Att omhänderta någons barn är ett av de största ingrepp man
kan göra mot en familj. Hos många barn, föräldrar och andra
anhöriga skapar det sår och ärr som aldrig försvinner. Vi
måste därför ha ett ständigt pågående arbete för att stödja,
hjälpa och förbättra situationen för de familjer som hamnar i
en situation där samhället överväger ett omhändertagande.
Socialtjänsten och de enskilda socialsekreterarna är
mestadels både duktiga och seriösa och vi anser att de
behöver allt stöd och all uppmuntran de kan få i sitt svåra
arbete.
Detta gäller också de familjehem som finns. Vi vet att de flesta familjehem
som rekryterats fungerar mycket bra och gör en enormt viktig insats.
Men vi vill dock påvisa att de brister som finns i vissa fall måste
uppmärksammas, så att omhändertagandet kan bli bättre överallt.
Rättssäkerhet
När barn far illa i hemmet är det samhällets skyldighet att
ingripa. Givetvis måste ett sådant ingripande ske med stor
försiktighet och på ett rättssäkert sätt. Ett felaktigt ingripande
kan skapa livslång misstro gentemot socialtjänsten och tron
på rättssamhället kan för alltid gå förlorad.
Vi har fått många signaler om socialutredningar som görs på ett oaccep-
tabelt sätt, där utredaren tar upp det som talar mot klienten och utelämnar det
som är till klientens fördel. När det gäller utredningar i brottmål, styrs de av
rättegångsbalken. En liknande lagstiftning behövs när det gäller ut-
redningarna inom socialtjänsten, utredningar som drastiskt kan förändra
människors hela liv. Även från socionomer har det uttalats kritik mot de
brister som finns i utbildningen när det gäller sociala utredningar.
Överhuvudtaget behöver socialtjänsten stöd i att finna en enhetlighet inom
sitt utredningsförfarande och i sin dokumentation.
Legitimering av socionomer
Vi anser att ett omhändertagande av ett barn är ett så
allvarligt ingripande att den socialsekreterare som handhar
ett sådant ärende måste ha specialkompetens och en
legitimation som visar kompetensen för det arbetet.
Socionomutbildningen är 3,5 år lång med både teoriavsnitt samt praktikdel
med varierande längd beroende på utbildningsort. Efter utbildningen kan hon
eller han få utföra vilket socialt arbete som helst som anställningen gäller.
Som det är idag arbetar många nyutexaminerade unga socionomer med svåra
och uppslitande familjedraman som vardag. I en del kommuner arbetar de
även utan handledning. Vi menar inte att det är för svårt att vara en ung
socialsekreterare, men vi vill framhålla tyngden i dessa ärenden och deras
handläggning.
Ett sätt att komma tillrätta med svårigheterna är att införa en socionom-
legitimation. Vi anser att socionomer skall legitimeras. Detta för att säker-
ställa att den som arbetar med mycket svåra ärenden har en grundläggande
utbildning och erfarenhet av socialt arbete. Det är av yttersta vikt både för
klientens tillit och rättssäkerhet i kontakten med socialtjänsten och för den
enskilde handläggaren att uppleva säkerhet i sin yrkesutövning. Då de
handhar en myndighetsutövning är också en legitimation ett kvalitetsinstitut
för de ansvariga politikerna.
Det är inte enskilt Miljöpartiets uppgift att utforma kraven för en sådan
legitimation, men vi anser att i kraven måste en längre tids arbete under
handledning ingå.
Det är idag möjligt att efter vissa kriterier få en auktorisation som socio-
nom, det är bra. Men det kan inte fullt ut kompensera den betydelse en legiti-
mation skulle ha.
Rätt till familjerådslag
Under lång tid har socialtjänsten självständigt utrett och
kommit med förslag till åtgärder när en krissituation uppstått
i en familj. Många familjer har då både blivit och med rätta
känt sig utestängda, överkörda och maktlösa. Det har inte
heller varit ovanligt att familjen/anhöriga inte vågat
protestera av rädsla för att de då även skall belastas av sina
protester.
