Hemtjänsten är en kommunal angelägenhet, och kvalitén liksom satsade resurser varierar mellan landets kommuner. Det innebär att möjligheterna för de äldre, liksom för olika funktionshindrade som är beroende av hemtjänsten, att få den hjälp de anser sig vara i behov av varierar beroende på var man bor i landet. Vänsterpartiet lyfter i denna motion upp några principfrågor som är gemensamma för kommunerna och där det krävs nationella beslut eller utredningar. Det handlar bl.a. om personal inom hemtjänsten, om förbehållsbelopp och om yngre hemtjänstanvändare. Vänsterpartiet anser att den kommunala hemtjänsten kan delas i två delar, en som gäller äldre och en som gäller funktionshindrade. Givetvis sammanfaller behoven för de båda grupperna, men det finns även stora olikheter.
1 Om äldre 2 Målen för samhällets äldreomsorg har fastlagts vid flera tillfällen. Människors rätt att själva få bestämma och behålla sin integritet skall vara vägledande både för planeringen och det dagliga vård- och servicearbetet. Detta är många överens om, men vi anser att de äldres självbestämmande och integritet inte alltid har respekterats när de kommunala kassakistorna varit eller är tomma och kommunen inte längre har råd att betala exempelvis en långvårdsplats. Sedan början av 1990- talet har antalet personer som får hemtjänst minskat. Antalet personer som får hemtjänst har sjunkit samtidigt som antalet personer över 80 år ökar. Nedskärningarna ledde till att familjerna och anhöriga i allt större utsträckning fått ta hand om de gamlas vård och omsorg. Men alla äldre har inte anhöriga i närheten eller ens någon familj kvar. Familjerna blir splittrade genom att det blivit allt vanligare att barnen flyttar dit arbeten finns och de gamla stannar kvar i den kommun där de levt hela sitt vuxna liv. De blir helt beroende av att kommunerna har en väl fungerande hemtjänst. Skakande reportage visar att så inte alltid är fallet.
Samtidigt som behovet av insatser inom äldreomsorgen ökar har kommunerna minskat sin personal i ett desperat försök att klara sin ekonomi. Sjukvården och äldreomsorgen har fått vidkännas betydande neddragningar under perioder av budgetsanering och lågkonjunktur. Många anställda inom kommuner och landsting, de flesta kvinnor, har fått lämna sina riktiga och viktiga jobb inom sjukvården och i hemtjänsten. Vänsterpartiet har tidigare kritiserat den utvecklingen och menar att det är nödvändigt med utökade resurser till kommuner och landsting så att kvalitén i sjukvården, omsorgen och hemtjänsten kan utvecklas och förbättras.
Den viktigaste förutsättningen för att klara av fastställda kvalitetskrav i äldreomsorgen och rent kvantitativt räcka till är möjligheten att rekrytera personal och behålla redan anställda. Arbetet i hemtjänsten är många gånger fysiskt tyngre än vad motsvarande arbete inom institutioner är. Detta märks tydligt på anställningsformerna i hemtjänsten. Den vanligaste arbetsformen är deltid. Arbetstyngden är också en av orsakerna till att arbetet i hemtjänsten för många bara blir ett genomgångsyrke. Arbetet är för tungt för heltids- arbete medan deltidsarbete medför att man inte kan försörja sig själv. Av de försök som gjorts i vissa kommuner med sextimmarsdag i hemtjänsten med bibehållen lön, framgår att den förkortade arbetsdagen gör hemtjänstarbetet betydligt attraktivare.
För att de som arbetar inom hemtjänsten skall klara av att svara för både omvårdnad och service och ibland enklare sjukvård krävs att personalen har en basutbildning. Stora delar av hemtjänstpersonalen saknar formell utbildning för sitt arbete. Behovet av insatser från hemtjänsten kommer att öka under kommande tioårsperiod när antalet mycket gamla ökar och vi dessutom av ekonomiska skäl kan förvänta ett minskat antal långvårds- platser. Om vård i det egna hemmet inte skall bli en sämre variant av institutionsvård krävs förutom kvantitativa ökningar av personalen även en flexibel fortbildning. Personalen måste fortlöpande kunna välja utbildnings- delar som har ett klart samband med just deras arbete. Med den ekonomiska situation som för närvarande råder i hela den kommunala sektorn är risken uppenbar att hemtjänstpersonalen varken får basutbildning eller möjlighet till påbyggnadsutbildning.
