Motion till riksdagen
1998/99:So3
av Ingrid Burman m.fl. (v)

med anledning av skr. 1997/98:172 En narkotikapolitisk redogörelse


Näst efter bruk av tobak och alkohol kommer narkotikan
som vårt samhällets stora hälsoproblem. För att bekämpa
narkotikan behövs fungerande lagar, medvetna institutioner
för förebyggande och behandlande insatser. Det behövs stöd
till frivilliga insatser av organisationer och enskilda.
Om vi skall lyckas i den kampen krävs inte bara en bra narkotikapolitik
utan till detta en god social välfärdspolitik. Nittiotalets ekonomiska problem
har skapat en ökad segregation både inom skolan, i boendet och på
arbetsmarknaden. Detta är nu en grogrund för missbruk.
Fältarbetare som arbetar bland unga människor har de senaste åren sett
tydliga tecken på ett kraftigt ökat missbruk i dessa grupper. För att motverka
denna utveckling behövs konkreta åtgärder. Vänsterpartiet har tidigare
föreslagit tillsättandet av en arbetsgrupp med uppgift att göra en översyn av
aktuella problem och ta fram ett åtgärdsprogram för att motverka problemen.
Vi välkomnar därför att regeringen nu avser att tillsätta en kommission för
översyn och förstärkning av narkotikapolitiken.
I Sverige råder en stark uppslutning kring en restriktiv narkotikapolitik
som syftar till att motarbeta allt bruk av narkotika samtidigt som människor
med drogberoende erbjuds behandling och rehabilitering. Det rör sig med
andra ord om en politik som kombinerar restriktivitet med social inriktning
och ser narkotikaproblemet i sitt sammanhang med andra samhällsproblem.
Det är självklart mycket bra att man från olika grupper i samhället
deklarerar sin uppslutning kring denna politik. Det är emellertid helt
nödvändigt att denna uppslutning gäller hela narkotikapolitiken och inte bara
de restriktiva inslagen. En politik som inte bygger på en helhetssyn riskerar
att förlora i trovärdighet i konfrontationen med den starka legaliserings-
rörelse som finns företrädd i en rad europeiska länder och som vi även ser
vinner allt fler anhängare i vårt land.
Den svenska narkotikapolitiken utsätts för närvarande för mycket starka
påfrestningar. Från en rad europeiska länder kommer rapporter om en starkt
ökad tillgång på narkotika och ökande narkotikaproblem. Antalet narkotika-
dödsfall har ökat mycket kraftigt i en rad europeiska städer, exempelvis
Berlin, Frankfurt och Hamburg. En kraftigt ökad tillgång på narkotika
rapporteras exempelvis från Helsingfors och Wien där man har ett stort
inflöde av narkotika från de forna öststaterna.
Det är ett faktum att tillgången på narkotika ökat dramatiskt också i
Sverige under senare år, inte minst i storstadsregionerna. Cannabis och
rökheroin sprids bland utsatta ungdomsgrupper. Tillgången på narkotika-
preparat är stor. Det är främst i storstäderna som det sker en ökning. Det
alarmerande är att uppgifter från den rättsmedicinska avdelningen i
Stockholm tyder på en ökning av den narkotikarelaterade dödligheten. Det
tycks också vara så att allt yngre människor genom en hänsynslös marknads-
föring lockas att prova en ständigt växande flora av droger. I den senaste
skol- och värnpliktsundersökningen över ungdomars drogvanor som Central-
förbundet för alkohol- och narkotikaupplysning sammanställt framgår detta
tydligt. I årskurs nio har de ungdomar som någon gång provat narkotika
dubblerats de senaste fem åren. Detsamma gäller för värnpliktiga. Bland
dessa har nu 15 procent använt sig av narkotika, vilket också är en
fördubbling sett över en femårsperiod.
År 1987 gjordes från den dåvarande regeringen, med bred politisk
uppslutning, en omfattande narkotikapolitisk satsning - Offensiv narkoman-
vård. Ett av skälen till denna stora satsning var aidsepidemin bland
injektionsmissbrukare. Omfattande statsbidrag gavs till en rad kommuner
och landsting i syfte att förstärka vården. Den uppsökande verksamheten
byggdes ut i syfte att nå så många narkomaner som möjligt med vård och
rehabilitering. Metadonverksamheten förstärktes.
En utvärdering har visat att denna satsning var framgångsrik i många
avseenden. Antalet fall av hivsmitta bland narkotikamissbrukare reducerades
starkt. Ett växande antal narkotikamissbrukare kunde erbjudas vård och
rehabilitering. Metadonprogrammet har varit framgångsrikt när det gällt att
förbättra den sociala situationen och minska dödligheten bland en grupp
svåra heroinmissbrukare.
Samtidigt har det funnits problem som till stor del sammanhänger med den
privatisering som skett av vården och med det överdrivna marknadstänkande
som vunnit allt större insteg inom missbrukarvården. Detta innebar att en del
"lycksökare" tog sig in i vården och det uppstod ett ifrågasättande av
