicinska. Vi vill uppmärksamma några sådana behov som måste vara tillgodosedda för att omsorgen skall kunna räknas som god. Det finns med andra ord ett antal allvarliga brister i äldreomsorgen som en omsorgs- garanti syftar till att åtgärda.
Otillräcklig medicinsk kompetens
Den medicinska kompetensen inom äldreomsorgen har tyvärr visat sig vara otillräcklig mot bakgrund av rapporterna om vanvård och missförhållanden i omsorgen. Den medicinska kompetensen behöver stärkas. Vi vill ha medicinskt ansvariga läkare kopplade till det särskilda boendet. Det behövs också fler sjuksköterskor i omsorgen.
Näringsbrist
Vi vet från undersökningar att en stor del av de äldre i särskilt boende (till särskilt boende räknas servicehus, sjukhem, ålderdomshem och gruppboende för dementa) lider av näringsbrist. Enligt en undersökning initierad av Socialstyrelsen bedömdes 36 procent av dem som ingick i undersökningen vara undernärda och så många som 48 procent bedömdes vara i riskzonen för undernäring. Framförallt var andelen undernärda högst på sjukhem. Undernäring är inget enkelt begrepp och det kan vara ett naturligt inslag att äldre och sjuka människor är undernärda periodvis till följd av sjukdom. Sväljsvårigheter, dålig tandhälsa, läkemedelsbehandling och andra funktionsnedsättningar kan resultera i tillfällig undernäring.
Men det som denna undersökning ändå antyder, tillsammans med likartade resultat från andra undersökningar, är att undernäringen är ett stort och reellt problem.
Omvårdnadsforskningen har visat att det som oftast behövs är enkla för- ändringar i rutiner och hjälpmedel för att häva undernäringen. Ibland bottnar svårigheterna med att underlåta att genomföra dessa förändringar i både okunskap hos personal och ledning såväl som bristande personalresurser och/eller organisatoriska brister. Folkpartiet anser att den breda vidare- utbildning som är nödvändig för en stor del av omsorgspersonalen skall innehålla obligatoriska moment av kunskap om näringsbrist och hur denna åtgärdas. Det är också viktigt att dietisternas kunskaper och kompetens tas tillvara.
Trycksår
Vi vet att många människor inom omsorgen och vården lider av liggsår. Liggsår och trycksår är också något som lätt kan uppstå på en äldre sjuk människa. Men i princip kan man förebygga liggsår. Med en god kunskap om den åldrande kroppen går det genom ändrade rutiner att förebygga att liggsår uppkommer. På en del håll kan det också behövas mer personal.
Ett omistligt inslag i den kompetenshöjande utbildningen för personalen inom äldreomsorgen är kunskap om liggsår och näringstillförsel. Det är också väsentligt att den kunskap som i dag finns inom omvårdnads- forskningen bättre tillvaratas. Ett sätt att göra det är att förmedla denna kunskap i den kompetenshöjande utbildningen för personalen.
Smärtlindring
Det finns idag en stor medvetenhet om betydelsen av god vård för patienter med långvarig smärta. Attityderna till och kunskapen om smärtbehandling har också förändrats. En del förklaras av Socialstyrelsens utredning 1994 i vilken man pekade på allvarliga brister i behandlingen av långvarig smärta.
Patienter inom äldreomsorgen och sjukvården skall ha rätt till bästa möjliga smärtlindring. Tanken på att patienter tvingas uthärda smärta som går att behandla väcker förtvivlan. I en mindre utredning som Folkpartiet gjort i Stockholm visade det sig att en del sjukhem inte ansåg att de alltid kunde erbjuda adekvat smärtlindring till dem som låg för döden. Detsamma gällde hjälp att lindra de äldres ångest. Vi anser att en adekvat smärtlindring är ett omistligt inslag i god vård och omsorg. Det behövs dels fortsatt utbildning om detta, dels kontinuerliga medicinska revisioner av hur omhändertagande av patienter med långvarig smärta behandlas.
Vård i livets slutskede
Vård i livets slutskede, s k palliativ vård, måste erbjuda en god omvårdnad. En förutsättning för detta är att kontakten med andra delar av sjukvården fungerar friktionsfritt. Direktlinje måste finnas till specialistsjukvården liksom ett fortlöpande stöd från distriktsläkaren.
Det är viktigt att den döendes önskemål beaktas in i det sista. Den personal som arbetar med döende måste ha en adekvat utbildning för att kunna möta de önskemål, den ångest och den alldeles speciella situation som döden innebär.
