Det finns ett stort intresse för alternativa behandlingsformer.
Det är inte bara ett stort folkligt intresse utan även bland
sjukvårdspersonal växer intresset. Det är inget ovanligt att
redan sjukvårdsutbildade lägger ner tusentals kronor på en
privat alternativ utbildning. Det beror ofta på att
sjuksköterskan märker att hon får administrera mer än vårda
och upptäcker att det också finns andra metoder att hjälpa en
patient då sjukvården inte räcker till. Många införlivar i
tysthet sina alternativmedicinska kunskaper i det dagliga
sjukvårdsarbetet. Detta intresse avspeglas dock inte i våra
svenska myndigheter och sjukvårdsledningar. I en europeisk
jämförelse präglas den svenska synen på alternativvård
fortfarande av misstänksamhet och försiktighet. I exempelvis
Tyskland ingår homeopati i läkarutbildningen, i Finland
tillåts sjukvårdspersonalen ge zonterapi på sjukhusen, i
England samarbetar den etablerade sjukvården med healers
och i Norge tillåts numera alternativmedicinare komma in på
sjukhusen och ge behandlingar om patienten så önskar.
En stor del av den alternativa medicinen har traditioner som sträcker sig
mer än 1000 år tillbaka. Akupunktur används i allt större utsträckning inom
den etablerade medicinen. Ändå tas akupunktörerna inte riktigt på allvar,
vilket speglar den motsättning som finns mellan skolmedicin och alternativ-
medicin. Detta är beklagligt. Det handlar inte om det ena eller det andra utan
om att komplettera varandra. Ofta kan alternativmedicinen bota patienter där
skolmedicinen gett upp. Dagens patienter har rätt att kräva valfrihet i
sjukvården och därmed frihet att välja den behandlingsform man bedömer
som mest effektiv.
Det viktigaste för att överbrygga motsättningar är att den som utför
behandlingarna har en dokumenterat god utbildning och att metoden som
utförs är erkänd. Det har länge rått en positiv inställning till att krav för
utbildning och behörighet utarbetas. Alla är eniga om att behandlingarna
måste vila på beprövad erfarenhet och vetenskap men det görs nästan inga
studier och ingen forskning. Det blir en ond cirkel eftersom just bristen på
forskning i Sverige utgör ett av de största problemen för alternativutövarna.
Det räcker inte att visa på tillfrisknade patienter. Det gäller också att kunna
publicera vetenskapliga forskningsresultat i vetenskapliga tidskrifter. Det har
hittills varit i stort sett omöjligt att erhålla forskningsresurser för
alternativ-
medicinare. De saknar pengar och möjligheter att genomföra forsknings-
projekt som fyller högt ställda krav. Dessutom saknas ordentliga kriterier för
utbildning och därmed följande behörighet. Vi menar att sådana krav för
utbildning och behörighet ska utarbetas tillsammans med verksamma
terapeuter inom olika områden. Dessutom måste regeringen ge tydliga
signaler om att alternativmedicin är ett angeläget forskningsområde.
I takt med att behörighet eller legitimation kan utarbetas för olika terapier
bör också dessa likställas med skolmedicinen i momshänseende.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillsammans med alternativmedicinare utarbeta krav för
utbildning och behörighet inom olika alternativmedicinska områden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning om alternativmedicin,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att befria godkänd alternativmedicin från moms.1