Barn har på många håll i världen betraktats som en
förutsättning för en fullvärdig livsgemenskap mellan man
och kvinna. Samtidigt har kvinnor som fött barn utom
äktenskapet fördömts, i Sverige så sent som på 1960-talet.
Synen på barnafödande har haft moraliska inslag. Idag är
situationen annorlunda. Utvecklingen av preventivmedel ger
män och kvinnor möjlighet att välja när de vill föda barn på
ett sätt som var okänt för tidigare generationer. Samtidigt har
barnlöshet kommit att betraktas mer och mer som sjukdom
eller osynligt funktionshinder som motiverar att man skall
kunna få sjukvårdens hjälp att undersöka om det är möjligt
att få eget barn och att få genomgå behandling där så bedöms
möjligt.
Två sätt att hjälpa barnlösa, beroende på om orsak återfinns hos mannen
eller kvinnan, är insemination och äggdonation. Insemination får utföras i
Sverige enligt vissa förutsättningar. Äggdonation är däremot förbjudet i
Sverige men tillåtet i en rad andra länder bl.a. England.
Insemination
Enligt lagen (1984:1140) om insemination, som trädde i
kraft år 1985, får en insemination endast utföras om
kvinnans make eller sambo skriftligen har samtyckt till
inseminationen. Maken eller sambon anses därmed vara far
till barnet.
Barnets rätt att få kunskap om sitt biologiska ursprung regleras också i
inseminationslagen. Enligt lagen har ett barn som tillkommit genom
givarinsemination rätt att få del av de uppgifter om spermagivaren som
antecknats i journalen. En förutsättning är att barnet uppnått tillräcklig
mognad. Socialnämnderna har enligt samma lag ålagts en skyldighet att på
begäran hjälpa barnet med att skaffa fram de uppgifter som finns antecknade
om givaren.
Lagen föreskriver inte någon skyldighet för föräldrarna att berätta för sitt
barn hur det kommit till. Det ansågs inte lämpligt att reglera detta i lag.
Däremot kan man ur förarbetena till lagen utläsa att det måste vara
föräldrarnas sak att tala om detta för barnet. Man understryker hur viktigt det
är för ett barns utveckling med ett öppet och ärligt förhållande till dessa
frågor och att informationen bör lämnas så tidigt som möjligt i livet.
Inseminationsverksamhet i enlighet med lagen har nu pågått i tretton år.
Det finns nu anledning att utvärdera hur lagen fungerat och att modernisera
den på flera punkter.
Vi vet t ex inte hur informationen till barnen om deras ursprung fungerat.
Barnombudsmannen (BO) har i det sammanhanget påtalat att det inte finns
någon anteckning i folkbokföringen om att barnet tillkommit genom
givarinsemination. I dag är det den gifte eller sammanboende mannen som
antecknas som barnets fader vilket enligt BO är vilseledande uppgift. Uppgift
om donator borde i stället anges och vara sekretesskyddad uppgift.
BO har också påtalat att det saknas en fördjupad diskussion om de sociala
och psykiska konsekvenserna för de barn som föds in i en familj utan
genetiskt samband med den ena föräldern. Kunskap om hur barnen har det
vet vi med andra ord mycket litet om. En uppföljning bör därför göras av
såväl inseminationsbarns som deras föräldrars situation. Resultaten av en
sådan undersökning är avgörande för vilka råd man skall ge inför
insemination som behandling av barnlöshet i framtiden. En sådan under-
sökning kan vara både känslig och svår att genomföra men den är oerhört
väsentlig för barnens skull och har därför hög angelägenhetsgrad.
Att det finns ensamstående och lesbiska kvinnor som låtit inseminera sig är
också väl belagt. Det är inte straffbart och inte heller att medverka till
detta,
annat än om det sker vanemässigt eller för ekonomisk vinnings skull.
Ingenting hindrar heller en kvinna från att genomgå inseminationsbehandling
utomlands i syfte att bli gravid. Riksförbundet för sexuellt likaberättigande
(RFSL) har bl.a. för att minska risken för överföring av hiv givit ut
information om hur man på säkraste sätt kan låta inseminera sig.
