Många av välfärdsstatens åtaganden och verksamheter har
från början utvecklats och startats inom ideella
organisationers nationella verksamhet och sedan övertagits
av staten. Röda korset hör till de organisationer som varit
synnerligen delaktiga i att utveckla den svenska välfärden.
Folktandvård och skolmat är två exempel på saker som idag
av många betraktas som given offentlig verksamhet, men
som inte var det från början.
Välfärdsstatens omfattning och ambition har varierat över tid. Det innebär
att olika saker inkluderats i det offentliga uppdraget efterhand. Gränsen
mellan ideell och offentlig välfärd har aldrig varit helt glasklar, varken vad
gäller finansiering eller utförande.
Utgångspunkten i den svenska debatten verkar vara att det är en brist när
den offentliga välfärden inte är allomfattande. Ideell välfärd förknippas med
soppkök och avvisas regelmässigt av dem som försvarar enhetslösningar.
I verkligheten är det så att det finns viktiga välfärdsområden som staten
inte kan eller ens skall försöka sköta. Den ideella välfärden behövs. Det finns
människor som av olika skäl inte vill ha med det offentliga att göra, men som
verkligen behöver stöd. Det finns människor som är rädda för myndigheter,
eftersom deras problem orsakats just av myndigheter.
Ett tydligt exempel på detta är tortyrskadade flyktingar, som av lätt
insedda skäl kan känna fruktan för myndigheter. Ett annat är uteliggare, som
stundom drar sig undan det offentligas krav.
En förutsättning för att någon skall kunna hjälpa dem är att det finns ett
ömsesidigt förtroende. Det förtroendet kan inte sällan upprättas mellan
ideella hjälporganisationer och hjälpbehövande, också när det offentliga
misslyckas.
Många gånger finns i de ideella organisationerna - vare sig vi talar om
kyrkor eller humanitära organisationer av olika slag - ett engagemang som
går långt utanför det vanliga och långt utöver den reglerade arbetstiden. För
att klara arbetet med de allra mest utsatta i samhället, som drogmissbrukare
och psykiskt sjuka som förlorat allt, är detta en stor tillgång. Människor som
brinner i sitt engagemang för andra är värda all respekt och beundran.
Dessutom har ideella organisationer ofta spetskunskap som gör dem bättre
lämpade än staten att klara vissa uppgifter. Noaks Ark, Röda korsets sjukhus
för tortyskadade flyktingar och Stadsmissionens och Frälsningsarméns här-
bärgen är exempel på detta.
Den ideella välfärden beskrivs ofta som någonting negativt. I själva verket
är den ett lika nödvändigt som välkommet inslag i ett välfärdssamhälle. Den
svenska välfärdens brister skulle vara betydligt större den ideella välfärden
förutan. Staten är inte allt.
Samverkan mellan offentlig
och enskild välfärd
Gränsen mellan enskild och offentlig välfärd har som
nämndes alltid varit glidande. I Sverige har förstatligandet av
välfärden gått ovanligt långt.
De senaste åren har det funnits en oro inom de ideella organisationerna att
statens dåliga ekonomi skulle göra att det offentliga retirerade från sina
åtaganden, utan att någon stod beredd att ta över. Eller annorlunda uttryckt:
Det har funnits en rädsla för att staten hastigt skulle dra sig tillbaka från
verksamhet som en gång varit ideell, men som sedan förstatligats, samt att
reträtten skulle ske utan samverkan med den ideella sektorn. Ingen skulle då
klara av att ta över verksamheten och ett antal människor skulle falla igenom
de samlade statliga och ideella skyddsnäten.
I många fall är det en styrka att de ideella organisationernas verksamhet
finansieras via enskilda människors bidrag. Verksamheten blir då helt
fristående och oberoende av politiska beslut. Det ger mod att tänka nytt och
sporrar till god information om och förankring av verksamheten. Organisa-
tioner mår lika lite som privatpersoner väl av att bli bidragsberoende.
I andra fall kan det finnas en poäng i att organisationerna samarbetar med
det offentliga. Ett åtagande kan vara för stort för en organisation att
finansiera. Likaså finns entreprenadverksamhet, där uppdraget utförs av en
ideell organisation, men betalas av staten.
