Motion till riksdagen
1998/99:So230
av Ulf Kristersson m.fl. (m)

En modern äldrepolitik


Inledning
Att ta tillvara äldre människors kunskap, erfarenheter och
kompetens är centralt för ett samhälle som tar individuella
hänsyn och som sätter den enskildes bästa i centrum. Så sker
inte i Socialdemokraternas Sverige. Tvärtom har människor
som fyllt 65 år helt plötsligt satts på undantag och räknas
inte som den resurs och de mogna och erfarna människor de
faktiskt är. Detta är en inställning som Moderata
samlingspartiet vänder sig emot. För många är åren närmast
efter pensioneringen en mycket lycklig tid. Många reser,
studerar och är över huvud taget mycket aktiva. De lever ett
rikt liv.
Vi har anledning att ställa oss frågan hur vi tar tillvara de äldres kunskap,
kompetens och erfarenhet. Vi föreslår förändringar av villkoren för de äldre
så att beslut flyttas från politiker till de enskilda människorna. En grund-
läggande analys av problemen inom äldreomsorgen redovisas, samtidigt som
förslag på alternativa lösningar presenteras.
Ökningen av antalet mycket gamla ställer stora krav på såväl akutvården
som på dem som svarar för mer långvarig vård och omsorg. Moderata
samlingspartiet kan aldrig acceptera vanvård eller nonchalans mot gamla.
Anhöriga och frivilliga gör mycket stora insatser för att vårda våra äldre.
Detta vill vi uppmärksamma, liksom nödvändigheten av ökad valfrihet och
större mångfald i äldreomsorgen.
Demens blir en allt viktigare fråga i takt med att vi får allt fler i högre
åldrar. Moderata samlingspartiet har under en följd av år uppmärksammat
denna sjukdom, som ibland benämns "århundradets sjukdom". Förre parti-
ordföranden Gösta Bohman gjorde en stor insats för de demenssjuka genom
att föra upp frågan på den politiska agendan. Förslag rörande vård och
omsorg av våra demenssjuka presenteras, liksom en strategi för forskning,
samt förbättrad utbildning av personal.
Moderata utgångspunkter
Sverige har under detta sekel genomgått stora förändringar.
Från att ha varit ett bondesamhälle har det övergått till att bli
ett högindustrialiserat samhälle och är nu raskt på väg att bli
ett IT-dominerat kunskapssamhälle. Givetvis har detta
påverkat människorna. Från att ha varit ett samhälle
uppbyggt på familje- och bygemenskaper präglas dagens
samhälle av andra gemenskaper som inte på samma sätt har
sitt ursprung i familjen eller hembygden, utan mer är
baserade på arbets- och ålderstillhörighet.
Gårdagens äldre växte upp då verklig fattigdom var en realitet. Mat för
dagen var inte en självklarhet. Två världskrig har våra äldsta upplevt på mer
eller mindre nära håll. Det var långa arbetsdagar, fyllda med hårt kropps-
arbete. Fritidsproblem var ett okänt begrepp. Sjukdomar som i dag är lätt-
botade ledde ofta till döden.
Dagens nyblivna pensionärer har helt andra erfarenheter och helt andra
värderingar. Förvisso har många av dem levt under svåra förhållanden.
Mycket av den bakgrund som de riktigt gamla haft, har delvis denna yngre
grupp också som sin. Men det som gör skillnaden mellan dessa två
äldregrupper stor är att de riktigt gamla är alltför gamla för att kunna dra
nytta av det goda den nya tiden fört med sig. Det gäller t.ex. arbetets
utformning, inriktningen på en bättre fysisk och psykisk miljö, bättre
utbildning och ekonomi. Det gäller framsteg inom medicinens område. Det
finns nu en forskning inriktad på att slå hål på alla de fördomar som omger
åldrandet.
Det fanns i december 1997 drygt 1,5 miljoner människor i vårt land som
var 65 år och äldre. Antalet äldre kommer att fortsätta att öka de närmaste
decennierna. Detta innebär att vi i vårt land har en mycket stor grupp
människor som genom sina erfarenheter, kunskap och kompetens är en i allt
för hög utsträckning outnyttjad resurs.
Det är en självklarhet att samhället behöver de äldre. Människan "växer"
hela sitt liv. Den erfarenhet, den livskompetens som tiden givit behövs för att
ge allsidighet och balans åt bedömningar och beslut. För att samhället skall
upplevas som en helhet, måste alla åldersgrupper spela en aktiv roll.
