När en människa inte kan få medicinsk bot för sin sjukdom utan endast kan erbjudas symtombehandling under resten av sitt liv, bör hänsyn tas till den enskildes önskemål om var och hur vården skall bedrivas. Det är viktigt att framhålla människans värdighet och okränkbarhet i livets olika skiften. Ett alternativ till den traditionella sjukhusmiljön är hospisverksamheten i både offentlig och privat regi.
I Sverige startade den första hospisverksamheten år 1982 på Ersta sjukhus i Stockholm. Ersta sjukhus erbjuder svårt sjuka, som bor inom upp- tagningsområdet, att få sluta sina dagar i hemmet och i kretsen av anhöriga i en trygg och invand miljö. Patruller från sjukhuset erbjuder att i patientens hem ge den vård och det stöd som i vanliga fall skulle ha krävt inläggning på sjukhus. Patienterna erbjuds också nödvändig medicinsk hjälp.
De patienter som ingår i hospisverksamheten har en garanterad plats vid sjukhus/sjukhem.
Hospisverksamhet innebär att vården inriktas på att behandla människan, den enskilda individen, mer än sjukdomen, vars symtom dock bekämpas. Hospiceverksamheten avser att skänka värdighet, frihet från ångest och smärta och därigenom förbättra kvaliteten på det liv som återstår. Forskning, vetenskaplig utvärdering och kvalitetskontroll är några av hospisens grundstenar.
Förutom en värdig vårdform innebär hospice även att patienten bereds möjlighet att vårdas i hemmet av anhöriga och/eller att vara gäst på ett vård- hem för längre eller kortare perioder. Patienten får där all den symtom- behandling som är möjlig och som behövs för en dräglig tillvaro.
Parallellt med denna får hon också hjälp med hela sin existens och bearbetning av sin situation. Även de anhöriga får hjälp med att bearbeta sina känslor. För dem upphör inte kontakten med hospis förrän de själva vill.
Efter att ursprungligen ha arbetat för omhändertagandet av patienter med obotlig cancer i slutstadiet har hospisrörelsen utvecklats i många riktningar. Det finns specialiserade hospis som är riktade till en särskild sjukdomsgrupp: neuronsjukdomar, aids, cancer, respiratoriska sjukdomar, MS, kardio- vaskulära sjukdomar osv. Det finns också integrerade hospis där man tar hand om patienter i slutstadiet av varierande sjukdomar med dödlig utgång.
Ur hospisrörelsen har den numera mångskiftande palliativa (lindrande) vården vuxit fram. I England och nu successivt också i Sverige har man börjat se till att patienter i slutstadiet av en dödlig sjukdom får vård i hemmet. Man börjar utbilda palliativvårdsenheter som är knutna till hospis eller primärvård. Hospis bereder en "back up- service" (respite care) för dem som förmår och vill vårda i hemmet. Det finns speciella sjuksköterskor och annan personal som är särskilt utbildade för denna uppgift.
Hospisverksamheten i Sverige kan utvidgas och bli ett alternativ och komplement till dagens sjukvård. Många önskar vårda den sjuke hemma men är förhindrade på grund av vårdtyngden och/eller ekonomisk situation. Det finns idag alltför många människor som när livets slut närmar sig är ensamma med sin ångest och sin smärta.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verka för att den inriktning av vård och omsorg som kännetecknar hospis skall ingå som en naturlig del i den offentliga hälso- och sjukvården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att hospisverksamheten byggs ut i offentlig och privat regi.
Stockholm den 25 oktober 1998
Margareta Viklund (kd)