De politiska riksdagspartierna arbetar för ett narkotikafritt
samhälle. Ändå närmar vi oss inte målet, det syns tyvärr mer
avlägset än någonsin. Gränsskyddet har stora luckor, gränsen
mot såväl öststaterna som mot andra EU-länder är öppnare
än tidigare vilket har underlättat inflödet av narkotika i
landet. Det ökade inflödet har medfört ett prisfall på
narkotikan vilket i sin tur kan påverka valet av
berusningsmedel.
Samtidigt har staten avvecklat ett stort antal tull- och polistjänster; de som
ska ligga i frontlinjen för att bromsa och förhindra smuggling och
narkotikahandeln.
I kommunerna är socialtjänsten hårt pressad av många svåra arbets-
uppgifter och kan inte klara det behov av insatser som behövs för att bryta
och bromsa den sociala utslagningen som följer i spåren på drog-
användningen.
I ett besvärligt ekonomiskt läge prioriterar ofta lokala politiker bort
missbrukarna. De anser att det är viktigare att satsa på barn och skola än att
lägga pengar på missbrukare som man gett upp hoppet om. I mångas ögon är
en missbrukare inget värd och kan lika gärna knarka ihjäl sig. Behov av
vårdplatser finns men efterfrågas i allt lägre utsträckning, p.g.a. besparings-
skäl.
Missbruksvården
SiS Statens institutionsstyrelse som 1994 övertog ansvaret
för ett antal behandlingshem för tunga missbrukare har i rask
takt, med regeringens välsignelse, avvecklat ett stort antal
vårdplatser. Före det statliga övertagandet fanns drygt 1 300
platser vid LVM-hem. SiS övertog cirka 1 000 LVM-platser
som successivt minskat till idag cirka 480. Regeringen gav i
juni i år SiS i uppdrag att snarast inleda en fortsatt
avveckling av vad man kallar "nuvarande överkapacitet
inom missbruksvården". Siktet är nu inställt på att det skall
räcka med 342 vårdplatser.
I vår budgetmotion för utgiftsområde 9 - hälsovård, sjukvård och social
omsorg - framför vi att det är oacceptabelt att staten skjutit över en större
del av kostnaderna för den tunga missbruksvården på kommunerna. Vi
föreslår en förstärkning av Statens institutionsstyrelses budget med 90
miljoner kronor under åren 2000 och 2001. Detta för att staten skall kunna ta
ett något större ansvar för kostnaderna av tvångsvården. De kommuner som
av ekonomiska skäl inte anser sig ha råd att köpa LVM-vård skall ges
incitament att ompröva sina ställningstagande.
Det finns idag ca 20 000 narkomaner i Sverige, många har ett tungt
missbruk och är i behov av omedelbar vård. Många anhöriga känner sig
maktlösa i sin kamp för att få en anhörig under tvångsvård för sitt tunga
narkotikamissbruk. De ser sina barn gå under och ropar förgäves på hjälp.
Det är inte heller ovanligt att de känner sig hotade av sina drogpåverkade
barn.
Vi befarar att det vuxit fram en förändrad syn på de tunga missbrukarna
och att det är ett felaktigt ekonomiskt tänkande som ligger till grund för att
det inte finns tillräckligt stor efterfrågan på det fåtal platser som finns inom
LVM-vården. Miljöpartiet tillhör inte de partier som i vanliga fall talar sig
varm för ökad tvångsvård. Men vi tvingas konstatera att det finns ett sådant
behov. Det största tvånget är trots allt att vara beroende av droger.
Även hos Statens institutionsstyrelse är man medveten om problemet och
har uttalat att en tung missbrukare kostar samhället många gånger mer per
dag "på gatan" än under vård. Viktigast är ändå att missbrukare och
missbrukarens familj far mycket illa när vårdinsatserna uteblir.
För tio år sedan uttalade socialutskottet följande när det gäller miss-
bruksvården:
Utskottet vill, i likhet med departementschefen, erinra om att det är den
enskildes behov av vård som skall vara avgörande. Vid en sådan bedömning
är det varken möjligt eller lämpligt att bortse från den enskildes totala
livssituation. Enligt utskottets mening ter det sig närmast inhumant att avstå
från tvångsvård under åberopande av att medicinska skador ännu inte
uppstått, när det är fråga om en ung människa som på grund av missbruket
håller på att näst intill omintetgöra sina möjligheter att under lång tid
framöver leva ett människovärdigt liv. Om missbrukaren i ett sådant fall inte
kan förmås till frivillig vård måste, enligt utskottets mening, tvångsvård
kunna komma i fråga.