Traditionens betydelse för samhällsutvecklingen kan aldrig tydliggöras för
de yngre om inte de äldre, de främsta traditionsbärarna, deltar i samhälls-
debatten och i överförandet av kunskap och värderingar till de nya
generationerna. Vårt samhälle skulle bli andligen fattigare om inte de äldre
tog del i dess utveckling.
En av de mer omfattande studierna "70-åringar i Göteborg - H70" är ett
brett tvärvetenskapligt projekt som fortfarande ger oss ny kunskap. Dagens
äldre har blivit och blir allt mer vitala till kropp och själ och har därför
goda
medicinska och biologiska förutsättningar för att långt upp i åren leva ett rikt
liv.
Att garantera alla en god ålderdom är inte endast en fråga om vård och
omsorg utan gäller också hur vi skall kunna ge alla dessa vitala äldre den
känsla av tillhörighet i samhället som de så ofta känner sig sakna.
I Kina talar man om vördade gamla, i Sydeuropa om människor i den goda
tredje åldern, medan vi i Sverige alltför ofta något nedvärderande talar om
gamla pensionärer. Denna inställning till en femtedel av vår befolkning är
oacceptabel. Man brukar säga att ett gott samhälle visar sig genom det sätt på
vilket man värderar sina äldre. Skall vi kunna berömma oss av det goda
samhället så fordras en attitydförändring visavi våra äldre.
Den stora resurs som den äldre människan är måste tas tillvara. Vilken
annan grupp äger en så gedigen kunskap, lång erfarenhet, gott om vilja och
tid att göra en insats för sig själv och sina medmänniskor? Att höra till, att
vara behövd, att ha goda förväntningar på sig är något som alla människor i
alla åldrar strävar efter. Men kanske är målet svårast att uppnå av egen kraft
för den som är gammal. Därför måste det vara varje gott samhälles plikt att
tillfredsställa dessa behov genom att ta tillvara den gamla människans vilja
och möjligheter.
Dessutom är det ett nationalekonomiskt slöseri att inte ta tillvara ett lands
samlade resurser. Man kan fråga sig vilket samhälle som egentligen har råd
att inte utnyttja den kunskap och erfarenhet som 20 procent av dess
befolkning besitter. Vilket samhälle har råd med de drastiskt ökade kostnader
i det offentliga försäkringssystemet som blir följden av de äldres känsla av
utanförskap i ett samhälle som inte längre förmår se dem som den resurs de
är? Och framför allt - vilket samhälle kan ta ansvar för att en stor grupp av
dess invånare känner sig icke behövda? Moderata Samlingspartiet anser att
Sverige inte har råd att avstå från att nyttja den erfarenhet som våra äldre
besitter.
Vi vill gå i spetsen för den attitydförändring till åldrandet och därmed till
de äldre som vi anser är nödvändig. Kunskapen om åldrandet, såväl det
friska som det sjuka, måste alla ta till sig. Inställningen till de äldre måste
präglas av respekt för den kunskap och livserfarenhet de besitter. Viljan att ta
tillvara de äldres erfarenheter måste genomsyra alla delar av samhällslivet.
Först när vi nått dessa mål kan de äldre i vårt land känna berättigad stolthet
över vad de kan uträtta just i kraft av sin ålder och också känna att de har
samhällets goda förväntningar på sig. Först då får vi ett värdigt samhälle där
var och en av oss, oavsett ålder, kan känna sig efterfrågad och behövd.
Antalet äldre blir allt fler de kommande decennierna. Samtidigt förblir de
också allt friskare och har möjlighet och kapacitet att leva ett aktivt liv
längre
än någon tidigare äldregeneration. Ofta framställs detta som ett ekonomiskt
problem. Självfallet innebär ett ökat antal mycket äldre att kostnader för
vård, omsorg och pensioner stiger. Men samtidigt inträder behovet av vård
och omsorg väsentligt senare än vad som varit fallet med tidigare
generationer. Våra äldre kommer således att spela en aktiv roll i samhället
betydligt längre. Detta har redan uppmärksammats av marknadsförare och
reklamproducenter. De äldre kommer i framtiden att utgöra en stark och
framför allt stor konsumentgrupp med inflytande och betydelse.