Inseminationsbarn till ensamstående och lesbiska kvinnor registreras som
faderlösa om modern inte vill uppge donatorns identitet. Det kan påverka
barnets rättsliga trygghetssituation i olika sammanhang. Riksdagsbeslutet
våren 1998 om tillsättning av en utredning om barn i homosexuella relationer
bör komma med lösningar på dessa problem. Det är angeläget att den
utredningen kommer till stånd utan dröjsmål.
Från vissa håll i landet rapporteras att det är svårt att få tag på sperma-
donatorer med köproblem som följd. På andra håll tycks det däremot inte
uppstå några svårigheter. Det finns därför anledning att utreda vad som
ligger bakom dessa skillnader.
Den slutsats jag drar av ovanstående är att det är hög tid att göra en
systematisk utvärdering av inseminationslagen och att modernisera den på de
punkter där den visar sig vara föråldrad.
Äggdonationer
Äggdonation är inte tillåtet i Sverige. Redan när
inseminationslagen antogs kritiserades den för att inte
jämställa spermadonation och äggdonation. För kvinnor utan
fungerande äggstockar är det av naturliga skäl svårt att förstå
varför de skall förhindras att bli gravida, när spermadonation
är tillåten då mannen drabbats av ett motsvarande
sjukdomstillstånd.
I ett betänkande hösten 1993 tog socialutskottet (betänkande
1993/94:SoU2) med anledning av ett antal motioner upp frågan om ägg-
donation till övervägande. Bakom motionerna låg förhållandet att många
länder tillåter äggdonation i samband med invitrofertilisering (IVF) och att
ett antal svenska par åkt utomlands för att genomgå äggdonation med gott
resultat. Utskottet uttalade att det med hänsyn till den debatt om ägg-
donationer som förts i Sverige och utomlands var motiverat att en utredning
av frågan kom till stånd.
Detta gavs regeringen till
känna
Rådet för medicinsk-etiska frågor (SMER) fick 1994
regeringens uppdrag att göra en översyn av bl.a.
äggdonation. SMER:s utredning och förslag överlämnades
till regeringen våren 1995. SMER ansåg att in
vitrofertilisering (IVF) med äggdonation och makes/sambos
sperma bör tillåtas på medicinsk indikation för kvinnor i
fertil ålder. Ett av rådets motiv för att föreslå detta var att
man inte bör ha olika synsätt på mäns och kvinnors
ofruktsamhet. Eftersom donation av sperma är tillåten om
maken i ett parförhållande saknar förmåga att producera
egna spermier, bör detsamma gälla om en kvinna i ett
parförhållande saknar förmåga att producera egna ägg.
Socialstyrelsen har senare anslutit sig till denna bedömning.
En proposition om äggdonationer aviserades så sent som våren 1998 i
regeringens propositionslista men kom aldrig till riksdagen. Propositionen
återfinns inte i listan över planerade propositioner under hösten 1998. Under
tiden fortsätter barnlösa par att åka utomlands för att få hjälp genom
äggdonation. Kostnaderna för själva behandlingen uppskattades 1994 till ca
30 000 kr. Till detta kommer resekostnader m.m. Idag är kostnaderna
säkerligen högre. Det blir med andra ord de som har egna pengar att satsa på
en sådan behandling som kan få den medan andra med samma medicinska
behov inte får den möjligheten. Också här har vi således en omodern
lagstiftning som dessutom är orättvis. Det är därför angeläget att regeringen
lägger fram ett lagförslag till riksdagen som jämställer äggdonation med
spermadonation. Till förslaget bör kopplas en plan över hur man avser att
följa upp och utvärdera den lagen med avseende på de frågor jag aktualiserat
ovan för inseminationslagen, där barnets rätt och bästa utgör den viktigaste
punkten.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning och modernisering av inseminationslagen,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införande av lag om äggdonationer och uppföljning av en sådan
lag.