Fallskador
Att äldre ibland faller och skadar sig är ganska vanligt. Vi vet emellertid att fallskadorna har ökat i omfattning. Ofta sker detta utan att de skador som uppkommer vid fallet rapporteras eller noteras. Dessa skador som längre fram kan leda till ett försämrat hälsotillstånd hos den äldre.
Brister i läkemedelshanteringen
Studier över läkemedelsbehandling av äldre som vistas på sjukhem har visat att det är vanligt med läkemedelsförskrivning på oklara indikationer och med olämpligt läkemedelsval, t ex har läkemedel som påverkar varandras effekter på ett negativt sätt givits till en och samma patient.
Av patienter med läkemedelsproblem blev t ex 19 procent klart förbättrade när behandlingen avslutades eller ändrades. Försök på sjukhem med "läke- medelsbehandlingsteam" där en farmaceut i samarbete med ansvarig läkare och sköterska regelmässigt gått igenom de äldres läkemedelsbehandling har visat sig framgångsrika när det gäller att förbättra läkemedelsbehandlingen och borde därför införas i större skala. Studierna visar också på brister i kunskaperna om hur åldrandet påverkar läkemedelseffekter. Därför behövs fortbildning om detta för såväl förskrivare som för övrig vårdpersonal.
Omsorgsgarantins nio punkter
Rätten till medicinsk kompetens (antal sjuksköterskor och läkartimmar per 100 boende/hemtjänstkunder).
Det är viktigt att den medicinska kompetensen förstärks. Det måste finnas en medicinskt ansvarig läkare kopplad till varje äldreboende och tillräckligt med sjuksköterskor inom äldreomsorgen.
Socialstyrelsen (1995) har genomfört en granskning av den kommunala omsorgen och kritiserar där kvaliteten i vården. Ett problem som tas upp är att den medicinskt ansvariga sjuksköterskans (MAS) ansvarsområde är orimligt stort. Om den medicinska kunskapen är otillräcklig är det stor risk att akutsjukvården får ta hand om problem som skulle klaras i det egna boendet.
Problemet bör kunna lösas genom att antalet sjuksköterskor utökas i den kommunala verksamheten. Bättre samverkan med primärvården är en snabb och säker väg till långsiktiga kvalitetsförbättringar inom äldrevården. Husläkare skall kunna fördjupa sin kunskap i åldrandet och de äldres sjukdomar. Samarbetet med specialistläkare vid geriatriska institutioner måste vara ett naturligt inslag i äldrevården.
Mer än 140 sjuksköterskor har disputerat och drygt 200 sjuksköterskor genomgår forskarutbildning. Ett stort antal sjuksköterskor har avlagt magisterexamen inom sitt karaktärsämne. Denna kompetens är en betydande potential för att utveckla omvårdnaden som i allt för liten utsträckning tas tillvara. Det är dags att upprätta en nationell plan för att öppna stängda dörrar samt sprida och använda denna viktiga kunskap på ett systematiskt sätt inom vård och omsorg.
En stor andel av de viktiga undersköterskorna och vårdbiträdena har fått sluta sina arbeten den senaste tiden. Flera av dem får återgå till sina gamla arbetsuppgifter i form av arbetsmarknadspolitiska insatser som i dag sker i kommuner och landsting. Detta kan inte uppfattas som annat än att de styrande politikerna inte anser att deras arbete är viktigt.
Folkpartiet kräver en ändrad attityd från kommuner och landsting. Det är nu hög tid att ge dessa ändamålsenligt utbildade människor riktiga jobb inom vården för att återställa förtroendet för kunskap om omvårdnad.
Rätten till värdigt omhändertagande (personlig hygien, besök vid utlovade tider, måltider på rimliga tider, promenader och annan omväxling).
En god omvårdnad måste vara en självklarhet i äldrevården. Det måste finnas tillräckligt med personal för att kunna mata och ge dryck. Det måste finnas så mycket personal att patienterna kan komma upp ur sina sängar i rimlig tid och dessutom får hjälp att komma ut på promenader m m, dvs se andra miljöer än det egna rummet/vårdavdelningen. Självfallet skall det också finnas så mycket personal att varje patient kan känna sig synliggjord, personligt tilltalad och ompysslad.
Omvårdnad utgör en omfattande och viktig del av verksamheten i sjukvården jämte medicinsk behandling. Den medicinska delen får av tradition större uppmärksamhet än omvårdnaden.
Båda är dock avgörande för en god och effektiv vård. Organisation och ledarskap är ofta utformad utifrån synsättet att vård är medicinsk verksamhet även i de fall då omvårdnadsinsatserna överväger.