Denna inställning som redan finns på "marknaden" måste också få
genomslag i yrkeslivet och inom andra sektorer i samhället. Hinder och
stelbenta regler måste tas bort och goda förutsättningar för starka gemen-
skaper skall skapas. Förändringar i arbetsrätten och i vårt socialförsäkrings-
system kan leda till att det blir lättare också för dem som är äldre att få en
ny
"chans" med större variation vad gäller kunskap, kompetens, ålder och
erfarenhet.
Ett exempel på hur man på ett bra sätt kan ta tillvara den kompetens och
erfarenhet som äldre arbetskraft har samlat på sig under ett långt yrkesliv,
samtidigt som det skapar möjlighet för äldre att ha kontakt med
arbetsmarknaden även efter pensionen, är de mentorsprojekt som finns på
några håll. De innebär att den äldre generationen fungerar som stöd och
rådgivare till den yngre yrkesverksamma generationen inom olika branscher.
Vi anser att denna typ av verksamhet bör uppmuntras och stödjas.
Men det är också väsentligt att de äldres erfarenhet och kompetens får
utrymme i samhällsdebatten. Alla, även politiker, måste lyssna och ta till sig
de synpunkter och åsikter som de äldre har. Politiken får inte bli ett
privilegium för ett fåtal aktiva, utan alla samhällsgrupper måste känna sig
delaktiga. I det spänningsfält som kan skapas i mötet mellan olika
generationers erfarenhet kan vi finna lösningar till allas bästa.
Moderata samlingspartiet accepterar inte att människor bara för att de fyllt
65 år skall hänvisas till välmenande aktiviteter som ger sysselsättning och
ofta även god behållning, men som inte utnyttjar de äldres erfarenhet och
kompetens. I stället måste samhället och politiken anpassas efter det faktum
att människor är mer aktiva och vill delta mer i samhällslivet högre upp i
åldrarna än vad som tidigare kanske var fallet. Fixerade åldersgränser tillhör
det förgångna. Vi ser detta som ett första steg i riktning mot en mindre
reglerad syn på när och hur man skall arbeta.
Alla gamla har inte lyckan att uppleva ett gott åldrande. Ensamhet och
sjukdom förmörkar tillvaron för många. Det handlingsprogram som
Moderata samlingspartiet då vill förverkliga har följande utgångspunkter.
En bättre välfärd
Moderata samlingspartiet vill förbättra välfärden. Det skall
ske genom att den enskildes ställning stärks inom ramen för
det gemensamma ansvaret. Den nya välfärdspolitiken måste
bygga på den enskildes val och resurserna skall följa de val
som den enskilde själv träffar. Därmed kombineras valfrihet
med det gemensamma ansvarets rättvisa och solidaritet. Det
allmännas viktigaste uppgift blir att säkerställa att även de
som av olika skäl ej själva kan föra sin talan eller fatta
meningsfulla beslut, garanteras med andra jämbördiga
förhållanden.
En välfärdspolitik med denna inriktning kommer att möjliggöra en bättre
service och ge helt nya möjligheter såväl för dem som arbetar inom vård,
omsorg och utbildning som för dem som är beroende av dessa tjänster. Ett
ökat inslag av konkurrens leder till bättre utnyttjande av resurserna och att
köer och brister i dagens system kan angripas. Vårt förslag till allmän
hälsoförsäkring ger alla rätt till valfri sjukvård utan att det kostar den
enskilde något extra.
Även svårt sjuka och handikappade måste få bestämma över sin vardag
genom att på lika villkor få välja mellan olika former av service, vård och
boende. Så långt detta är ekonomiskt och praktiskt möjligt måste de mest
vårdbehövande också få behålla ett eget hem i äldrevården - även sedan man
flyttat till institution. Här måste särskild uppmärksamhet ägnas de personer
som behöver särskilt stöd för att föra sin talan och få sina intressen
tillgodosedda. En gammal människa som vill flytta till ett äldreboende i en
annan kommun för att komma närmare barn och barnbarn skall inte kunna
förvägras detta. Det är nödvändigt att riva ned huvudmannaskaps- och
revirgränser inom vård och omsorg. Samarbetet inom vårdkedjan måste
förbättras så att den äldres behov och medbestämmande sätts i centrum.
