Välfärden i Sverige har byggts upp av de kvinnor och män
som i dag är pensionärer. Välfärden, så som den växt fram i
Sverige, bygger på individuella rättigheter och skyldigheter.
Den har finansierats via skattsedeln och syftat till att fördela
resurserna rättvist och utjämna levnadsvillkoren för olika
grupper i samhället. En rättvis resursfördelning innebär
solidaritet mellan yrkesaktiva och icke yrkesaktiva. Så länge
människor bildat samhällen har de tagit ansvar för varandra
och hjälpt varandra. Den ömsesidiga hjälpen har dock sett
olika ut för våra äldre över tiden. Före industrisamhället, i
bondesamhället, var det familjens ansvar att sörja för sina
äldre, som ofta placerades i den s.k. undantagsstugan på
gården. Dit kom gårdens yngre med det som blivit över av
maten till de gamla. De äldre spelade en viktig roll för
barnen och för de yngre, genom att det alltid fanns någon
som hade tid, någon som brydde sig. Samtidigt var de äldre
utsatta för andra människors godtycke, eller välgörenhet.
Vård och stöd åt de gamla och åt de sjuka övergick så småningom till att
bli ett samhälleligt ansvar. Kommunerna inrättade fattigstugor som alltför
ofta hade en majoritet av äldre kvinnor och män. Fattigstugorna var beroende
av de mer välbeställdas välgörenhet. I samband med industrialiseringen
flyttade familjerna in till städerna. Välståndet ökade i snabb takt men
fördelningen av välståndet var ojämn och orättvis. Allt fler människor blev
beroende av lön i form av kontanter, vilket innebar att de äldres ekonomiska
situation blev ohållbar.
Ända fram till mitten av 1900-talet var fattigpensionärerna en stor och
synlig grupp i det svenska samhället. När folkpensionen infördes innebar det
att en stor andel av de gamla slapp det förnedrande i att vara beroende av
fattigvården eller av sina barn. Kostnaderna för fattigvården minskade i och
med att antalet socialhjälpstagare sjönk, vilket var av stor samhälls-
ekonomisk betydelse.
Folkpensionen räckte dock inte till att ge trygghet på ålderdomen. Den
tjänade som grundtrygghet och de som hade råd kompletterade med privata
pensioner. Vissa grupper förhandlade sig till inkomsttrygghet på ålderdomen.
Klyftorna mellan olika grupper pensionärer ökade. I början av 1950-talet
restes därför kraven på en allmän, obligatorisk tilläggspension, ATP, som
skulle ge inkomstskydd efter pensioneringen.
Det svenska samhällets strävan att bli välfärdsstat innebar ett ökat
samhällsansvar framför allt på områden som sjukvård och social service.
Detta i sin tur innebar en stor efterfrågan på kvinnlig arbetskraft eftersom
sjukvård och social service är betraktade som kvinnliga områden. Tidigare
hade äldreomsorgen utförts i hemmen av kvinnorna genom att de äldre
stannade kvar i familjerna. Från att tidigare varit en privat angelägenhet blev
äldreomsorgen, genom kvinnornas inträde på arbetsmarknaden och
samhällets strävan efter folkhemmet, en samhällelig uppgift. I vårt välfärds-
system var drivkraften bakom omsorgen om de gamla respekt, integritet och
möjligheten att kunna fortsätta vara en självständig individ även som
gammal.
Välfärdens kärna
Två regeringar har efter varandra betonat vikten av att värna
kärnan i välfärden, dvs. att barnomsorgen, skolan och
äldreomsorgen prioriteras före transfereringarna, dvs.
folkpension och ATP m.fl. För att kunna göra det hävdar
man att det är nödvändigt med nedskärningar i t.ex.
socialförsäkringssystemen. Men eftersom nedskärningar i
socialförsäkringssystemen, barnbidrag och folkpension leder
till att allt fler hamnar under socialbidragsnivån och tvingas
uppsöka socialkontoren innebär det att kommunernas
kostnader för socialbidragen tränger ut resurserna till
välfärdens kärna. Det blir allt mindre pengar över för t.ex.
äldreomsorgen.
En av grunderna i den generella välfärden är den fulla sysselsättningen. I
dag har Sverige en arbetslöshet av sällan skådat mått. Politiken måste därför
inriktas på att få människor i lönearbete. Under tiden som regeringen
tillsammans med centern anpassar den offentliga ekonomin till konvergens-
programmet genom att t ex manipulera med nivåerna i socialför-
säkringssystemet och sänka folkpensioner och barnbidrag, far barn och äldre
illa. De kan inte vänta tills regeringen återigen prioriterar den fulla syssel-
sättningen. Barn- och äldreomsorgen måste därför redan nu återanställa
förskolelärare, sjukvårdsbiträden, hemtjänstpersonal m.fl.
