Vi svenskar fortsätter att bli friskare och allt äldre. Behovet av hjälp och vård kommer allt senare i livet. De flesta klarar sig långt upp i åren utan hjälp och drygt 90 procent av ålderspensionärerna bor i eget hem. Det innebär också att alltfler högt upp i åren kan delta aktivt i samhällslivet. Att ta till vara de äldres kunskap, erfarenhet och kompetens måste vara självklart för ett samhälle som tar individuell hänsyn och som sätter den enskildes bästa i centrum.
Hjälp enligt den gamles egen önskan kan förlänga den tid han eller hon på ett aktivt sätt kan delta i samhällslivet. Hjälpen kan gälla både inre och yttre hemtjänst i olika former. Därför måste också den äldres egen vilja och fria val respekteras i långt högre grad än i dag. Det kan kännas förnedrande att med en kommunal hemvårdsassistent tvingas diskutera vilken typ av hemhjälp man skall få och vilken hjälp kommunen inte vill ge trots att det är kanske just den hjälp man själv anser sig behöva och vilja ha. Man kanske rent av har sparat till sin ålderdom för att kunna få sådan hjälp man själv vill ha men hindras av att kommunens progressiva äldreomsorgstaxor omöjliggör ett eget val och förvandlar en till en klient utan påtagligt eget inflytande över den hjälp som erbjuds. Valfriheten sätts på undantag när vårdmonopolet bestämmer och de behov man själv upplever inte respekteras. Den då upplevda otryggheten kan medföra att de äldre upplever sig ha större hjälpbehov än de skulle ha upplevt om deras val respekterats.
Det måste vara en samhällelig angelägenhet att bemöda sig om att ge den hjälp den äldre själv anser sig behöva och vilja ha genom att tillvarata den gamla människans vilja och möjligheter. Välfärdspolitiken måste bygga på den enskildes val och resurserna följa de val som den enskilde själv gör. Därmed kombineras valfrihet med det gemensamma ansvarets rättvisa och solidaritet.
För att nå valfrihet är det väsentligt att även de medel man betalt in till sin pension i det obligatoriska systemet i varje fall till viss del kan disponeras av den enskilde efter eget gottfinnande vad gäller insatser för att kunna leva ett aktivt liv. Det må vara till hjälp i hemmet eller till tillfällig ekonomisk förstärkning i en period med högre utgifter.
Sparkonto inom äldreomsorgen - för den äldres trygghet
En väg att nå detta mål kan vara att inrätta sparkonton i äldreomsorgen.
Tanken med ett sparkonto är att den enskilde sparar under en längre tid för att därmed skapa en buffert för framtida behov. Systemet finns i ett antal länder. I Singapore är systemet t.ex. allomfattande och täcker alltifrån utgifter för boende och sjukvård till den enskildes inkomstbortfall vid sjukdom. I en motion 1998/99:So250 av Leif Carlson (m) diskuteras möjlig- heten av sparkonto inom den öppna sjukvården. Utländska modeller kan inte överföras direkt utan förändringar och anpassningar. Därför måste detta studeras ytterligare.
För att få acceptans hos medborgarna för att en del av den obligatoriska pensionsavgiften specialdestineras är det viktigt för dem att veta att pengarna går till deras egen omsorg och används till deras egna behov efter deras egna beslut och utan progressivt inslag vad gäller kostnaderna. Man vet vad tjänsten kostar.
Det kan av praktiska skäl vara lämpligt att börja med en begränsad del av äldreomsorgen.
Skissartat skulle ett sparkonto inom en del av äldreomsorgen kunna ut- formas på följande sätt: Riksdagen bestämmer att en viss del av pensions- avgiften skall gå till ett skattefritt individuellt konto samt bestämmer vad som skall ingå i det som kontot skall täcka. Det kan t.ex. vara inre och yttre hemtjänst samt möjlighet att, om man väljer att klara delar av detta själv, årligen ta ut en viss del från kontot t.ex. den årliga avkastningen, vilken beskattas.
Inbetalning till kontot kan ske från förslagsvis 50 års ålder och kan nyttjas efter uppnådd pensionsålder. Den enskilde betalar själv hela kostnaden för all den hemhjälp som utnyttjas. Problemen med olika typer av progressiva kommunala avgifter och hemtjänsttaxor bortfaller då man betalar vad tjänsten kostar. Kontot har ett golv - en miniminivå för årlig insättning. Kontot har också ett tak. Om individens inkomster är så låga att det individuella kontot inte når golvet lägger staten till pengar upp till minimi- nivån.
Med dessa pengar är den äldre fri att köpa hjälp efter egen bedömning men också garanterad hjälp om han eller hon inte själv kan ta ställning till behov. Den äldres valfrihet blir stor. Kontot skulle stimulera privata aktörer och entreprenörer att starta verksamhet inom området. Konkurrensen blir uttalad och kostnaderna pressas därmed. Med klara spelregler skulle en stor del av denna verksamhet bli privat. En fungerande arbetsmarknad till skillnad från dagens monopolpräglade arbetsmarknad skulle skapas.
Genom att den äldre själv väljer vilka insatser han eller hon vill ha men ändock kan nyttja sina pengar, efter beskattning, till annat om så önskas, erhålles en självkontroll. Den gamle når en suveränitet hon inte alls har i dag.
Denna form med ett obligatoriskt sparkonto hindrar inte att möjlighet ges för individen att finna frivilliga kompletterande lösningar men säkrar valfrihet liksom konkurrens inom de delar av äldreomsorgen som kontot omfattar och som nu präglas av monopolförhållanden och en patriarkalisk behandling av de äldre.
Enligt min mening bör möjligheten att tillskapa sparkonto inom äldre- omsorgen utredas liksom dess utformning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sparkonto inom äldreomsorgen,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om lämplig utformning av sparkonto inom äldreomsorgen i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 23 oktober 1998
Leif Carlson (m)