Människor skall kunna påverka hela sin livsmiljö inklusive vården i betydligt
större utsträckning än vad som sker i dag.
Att tvinga helt främmande människor att bo tillsammans i flerbäddsrum
och sedan ta hyra som för egen bostad är inte rimligt. Människors egna val
måste respekteras. Ett första steg på vägen mot en god äldrevård måste vara
att erkänna att sjukhemmen inte kan likställas med boende. Det är både
okunnigt och cyniskt att kalla en gammal, till kropp och själ sjuk människa
som bor i ett flerbäddsrum i ett sjukhem för hyresgäst och av henne utkräva
hyra kompletterad med kostnader för mat och omvårdnad liksom för medicin
och läkarbesök.
Alternativ äldreomsorg och äldrevård som uppfyller rimliga kvalitetskrav
skall ges rätt till samma stöd från det allmänna som motsvarande offentligt
bedrivna verksamhet.
Vi blir allt äldre
Svenskarna blir allt äldre. 1983 fanns det i Sverige
1,4 miljoner människor över 65 år. 1997 hade antalet stigit
till drygt 1,5 miljoner eller ca 18 procent av befolkningen.
1983 fanns det 290 000 människor över 80 år i Sverige. 1997
hade det antalet stigit till drygt 400 000, en ökning med
omkring 40 procent. Andelen personer över 85 år kommer
att öka med ytterligare 40 procent till år 2010.
Svensken förblir frisk och därmed allt äldre. Behovet av vård kommer allt
senare i livet. Majoriteten klarar sig långt upp i åren utan hjälp och
91 procent av ålderspensionärerna bor i sitt eget hem. Men när det väl
uppstår behov av hjälp är det större och mer omfattande och ianspråktar en
allt större del av de offentliga utgifterna. Personer över 80 år svarar t.ex.
för
26 procent av de totala utgifterna för sjukvården. De som är 85 år och äldre
har 38 gånger fler vårddagar än de som är 65 år och yngre. Ca 40 procent av
sjukvårdens resurser och 60 procent av slutenvårdsplatserna används för vård
av 75-åringar och äldre. Ca 25 procent av resurserna används under det sista
levnadsåret. Ålderspensionärerna utgör en knapp femtedel av befolkningen
men tar i anspråk ca två tredjedelar av samtliga vårddagar inom sjukvården.
Bara befolkningsförändringarna kommer att medföra att det år 2010 med
oförändrade resurser uppstår ett gap mellan behov och resurser för
kommunernas äldrevård om 20 procent eller ca 10 miljarder kronor. Detta
belyser de problem vi står inför då vi skall slå vakt om en värdig äldre-
omsorg.
Även om våra äldre är friskare i den tidiga ålderdomen så blir behovet av
stöd och hjälp allt större och allt mer kostnadskrävande för den växande
gruppen mycket gamla. Det ställer helt nya krav på politiken och på de
prioriteringar som måste göras.
Pensionärernas ekonomiska
situation
Ända sedan skattereformen i slutet på 80-talet har
pensionärernas ekonomiska situation varit allvarlig. Även
om allt fler ålderspensionärer i dag har ATP som
komplement till folkpensionen, finns det fortfarande många
äldre som har låg eller ingen ATP alls. För dessa människor,
i de allra flesta fall handlar det om ensamstående kvinnor, är
den ekonomiska situationen ytterst ansträngd. Ett av skälen
till detta är att basbeloppet, i och med skattereformen,
urgröptes med cirka tio procent.
Till de försämringar som har skett genom förändrade beräkningsgrunder
vad gäller basbeloppet, skall läggas andra förslag och beslut som direkt
påverkar våra äldre. Sedan 1994 har socialdemokraterna konsekvent riktat
sina besparingar mot äldre, handikappade och andra utsatta grupper. Vi
moderater har lika konsekvent avvisat denna politik.
I samband med att regeringen höjt egenavgifterna i läkemedels-
försäkringen har Moderata samlingspartiet i stället föreslagit att Apoteks-
bolagets monopol skall avvecklas och andra administrativa besparingar
vidtagas som sparar mer pengar utan att det går ut över äldre och kroniskt
sjuka. Tyvärr kan vi konstatera att Socialdemokraterna sagt nej till dessa
förslag, vilket direkt har slagit mycket hårt mot framför allt våra äldre.
