Den koncentration av sjukvården som blivit en modenyck i
Sverige och där majoriteten av landstingspolitikerna leker
följa John, kommer att kosta skattebetalarna stora pengar,
eftersom den med all sannolikhet inte kommer att hålla.
Varför är skillnaderna i sjukhusstrukturer så stora mellan olika länder?
Och varför har Sverige drivit en starkare koncentration än flera jämförbara
länder? Danmark, Tyskland och Storbritannien har en större andel mindre
sjukhus än Sverige.
I Sverige har vi få och stora sjukhus, 8-13 sjukhus per miljon invånare. I
Tyskland och USA till exempel har man mer än 20 sjukhus per miljon
innevånare.
Chefen för vårdskolan i Falun, Leif Borgert, framhöll i en radiointervju att
efter den koncentration som bedrivits kan det mycket väl komma ett
nedbrytande av de stora enheterna, därför att de inte fungerar tillfreds-
ställande.
Vad är det som skett med svensk sjukvård? Är det att man försöker följa
näringslivets mönster? Eller vill man vara värst i världen när det gäller
koncentration? Tror man att det är bevis på framsynthet?
Sverige har alltså utvecklat ett hårdare koncentrationsmönster inom
sjukvården än många andra länder. Det är beklämmande och borde inte få
fortgå. Koncentrationen börjar dock ifrågasättas alltmer, inte bara av de
många människor som drabbas av sjukhusneddragningar, utan även inom
forskningen.
SPRI har lagt fram en rapport Vårdkostnader 1994, DRG-jämförelser av
sjukhus och kliniker. Där slås fast att små sjukhus inte är dyrare än stora
sjukhus. Däremot är det stora skillnader mellan olika kliniker inom ett
sjukhus.
Det lönar sig inte att lägga ner små sjukhus, säger fil dr Kennet Carling
som är medförfattare i rapporten. Man åstadkommer inte billigare vård
därigenom. Historien visar också att om man lägger ner ett sjukhus så är det
borta för alltid.
Man förlorar också den närhet som lagen föreskriver. Den minskning av
jourkostnaderna som åstadkoms vid en centralisering av vården äts upp
många gånger om av transportkostnaderna. Vad man får är enbart försämrad
service för befolkningen för sannolikt högre kostnad.
Chefsöverläkaren vid Enköpings lasarett Kerstin Hulter-Åsberg framhåller
i Landstingsförbundets debattbok om sjukvårdspolitikens vägval, att ett
problem med de mycket stora sjukhusen är att de är svåra att styra. Man har
försökt med politiska medel, med administrativa medel, med folk från
näringslivet och med konsultfirmor, men resultaten har varit nedslående.
Stordrift och storskalighet har inte varit kostnadseffektivt när det gäller
sjukvård. En stor överbyggnad kostar mycket men tillför relativt lite till det
förtroendefulla mötet mellan patient och vårdare.
Nedläggning av sjukhus innebär stora påfrestningar och försämrad
livskvalitet för alla, inte minst för de äldre. De kommer att skjutsas fram och
tillbaka på vägarna flera gånger per år eller månad. Möjligheterna till besök
av närstående som också är gamla och kanske slutat att köra bil torde
knappast existera. Det är inte på något sätt en kvalitetsförbättring.
Det växande missnöjet tar sig många uttryck. Förutom aktiviteter som
demonstrationer och namninsamlingar bildas nya sjukhusföreningar och
andra grupper som vill arbeta för sjukvården i Sverige.
I det läge vi befinner oss i, med risk för fortsatta snara nedläggningar av
sjukhus, måste åtgärder vidtas. Modenycker får inte styra vården och
omsorgen om gamla och sjuka.
En analys som belyser vad som faktiskt sker med de mindre sjukhusen
borde genomföras. Studien kan sannolikt visa hur ny teknik och nya metoder
kan skapa möjligheter att bevara denna del av sjukvården. Naturliga partner i
arbetet skulle Folkrörelserådet och SmåKom-gruppen kunna vara.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bevarande av de mindre sjukhusen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en analys i samarbete med Folkrörelserådet och SmåKom-
gruppen.