Sänkta socialförsäkringsnivåer och folkpensioner leder också till att
konsumtionsutrymmet för hushållen minskar och som resultat sjunker den
inhemska efterfrågan. Otryggheten ökar och allt fler sparar i form av t.ex.
pensionsförsäkringar. Sparkvoten ökar och de pengar som så väl skulle
behöva omsättas i form av ökad konsumtion växer på hög på banken.
Samtidigt ser vi allt fler äldre gå och leta i papperskorgar efter tomburkar.
Äldreomsorg med respekt
för människan
Äldreomsorgen var en integrerad del i efterkrigstidens
utveckling av den generella välfärden. Under 1960- och
1970-talet höjdes standarden på ålderdomshemmen samtidigt
som en kraftig utbyggnad skedde. Sjukhem byggdes och
långvårdsplatserna blev fler. Det ansågs också viktigt med
särskilda insatser för att fler gamla skulle kunna bo hemma
så länge som möjligt. En omfattande utbyggnad av
hemtjänsten genomfördes.
I början av 1900-talet var medellivslängden under 60 år för båda könen. I
dag är den strax över 80 år för kvinnor och strax över 75 år för män.
Beräkningar visar att antalet personer som är 80 år eller äldre kommer att öka
med 100 000 eller med 25 % fram till år 2005. Under samma tid kommer
antalet personer som är 90 år och äldre att tredubblas och uppgå till ungefär
120 000 personer vid periodens slut. Behovet av omsorg och sjukvård för de
gamla kommer alltså att öka kraftigt. Vårdbehovet mätt i antalet dygn på
sjukhus eller sjukhem utvecklas lika för båda könen fram till 80-årsåldern.
Därefter ökar kvinnornas vårdbehov snabbare. De blir äldre och det sker till
priset av sämre hälsa och ökat vårdbehov.
1992 genomfördes den s k ädelreformen som gav kommunerna ett samlat
ansvar för långvård och för omsorgen och vården av gamla och
handikappade. Utvärderingen av reformen visar en dyster bild. Äldre-
omsorgen befinner sig i kris. Det handlar om ojämn kvalitet i vården, ned-
dragning av läkarvården på sjukhemmen och lägre nivå på rehabiliterings-
insatserna. De gamla är numera sjukare när de lämnar sjukhusen än före
reformen. Trots att de anses vara "klinikfärdiga"(medicinskt färdigbe-
handlade) kan deras behov av kvalificerad vård vara lika stort som under
sjukhustiden. Men kommunerna har varken råd att låta de äldre vara kvar på
sjukhusen eller att ge dem den vård de behöver hemma. På så sätt drabbas de
gamla hårdare än andra av nedskärningarna. Begreppen "färdigvårdad" och
"klinikfärdig" måste mönstras ut ur sjukvårdens språkbruk. Vänsterpartiet
anser att begreppet "medicinskt färdigbehandlad" skall utgå ur hälso- och
sjukvårdslagen.
Äldre invandrare
Kommunerna har hittills ägnat mycket liten uppmärksamhet
åt äldre invandrare och deras behov. En undersökning i
Stockholm visar att äldre invandrare får hemhjälp i mindre
omfattning än andra. Orsakerna kan vara flera. Man kanske
inte känner till sina rättigheter eller tycker att familjen skall
ansvara för sina gamla. För äldre är det också lätt att glömma
bort den svenska man lärt sig. Kompetensen hos
omsorgspersonal med invandrarbakgrund bör därför tas
tillvara. Här måste medvetenheten öka och särskilda insatser
för äldre invandrare komma till stånd. När det gäller gruppen
äldre invandrare måste vi också under mandatperioden finna
en lösning när det gäller deras ekonomi.
Många äldre invandrare får inte folkpension beroende på att de beviljats
uppehållstillstånd av humanitära skäl. Dessa pensionärer måste varje månad
gå till socialkontoret och ansöka om socialbidrag för sitt uppehälle. Det har
t.o.m. inträffat att en äldre, pensionerad invandrare tvingats söka socialbidrag
för kostnaderna för ett svenskt medborgarskap. Kommunerna ersätts av
staten för kostnaderna för socialbidragen, men det tar inte bort det faktum att
detta är mycket förnedrande för äldre människor. Socialbidragsnormen
varierar och ligger cirka 500 kronor under nivån på folkpensionen. I stället
borde staten ta ansvar för sin politik och snarast införa folkpension för de
pensionerade invandrare som i dag lever på socialbidrag. Vår förhoppning är
att kunna medverka till att ersätta socialbidragen med garantipension. I det
nya pensionssystemet kommer detta problem att lösas, men de nya reglerna
kommer inte att omfatta de äldre invandrare som i dag är pensionärer. Det
bästa vore om äldre invandrare kunde få någon form av folkpension.
Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör återkomma med ett förslag om
hur en sådan folkpension skall utformas. Detta bör riksdagen ge regeringen
till känn.
Äldres kostnader för service
Fotvården är mycket viktig för äldre, framför allt därför att
många drabbas av åldersdiabetes. Fotvården var också en av
de första verksamheterna som lades ut på entreprenad i
kommunerna. Från att tidigare varit subventionerad får
många äldre i dag betala hela kostnaden själv. I dag är de
äldre beroende av att anhöriga eller hemtjänstpersonal ger
dem fotvård. Men vid mer omfattande fotvård behöver
specialister anlitas. För många äldre är detta för kostsamt och
man avstår. När det gäller avgifterna måste den utredning
som skall göras om kostnadsläget för pensionärer få den
uppgiften inskriven i direktiven. Det kan lösas så att det s.k.
förbehållsbeloppet blir tillräckligt stort.
Ålderdom är ingen sjukdom utan en naturlig del av livscykeln. Med
ålderdomen följer vissa tillstånd, t.ex. högt blodtryck vilket innebär
kontinuerligt intag av mediciner som ger muntorrhet som i sin tur leder till
att många äldre har höga tandläkarkostnader. Vänsterpartiet har föreslagit att
all bastandvård skall ingå i systemet för högkostnadsskyddet inom hälso- och
sjukvården. Detta ger möjlighet för äldre att ha en god tandvård.
Samlat förbehållsbelopp
För många pensionärer med låga inkomster uppstår ofta
ekonomiska problem då kostnaderna för sjukbesök,
läkemedel och tandvård skall klaras. Många utsätter sig för
onödigt lidande på grund av att man inte har råd med de allt
dyrare sjukvårdskostnaderna. Vi vet av erfarenhet att
pensionärer inte vill söka socialbidrag utan i hög grad klara
sig själva. Ingen pensionär skulle behöva söka socialbidrag
för att kunna betala doktorn, medicin eller tandläkare.
I Borlänge har kommunen infört ett generellt stöd till de pensionärer som
enbart har folkpension och bostadstillägg. Stödet motsvarar kostnaden upp
till högkostnadsskyddet respektive självrisken i tandvårdsförsäkringen och
administreras via försäkringskassan. Borlängemodellen har nu börjat
tillämpas i ett antal kommuner. Vänsterpartiet vill verka för att alla
kommuner på sikt inför Borlängemodellen.
Kommunerna har övertagit ansvaret för de särskilda boendeformerna.
Generellt kan sägas att det inneburit en avsevärd avgiftshöjning för de äldre
medan standarden inte höjts i motsvarande omfattning. Fortfarande bor en
stor andel av de äldre i flerbäddsrum. Detta borde tillhöra en förgången tid
och kommunerna måste åläggas att förbättra boendestandarden. I många
kommuner är kön lång till gruppboendet som har blivit en bra boendeform
för åldersdementa.
Vi har nyligen upprörts av att en gammal kvinna förvägrats att återförenas
med sina barn i barnens hemkommun. Trots att kvinnans avflyttnings-
kommun betalar för vårdplatsen i den nya kommunen vägrar den att ta emot
henne. Om det är så att en kommun har rätt att vägra medborgare att flytta i
det egna landet och också gör det, måste lagstiftning tillgripas där gamla och
vårdbehövande garanteras rätt att lämna sin kommun och bli välkomnade i
varje annan kommun. Vänsterpartiet siktar mot att inom mandatperioden
medverka till att löftet om eget rum i äldreboendet förverkligas.
Anhörigvården
Idag finns drygt 250 000 anhörigvårdare i Sverige. Det är en
tyst armé av människor som hjälper, vårdar och stöttar
anhöriga som är sjuka eller fått en funktionsnedsättning.
Arbetet som utförs är många gånger tungt och ensamt. Det är
ofta ovärderliga hjälpinsatser som utförs. Anhörigvårdarna
har blivit en viktig länk i den svenska vården och omsorgen.
Ändå talas det mycket litet om denna stora grupp.
