Samhället har ett legitimt behov av att vidta vissa åtgärder
för att hindra och förebygga spridning av sjukdomar. Dessa
åtgärder måste utformas med hänsyn till vetenskapens och
den beprövade erfarenhetens rön inom såväl medicinen som
den beteendevetenskapliga forskningen, och måste dessutom
vägas mot individens integritet.
Dagens smittskyddslagstiftning har kritiserats på flera punkter och är också
föremål för utredning inom den s.k. Smittskyddskommittén. Jag redovisar
här min syn i vissa av de aktuella frågorna.
Tvångsåtgärder
Sverige har en smittskyddslag som i jämförelse med andra
västländer ger unikt långtgående möjligheter till
tvångsåtgärder. Man kan tvångshämtas till provtagning,
behandlande läkare tvingas rapportera även banala
regelöverträdelser till smittskyddsläkaren, vilken i sin tur kan
tvångsmässigt kalla patienter till sig. Om smittskyddsläkaren
anser att en smittad person i framtiden kommer att utgöra en
smittrisk kan han yrka på tvångsisolering. Eftersom
tvångsisoleringen kan förlängas kan den i praktiken vara på
obestämd tid. Smittskyddslagen föreskriver att
tvångsisoleringen skall upphöra först när smittskyddsläkaren
själv har blivit övertygad om att patienten inte i framtiden
kommer att bete sig smittfarligt.
Jag vänder mig starkt emot den grundsyn som genomsyrar smittskydds-
lagen, och som går ut på att tvång och kontroll värderas högre än respekt och
förtroende. Många av de mål som tvångsåtgärderna avses uppnå kan lika
gärna, och ofta effektivare, uppnås med metoder som bygger på frivillighet.
Det kommer alltid att finnas en grupp personer som bär på smittsamma
sjukdomar, t.ex. hiv, och som på grund av psykisk sjukdom eller
narkotikamissbruk inte kan förväntas ta ansvar för sina handlingar. För dessa
människor finns dock speciella lagar, lagen om psykisk tvångsvård respek-
tive lagen om vård av missbrukare. Om samhället vill tillgripa tvångsåtgärder
mot dessa människor bör detta alltså ske med stöd i dessa lagar.
Dessa principiella ståndpunkter bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Smittskyddsläkarens roller
Smittskyddsläkaren har flera roller. Dels är han läkare inom
ramen för sjukvårdsorganisationen, dels är han en myndighet
med uppgift att leda smittskyddsarbetet inom landstinget. I
de fall då smittskyddsärenden går vidare till
förvaltningsdomstol är han dessutom den åtalades motpart.
Denna ordning leder till bristande rättssäkerhet eftersom
smittskyddsläkaren har flera olika funktioner. Han skall
driva smittskyddsärenden i förvaltningsdomstolar och är
samtidigt den inom landstinget som har den största
expertisen. Han blir, så att säga, både målsägande och expert
och huvudvittne. Därigenom blir det mycket svårt för
länsrätten eller kammarrätten att frångå smittskyddsläkarens
uppfattning. Vid undersökningar av smittskyddsmålen vid
länsrätten i Stockholm 1993-95 har det också visat sig att
smittskyddsläkaren så gott som alltid får igenom sin begäran.
Rättssäkerheten förbättras inte av att domskälen i
smittskyddsmål regelmässigt hemligstämplas.
Jag redovisar i denna motion inte något färdigt förslag till en ny modell för
smittskyddsorganisationen. Jag vill dock att riksdagen uttalar som sin
principiella uppfattning att den framtida organisationen skall bygga på en
tydlig funktionsuppdelning och maktdelning och reella möjligheter till insyn
för utomstående i smittskyddsarbetet.
