Ett inte obetydligt antal patienter får en komplikation - lymfödem - efter bröstcanceroperation. Den innebär att armen svullnar onormalt, vilket leder till smärtor och visst handikapp och också praktiska problem, t.ex. svårigheter att köpa normala kläder utan kostsamma specialbeställningar eller ändringar.
Operationskomplikationen är bestående men det finns en behandlingsform, som om den bedrivs kontinuerligt och långsiktigt, åstadkommer betydande förbättringar. Behandlingen utförs av sjukgymnaster - s.k. lymfterapeuter - som har specialutbildning.
Tillgången på sjukgymnaster med denna specialutbildning är begränsad och återfinns i huvudsak bland privata vårdgivare.
Landstingen har varit mycket negativt inställda till denna form av terapi, antagligen beroende på att den grupp som omfattas utgörs av en mindre grupp kvinnor, många äldre. Vårdavtal gällande den här terapiformen har avvisats och förhandlingar mellan Sjukgymnastförbundet och Landstings- förbundet har enligt uppgift inte lett till några konstruktiva resultat. Detta innebär att kvinnor som behöver den här terapiformen måste betala hela kostnaden själva, vilket torde innebära utgifter på ca 20.000 kronor per år.
Motiveringen bakom den svenska s.k. solidariska sjukvårdsmodellen är att medborgarna skall få sitt sjukvårdsbehov täckt oberoende av den egna inkomsten. De landstingsskatter de betalar under hela livet skall utgöra en "försäkring" när de behöver sjukvård. Problemet är att medborgarens rättigheter till sjukvård är dåligt definierad, varför de politiska beslutsfattarna relativt skönsmässigt kan vägra att tillhandahålla vissa behandlingsformer, som är av stort värde för vissa patienter. Behandlingsformer, som i huvudsak kan erhållas hos privata vårdgivare, har lett till stor njugghet mot denna vård sedan landstingen fått rätt att avgöra vilken privatvård som har rätt att existera inom den offentliga finansieringen. I dessa frågor och när det gäller användningen av medborgarnas skattepengar är landstingen både domare och intressenter. Detta dubbla, motstridiga mandat bidrar till att skapa uppenbara orättvisor och en cynisk handläggning.
Den radikala lösningen är att återgå till en nationell försäkringslösning helst med institutionell konkurrens inom systemet. Att genomföra en sådan förändring tar tid. Nu gäller det patienter som bör få sina behandlings- problem lösta omedelbart.
Den konstruktion som finns i dag, där landstingen erhållit ett mycket självständigt mandat att fatta beslut och patienterna har mycket få fasta juridiska rättigheter skapar en rad komplikationer.
Den kommunala självstyrelsen är en grundläggande princip även om denna princip på olika sätt förvrängts och underminerats. Självstyrelse bör - om ordets verkliga innebörd skall följas - innebära att staten bör låta landstingen sköta sina angelägenheter självständigt. Å andra sidan har landstingen en historia bakom sig av finansiella och andra problem - stora budget- underskott, vårdköer etc. Det är därför staten måste gripa in trots att det innebär att landstingens självbestämmande naggas i kanten. I det här fallet måste statsmakten se till att den minoritet av patienter som behöver behandling av lymfterapeut verkligen får det inom sjukvårdsförmånens ram.
Patienterna hade, om det varit praktiskt möjligt, kunnat få behandling i t.ex. Tyskland på sjukförmånens bekostnad. Betalningen för en sådan vård betalas initialt av RFV. Samma metod skulle kunna användas när det gäller betalning av behandling av lymfterapeuter. De kostnader som staten erlägger kan sedan avräknas mot landstingens statsbidrag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behandling av lymfterapeuter vid komplikationer efter bröstcanceroperationer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de statliga kostnaderna för behandling av lymfterapeuter skall avräknas mot statens bidrag till landstingen.
Stockholm den 26 oktober 1998
Margit Gennser (m)