Vi anser att den tiden nu måste vara förbi där familjen och nätverk stängs
ute från möjligheten att delta i beslut som berör deras barn, barnbarn eller
andra närstående. Vi ser därför med tillfredsställelse på modellen med
familjerådslag. Den har öppnat dörren för familjens deltagande. Vi vill nu
utveckla familjerådslaget, som idag är en försöksverksamhet, till att bli en
rättighet. Om familjen så önskar skall ett familjerådslag genomföras innan ett
slutligt beslut fattas i ärenden där det kan bli frågan om ett omhändertagande
och en placering av ett barn - en rättighet som skall gälla antingen det
handlar om ett beslut som tas med stöd av socialtjänstlagen eller LVU. För
att denna rättighet skall kunna utföras krävs dock att socialtjänsten både lär
sig arbetssättet samt använder ett synsätt där klienter och deras nätverk är en
resurs. I de fall där det finns en konflikt mellan familjen och socialtjänsten
anser vi att man vid en omprövning skall ges möjlighet att använda sig av
familjerådslag.
Socialtjänstens roll får aldrig upplevas som ett hot, den måste utgå från att
vara stödjande och hjälpande. Den rollen förstärks om man använder sig av
familjerådslag.
Placering i släkten
Vid en placering anser vi att om inte tungt vägande skäl talar
emot skall barnet i första hand placeras där det har sina
rötter, inom den stora familjen. Dit räknar vi förutom
föräldrarna, far- och morföräldrar, fastrar, mostrar m.fl.
I maj 1997 redovisade socialutskottet i betänkandet SoU18 att risken för
att en placering skall misslyckas enligt Socialstyrelsen var nästan dubbelt så
stor i ett främmande familjehem än när placeringen sker hos släktingar.
Utskottet ansåg att 22 § socialtjänstlagen borde kompletteras med ett nytt
stycke med följande lydelse:
"Vid placering av barn bör i första hand övervägas om barnet kan tas emot
av någon anhörig eller annan närstående. Enligt 1§ SoL skall dock barnets
bästa alltid beaktas. En sedvanlig utredning av det tilltänkta familjehemmet
skall alltid göras. Om personerna i barnets nätverk inte kan tillförsäkra barnet
en god vård skall placeringen givetvis inte ske där utan i ett annat
familjehem. I dessa fall bör socialtjänsten som föreslås i propositionen utreda
anhöriga och närståendes möjligheter att på andra sätt stödja barnet."
Det har visat sig att utskottets skrivning, som också blev riksdagens beslut,
i vissa fall är för svag. Vi anser därför att skrivningen i 22 § SoL fjärde
stycket bör skärpas så att den får följande lydelse:
"Vid placering av barn skall i första hand övervägas om barnet kan tas
emot av någon anhörig eller annan närstående ..."
Att i första hand göra en placering hos barnets anhöriga eller närstående
måste gälla antingen det är en placering med stöd av SoL eller LVU.
Åtgärder för hela familjen
Föreningen N.BUFF (Nätverket Barn och Ungdomar Från
Familjehemsvård), som är en förening för barn och ungdom
som växt upp i familjehem, har lämnat flera viktiga
synpunkter på förändringar som bör genomföras för att
förbättra familjehemsplacerade barn och ungdomars
situation.
Att omhänderta ett barn är ett så allvarligt ingripande att det endast skall
ske när ingen annan lösning står till buds. Många gånger handlar det om
missbruk eller övergrepp inom familjen. När beslut fattas om åtgärder för
barnets bästa, anser vi att situationen är så allvarlig att den också måste
följas
av åtgärder för att lösa den situation som föranlett omhändertagandet. Ett
omhändertagande är svårt för alla parter och barnets föräldrar/anhöriga mår
då sämre än någonsin. Tyvärr är det alltför vanligt att familjen lämnas åt sitt
öde när barn omhändertagits. Här måste det ske en förändring. Oavsett om
barnet/den unge kommer att stanna en begränsad tid i sitt fosterhem eller om
det kommer att stanna i fosterhemmet under resterande uppväxt så behöver
föräldrarna hjälp med att utveckla ett positivt föräldraskap i förhållandet till
sitt barn.
Plan för vård och återförening
En stor brist vid omhändertagande av barn är att det inte
upprättas en åtgärdsplan för familjen och för barnet. Det
måste finnas kompetens hos socialtjänsten att utforma en
åtgärdsplan som man är överens om, från alla inblandade
parter. Den skall inte utformas endast utifrån socialtjänstens
normer utan även från föräldrarnas och barnets perspektiv.