Prioriteringsutredningen definierar omvårdnadens roll och uppgift:
Omvårdnaden skall tillgodose allmänmänskliga och personliga behov och därvid tillvarata individens egna resurser för att bevara eller återvinna optimal hälsa, liksom att tillgodose vård i livets slutskede. Omvårdnad går som en röd tråd genom all vård och utgör ett komplement till behandling. Det kräver engagemang och kunskaper såväl av naturvetenskaplig som humanvetenskaplig art.
Omvårdnad utförd av legitimerade sjuksköterskor kan jämställas med det engelska begreppet nursing alt nursing care. Detta till skillnad från det engelska ordet caring som används om det omvårdnadsarbete som utförs av undersköterskor och vårdbiträden. Sjuksköterskans arbetsområde - professionell omvårdnad - beskrivs av SHSTF (manifest 1989) med bl a:
Sjuksköterskors och barnmorskors självständiga yrkesansvar omfattar omvårdnad, arbetsledning och medicinska bedömningar. Omvårdnad sammanfaller delvis med och utgör ett komplement till medicinsk vård. Omvårdnad tar hänsyn till psykiska, fysiska, sociala och kulturella aspekter. Allt för att tillvarata individens egna resurser för att bevara eller återvinna optimal hälsa. Sjuksköterskor är betydelsefulla som handledare och undervisare. De har ansvar för att såväl omvårdnadsåtgärder som ordinerade medicinska behandlingar genomförs i överensstämmelse med patientens diagnos. De arbetar förebyggande och hälsofrämjande med patienten. Utmärkande för omvårdnaden är att man stödjer det friska.
Tryckskador eller trycksår anses vara en viktig indikator för kvalitet i omvårdnaden. De förorsakar lidande i form av smärta, förlängda vårdtider, långsammare tillfrisknande och ibland en för tidig död. Trycksår förekommer vid inaktivitet i samband med sjukdom, handikapp eller hög ålder. Störst risk löper de som har nedsatt allmäntillstånd, minskad aktivitet och rörlighet samt bristande födointag. Majoriteten av dem som drabbas av trycksår är äldre. Omkring 80 % av dem som drabbas är över 65 år.
1980 gjordes en studie om förekomsten av trycksår och tryckskador inom dåvarande Östergötlands läns landsting. Vid en liknande undersökning 1995 finns det ingen signifikant skillnad i frekvensen av trycksår. Svårighets- graden på såren är också desamma. Omkring hälften av trycksåren uppkommer på sjukhus eller sjukhem. Det är mer sällsynt att sår uppkommer i det egna hemmet.
Orsakerna till trycksår beror både på patientens tillstånd och personalens omvårdnadsinsatser, Cirka 25 % av sjuksköterskorna anger bristande omvårdnad som orsak till såren. Det finns dock ingen tidsbesparing i att inte förebygga uppkomsten av trycksår. De som drabbas kräver stor del av personalens tid och resurser. Få uppmärksammar patientens näringsintag tillräckligt.
Ökade kunskaper i förflyttningsteknik skulle sannolikt också minska att tryckskador och sår uppkommer i vården. 1995 års studie visar också att när kompetens och närhet till patienten ökar, förebyggs trycksår. För att förebygga uppkomsten måste man identifiera dem som är i riskzonen för att utveckla skador eller sår. Patientens förmåga att tillgodogöra sig näring har betydelse för både uppkomsten och läkningen av trycksår. God hygien samt att informera och aktivera patienten bidrar till förebyggande och läkning.
Det som saknas är en helhetssyn på problemet kring trycksår. Patientens totala situation måste beaktas. Omvårdnadsinsatser är av avgörande betydelse för att förhindra och behandla trycksår i sjukvården. Forskare hävdar att 90 % av alla tryckskador eller trycksår skulle kunna undvikas om omvårdnaden förbättrades.
Rätten till fungerande trygghetslarm som åtgärdas inom rimlig tid.
I rapporterna om vanvård i äldrevården har det framkommit att äldre inte får hjälp i rimlig tid, trots att de har larmat. I vissa fall har till och med trygghetslarmen tillfälligt varit urkopplade. Detta är självfallet fullständigt oacceptabelt.
Vården måste organiseras så att trygghetslarmen gör skäl för sitt namn. Larmen skall fungera och den hjälpsökande skall vara garanterad hjälp inom rimlig tid.
Rätten till en väl fungerande färdtjänst.
En fungerande färdtjänst är oerhört betydelsefull. Det innebär rörelsefrihet, men också trygghet för den äldre att veta att man kan lita på färdtjänsten. Under senare år har neddragningarna på färdtjänsten gått mycket långt. Det ställer till svåra problem för många äldre. Folkpartiet anser att det finns en smärtgräns då friheten för äldre och andra med behov av färdtjänst inskränks för mycket.