I kommuner och landsting har avgifter höjts liksom skatten, vilket också
påverkar enskilda pensionärers ekonomi. Detta har medfört att allt fler av
landets pensionärer nu tvingas söka socialbidrag för att få ekonomin att gå
ihop. Särskilt är detta tydligt när det gäller tandvårdskostnader. I och med att
Socialdemokraterna vid ett flertal tillfällen ändrat och justerat i
tandvårdsförsäkringen på ett sätt som i praktiken innebär att de med stora
tandvårdskostnader betalar mer och de med friska tänder betalar förhållande-
vis mindre, har ansökningar hos landets socialkontor från äldre som inte har
råd att gå till tandläkaren ökat. De senaste åren har dessutom de ökade
kostnaderna för sjukvård och läkemedel skapat ytterligare svårigheter för de
äldre att klara sin ekonomi.
Regeringen har i och med budgetpropositionen 1998/99:1 numera anslutit
sig till Moderata samlingspartiets uppfattning om att bostadstilläggen skall
höjas till 90 procent och att basbeloppet inte längre skall reduceras utan följa
prisutvecklingen fullt ut från den 1 januari 1999. Det är bra men fortfarande
lever många pensionärer under knappa omständigheter. Fastighetsskatten
riskerar dessutom att komma som en otrevlig överraskning för många. Den
frysning av taxeringsvärdena som regeringen genomfört för 1998 och 1999
skall nämligen återtas år 2000, enligt direktiven till kommittén som skall se
över reglerna om fastighetsskatten. Totalt ackumuleras potentiella skatte-
höjningar på cirka 3 miljarder kronor genom de bägge frysningarna av
taxeringsvärdena. Den senarelagda höjningen kommer att innebära en rejäl
skattechock. Skattebetalarnas förening har beräknat effekten till 30 procent
högre skatt i Stockholmsområdet. I Sundbyberg skulle skatten, enbart av
denna orsak, höjas med 46 procent. För genomsnittsvillan i denna kommun
innebär det en höjning med 8.000 kronor till totalt 25.000 kronor i bara
fastighetsskatt per år. Det innebär att många gamla riskerar att få sälja och
flytta ifrån sina hem då de inte har råd att betala fastighetsskatten.
Föreningsbankens avdelning för marknadsanalys redovisade i
oktober 1998 uppgifter som visar att många pensionärer saknar en ekono-
misk buffert för oväntade utgifter. 37 procent av pensionärerna har inte en
buffert på 15.000 kronor. Det är allvarligt med tanke på att deras behov av
trygghet är stort.
Äldreomsorgen - ett
vårdsystem i kris
Äldreomsorgen är ett vårdsystem i kris. Bristerna i vård och
omsorg kvarstår. Målsättningen - en meningsfull vardag för
gamla och sjuka - är långt ifrån uppfylld i det särskilda
boendet. Bristande kontinuitet i den medicinska vården och
avsaknad av kontinuerlig läkartillgång, brister i
läkemedelshantering och smärtlindring samt bristande
resurser för god vård i livets slutskede är tyvärr inte ovanliga
inom svensk äldrevård. En god och säker sjukvård måste
garanteras och det kräver en ansvarig läkare i det särskilda
boendet som också har ansvar för vårdplanering och
utbildning av personal. Det hindrar inte att patienterna har
egna av dem själva valda läkare.
Rehabiliteringen av äldre liksom avsaknaden av adekvata diagnoser vid
demens är otillfredsställande. Hemsjukvård och hjälpmedelsförsörjning
brister. Gamla människor far illa av att vårdas och bo på fel sätt. Detta beror
till stor del på att ädelreformen inte löste de organisatoriska problem som
hängde samman med gränsdragningen mellan huvudmännen utan bara
flyttade gränserna. Moderata samlingspartiet påtalade vid beslutet mycket
tydligt att risken var stor att de nu beskrivna problemen skulle uppkomma.
Äldreomsorgen präglas i dag i stor utsträckning av ett kollektivistiskt
tänkande. För liten hänsyn tas till de enskildas önskemål. Äldre är oftast
hänvisade till den boendeform eller den vård som det offentliga anvisar.
Riskerna är uppenbara att kommunerna återgår till att se hemtjänsten som ett
kommunalt monopol, där valfriheten inskränker sig till att de som önskar
tjänsten kan tacka ja eller nej till den service som erbjuds. Samtidigt har de
anställda ingen möjlighet att förverkliga egna idéer eller välja en annan
arbetsgivare om man blir oense om hur vården bäst kan eller skall bedrivas.