En sådan plan måste också finnas med sikte på ett återförenande. Vi anser
att det skall vara en skyldighet vid alla utredningar där en placering planeras.
Syskonplacering
När det finns flera syskon som skall placeras, måste man
eftersträva att syskonen om möjligt placeras i samma
familjehem. Är inte detta möjligt, anser vi att syskon inte
skall placeras längre från varandra än att de kan ha en
normal kontakt. Socialtjänsten skall hjälpa syskonen till en
god kontakt.
Släktkontakt
Att splittra familjer och släkter har gjort många människor
olyckliga och skapat många tragedier. Det har vi många
vittnesmål om. Det har saknats och saknas i viss mån
fortfarande en helhetssyn när det gäller våra rötters betydelse
.
Barnens rätt att få träffa sin anhöriga måste garanteras. Om det inte finns
mycket speciella skäl som talar däremot måste ett barn som är familjehems-
placerat ha samma rätt som alla andra barn att få träffa sina anhöriga, när
hon/han själv vill det.
Vilka andra barn än familjehemsplacerade barn nekas att träffa exempelvis
sina närstående mer än en gång var annan månad och då under en begränsad
tid som bestäms av en tjänsteman? Vilka andra barn nekas att sova över hos
far- och morföräldrar eller annan släkting efter ett sent julfirande med
motiveringen att det är viktigt att barnet sover i sin egen säng?
Vilka andra barn måste smyga sig till hemliga möten med sina anhöriga
efter skolans slut?
Vi anser att barns rätt till ett naturligt umgänge med släkten måste tillgo-
doses. Man måste i större utsträckning än idag lyssna på barnen. Det är
därför viktigt att barn och ungdom inte placeras så långt från sina anhöriga
att kontakten bryts eller försvåras. Många kommuner väljer av olika skäl
placeringar på sådant avstånd att en kontakt med anhöriga blir omöjlig.
Sådana placeringar måste bli undantag och får aldrig bli en regel. Närhet ger
möjlighet till den kontakt mellan barnet och dess släkt och andra närstående
som riksdagen tidigare gett uttryck för. Barnet kan då också på eget initiativ
ha en kontakt med sina anhöriga. Närhetsprincipen måste gälla.
Vårdnadsöverföring och
adoption
Vid ett omhändertagande och en familjehemsplacering är
grundtanken att en åter-förening skall kunna ske. Vi delar
därför N.BUFF:s åsikt att en vårdnadsöverföring till
familjehemmet inte ska vara möjlig så länge de biologiska
föräldrarna finns i livet. Däremot skall föräldrar och
fosterföräldrar efter överenskommelse kunna ha gemensam
vårdnad.
Adoption av ett fosterhemsplacerat barn skall först kunna ske efter det att
barnet fyllt 18 år och skall då vara ett val som barnet och fosterföräldrarna
gör.
Umgängesrätten
När en länsrätt eller kammarrätt, dvs en förvaltningsdomstol,
tillerkänt biologiska föräldrar umgänge med sitt enligt LVU
tvångsomhändertagna barn händer det enligt uppgift mycket
ofta att fosterföräldrarna och socialtjänsten vägrar att rätta
sig efter domen. Det saknas i den situationen enligt svensk
lag möjlighet att få verkställighet i form av böter eller
polishämtning, vilket däremot är möjligt i skilsmässofall när
en vårdnadshavande förälder vägrar att rätta sig efter dom
om umgänge.
Vi anser att samma regler skall gälla för dessa två grupper av barn.
Skilsmässobarnens umgänge beslutas i tingsrätt och hovrätt, och vi anser att
så också bör ske med tvångsomhändertagna barn.
Barnen måste alltid ha rätt att uttala sig och deras önskemål måste beaktas
och det är viktigt att deras uttalade önskemål dokumenteras.
Utredningsförslag
När det gäller omhändertagande av barn upprepar vi vårt
tidigare krav att regeringen skall tillsätta en kommitté med
uppdrag att se över nuvarande lagstiftning och dess
tillämpning samt komma med förslag till förändringar, för att
skapa rättssäkerhet, ett humanare omhändertagande av barn
och för att ge fosterbarn samma rätt till umgänge med sina
anhöriga som andra barn redan har.