Undersökningar som är gjorda både av pensionärsorganisationerna och Kommunförbundet visar att hemtjänstens taxor har en stor betydelse för pensionärernas ekonomi. Eftersom varje kommun självständigt beslutar om taxornas utformning och nivå så är skillnaderna stora mellan kommunerna. Sammantaget kan de kommunala taxorna betyda merutgifter på upp till 17 000 kronor per år för en pensionär som bor i "fel" kommun. Eftersom taxor och avgifter har nästan lika stor betydelse som pensionens storlek för pensionärernas ekonomi bör avgifterna vara lika i kommunerna. Det har nu tillsatts en utredning som skall se över de kostnader som äldre har, och som skall komma med förslag om storleken på förbehållsbeloppen. Vänsterpartiet anser att utredningen även skall se över taxor och avgifter när det gäller landstingens och kommunernas service till pensionärer och funktions- hindrade. Detta har vi behandlat i en särskild motion om de äldres situation.
3 Funktionshindrade 4 När LSS och LASS infördes 1994 blev följden att många av de yngre hemtjänstanvändarna fick tillgång till personlig assistans och den förbättrade livssituation som detta ger. Alla hemtjänstbrukare tillhör inte personkretsen för LSS och LASS. Bland dem som blev kvar inom hemtjänstens ansvarsområde blev brukarna under 65 år ännu färre än tidigare. Det innebär att vara "ännu färre" i förhållande till de äldre hemtjänst- och äldreomsorgsbrukarna, vilkas behov hemtjänsten av tradition haft lättare att definiera. Yngre personer med hemtjänstbehov upplever idag att de fått allt svårare att få gehör för sina behov. Kanske därför att deras behov av hemtjänst definieras som behov som för äldre faller utanför hemtjänstens ansvarsområden. Idag är det företrädesvis äldre som behöver mycket hjälp som får service av hemtjänsten.
Som det fungerar idag blir det en orättvist stor skillnad på att få stöd och service grundat på ett SoL-beslut jämfört med ett LSS-beslut. Ett problem som även diskuterades i LSS:s förarbeten:
Personer som på grund av funktionshinder möter svårigheter i sin livsföring, men inte bedöms ingå i den nya lagens personkrets, har rätt att få sina behov av stöd och service tillgodosedda genom t.ex. socialtjänstlagen och hälso- och sjukvården. Jag vill framhålla betydelsen av att även dessa verksamheter utvecklas för att tillgodose behov som personer med funktionshinder har. Jag vill i sammanhanget också peka på risken för att ett uteblivet eller otillräckligt stöd kan leda till att en person senare i livet får sådana svårigheter att han behöver stöd och service enligt den nya lagen. (Prop. 1992/93:159)
Även om behoven inte uppfattas som tillräckligt stora för att hemtjänsten ska anse att de berättigar till insatser, kan de vara stora nog eller uppstå tillräckligt ofta för att skapa komplicerade livsvillkor. Att leva begränsat under ett helt liv är förödande för självkänslan och människovärdet. Dessutom är riskerna uppenbara för att ett redan befintligt funktionshinder försvåras helt i onödan så som beskrivs i propositionen ovan. Nu är det dags att ta ännu ett steg. Vänsterpartiet anser att hemtjänstformerna bör utvecklas för personer i yrkesverksam ålder. Hemtjänsten måste söka former som möjliggör den flexibilitet som t.ex. studier, arbete, småbarn m.m. innebär. "Hem"-tjänst ska inte begränsa sig till hemmet, utan bör vävas samman med t.ex. ledsagning och annat som den enskilde kan ha behov av, och så att det erbjuds sammantagna servicelösningar.
Nya former för samlade hemtjänstliknande insatser som ger ett ökat individuellt självbestämmande behöver utvecklas och prövas. Varje brukare måste ges ett tydligt självbestämmande över serviceinsatsens utformning och större bestämmanderätt över vem som utför insatsen. Inom beslutad tidsram bör brukaren ges rätt att prioritera och disponera "sin" tid.
Det är en mycket angelägen uppgift att utveckla en ny form av personlig service som ett alternativ till personlig assistans om inte en hel generation rörelsehindrade ska "förloras". Människor som idag sliter ut sig i sitt vardagsliv därför att hemtjänst och liknande serviceformer inte ger den service man behöver och efterfrågar för att kunna leva ett bra liv. Vi uppskattar att personer med rörelsehinder i åldrarna 20-65 år med hem- tjänstliknande behov är en relativt liten grupp. Det är en av orsakerna till att de här beskrivna behoven inte hörs i debatten, men det gör inte behovet av att hitta bra lösningar för dem det gäller mindre angeläget.
5 Hemställan 6 Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen i samband med genomförandet av det nationella programmet för äldrevården också upprättar ett övergripande utbildningsprogram för personalen inom äldreomsorgen enligt vad i motionen anförts,
2. att riksdagen begär att regeringen beaktar yngre funktionshindrades särskilda behov inom hemtjänsten enligt vad i motionen anförts.
Stockholm den 25 oktober 1998
Ingrid Burman (v)
Ulla Hoffmann (v) Kalle Larsson (v) Lena Olsson (v) Rolf Olsson (v) Claes Stockhaus (v) Carlinge Wisberg (v)