Handikappreformen innehåller två centrala lagar: lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade
(LSS) och lagen (1983:389) om assistansersättning (LASS).
Personlig assistans är en insats enligt LSS. Om en person
med funktionshinder behöver personlig assistans mer än 20
timmar per vecka kan enligt LASS statlig assistansersättning
beviljas.
Då reformen sjösattes 1993 diskuterades om barn skulle kunna få assi-
stansersättning. (Det var aldrig tal om att undanta barn från rätten till per-
sonlig assistans enligt LSS.)
I proposition 1992/93:159 föreslog regeringen att barn inte skulle
undantas. Föredragande statsråd påpekade
att för barn fanns dels ett ansvar hos föräldrarna, dels en skyldighet för
kommunen att ställa upp med bl.a. barnomsorg och skola, vilket skulle
minska behovet av assistansersättning - - -. Det finns emellertid en grupp
barn som är mycket vårdkrävande och för vilka föräldraansvaret i
kombination med t ex avlösarservice, barnomsorg och skola inte räcker till -
- -. Jag anser att personlig assistans är av grundläggande betydelse för barn
som har omfattande omvårdnadsbehov under hela dygnet eller stor del av
dygnet och som på grund av t ex hjärnskada, genetisk skada eller sjukdom
har flera funktionshinder samtidigt. Sådana funktionshinder kan vara någon
eller flera kombinationer av t ex rörelsehinder, utvecklingsstörning,
synskada, hörselskada, epilepsi, andningsproblem, hjärtsjukdom eller extrem
infektionskänslighet.
Detta uttalande har tolkats olika. Bl.a. har
Riksförsäkringsverket tolkat uttalandet så att det även,
bortsett från föräldraansvaret och kommunal verksamhet,
skulle krävas ett större omvårdnadsbehov för
assistansersättning till ett barn än till en vuxen.
En annan tolkning är att uttalandet endast syftade till att beskriva hur
situationen kunde vara för ett barn som en motivering till förslaget att även
barn skulle ha rätt till assistansersättning. Företrädare för denna tolkning kan
hävda att det av lagtexten inte kan utläsas att någon skillnad skulle föreligga
mellan barn och vuxna. Om det avsetts en genomgripande skillnad mellan
barn och vuxna skulle detta ha uttryckts i lagtexten och klart utsagts i
propositionen. Därtill kommer att uttalanden i förarbetena har betydelse för
tolkningen av en lag endast om lagtexten lämnar utrymme för flera
tolkningar. I detta fall kan man i ordalydelsen av stadgandet inte läsa in att
det skulle vara någon skillnad i bedömningen av barn och vuxna.
I proposition 1995/96:146 föreslogs förändringar i LSS och LASS vilka
skulle vara förtydliganden av vad som avsetts då reformen tillkom. I samma
proposition föreslogs bl.a. en hänvisning i LASS till föräldraansvaret och
krav på "särskilda skäl" för att få assistansersättning för tid i kommunal
verksamhet. Någon bestämmelse av innebörd att det skulle gälla en strängare
bedömning av funktionshindrets omfattning när det gäller barn föreslogs
inte. Det påpekades att det föreligger otydligheter mellan uttalanden i
propositionen och regelverket, vilket har vållat tillämpningssvårigheter när
det gäller bedömningen av assistansbehov för barn. Därför föreslog
regeringen, för att klargöra syftet, en komplettering av LASS med
hänvisning till vårdnadshavarens ansvar.
Socialutskottet föreslog att hänvisningen till vårdnadshavarens ansvar inte
skulle införas. Nämnda del av propositionen citerades av socialutskottet
(betänkande 1995/96:SoU15). Utskottet konstaterade också att barn enligt
förevarande rättspraxis skall beviljas assistansersättning då deras hjälpbehov
exklusive föräldraansvaret uppgår till minst 20 timmar. "Det vill säga barn
bedöms utifrån samma kriterier som vuxna."
Riksdagen följde inte helt förslaget i propositionen. Bl.a. togs hän-
visningen i lagtexten till föräldrabalken bort, den ansågs obehövlig.
Betydelsen av personlig assistans till barn betonades. Därmed har riksdagen
klart uttalat att den nya lydelsen i lagarna innebär att det inte föreligger
något
krav på ett större omvårdnadsbehov för barn.
Uttalanden i förarbetena till 1996 års lagändring tar över vad som sades i
den tidigare propositionen i den mån det föreligger någon skillnad mellan de
tidigare och de nya förarbetena.
Det kan också framhållas att regeringsrätten i ett prejudikat 1997 (RÅ1997
ref II) har konfirmerat vad som sades om rättspraxis i samband med
lagändringen 1996. I detta mål, som gällde assistansersättning till Maria A,
anförde Riksförsäkringsverket: "Maria A tillhör inte den lilla grupp mycket
vårdkrävande barn som nämns i lagens förarbeten. Regelsystemet är mer
begränsande för barn med funktionshinder än för vuxna." Regeringsrätten
anförde i sin dom: "I målet är ostridigt att Maria har sådana funktionshinder
att hon omfattas av 1 § LSS. Av 3 § LASS följer därmed att hon har rätt att
för sin dagliga livsföring få assistansersättning förutsatt att hon har behov av
personlig assistans för sina grundläggande behov under i genomsnitt mer än
20 timmar i veckan." Regeringsrätten underkände således verkets tolkning.
Det är därmed numera helt klart att samma bedömning skall göras för barn
som för vuxna, givetvis med hänsyn till föräldraansvar och stöd i kommunal
verksamhet.
Riksförsäkringsverket fortsätter dock att i sina Allmänna råd om assistans-
ersättning rekommendera att det skall krävas ett större omvårdnadsbehov för
ett barn. I Allmänna råd 1998:6, som kom ut i september 1998, sägs att
omvårdnadsbehovet bör omfatta minst 12 timmar per dygn. Vidare hänvisas
till uttalandet i proposition 1992/93:159 där det talas om "flera funktions-
hinder samtidigt". Ett barn med endast ett funktionshinder skulle alltså vara
utestängt från rätten till assistansersättning, även om omvårdnadsbehovet
gällde hela dygnet, under det att ett flerhandikappat barn med ett om-
vårdnadsbehov av t.ex. 13 timmar per dygn skulle kunna få sin ansökan
beviljad.
För att slå fast att riksdagens avsikt med lagändringen 1996 var att det inte
finns något strängare krav på omvårdnadsbehovet då det gäller barn bör ett
tillägg till 7 § LSS göras och kan ha följande lydelse: Samma bedömning av
omvårdnadsbehovet skall göras då det gäller en ansökan från ett barn som
från en vuxen person.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om ett tillägg till 7 § lagen om stöd och service till
vissa funktionshindrade av följande lydelse: Samma bedömning av
omvårdnadsbehovet skall göras då det gäller en ansökan från ett barn som
från en vuxen person.