Patientens
förhållningsregler
Om en person befinns vara smittad av hiv är han enligt
smittskyddslagen skyldig att följa sin behandlande läkares
förhållningsregler. Den allmänna utformningen av dessa
förhållningsregler har dock överlåtits på en fristående
förening, nämligen Sveriges smittskyddsläkarförening. Ur
rättssäkerhetssynpunkt kan det inte anses acceptabelt att det
allmänna överlåter ansvaret för dessa regler, som ju får
mycket stor inverkan på den enskilde patientens livsvillkor,
på en fristående förening. Riksdagen bör som sin mening
uttala att riktlinjerna för förhållningsreglerna skall utformas
av en myndighet.
Den s.k. bastuklubbslagen
Sedan den 1 juli 1987 gäller lagen (1987:375) om förbud
mot s.k. bastuklubbar och andra liknande verksamheter. Den
s.k. bastuklubbslagen innebär ett förbud mot att anordna en
tillställning eller sammankomst till vilken allmänheten har
tillträde, om den "med hänsyn till utformning, inredning eller
beskaffenhet i övrigt av den lokal eller plats där den skall
äga rum och den verksamhet som förekommer eller är
avsedd att förekomma eller annan omständighet är särskilt
ägnad att underlätta för besökare att ha sexuellt umgänge i
lokalen eller på platsen med annan besökare" (2 §).
Lagen snabbinfördes efter en mycket laddad offentlig debatt där saunor för
homosexuella män i dagspressen utpekades som "smitthärdar" för hiv eller
som "aidsbordeller". Lagens portalparagraf slår fast att den tillkommit till
skydd "mot spridning hos människor av sjukdomar som avses i 1.3 bilagan
till smittskyddslagen", där hivinfektion ingår som en av sjukdomarna.
Då lagen infördes framfördes från de organisationer och institutioner som
arbetar med hivprevention bland män som har sex med män starka farhågor
om att ett förbud mot bastuklubbar skulle motverka hivpreventionen. Genom
att sexuella kontakter förbjuds tvingas verksamheter gå under jorden och
hivpreventionen på plats försvåras. Sverige är oss veterligt det enda landet i
västvärlden som har infört ett totalförbud mot bastuklubbar.
I andra länder har motsvarande inrättningar ofta blivit platser för ett
framgångsrikt preventions- och upplysningsarbete mot hiv. Ett uppsökande
projekt genomfört av Olafiapoliklinikken vid Ullevåls sjukhus i Oslo visar
exempelvis att 16 procent av besökarna vid gaysaunorna i staden knyter
sexuella kontakter endast där, och således inte hade kunnat nås direkt på
någon annan form av träffställen (Haakon Aars: "Prosjekt Saunaer", Ullevål
sykehus 1997).
De domslut som avkunnats enligt bastuklubbslagen inger oro. År 1993
avgjordes ett mål där en innehavare av en videobiograf för homosexuella
män fälldes för brott mot lagen. En viktig del av bevisningen bestod i fyndet
av använda kondomer i lokalen. Trots att samhället varje år lägger ner
miljontals kronor på att uppmuntra till kondomanvändning kan alltså
förekomsten av kondomer på en lokal användas som belastande bevis i en
rättegång mot lokalens innehavare. En sådan ordning är ologisk och orimlig
och utgör ett hinder mot en effektiv hivprevention. Det kan också resas
starka principiella invändningar mot bastuklubbslagen, eftersom den
kriminaliserar underlättandet av vissa frivilliga sexuella kontakter som äger
rum i enrum, mellan vuxna och utan betalning. Argumentet att det gäller att
förebygga hivspridningen är inte hållbart eftersom bastuklubbslagen
förhindrar alla slags sexuella kontakter på dessa inrättningar, inte bara de
smittfarliga kontakterna.
Den pågående utvärderingen av smittskyddslagen behandlar även
bastuklubbslagen. Jag anser emellertid att den fortgående hivepidemins
allvarliga karaktär gör att en lagändring inte kan vänta. Jag yrkar därför att
bastuklubbslagen skall upphävas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tvångsåtgärder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om smittskyddsläkarens roller,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om patienters förhållningsregler,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bastuklubbslagen bör upphävas.