Socialstyrelsen redovisade i december 1997 uppgifter om att på fem år har
antalet vårdplatser på akuta- och geriatriska avdelningar minskat med
11.000, vilket motsvarar 29 procent av det totala antalet vårdplatser.
Vårdtiden har 1995 gått ner till ett genomsnitt på sju dagar. De sjuka äldre
återvänder allt snabbare till hemmet eller särskildt boende. Detta avspeglas
också i att hemtjänstens resurser ändrats så att de med få hjälptimmar blivit
färre, medan de med många blivit fler. Det har blivit allt mindre tid för annat
än det absolut nödvändiga.
Socialstyrelsen studerade 1997 i ett projekt de äldres näringsintag. Man
undersökte 872 personer i äldreboende och fann att 36 procent var
undernärda, 48 procent i riskzonen och bara 16 procent välnärda. De flesta
fanns på sjukhem. Orsakerna är flera, inte minst sjukdom. Men genom att
regelbundet väga de boende kan undernäring snabbare upptäckas och
förebyggas. Vanvård och nonchalans är otillständigt i ett modernt samhälle.
Gränsdragningsproblemen
kvarstår
I och med ädelreformen fick kommunerna ansvaret för all
äldreomsorg, utom den sjukvårdande verksamheten.
Detta innebar att kommunerna fick ta över sjukhemmen och också
bestämma avgiften för boendet. Ibland har detta lett till orimliga avgifter.
Sjukhemsboende kan inte likställas med ett vanligt äldreboende. Vår
utgångspunkt är att avgifterna måste sättas med hänsyn tagen till om man på
sjukhemmet delar rum, om man har möjlighet att komma hem efter
sjukhemsvistelsen och/eller om man har en kvarvarande make i bostaden. En
sammanvägning av vilka effekter de samlade vårdavgifterna får måste göras.
Moderata samlingspartiet har sedan länge föreslagit att avgifterna inom
barnomsorgen skall vara enhetliga, eftersom man vid högre inkomster redan
betalar progressiv skatt och att det är orimligt att man skall behöva betala
"skatt" två gånger. Vi anser att liknande principer bör gälla inom
äldreomsorgen. Den senaste tidens debatt om att många äldre inte ens får
behålla sitt förbehållsbelopp aktualiserar detta än mer. Vi vill därför
reformera avgiftssystemen så att avgifterna håller sig inom ramen för rimliga
förbehållsbelopp.
I detta sammanhang vill vi poängtera att frågan om hemmavarande makes
ekonomiska situation måste få en lösning som är oberoende av var
vederbörande är bosatt. I dag råder nämligen stora skillnader kommunerna
emellan och i vissa kommuner kan ekonomin totalt raseras för den
hemmavarande maken som inom äktenskapet har exempelvis en
fritidsfastighet eller ett sparkapital. Pensionärsorganisationerna har
föreslagit
att makar genom ett "underhållsavtal" skulle kunna komma överens om att
underhåll enligt tidigare regler skall fortsatt gälla även när makarna inte
längre har gemensamt hushåll. Men för att sådana avtal skall tjäna sitt syfte
fordras att varje kommun godkänner dessa, något som inte är fallet i dag.
Detta kan vara en möjlighet för att komma till rätta med de ekonomiska
problemen för de hemmavarande makar som har anhörig bosatt på
exempelvis sjukhem. Man skall emellertid inte behöva tillgripa särskilda
åtgärder för att få skäliga villkor i sin vård och boende.
Det finns en gräns där en gammal människas boende med olika grader av
service, omsorg och sjukvård övergår till att bli rent sjukvårdande
verksamhet. Den gränsen kan, som våra sjukhem idag fungerar, sättas vid
övergången till sjukhemsvård. Dagens sjukhemsvård är inte i första hand
boende utan vård och borde därför likställas med annan sjukvård. För många
människor kommer det alltid att vara så att slutet av livet mer är en fråga om
vård än om boende.
Det finns skäl att fastställa en definition av begreppet äldreboende med
hänsyn tagen till behovet av sjukvårdande insatser vid dagens sjukhem.
Varje svensk medborgare har en självklar rätt att få en "egen" läkare.