Det är också viktigt att slå fast att taxiföretag som åtagit sig att köra färdtjänst inte får behandla färdtjänstkunderna sämre än normalkunder. Felande och nonchalanta taxibolag måste tvingas betala böter. Det allmänna betalar för att få en fungerande färdtjänst. Orimliga väntetider, inte minst på grund av att färdtjänstkörningarna prioriteras sist i taxiväxlarna, är oacceptabelt. Att det är en allmän service betald med allmänna medel får inte betyda att kunderna nonchaleras.
Rätten till en väl fungerande hemtjänst, som kommer på utlovade tider och utför överenskomna uppgifter.
När någon, på egen hand eller med stöd av anhörig, kontaktar hemtjänsten för att få hjälp måste enligt vår mening ansvarig personal hos kommunen höra av sig inom tre dagar för att stämma tid för ett möte kring de problem som den äldre har och vilket stöd kommunen då kan erbjuda.
En plan skall göras upp i samråd med den äldre och eventuellt dennes anhöriga som visar vad hemtjänsten skall ombesörja, om det ges omsorg på annat sätt än via hemtjänst samt om rehabilitering skall erbjudas, vad denna skall leda till och inom vilken tid. Samma skriftliga plan skall göras upp om den äldre måste flytta till särskilt boende. En kontinuerlig kvalitets- uppföljning skall göras och det skall stå klart för den äldre vad som kommer att ingå i de frågor som ställs i samband med uppföljningen. Om den äldre har en anhörig som klarar av och vill ge viss omsorg, skall denne anhörige ges stöd genom avlastning i någon form. Denna avlastning skall planeras gemensamt med den anhörige så att den kan genomföras på dennes villkor.
Skulle hemtjänstpersonal av något skäl inte komma på avtalad tid, skall detta meddelas så snart som möjligt och hjälp ändå erbjudas av någon annan i personalen.
Uteblir hemtjänstpersonalen helt, skall den äldre kompenseras på något sätt, exempelvis genom att hemtjänsten kommer en extra gång vid ett senare tillfälle eller genom att avgiften sänks den månad det gäller.
Det skall klart framgå för den äldre och dennes anhöriga vem hos kommunen som är ansvarig och kontaktperson om något inträffar.
Den äldre har rätt att välja vem som skall ge den service och omsorg som anses behövas. Kommunerna skall ha jourtjänst under kvällar och helger så att ingen riskerar att skrivas ut från sjukhus utan att få kontakt med socialtjänsten. Varje sjukhus skall ha uppgifter om vem som har jour så att den äldre kan garanteras en kontakt med kommunen.
De som har invandrat till Sverige skall garanteras att få ha en tolk med vid samtal med socialtjänsten. Erfarenheten visar att många gamla snarare minns sitt modersmål än svenskan på äldre dagar, och speciellt i svåra situationer är det en trygghet att få uttrycka sig på sitt modersmål.
Rätten att veta att larmsignaler som t ex viktminskning och fallskador alltid utreds och där det är möjligt åtgärdas.
Oroväckande larmsignaler om att allt inte står rätt till måste tas på allvar tidigt. Det är också en självklarhet att åtgärder sätts in om det är möjligt. Att äldre ibland faller och skadar sig är ganska vanligt. Vi vet emellertid att fallskadorna har ökat i omfattning. Ofta sker detta utan att de skador som uppkommer vid fallet rapporteras eller noteras. Skador som längre fram kan leda till ett försämrat hälsotillståndet hos den äldre. I Folkpartiets äldrevård skall alla fallskador utredas. Konkret innebär det att så fort en äldre faller så skall en läkare tillkallas för undersökning så att skadorna inte förblir oupptäckta.
En annan signal om att allt inte står rätt till är plötsliga viktminskningar till följd av undernäring. Bland äldre, som fortfarande bor hemma, har 3-7 % rapporterats vara undernärda.
Förekomsten av undernäring bland äldre som vistas på sjukhus är betydligt högre. Det visar att äldre människor inom vården har svårt att tillgodogöra sig näring och har lätt för att bli undernärda.
I en studie av 500 geriatriska patienter uppmättes andelen undernärda till 28 %. Kvinnor är undernärda i högre grad än män och de som är äldre än 79 år i högre grad än de som är yngre.
Undernäring bland äldre utvecklas under sjukhusvistelsen på grund av bristande omvårdnad. Studien visar att fler patienter utvecklar undernäring på sjukhuset än de som övervinner sin undernäring.