I den nyligen av riksdagen antagna nationella handlingsplanen för äldre
behandlades anhörigvårdarnas situation. Medel anslogs för att ge kommu-
nerna bättre möjligheter att stötta. I sammanhanget en ganska blygsam
summa, men ändå ett tecken på en viljeinriktning som är bra. Det åligger nu
länsstyrelserna att uppmärksamma och fördela resurser. Många kommuner
har någon form av anhörigstöd, t ex har några kommuner nyligen anställt
anhörigkonsulenter. Men variationerna är stora, det finns kommuner där man
arbetar mycket sparsamt med dessa frågor. Många anhöriga är i stort behov
av stöd och avlastning och möjlighet att träffa andra i samma situation. De
flesta kommuner har i dag en mycket ansträngd ekonomi varför insatser för
att hjälpa anhörigvårdare naturligtvis sker i konkurrens med andra viktiga
områden. Socialstyrelsen kommer dock att utvärdera och följa upp vad som
händer på området.
De ändringar som gjordes i socialtjänstlagen, och som trädde i kraft den 1
januari 1998, innebar till viss del försämringar för anhörigvårdarna.
Möjligheten att få avlösning eller avlastning blev ett frivilligt åtagande för
kommunen. Det är angeläget att beslut av den här karaktären skall kunna
överklagas med förvaltningsbesvär. Det är ett led i att stärka anhörig-
vårdarnas ställning. I samband med den nya pensionsreformen bör även
anhörigvårdares arbetsinsatser beaktas på så sätt att de blir pensions-
grundande. På längre sikt och med beaktande av kommande utvärderingar,
bör tydliga mål och tydliga regler anges för att garantera anhöriga möjlighet
till avlastning. Vänsterpartiet har i princip godkänt ett delat hög-
kostnadsskydd Vi har dock inte godtagit förslaget att äldre människor skall
tvingas ta sin medicin på "avbetalning". Detta är ett problem som på längre
sikt måste lösas på ett för de äldre värdigt sätt, t ex genom att landstingen
ger
frikort direkt för de pensionärer som lever på folkpension och bostadstillägg.
Vänsterpartiet anser att inte någon skall behöva avstå från hälso- och
sjukvård av ekonomiska skäl. Vi vill verka för frikort från första början till
låginkomstpensionärerna.
Pensionerna
När folkpensionen infördes slapp många gamla vara
ekonomiskt beroende av sina barn. ATP-striden i slutet av
1950-talet är en av svensk arbetarrörelses största och mest
betydelsefulla klasstrider. ATP:s införande är också en av de
viktigaste sociala reformerna i den generella välfärden och
innebar att även de gamla fick goda levnadsförhållanden. De
behövde - åtminstone inte ekonomiskt - frukta ålderdomen.
Ålderdom blev inte längre lika med fattigdom. För de
pensionärer - framför allt kvinnor - som inte hade
förvärvsarbetat utan skulle leva enbart på folkpensionen har
också ett pensionstillskott införts för att förstärka ekonomin.
Jämställdhetspolitiska
konsekvenser
Vård och omsorg har traditionellt definierats som kvinnliga
arbetsområden av den anledningen att det är kvinnor som till
största delen arbetar inom sjukvårdens och äldreomsorgens
olika delar. Nedskärningar inom kommuner och landsting
drabbar därför kvinnor i större utsträckning än män vad
gäller arbetstillfällen. När samhället övertog ansvaret för den
sociala servicen, däribland sjukvård och äldreomsorg,
innebar det också att samhället övertog ansvaret för vården
av de äldre i hemmen från kvinnorna som kunde gå ut i
förvärvsarbete. Den satsning på kommuner och landsting
som Vänsterpartiet medverkat till för att förstärka ekonomin
och för att rädda arbetstillfällen kommer att öka kvinnors
anställningstrygghet.
Genom att kvinnor har en längre livslängd än män finns det fler äldre
kvinnor än män. En politik som leder till att sjukvård och äldreomsorg inte
används som buffert i konjunkturpolitiken innebär att både äldre kvinnor och
män gynnas. När Vänsterpartiet också vill se över hur man bäst kan stödja
anhörigvårdarna så är detta även ämnat som ett stöd till kvinnorna. De flesta
av anhörigvårdarna är kvinnor som vårdar män. En förbättring av villkoren
för anhörigvårdare innebär att både kvinnor och män gynnas.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kommunernas framtida behov av ekonomiska resurser för att
upprätthålla en god kvalitét i äldreomsorgen,1
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
regelsystemet så att "medicinskt färdigvårdade" tas bort ur lagstiftningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om folkpension för äldre invandrare, 2
4. att riksdagen hos regeringen begär tilläggsdirektiv till
Socialtjänstkommittén så att den beaktar anhörigvårdarnas situation enligt
vad i motionen anförts,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett samlat förbehållsbelopp i direktiven till utredningen om äldres
kostnader,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om jämställdhetspolitiska konsekvenser.
Stockholm den 23 oktober 1998
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Stig Eriksson (v)
Owe Hellberg (v)
Berit Jóhannesson (v)
Tanja Linderborg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Ulla Hoffmann (v)
Lena Olsson (v)