Vid en konferens i Lund om smärtlindring, anordnad för
något år sedan av Cancerfonden, Landstings- och
Kommunförbundet, framkom att 90 % av cancersjuka har
svåra smärtor i livets slutskede, helt i onödan, att hälften av
läkarna i Sverige inte gör någon analys av vad smärtan beror
på eller hur den bäst lindras. Man konstaterade att tjugo
procent inte ens frågar sin patient om han eller hon har ont.
Vidare framkom att smärta har fyra olika dimensioner: medicinskt,
existentiellt, kulturellt och socialt, samt att smärta i många fall inte bara
drabbar patienten utan också anhöriga och närstående.
Vid konferensen pekades även på att kunskaperna om smärtlindring har
stora brister, liksom även den vårdkejda som skall sörja för att smärt-
lindringen fungerar, oavsett om patienten befinner sig på sjukhuskliniker,
omhändertas inom primärvården eller av kommunernas hemsjukvård.
En doktorsavhandling från Göteborg ger vid handen att sjukvårdspersonal i
många fall underskattar nyopererade patienters smärta. Bland orsakerna till
denna underskattning nämndes att personalens bedömning av smärta i första
hand utgår från hur patienten "ser ut" och i andra hand genom att ställa
frågor. Dessutom nämndes som ett faktum att det för patienten är onormalt
med svår smärta, medan personalen anser att det kan ingå i ett normalt
förlopp.
Slutligen framkommer att underskattning av smärta inte förändras med
antalet år i yrket, att sjuksköterskor är mer benägna än läkare att ge
behandling mot smärta och att vårdpersonalen anser sig ha så stor erfarenhet
att de genast ser hur smärtan skall graderas. Det finns så att säga ett
"normalfall" för nästan varje typ av operation.
Inom landstingen och kommunerna i Sverige pågår säkert olika arbeten
och projekt med inriktning på smärtlindring. Det är viktigt att alla avslutade,
nu pågående och planerade arbeten och projekt kartläggs och inventeras. Det
finns med stor sannolikhet mycket att vinna på att ta del och lära av andras
kunskaper och erfarenheter. Betydande samordningsvinster kan inte
uteslutas.
Denna kartläggning bör, tillsammans med inhämtande och samman-
ställning av övriga fakta och kunskaper inom området, resultera i en
utbildningsplan för all vårdpersonal som arbetar med smärtlindring. En
självklar ambition är givetvis att även andra personalgrupper, och därmed
även patientgrupper, på sikt skall omfattas av utbildningen.
Inom t ex Bohuslandstinget har en utbildning bestående av fempoängskurs
på universitetsnivå för personal inom länssjukvården, primärvården och
hemvården genomförts. Detta har slagit mycket väl ut och eleverna fick visa
sina idéer om förbättringar inom detta område på den arbetsplats där de
verkar. Ett exempel som manar till efterföljd.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om smärtlindring.