Andra studier visar brister när det gäller att utforma strategier för bedömning av och planering för de äldres näringsintag. Dessa båda studier visar att undernäring är ett vanligt förekommande problem bland äldre patienter i sjukvården. De visar också att tillräcklig och näringsriktig kost förbättrar vården och minskar lidandet för de gamla. Om problemet med undernäring inte uppmärksammas och åtgärder vidtas, försämras de äldres tillstånd under sjukhusvistelsen och rehabiliteringen försvåras.
Målet med vården bör vara att patienterna får tillräckligt med energi för att bibehålla eller förbättra sitt näringstillstånd. Eftersom äldre äter lite ställs höga krav på matens kvalitet. Intaget av föda bör ske individuellt i lämplig miljö. En god omvårdnad vad gäller näringsintaget innebär att anpassa måltiderna till varje patients förutsättningar och behov.
Rätten till valfrihet
Val bör om möjligt finnas i fråga om boendeform och leverantör av hemtjänst. Personer som väljer att bo i vårdhem eller på servicehus skall ha rätt till eget rum. Äldre som bor i särskilt boende skall ha rätt att flytta för att bo nära en anhörig i en annan kommun.
Valfrihet i boendet
Även när man är gammal skall det vara självklart att man själv skall bestämma var man vill bo. Äldre skall ha rätt att tacka nej ett antal gånger till erbjudet äldreboende utan att hamna utanför boendekön.
Valfrihet i hemtjänsten
Även för den som är äldre och i behov av mycket hjälp måste det vara en rättighet att kunna få välja vem som skall komma in i det egna hemmet och utföra ett arbete. För att garantera valfriheten för äldre bör ett system med hemtjänstcheckar införas. De kan utformas på följande sätt:
1. Den som behöver någon omvårdnad eller service vänder sig till kommunen, där en bedömning görs.
2. Därefter får den enskilde en check som ger rätt till en viss omvårdnad och service. Med checken får den äldre också en förteckning över vilka vård- och servicegivare, både kommunala och privata, som är godkända - licensierade - av kommunen att ingå i systemet. Licensieringen innebär att kommunen har träffat avtal med dem. I det avtalet framgår att de ingår i kommunens kvalitetskontroll.
3. Den enskilde väljer utförare och betalar med hemtjänstchecken. Den enskildes pris för checken motsvarar den vanliga äldreomsorgstaxan. Den som behöver stöd och hjälp för att välja skall få det.
Rätten till eget rum
Folkpartiet har alltsedan 1985, när Bengt Westerberg väckte frågan, arbetat för att alla boende på servicehus och i vårdhem, och som så önskar, skall få möjlighet att bo i eget rum. I dag delar fortfarande mellan 12 000 och 13 000 människor rum med personer som de själva inte har valt. Folkpartiet anser att en del av de extra statsbidragen till kommuner och landsting skall användas för att skyndsamt bygga bort bristen på egna rum. Kommunerna bör i de redan beviljade statsbidragen använda en del av dessa pengar till att bygga fler egna rum.
Rätt att flytta även för äldre som bor i särskilt boende
Folkpartiet drev på i många år för att äldre som bor i särskilt boende skall ha rätt att flytta för att bo i en annan kommun nära en anhörig. Det tog lång tid innan en sådan laglig rätt kunde fastslås. Från och med årsskiftet har dock socialtjänstlagen ändrats så att vistelsebegreppet gäller. Det vill säga man skall få den hjälp man behöver där man bor och är. Det betyder att äldre boende i särskilt boende har lagen på sin sida när de kräver att få hjälp i den kommun där deras anhörige/anhöriga bor. Men trots denna lagändring har flera fall uppmärksammats där kommuner vägrar att följa den nya lagen. Argumentet är att det inte finns tillräckligt med platser och att kommunens egna invånare måste få företräde.
Folkpartiet är mycket kritiskt mot denna form av lagtrots, som ju även äger rum mot de rättigheter som stadgas i handikappreformen. Kommunerna är skyldiga att ha en sådan planering och beredskap att de lagliga rättigheter som garanterats samhällets allra mest utsatta inte åsidosätts.
Rätten till hjälpmedel i tid.
När beslut har fattats om att en äldre (eller handikappad) har rätt till ett visst hjälpmedel skall det finnas på plats och fungera inom en viss angiven tid. För många äldre är olika typer av väl fungerande hjälpmedel en förutsättning för att klara av så mycket som möjligt själv av det dagliga livet. I dag är väntetiderna ofta mycket långa.
