Hemtjänsten är en kommunal angelägenhet, och kvalitén liksom satsade
resurser varierar mellan landets kommuner. Det innebär att möjligheterna
för de äldre, liksom för olika funktionshindrade som är beroende av
hemtjänsten, att få den hjälp de anser sig vara i behov av varierar
beroende på var man bor i landet. Vänsterpartiet lyfter i denna motion
upp några principfrågor som är gemensamma för kommunerna och där
det krävs nationella beslut eller utredningar. Det handlar bl.a. om
personal inom hemtjänsten, om förbehållsbelopp och om yngre
hemtjänstanvändare. Vänsterpartiet anser att den kommunala
hemtjänsten kan delas i två delar, en som gäller äldre och en som gäller
funktionshindrade. Givetvis sammanfaller behoven för de båda
grupperna, men det finns även stora olikheter.
1 Om äldre
2
Målen för samhällets äldreomsorg har fastlagts vid flera tillfällen.
Människors rätt att själva få bestämma och behålla sin integritet skall
vara vägledande både för planeringen och det dagliga vård- och
servicearbetet. Detta är många överens om, men vi anser att de äldres
självbestämmande och integritet inte alltid har respekterats när de
kommunala kassakistorna varit eller är tomma och kommunen inte längre
har råd att betala exempelvis en långvårdsplats. Sedan början av 1990-
talet har antalet personer som får hemtjänst minskat. Antalet personer
som får hemtjänst har sjunkit samtidigt som antalet personer över 80 år
ökar. Nedskärningarna ledde till att familjerna och anhöriga i allt större
utsträckning fått ta hand om de gamlas vård och omsorg. Men alla äldre
har inte anhöriga i närheten eller ens någon familj kvar. Familjerna blir
splittrade genom att det blivit allt vanligare att barnen flyttar dit arbeten
finns och de gamla stannar kvar i den kommun där de levt hela sitt vuxna
liv. De blir helt beroende av att kommunerna har en väl fungerande
hemtjänst. Skakande reportage visar att så inte alltid är fallet.
Samtidigt som behovet av insatser inom äldreomsorgen ökar har
kommunerna minskat sin personal i ett desperat försök att klara sin ekonomi.
Sjukvården och äldreomsorgen har fått vidkännas betydande neddragningar
under perioder av budgetsanering och lågkonjunktur. Många anställda inom
kommuner och landsting, de flesta kvinnor, har fått lämna sina riktiga och
viktiga jobb inom sjukvården och i hemtjänsten. Vänsterpartiet har tidigare
kritiserat den utvecklingen och menar att det är nödvändigt med utökade
resurser till kommuner och landsting så att kvalitén i sjukvården, omsorgen
och hemtjänsten kan utvecklas och förbättras.
Den viktigaste förutsättningen för att klara av fastställda kvalitetskrav i
äldreomsorgen och rent kvantitativt räcka till är möjligheten att rekrytera
personal och behålla redan anställda. Arbetet i hemtjänsten är många gånger
fysiskt tyngre än vad motsvarande arbete inom institutioner är. Detta märks
tydligt på anställningsformerna i hemtjänsten. Den vanligaste arbetsformen
är deltid. Arbetstyngden är också en av orsakerna till att arbetet i hemtjänsten
för många bara blir ett genomgångsyrke. Arbetet är för tungt för heltids-
arbete medan deltidsarbete medför att man inte kan försörja sig själv. Av de
försök som gjorts i vissa kommuner med sextimmarsdag i hemtjänsten med
bibehållen lön, framgår att den förkortade arbetsdagen gör hemtjänstarbetet
betydligt attraktivare.
För att de som arbetar inom hemtjänsten skall klara av att svara för både
omvårdnad och service och ibland enklare sjukvård krävs att personalen har
en basutbildning. Stora delar av hemtjänstpersonalen saknar formell
utbildning för sitt arbete. Behovet av insatser från hemtjänsten kommer att
öka under kommande tioårsperiod när antalet mycket gamla ökar och vi
dessutom av ekonomiska skäl kan förvänta ett minskat antal långvårds-
platser. Om vård i det egna hemmet inte skall bli en sämre variant av
institutionsvård krävs förutom kvantitativa ökningar av personalen även en
flexibel fortbildning. Personalen måste fortlöpande kunna välja utbildnings-
delar som har ett klart samband med just deras arbete. Med den ekonomiska
situation som för närvarande råder i hela den kommunala sektorn är risken
uppenbar att hemtjänstpersonalen varken får basutbildning eller möjlighet till
påbyggnadsutbildning.
Undersökningar som är gjorda både av pensionärsorganisationerna och
Kommunförbundet visar att hemtjänstens taxor har en stor betydelse för
pensionärernas ekonomi. Eftersom varje kommun självständigt beslutar om
taxornas utformning och nivå så är skillnaderna stora mellan kommunerna.
