Vi svenskar fortsätter att bli friskare och allt äldre. Behovet
av hjälp och vård kommer allt senare i livet. De flesta klarar
sig långt upp i åren utan hjälp och drygt 90 procent av
ålderspensionärerna bor i eget hem. Det innebär också att
alltfler högt upp i åren kan delta aktivt i samhällslivet. Att ta
till vara de äldres kunskap, erfarenhet och kompetens måste
vara självklart för ett samhälle som tar individuell hänsyn
och som sätter den enskildes bästa i centrum.
Hjälp enligt den gamles egen önskan kan förlänga den tid han eller hon på
ett aktivt sätt kan delta i samhällslivet. Hjälpen kan gälla både inre och yttre
hemtjänst i olika former. Därför måste också den äldres egen vilja och fria
val respekteras i långt högre grad än i dag. Det kan kännas förnedrande att
med en kommunal hemvårdsassistent tvingas diskutera vilken typ av
hemhjälp man skall få och vilken hjälp kommunen inte vill ge trots att det är
kanske just den hjälp man själv anser sig behöva och vilja ha. Man kanske
rent av har sparat till sin ålderdom för att kunna få sådan hjälp man själv vill
ha men hindras av att kommunens progressiva äldreomsorgstaxor omöjliggör
ett eget val och förvandlar en till en klient utan påtagligt eget inflytande
över
den hjälp som erbjuds. Valfriheten sätts på undantag när vårdmonopolet
bestämmer och de behov man själv upplever inte respekteras. Den då
upplevda otryggheten kan medföra att de äldre upplever sig ha större
hjälpbehov än de skulle ha upplevt om deras val respekterats.
Det måste vara en samhällelig angelägenhet att bemöda sig om att ge den
hjälp den äldre själv anser sig behöva och vilja ha genom att tillvarata den
gamla människans vilja och möjligheter. Välfärdspolitiken måste bygga på
den enskildes val och resurserna följa de val som den enskilde själv gör.
Därmed kombineras valfrihet med det gemensamma ansvarets rättvisa och
solidaritet.
För att nå valfrihet är det väsentligt att även de medel man betalt in till sin
pension i det obligatoriska systemet i varje fall till viss del kan disponeras
av
den enskilde efter eget gottfinnande vad gäller insatser för att kunna leva ett
aktivt liv. Det må vara till hjälp i hemmet eller till tillfällig ekonomisk
förstärkning i en period med högre utgifter.
Sparkonto inom
äldreomsorgen - för den
äldres trygghet
En väg att nå detta mål kan vara att inrätta sparkonton i
äldreomsorgen.
Tanken med ett sparkonto är att den enskilde sparar under en längre tid för
att därmed skapa en buffert för framtida behov. Systemet finns i ett antal
länder. I Singapore är systemet t.ex. allomfattande och täcker alltifrån
utgifter för boende och sjukvård till den enskildes inkomstbortfall vid
sjukdom. I en motion 1998/99:So250 av Leif Carlson (m) diskuteras möjlig-
heten av sparkonto inom den öppna sjukvården. Utländska modeller kan inte
överföras direkt utan förändringar och anpassningar. Därför måste detta
studeras ytterligare.
För att få acceptans hos medborgarna för att en del av den obligatoriska
pensionsavgiften specialdestineras är det viktigt för dem att veta att pengarna
går till deras egen omsorg och används till deras egna behov efter deras egna
beslut och utan progressivt inslag vad gäller kostnaderna. Man vet vad
tjänsten kostar.
Det kan av praktiska skäl vara lämpligt att börja med en begränsad del av
äldreomsorgen.
Skissartat skulle ett sparkonto inom en del av äldreomsorgen kunna ut-
formas på följande sätt: Riksdagen bestämmer att en viss del av pensions-
avgiften skall gå till ett skattefritt individuellt konto samt bestämmer vad
som skall ingå i det som kontot skall täcka. Det kan t.ex. vara inre och yttre
hemtjänst samt möjlighet att, om man väljer att klara delar av detta själv,
årligen ta ut en viss del från kontot t.ex. den årliga avkastningen, vilken
beskattas.
Inbetalning till kontot kan ske från förslagsvis 50 års ålder och kan nyttjas
efter uppnådd pensionsålder. Den enskilde betalar själv hela kostnaden för all
den hemhjälp som utnyttjas. Problemen med olika typer av progressiva
kommunala avgifter och hemtjänsttaxor bortfaller då man betalar vad
tjänsten kostar. Kontot har ett golv - en miniminivå för årlig insättning.
Kontot har också ett tak. Om individens inkomster är så låga att det
individuella kontot inte når golvet lägger staten till pengar upp till minimi-
nivån.
Med dessa pengar är den äldre fri att köpa hjälp efter egen bedömning men
också garanterad hjälp om han eller hon inte själv kan ta ställning till behov.
Den äldres valfrihet blir stor. Kontot skulle stimulera privata aktörer och
entreprenörer att starta verksamhet inom området. Konkurrensen blir uttalad
och kostnaderna pressas därmed. Med klara spelregler skulle en stor del av
denna verksamhet bli privat. En fungerande arbetsmarknad till skillnad från
dagens monopolpräglade arbetsmarknad skulle skapas.
Genom att den äldre själv väljer vilka insatser han eller hon vill ha men
ändock kan nyttja sina pengar, efter beskattning, till annat om så önskas,
erhålles en självkontroll. Den gamle når en suveränitet hon inte alls har i dag.
Denna form med ett obligatoriskt sparkonto hindrar inte att möjlighet ges
för individen att finna frivilliga kompletterande lösningar men säkrar
valfrihet liksom konkurrens inom de delar av äldreomsorgen som kontot
omfattar och som nu präglas av monopolförhållanden och en patriarkalisk
behandling av de äldre.
Enligt min mening bör möjligheten att tillskapa sparkonto inom äldre-
omsorgen utredas liksom dess utformning.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sparkonto inom äldreomsorgen,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om lämplig utformning
av sparkonto inom äldreomsorgen i enlighet med vad som anförts i
motionen.