Rätt hjälpmedel kan för en äldre människa innebära en möjlighet till rehabilitering eller avsevärt mycket bättre livskvalitet. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvarar landstingen för att uppmärksamma behovet av hjälpmedel. Kommunerna fick genom ädelreformen ansvar för enklare tekniska hjälpmedel. Socialstyrelsen är i ädelutvärderingen starkt kritisk till hur hjälpmedelsförsörjningen för de äldre fungerar i dag. Sjukvården tar inte i tillräcklig utsträckning sitt ansvar för att uppmärksamma behovet av hjälpmedel hos äldre. Att identifiera behovet är inte heller i sig tillräckligt - att någon upptäckt ett behov av hjälpmedel är inte till så stor hjälp om den äldre sedan i alla fall inte får sitt hjälpmedel. Väntetiderna är i många fall oacceptabelt långa. Det är inte rimligt att låta en 80-åring vänta över ett år på att få en hörapparat utprovad, vilket ibland är verkligheten i dag. Vi anser att vårdgarantin skall utökas till att omfatta tekniska hjälpmedel, så att den som är i behov av hjälpmedel skall få snabb hjälp och komplicerade hjälpmedel senast inom tre månader.
Bristen på gemensam vårdplanering när en äldre patient har vårdats på akutsjukhus och skall återvända hem igen gör att hjälpmedelsbehovet inte utreds ordentligt. Behovet av hjälpmedel bedöms bäst i den äldres egna hem- och vardagsmiljö. Det bör därför vara primärvården, tillsammans med kommunens äldreomsorg, som har ansvar för att se till att den äldre får de hjälpmedel som han eller hon behöver.
De stora problemen inom hjälpmedelsförsörjningen beror till stor del på att både landsting och kommuner är inblandade. Oavsett hur kommuner och landsting har delat upp ansvaret för hjälpmedel emellan sig, har de ett gemensamt ansvar för hjälpmedelsfrågorna. I varje län måste landsting och kommuner gemensamt bygga upp en vattentät organisation, som garanterar att den enskilde får den hjälp som han eller hon behöver.
Den äldres behov av hjälpmedel måste följas upp regelbundet. Enligt Socialstyrelsen är det uppskattningsvis så många som en tredjedel av alla hjälpmedel i hemmen som inte används alls. Detta beror sannolikt till viss del på att den äldre är osäker på hur hjälpmedlet skall användas, men också på att det ibland saknas kompetens när det gäller att välja rätt hjälpmedel. Det är därför viktigt med insatser och uppföljning från arbetsterapeut eller sjukgymnast för att gå igenom med såväl den äldre och anhöriga som personal i äldreomsorgen hur de olika hjälpmedlen fungerar.
En ökad konkurrens på hjälpmedelsområdet skulle kunna vara ett sätt att höja kvaliteten och kapa köerna. Inom t ex hörselvården skulle man i högre utsträckning än vad som sker i dag kunna upphandla tjänster från privata entreprenörer. Det är då viktigt att upphandla hela kedjan, det vill säga utprovning - hörapparat - uppföljning.
Rätten till en bra vård i livets slutskede, med tillräcklig smärtlindring, hög personalnärvaro, särskilt i de fall anhöriga saknas etc.
När bot inte kan ges och patienten är döende skall patienten få dö en lugn och värdig död. Det måste vara en självklarhet att tillräcklig smärtlindring ges. Psykologiskt och socialt stöd skall erbjudas den äldre och de anhöriga.
Den döende skall kunna få ett värdigt avsked från livet. Vården måste vara lyhörd för den döende och de anhörigas behov och önskemål. Besökstider bör inte begränsas annat än av hänsyn till den äldre.
Efter ädelreformen är det en allt större andel av de äldre som slutar sina dagar i hemmet. Här finns en stor uppgift för kommunerna att möta. Det är viktigt att dessa personer får dö under så värdiga former som möjligt. Här måste det finnas upparbetade kontakter med specialistsjukvården och ett kontinuerligt stöd av distriktsläkare m m.
Rättvisa avgifter
Sedan 1993 får kommunerna själva sätta avgifter för kommunal service och kommunalt boende för de äldre. Avgifterna styrs av en ramlagstiftning genom socialtjänstlagen. De bestämmelserna ger ett mycket stort utrymme för kommunala variationer i avgiftssättningen. Detta har resulterat i att väldigt många gamla i majoriteten av landets kommuner har helt orimliga, ibland absurda, avgifter för kommunal service och boende.
Spännvidden mellan lägsta och högsta avgift ger en bra bild av hur skillnaderna ser ut mellan kommunerna. Många kommuner, fyra femtedelar, har inkomstrelaterade avgifter. För ordinärt boende varierar lägsta avgiften från 0 kronor per månad till 3 000 kronor per månad. I det särskilda boendet varierar det från 0 kronor i månaden till 7 880 kronor i månaden för hyra, kost, service och omvårdnad. För kost, service och omvårdnad från 0 till 9 660 och för service och omvårdnad från 0 kronor till 3 038 kronor per månad.