Beslut om tvångsvård skall enligt lagen ske om någon till
följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller
lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt
missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt
socialtjänstlagen eller på något annat sätt och han till följd av
missbruket
1. utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,
2. löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller
3. kan befaras komma att allvarligt skada sig eller någon annan närstående.
(I lagtexten utgår man märkligt nog från att det är en man som är
missbrukare.)
Av vad som ovan nämnts, är det svårt att se att det tas
krafttag i kampen mot narkotikan och i missbruksvården, där
LVM-vården skall avgifta och motivera missbrukare till
fortsatt frivillig vård. Det brister i hela kedjan av viktiga
åtgärder. Till och med det förebyggande arbetet bland våra
barn som skall avstå från att prova narkotika är otillräckligt.
Regering, riksdag, lokala politiker, ansvariga myndigheter m.fl. har inte
kontroll över missbrukssituationen, ord och handling stämmer inte överens.
Kommission
Vi är mycket nöjda över att regeringen varit lyhörd och
tillsatt en narkotika-kommission, vilket ju flera politiska
partier och frivilligorganisationer föreslagit.
I Miljöpartiets förslag till kommission uttalade vi att även representanter
från riksdagspartierna och de frivilligorganisationer som har ett stort
kunnande på det här området borde ingå. Eftersom det önskemålet inte
tillgodosetts föreslår vi att regeringen kompletterar narkotikakommissionen
med en referensgrupp bestående av representanter från samtliga riksdags-
partier och från frivilligorganisationer.
Drogtest av barn
Det viktigaste i kampen mot narkotikan är att stoppa
tillflödet av nya narkomaner. Idag finns det barn i
åldersklasserna under 15 år som provar narkotika och som
riskerar att i unga år hamna i det sociala träsk som följer med
ett narkotikamissbruk. Det måste därför ske en lagändring
som ger samma möjligheter att drogtesta ett barn under 15 år
som de barn som är 15 år och äldre.
Attitydförändring
Många undersökningar, intervjuer och uttalanden har visat
att allt för många ungdomar vet var de kan få tag på
narkotika och illegal alkohol. Många av de här ungdomarna
utnyttjar inte själva den här kunskapen med de vill inte
"tjalla". Vi måste hjälpas åt att skapa en attitydförändring för
att uppnå:
- att langningen av droger och alkohol inte accepteras,
-
- att langningen ses som det allvarliga brott den är,
-
- att många fler än idag tar sitt ansvar och rapporterar till skol- och
arbetsledning, polis eller annan myndighet om de känner till någon
som använder droger eller langar.
-
Det måste bli svårare att skaffa och använda droger. Det
måste finnas ett tydligare avståndstagande. Vi föreslår en
extra satsning på att skapa en attitydförändring när det gäller
droger och langning, det är allas ansvar.
Beroendeframkallande
läkemedel
Åtgärder måste vidtas för att stoppa läkemedelsmissbruket
och den illegala handeln med dessa preparat. Ett förbättrat
samarbete mellan apotek och läkare måste genomföras. Idag
sätter den rådande lagstiftningen stopp för det viktiga och
nödvändiga samarbetet. Två yrkesgrupper som arbetar med
samma patient/kund, som styrs av samma lag om
tystnadsplikt, får inte tala med varandra om de inte har
patientens/ kundens samtycke. Tystnadsplikten bör vara till
för att hindra spridning av känslig information till obehöriga,
inte till att bakbinda två yrkesgrupper som tillsammans
arbetar för patientens bästa och vars kompetens kompletterar
varandra. Vi föreslår en förändring i lagstiftningen när det
gäller tystnadsplikten. Vi är övertygade om att det kan bidra
till ett minskat missbruk av läkemedel.
För att förhindra att en patient genom recept från ett flertal olika läkare
skaffar sig stora mängder beroendeframkallande läkemedel för eget missbruk
eller för illegal försäljning bör man använda sig av ett s.k. "smart card" som
patienten själv förfogar över men som måste uppvisas vid köp av dessa läke-
medel. På kortet lagras uppgift om vilka beroendeframkallande läkemedel
patienten har och vilken läkare som förskrivit dessa.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att narkotikakommissionen kompletteras med en referensgrupp,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om drogtestning av barn,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om extra satsning på attitydförändringar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att förhindra läkemedelsmissbruk och illegal
försäljning av beroendeframkallande läkemedel.
Stockholm den 25 oktober 1998
Thomas Julin (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)
Gunnar Goude (mp)
Kerstin-Maria Stalín (mp)
Barbro Johansson (mp)