När staten anser att en viss uppgift är viktig, men att andra är bättre
lämpade än staten att utföra den, så kan ekonomisk ersättning för detta arbete
utgå. Initiativet kommer ofta från organisationer som ser ett behov och hur
detta skulle kunna tillfredsställas, men saknar medlen för saken.
Välfärdens kvalitet skulle vinna på ett ökat inslag av ideella organisa-
tioners ansvarstagande. Staten bör skapa bättre förutsättningar för och
samverkan med dessa ideella och humanitära organisationer.
Välfärdsverksamhet i andra
länder
De ideella hjälporganisationerna har genom åren varit
föregångare i att utveckla väl fungerande former för bistånd,
ofta riktat direkt till enskilda människor i mottagarländerna.
Deras inhemska insamlingsverksamhet har, tillsammans med
den information om andra länder och kulturer som de
sprider, bidragit till att ge det svenska biståndet en folklig
förankring.
Pedagogiken blir tydlig. Projekten bygger på lokal förankring i och
kännedom om mottagarlandet. Den utländska hjälporganisationen kan bestå
med kunskap, material eller kapital. Arbete och engagemang är ofta lokalt.
Projekten är vanligen småskaliga och avgränsade så att det är möjligt att
presentera dem för allmänheten.
Många av våra ideella hjälporganisationer bedriver ett mycket seriöst
utvecklingsarbete, vad gäller formerna för hur bistånd effektivast kan ges och
hur det påverkar det lokala samhället. Mycket bygger på kunskapsöverföring.
I flera fall är de också en del av världsomspännande organisationer, med
systerföreningar i snart sagt de flesta av jordens länder.
Det gör att det ideella biståndet har goda möjligheter att stå oberoende av
mottagarländernas statliga byråkratier. Korruption och politisk färgning av
biståndsinsatserna kan därmed i högre grad undvikas. Småskaligheten gör att
många av det statliga bilaterala biståndets systemfel undviks. Biståndet riktar
sig från människa i Sverige till människa i mottagarlandet. Allt detta bidrar
sammantaget till att ge det ideella biståndet en hög grad av legitimitet och
kvalitet.
De ideella organisationerna får också statliga bidrag till sitt bistånd. Detta
har både för- och nackdelar. Den stora fördelen är att de ges möjlighet att
genomföra insatser som annars skulle varit svåra eller omöjliga att finansiellt
klara av, t ex vid katastrofer. En möjlig nackdel är att ett statligt beroende
långsiktigt kan utvecklas och att de publika informationsinsatserna därmed
förlorar i betydelse.
Avdrag för enskildas bidrag
till ideell välfärds-
verksamhet
Den som skänker pengar till någon av de ideella
hjälporganisationernas nationella och internationella
verksamhet kan oftast få veta precis vad hans eller hennes
bidrag kommer att användas till. Dessutom brukar det vara
fullt möjligt att få veta hur stor del av de insamlade medlen
som måste användas till inhemsk administration.
Många ideella organisationer har som regel att högst tio procent av de
insamlade medlen får gå till omkostnader. Resterande 90 öre per donerad
krona skall gå direkt till det angivna ändamålet.
För att ge de ideella organisationerna bättre förutsättningar för en vital
nationell och internationell hjälpverksamhet bör avdragsrätt för enskilda
gåvor till dessa hjälpändamål införas.
En möjlig avgränsning kan vara att bidrag till organisationernas så kallade
90-konton görs avdragsgilla. I och med det byggs en kvalitetskontroll in i
systemet och oseriösa ändamål kan sorteras bort.
Därmed kan möjlighet skapas för organisationerna att öka sina totala
hjälpresurser. Incitament för ökad information och dialog om hjälpverk-
samheten växer. Ju större stöd organisationerna skapar för sin hjälpverk-
samhet, desto större resurser tillgängliggörs dem.
Genom ett sådant system får människor möjlighet att visa vilken verk-
samhet som de anser att de ideella organisationerna skall utföra och därmed
var staten inte behöver ha någon direkt roll som utförare.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av de ideella hjälporganisationernas verksamhet,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om införande av
avdragsrätt för gåvor till ideella hjälporganisationer i enlighet med vad som
anförts i motionen.1