Det finns ingen nationell lagstiftning som tvingar kommunerna till att ha ett avgiftstak. Avgifterna skall dock vara skäliga och inte överstiga kommunens självkostnad för verksamheten. Lite mer än hälften av kommunerna har ett avgiftstak för hemtjänst. Det innebär att det finns en högsta nivå för avgifterna alldeles oavsett inkomst. Variationen mellan den kommun som har lägst tak, 135 kronor, är stor mot den kommun som har högst tak, 12 500 kronor.
För hemtjänst är den högsta avgiften de äldre betalar i genomsnitt knappt 2 200 kronor per månad. För service och omvårdnad är genomsnittsavgiften omkring 3 000 kronor i månaden med en variation mellan 220 kronor och 15 000 kronor i månaden.
För korttidsvård har knappt 60 procent av kommunerna ett tak. Avgiftstaket är i snitt 2 900 kronor med en variation mellan 80 kronor och 12 500 kronor månaden. För hemsjukvården har 20 procent av kommunerna ett tak för särskilt boende och 40 procent av kommunerna för ordinärt boende. För färdtjänst har endast 10 procent av kommunerna ett tak med ett genomsnitt på 300 kronor per månad, med en variation mellan 30 kronor och 630 kronor per månad.
I socialtjänstlagen stadgas det att den enskilde skall förbehållas tillräckligt med medel för att klara sina personliga behov efter det att avgifter för äldreomsorg och kommunala vårdavgifter samt boende betalats. Förbehållet är avsett för de personliga behov som inte täcks av äldreomsorgen.
68 procent av kommunerna har ett fastställt förbehållsbelopp för både ordinärt och särskilt boende. Ungefär 25 procent av kommunerna har inget förbehållsbelopp (!)
Förbehållsbeloppet skall täcka utgifter för bl a privat utförd städning, snöskottning, hemhandling, fotvård, personliga kostnader som tandvård, läkarvård, läkemedel och hjälpmedel samt resor. För äldre i ordinärt boende är det genomsnittliga förbehållsbeloppet på 3 380 och för äldre i särskilt boende 1 540 kronor i månaden i genomsnitt. Funktionshindrade i ordinärt boende hade 120 kronor mer och funktionshindrade i särskilt boende 80 kronor mer.
Riksdagen har fastslagit att det är rimligt att den maka/make som bor kvar hemma när den andra behövt flytta till särskilt boende också skall kunna ha ekonomiska möjligheter att göra det. Men läget för dessa personer är illa. I omkring 60 procent av kommunerna tas inga hänsyn till hela hushållets (båda makarnas) ekonomiska situation vid avgiftssättningen när den ene personen bor kvar i det tidigare gemensamma hemmet och den andra i särskilt boende.
Regeringen har i sin proposition om en nationell handlingsplan för äldreomsorgen tagit upp frågan om avgifterna. Men deras förslag är otill- räckliga - vilket Folkpartiet konstaterade redan i motionen om regeringens proposition.
Givetvis kan en viss variation vara önskvärd eftersom förhållandena varierar mellan kommunerna men det är samtidigt väsentligt att fastslå att alla äldre med behov av kommunal service och boende skall vara garanterade en lägsta acceptabel och skälig nivå. Det kräver betydligt mer långtgående krav än regeringens.
Folkpartiet föreslår fyra ändringar som sammantaget ger ett avsevärt mer rättvist avgiftssystem.
För det första skall Socialstyrelsen få i uppdrag att räkna fram en miniminivå för förbehållsbeloppet. Denna riksnorm skall vara bindande för kommunerna när avgifter sätts.
För det andra vill vi ha ett system som värnar den anhöriges make eller maka som bor kvar i det gemensamma boendet när livskamraten flyttar till kommunalt boende.
Detta kan lösas på olika sätt. En variant är att räkna makarnas samman- lagda inkomst och dela med två för att sedan sätta avgiften för den som flyttat till ålderdomshemmet. Med ett sådant system minskar risken då den som har den högre inkomsten flyttar till ålderdomshemmet och då får betala en hög avgift. Den kvarboende tvingas flytta på grund av det nya ekonomiska läget. Om den som flyttar till ålderdomshem har den lägre inkomsten av makarna bör kommunen beräkna sin avgift bara utifrån den inkomst som den boende på ålderdomshemmet har. Finns familj ska särskild ekonomisk hänsyn tas till hemmavarande barn.
För det tredje anser vi att det endast är den reella avkastningen på förmögenhet som skall vara avgiftsgrundande när avgifter sätts. Förmögen- heten i sig skall alltså undantas.