Sammantaget kan de kommunala taxorna betyda merutgifter på upp till
17 000 kronor per år för en pensionär som bor i "fel" kommun. Eftersom
taxor och avgifter har nästan lika stor betydelse som pensionens storlek för
pensionärernas ekonomi bör avgifterna vara lika i kommunerna. Det har nu
tillsatts en utredning som skall se över de kostnader som äldre har, och som
skall komma med förslag om storleken på förbehållsbeloppen. Vänsterpartiet
anser att utredningen även skall se över taxor och avgifter när det gäller
landstingens och kommunernas service till pensionärer och funktions-
hindrade. Detta har vi behandlat i en särskild motion om de äldres situation.
3 Funktionshindrade
4
När LSS och LASS infördes 1994 blev följden att många av de yngre
hemtjänstanvändarna fick tillgång till personlig assistans och den
förbättrade livssituation som detta ger. Alla hemtjänstbrukare tillhör inte
personkretsen för LSS och LASS. Bland dem som blev kvar inom
hemtjänstens ansvarsområde blev brukarna under 65 år ännu färre än
tidigare. Det innebär att vara "ännu färre" i förhållande till de äldre
hemtjänst- och äldreomsorgsbrukarna, vilkas behov hemtjänsten av
tradition haft lättare att definiera. Yngre personer med hemtjänstbehov
upplever idag att de fått allt svårare att få gehör för sina behov. Kanske
därför att deras behov av hemtjänst definieras som behov som för äldre
faller utanför hemtjänstens ansvarsområden. Idag är det företrädesvis
äldre som behöver mycket hjälp som får service av hemtjänsten.
Som det fungerar idag blir det en orättvist stor skillnad på att få stöd och
service grundat på ett SoL-beslut jämfört med ett LSS-beslut. Ett problem
som även diskuterades i LSS:s förarbeten:
Personer som på grund av funktionshinder möter svårigheter i sin livsföring,
men inte bedöms ingå i den nya lagens personkrets, har rätt att få sina behov
av stöd och service tillgodosedda genom t.ex. socialtjänstlagen och hälso-
och sjukvården. Jag vill framhålla betydelsen av att även dessa verksamheter
utvecklas för att tillgodose behov som personer med funktionshinder har. Jag
vill i sammanhanget också peka på risken för att ett uteblivet eller
otillräckligt stöd kan leda till att en person senare i livet får sådana
svårigheter att han behöver stöd och service enligt den nya lagen. (Prop.
1992/93:159)
Även om behoven inte uppfattas som tillräckligt stora för att hemtjänsten
ska anse att de berättigar till insatser, kan de vara stora nog eller uppstå
tillräckligt ofta för att skapa komplicerade livsvillkor. Att leva begränsat
under ett helt liv är förödande för självkänslan och människovärdet.
Dessutom är riskerna uppenbara för att ett redan befintligt
funktionshinder försvåras helt i onödan så som beskrivs i propositionen
ovan. Nu är det dags att ta ännu ett steg. Vänsterpartiet anser att
hemtjänstformerna bör utvecklas för personer i yrkesverksam ålder.
Hemtjänsten måste söka former som möjliggör den flexibilitet som t.ex.
studier, arbete, småbarn m.m. innebär. "Hem"-tjänst ska inte begränsa
sig till hemmet, utan bör vävas samman med t.ex. ledsagning och annat
som den enskilde kan ha behov av, och så att det erbjuds sammantagna
servicelösningar.
Nya former för samlade hemtjänstliknande insatser som ger ett ökat
individuellt självbestämmande behöver utvecklas och prövas. Varje brukare
måste ges ett tydligt självbestämmande över serviceinsatsens utformning och
större bestämmanderätt över vem som utför insatsen. Inom beslutad tidsram
bör brukaren ges rätt att prioritera och disponera "sin" tid.
Det är en mycket angelägen uppgift att utveckla en ny form av personlig
service som ett alternativ till personlig assistans om inte en hel generation
rörelsehindrade ska "förloras". Människor som idag sliter ut sig i sitt
vardagsliv därför att hemtjänst och liknande serviceformer inte ger den
service man behöver och efterfrågar för att kunna leva ett bra liv. Vi
uppskattar att personer med rörelsehinder i åldrarna 20-65 år med hem-
tjänstliknande behov är en relativt liten grupp. Det är en av orsakerna till att
de här beskrivna behoven inte hörs i debatten, men det gör inte behovet av att
hitta bra lösningar för dem det gäller mindre angeläget.
5 Hemställan
5 Hemställan
6
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen i samband med genomförandet av det
nationella programmet för äldrevården också upprättar ett övergripande
utbildningsprogram för personalen inom äldreomsorgen enligt vad i
motionen anförts,
2. att riksdagen begär att regeringen beaktar yngre funktionshindrades
särskilda behov inom hemtjänsten enligt vad i motionen anförts.
Stockholm den 25 oktober 1998
Ingrid Burman (v)
Ulla Hoffmann (v)
Kalle Larsson (v)
Lena Olsson (v)
Rolf Olsson (v)
Claes Stockhaus (v)
Carlinge Wisberg (v)