I ett sådant uppdrag anser vi att man måste skapa en bild över hur barn,
ungdom och äldre före detta fosterbarn samt deras familjer upplevt
omhändertagandet och hur det påverkat deras liv. Det kan ske genom
intervjuer; det viktiga är att de som har den direkta erfarenheten från att vara
klient i socialtjänsten får göra sina röster hörda.
Vi anser att en utredning även bör arbeta med hur barnens fysiska och
psykiska hälsa påverkas och använda en jämförelse mellan de barn som
placeras i sitt nätverk och de som placeras i en främmande miljö långt från
sin hemort.
Utbildning av familjehem
Ett bra familjehem är förutsättningen för en lyckad
placering. Ett dåligt familjehem kastar en mörk skugga över
alla familjehem och kan innebära en katastrof för foster-
barnet. Därför är det viktigt att vi får en genomgående hög
standard på familjehemmen.
I lagstiftningen poängteras mycket starkt att målsättningen vid placeringar
är att arbeta för att barnet skall komma hem igen. Detta mål kolliderar
naturligtvis med familjehems-föräldrarnas känslomässiga bindning till det
placerade barnet. Det är inte enkelt att efter flera års placering kunna lämna
barnet ifrån sig. Det kan också vara svårt att klara andra konflikter som kan
uppstå. Därför är utbildning av blivande familjehemsföräldrar och hand-
ledning ett måste såväl vid frivilliga placeringar som vid tvångsplaceringar.
Vi anser att en sådan utbildning och handledning skall vara obligatorisk.
Även släktingar som har barn placerade hos sig skall erbjudas detta.
Vid en sådan obligatorisk utbildning får också de blivande foster-
föräldrarna en möjlighet att känna efter om det svåra och förtroendefulla
uppdraget att vara fosterförälder passar dem. Även socialtjänsten får en
bättre möjlighet att bedöma de blivande fosterföräldrarnas lämplighet.
För att undvika felaktiga placeringar vill vi att de kontrollbesök som
socialtjänsten gör i familjehemmen skall vara oanmälda.
Barnen skall ha en långvarig kontakt med samma socialsekreterare, men
måste ha möjlighet att byta om kontakten inte fungerar. Socialsekreteraren
måste ta initiativet till enskilda samtal med barnen/ungdomarna, annars vågar
de inte kritisera eller anmäla familjehemmet om det är nödvändigt.
Många familjehemsplacerade barn känner sig utkastade när de blir 18 år.
De står då utan både familjehemsföräldrar och biologisk familj. Därför måste
det ske en mjuk utslussning med möjlighet att komma tillbaka till familje-
hemmet. Om en ungdom som fyllt 18 år önskar bo kvar i familjehemmet
skall denna möjlighet ges i form av fortsatt ekonomiskt stöd.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att släkt och närstående i första hand skall komma i fråga för
utredning vid en placering av barn utanför hemmet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att barn skall placeras där de har sina rötter om inte tungt
vägande skäl talar däremot,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att modellen med familjerådslag skall kunna användas i större
omfattning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det vid alla konfliktfall när det gäller placering av barn vid
omprövning ges möjlighet att använda sig av modellen familjerådslag,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en tydlig lagstiftning som reglerar utredningsförfarandet vid
omhändertagandet av barn,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att legitimation införs för socionomer,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om familjens rätt till familjerådslag,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att hjälpa familjen efter ett omhändertagande,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en plan för vård och återförening vid familjehemsplaceringar,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om syskonplacering,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om barnens rätt till släktkontakt,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om gemensam vårdnad i stället för vårdnadsöverföring,1
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om adoption av fosterhemsplacerade barn, 1
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om umgängesrätt,
15. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en kommitté med uppdrag
att se över lagstiftningen för att skapa ett humanare omhändertagande av
barn samt större rättssäkerhet.
Stockholm den 23 oktober 1998
Thomas Julin (mp)
Kia Andreasson (mp)
Barbro Johansson (mp)
Gunnar Goude (mp)
Helena Hillar Rosenqvist (mp)
Kerstin-Maria Stalín (mp)