För det fjärde anser vi att taket för månadsavgiften skall vara avsevärt lägre än den beräknade kommunala självkostnaden.
Anhörigvården
Det finns goda skäl att anta att anhörigvården ökat de senaste tio åren. Däremot är det mer tveksamt om kommunernas stöd till anhörigvårdarna har ökat. HSU 2000 har räknat på den omvårdnadsinsats som anhörigvårdarna bidrar med: "kommunernas kostnader för en sammanboende äldre man (75-84 år) med svår ohälsa beräknas till cirka 60 000 kronor per år medan motsvarande kostnad för en ensamstående man allt annat lika beräknas uppgå till ca 180 000 kronor. Makan i det förstnämnda fallet skulle således bidra med en omvårdnadsinsats som ligger i storleksordningen 120 000 kronor per år."
Folkpartiet anser att kommunerna måste öka sitt stöd till närståendevården. Det skall ske på flera sätt:
en fortsatt utbyggnad av växelvården
förbättringar i kommunernas regler för hemvårdsbidrag och ökade möjligheter för närstående att anställas
en utvidgning av kretsen av dem som har rätt att vara närstående med ersättning från försäkringskassan samt
en förlängd period för dem som vårdar.
En utvidgning av rätten till närståendepenning samt den därtill kopplade rätten till ledighet från dagens 60 dagar till 120 dagar.
Vi utvecklar närståendevården ytterligare i vår kommittémotion om närståendevård.
Inför en äldreombudsman
Många äldre upplever många gånger att de inte vet vart de skall vända sig för att protestera mot ett missförhållande, eller för att få svar på frågor o s v. Myndigheterna är inte alltid den idealiska samtalspartnern i alla spörsmål som de äldre många gånger ställs inför. Folkpartiet har länge arbetat för att en kommunal äldreombudsman skall inrättas.
En sådan äldreombudsman skall vara fristående från de myndigheter som administrerar äldreomsorgen i kommunen, om än anställd av kommunen. Ombudsmannen skall således vara fristående och fungera som den instans dit äldre eller deras anhöriga kan vända sig med frågor, klagomål och för att få information.
Samarbetet med pensionärsorganisationerna bör också intensifieras. De har många gånger den erfarenhet och sitter inne med den information som behövs för att komplettera den kommunala äldreomsorgspolitiken.
Husläkare nu
Folkpartiet vill återinföra husläkarlagen. Den ger framförallt de äldre en kontinuitet och en trygghet i kontakten med sin läkare. Det skulle också ge de äldre och andra som väljer en privatläkare möjlighet att göra detta i större utsträckning eftersom husläkarlagen garanterar likvärdiga villkor för privata vårdgivare. Vi utvecklar husläkartanken ytterligare i vår sjukvårdsspolitiska motion.
Äldre invandrare och flyktingar
I dag finns det omkring 110 000 äldre i Sverige som är födda i andra länder. Dessa är emellertid underrepresenterade bland dem som har hemtjänst och som bor i särskilda boendeformer.
För dessa kan det ibland vara nödvändigt med särlösningar, exempelvis särskilt boende tillsammans med andra som talar samma språk eller viss uppsökande verksamhet för att utröna om det finns dolda behov.
Anslagsframställning
För anslagsframställning hänvisas till Folkpartiets kommittémotion Vissa anslagsfrågor m m.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre medicinsk kompetens i omsorgen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett värdigt omhändertagande av äldre,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot näringsbrist,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om trycksår,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fungerande trygghetslarm,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fungerande färdtjänst,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fungerande hemtjänst,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av alla fallskador, viktminskningar m.m.,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valfrihet i boendet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett checksystem för hemtjänsten,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till eget rum för dem som så önskar,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten att flytta för äldre som bor i särskilt boende,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till hjälpmedel i tid,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om värdig vård i livets slutskede,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en riksnorm för förbehållsbeloppet,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett avgiftssystem som värnar den make/maka som bor kvar i det gemensamma boendet när den andre flyttar till kommunalt boende,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förmögenhet inte skall vara avgiftsgrundande,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett lägre tak än dagens för den kommunala månadsavgiften,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre villkor för närståendevården,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av en kommunal äldreombudsman,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om husläkarlagens återinförande,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om äldre invandrares behov.
Stockholm den 28 oktober 1998
Lars Leijonborg (fp)
Bo Könberg (fp) Kerstin Heinemann (fp) Elver Jonsson (fp) Siw Persson (fp) Yvonne Ångström (fp) Harald Nordlund (fp) Lennart Kollmats (fp) Barbro Westerholm (fp)