behandlingsinstitutioner och vårdkvalitet som i en del fall har varit tveksamt.
Under det senaste året har det skett mycket dramatiska förändringar inom
vårdsystemet. De mycket hårda besparingarna inom en rad kommuner har i
särskilt hög grad drabbat missbrukarvården. Utnyttjandet av behandlingshem
har minskat kraftigt. De särskilda uppsökargrupperna har avvecklats på
många håll. Detta drabbar särskilt hårt utsatta grupper i risksituationer,
exempelvis långvarigt arbetslösa ungdomar. På en del håll har man gett upp
målsättningen att rehabilitera alla missbrukare och att erbjuda dem ett
drogfritt alternativ. Passivitet och resignation har börjat spridas både bland
vårdare och missbrukare.
Inom skolan har besparingarna på många håll kommit att drabba ANT-
verksamheten, vilket innebär att de förebyggande insatserna skärs ned
samtidigt som ungdomen utsätts för ett ökat tryck att börja använda
narkotika. Från 70-talet finns en god erfarenhet av en fungerande ANT-
verksamhet och dessa erfarenheter bör en ny kommission ta del av. Inom
kriminalvården hotas de projekt som inriktas på att erbjuda de intagna ett
genomtänkt rehabiliteringsprogram under drogfrihet.
De humanitära och samhällsekonomiska kostnaderna för en nedrustad
narkomanvård är mycket stora. Utebliven rehabilitering av de svåraste
missbrukarna innebär att den mycket dyrbara och sannolikt ineffektiva
tvångsvården ökar. Missbrukare som inte kan få plats på ett behandlingshem
eller ett metadonprogram hamnar i stället i fängelse. Kriminaliteten ökar med
stora samhällskostnader som följd.
Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är den nuvarande utvecklingen
utomordentligt allvarlig. Att skära ned vården av tunga missbrukare ger stora
besparingar på kort sikt och de ökade kostnaderna drabbar i stor utsträckning
andra sektorer av samhället.
Den samlade narkotikapolitiken måste vara hela samhällets angelägenhet
och kostnaderna för denna måste bäras solidariskt. En väsentlig del av
förebyggande insatser och vård och behandling måste därför finansieras med
hjälp av statsbidrag. En narkomanvård av god kvalitet måste ses som en
långsiktig investering som ger lägre kostnader för brott, mindre kostnader för
polis, domstolar och kriminalvård samt medverkar till att vi får ett samhälle
som är bättre att leva i.
Vänsterpartiet önskemål när det gäller kommissionens arbete är därför att
det i direktiven ska framgå att även ta reda på alternativen till narkotika-
missbruk och inte enbart kartlägga missbruket. Det kan gälla fritid, arbete,
boende och mycket annat. Det är bättre att ha en sådan inriktning än åtgärder
som syftar till att jaga bort missbrukare från synliga platser till källare och
garage i förortsområden. Det finns också goda exempel på nya och mer
öppna vård- och behandlingsformer i olika kommuner som kan tjäna som bra
och kostnadseffektiva exempel, vilka kan lyftas fram.
All erfarenhet visar att samhällen som misslyckas med att föra en socialt
inriktad politik när det gäller att klara drogproblem också blir samhällen med
stora inslag av våld och enorma kostnader för polis, domstolar och fängelser.
Vänsterpartiet menar att det i utredningens slutdokument bör finnas en
redovisning av kostnaderna för nya narkotikapolitiska insatser. Det kan gälla
socialt förebyggande insatser, åtgärder inom skolan och ökade vård- och
behandlingsinsatser.
Utvecklingen går mot att Sverige helt integreras i den europeiska narko-
tikamarknaden. Detta måste en kommission ta hänsyn till genom att beskriva
inte bara den legaliseringsrörelse som finns i Sverige utan även den än
starkare rörelse som finns ute i Europa. Här gäller det att få en stark
genomlysning för att kunna möta med argument och åtgärder. Det är vår
övertygelse att en effektiv narkotikabekämpning måste ske internationellt
och de legaliseringsivrare som finns bland olika politiska företrädare
bemötas mer kraftfullt än i dag.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att i direktiven till den nya narkotikakommissionen ta upp och
beskriva ungdomars möjligheter till alternativ till missbruk,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att i direktiven till den nya narkotikakommissionen ta upp en
beräkning av kostnaderna för åtgärder mot narkotikamissbruk, förebyggande
insatser och vård och behandling av missbrukare,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att i direktiven till den nya narkotikakommissionen föreslå att en
belysning görs av de internationella och europeiska legaliseringsrörelserna.

Stockholm den 9 oktober 1998
Ingrid Burman (v)
Ulla Hoffmann (v)

Kalle Larsson (v)

Rolf Olsson (v)