I Socialdepartementets utredning Jämställd vård - olika vård
på lika villkor framgår med stor tydlighet att kvinnor inte får
samma bemötande eller behandling i sjukvården som
männen får. Av detta kan vi dra slutsatsen att kvinnors
sjukdomar inte tas på allvar och att det råder brist på
kunskap om kvinnors sjukdomar.
Mannen har av tradition varit normen i den svenska sjukvården. Det har
medfört att normalvärden är fastställda på värnpliktiga män, detta trots de
biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor.
Resultatet har ofta blivit att kvinnors sjukdomssymptom ofta är svår-
diagnostiserade då de inte stämt överens med normen i den svenska
sjukvården. Behandlingen har därför i många fall inte blivit anpassad efter
individen och dennes behov. De kvinnliga patienterna uppger ofta att de vid
sjukvårdsbesöket enbart hänvisats till läkemedel.
Idag skrivs läkemedel också ut efter den norm vi har för en vuxen
människa. Den snittpersonen är en man i 25-årsåldern som väger 75 kg.
Självklart måste det leda till feldoseringar för många människor, såväl män
som kvinnor. Är dosen för liten kan medlet förbli verkningslöst, är den för
stor kan det uppkomma skador på andra organ. Problemen kan bli än större
för kvinnor eftersom kvinnokroppen är så olik den manliga.
En grupp patienter som i dagens samhälle har svårt att bli tagna på allvar
inom sjukvården är de som uppvisar diffusa smärtsymtom som så
småningom övergår i ett kroniskt värk- och smärttillstånd. Dessutom påpekar
patienterna att deras fysiska uthållighet blivit kraftigt nedsatt, de sover
dåligt,
har domningar och muskelkramper i armar och ben.
Ca 100 000 till 200 000 personer i vårt land lider av FMS (fibromyalgi),
och av dessa är 90 % kvinnor. De diffusa och oregelbundna smärttillstånden
som patienter uppger (oftast kvinnor) har läkarkåren många gånger stått
undrande inför. Sjukdomen är svårdiagnostiserad. Det har medfört att många
patienter haft svårt att få sina sjukdomsproblem accepterade av läkare och av
sin omgivning.
Okunskap och fördomar har bidragit till att en del patienter betraktas som
arbetsskygga, inbillningssjuka eller psykiskt sjuka. De har ofta mötts av en
skeptisk inställning från försäkringskassorna. Känslan av att inte bli trodd har
påverkat patienten negativt och hälsan har ytterligare försämrats.
Under de senaste åren har dock intresset ökat för FMS. På många håll i
världen och även i Sverige har forskning om FMS nu kommit i gång.
Diagnosen "Fibromyalgi" har idag också ett erkännande från WHO och
Socialstyrelsen.
Försök pågår för att hitta nya vägar att förstå hur fibromyalgi fungerar.
Bl a vid Universitetssjukhuset och Hälsouniversitetet i Linköping finns idag
en grupp läkare och forskare i reumatologi, anestesiologi, neurologi och
rehabiliteringsmedicin som bedriver egen forskning om fibromyalgi. Tester
har gjorts på fibromyalgipatienter i Linköping med goda resultat, och tester
pågår även på andra orter i landet. Det är mycket viktigt att statliga medel
även i fortsättningen ges för forskning om fibromyalgi.
I det fortsatta arbetet måste patienter med kroniska smärtor få behandling
och rehabilitering för att kunna leva ett så normalt liv som det är möjligt.
Särskilda rehabiliteringsprogram bör tas fram för fibromyalgipatienter i
samråd med professionen inom vården.
Eftersom FMS inte av alla anses vara en muskelsjukdom, hävdar en del
läkare att den inte går att träna bort. Ett krävande träningsprogram kan
istället förvärra sjukdomstillståndet. Hypotesen om FMS utgår från att
sjukdomen beror på flera samtidigt pågående, komplicerade störningar i
nerv-, hormon- och immunförsvarssamspelen.
Inom RFV:s sjukhus i Tranås finns sedan 1990 en avdelning avsedd för
fibromyalgipatienter. Patienter remitteras från någon av landets för-
säkringskassor för utredning, behandling och bedömning av arbetsförmågan.
Den genomsnittliga vårdtiden är fem veckor. Under tre år passerade ca 750
patienter avdelningen, varav 70 % skrevs ut med fibromyalgidiagnos. Av
dessa var 93 % kvinnor. Medelåldern var 40 år. Medeltalet för symtomår var
elva år.
För att underlätta livet för dem som drabbats av FMS måste de kunna få en
diagnos fastställd. Kan inte patientens läkare på hemmaplan fastställa
diagnosen vid misstanke om FMS så måste de erhålla remiss till en specialist
på FMS.
Efter att patienten har erhållit sin diagnos är det viktigt med adekvat
rehabilitering. Särskilda rehabiliteringsprogram bör tas fram för fibromyalgi-
patienter i samråd med professionen. Kvinnor ska erhålla rehabilitering i
samma utsträckning som män. Så är inte fallet idag.
En kartläggning som Riksförsäkringsverket gjort visar att män får
rehabiliterings-insatser på ett tidigt stadium, under längre period och
rehabiliteringen är dyrare. Kvinnor får inte diskrimineras på grund av kön
när det gäller rehabiliterande insatser.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det råder brist på kunskap om typiska kvinnosjukdomar och att
det bör föranleda åtgärder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att läkemedel som ges till kvinnor också skall ha utprovats i
försöksgrupper på kvinnor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att öka kunskaperna om fibromyalgi hos läkarkåren,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att öka kunskaperna om fibromyalgi hos försäkringskassans
handläggare,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att fortsatt statligt stöd skall utgå till forskning om fibromyalgi,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att patienter med kroniska smärtor bör ges rätt till remiss till en
specialist på fibromyalgi,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kvinnor inte får diskrimineras på grund av kön vid
rehabiliteringsinsatser. 1