Utvecklingen har visat att det kan uppstå praktiska problem för boende vid
sjukhem. Varje boende har även där rätt att ha en egen läkare, varför ett
sjukhem kan betjänas av många läkare. Ingen känner då ansvar för
sjukhemmet som helhet eller för att personalen bibringas den utbildning som
situationen kräver. Lösningen med en medicinskt ansvarig sjuksköterska
(MAS) har visat sig bara lösa smärre delar av detta problem. Vi menar att det
bör finnas läkare som har det övergripande ansvaret för hemmet, antingen en
geriatrisk specialistläkare eller en allmänspecialist som har möjlighet till
nära
och täta konsultationer med en geriatrisk eller psykogeriatrisk expertis. Detta
får inte hindra att enskilda patienter kan välja och ha en egen läkare som
håller nära kontakt med den övergripande medicinskt ansvarige.
Nödvändiga förändringar
Huvudmannaskapet för äldrevården och äldreomsorgen är i
dag överfört till kommunerna men gränsdragningarna är
svåra i fråga om vad som skall hänföras till sjukvård
respektive äldreomsorg. Socialstyrelsens utvärdering liksom
Socialutskottets äldreutfrågning våren 1996 om
ädelreformen, understryker att problemen fortfarande
kvarstår. Många människor far illa medan kommun och
landsting diskuterar vem som ansvarar för vad, exempelvis
rehabiliteringen av de gamla. Det är en dubbel social
nedrustning när det offentliga inte klarar problemen och
hushållens ekonomi till följd av det höga skattetrycket
undergrävs så att de själva saknar möjligheter att lösa
problemen på annat sätt. Endast det fåtal som har mycket
god ekonomi har någon reell valfrihet.
En förändring måste till, och för att denna skall innebära en rejäl
förbättring för de enskilda, måste flera viktiga krav uppfyllas. Monopol-
situationen behöver brytas. Finansieringsansvaret måste skiljas från
verksamhetsansvaret. Verksamheten skall kunna bedrivas av många olika
vårdgivare.
Det skall dessutom vara möjligt för den enskilde att använda den kostnad
som motsvarar den kommunala kostnaden för en plats i ett vårdboende som
drivs privat. Systemet kan jämföras med den existerande skolpengen.
Det är de äldres och de sjukas villkor som skall forma vården och
omsorgen. Det ligger en stor trygghet i att kunna göra egna val och det
kräver en ändrad syn på begreppet huvudmannaskap. I dag betyder det i regel
att landstinget och kommunen finansierar och i egen regi producerar vård
eller omsorg. Det ger ingen mångfald och respekten för människors fria val
åsidosätts.
Huvudmannaskapet borde i stället ses som ett yttersta ansvar för att alla
har tillgång till nödvändig vård eller omsorg, men verksamheten skall kunna
bedrivas av många olika vårdgivare på lika villkor. Ett huvudmannaskap för
äldrevården och äldreomsorgen utformat enligt dessa principer kan samman-
föras och ligga hos primärkommunerna. Då tas alla goda krafter till vara
genom att enskild och offentlig verksamhet verkar på samma villkor. En
allmän hälsoförsäkring enligt vår modell ger en bättre vård än om sjukvården
finansieras via landstingsskatten.
Ädelreformen har nu fungerat i snart tio år. Det är därför på sin plats med
en ordentlig och genomgripande översyn av dess för- och nackdelar.
Valfrihet i boende och vård
Äldrevårdens allmänna inriktning skall vara att de som så
önskar så långt möjligt erbjuds vård i det egna hemmet. Om
vård på institution är nödvändig skall den ges vid små
enheter nära hemorten eller där den äldre så önskar.
Ålderdomshemmen är den boendeform som passar bäst för många äldre
med behov av tillsyn utan att behöva sjukvårdens resurser. Ett ålderdomshem
prioriterar omsorgen och den sociala gemenskapen, medan ett sjukhem
understryker vården på boendets bekostnad och är mer att likna vid
sjukhusvård än ett äldreboende. Gruppboendet är en boendeform särskilt an-
passad för den som lider av demenssjukdom.
Man bör alltså renodla de olika boendeformerna och ge den enskilda
människan valfrihet och inflytande i valet av boende och vårdform.
Ökningen av antalet mycket gamla ställer stora krav på såväl akutvården
som på dem som svarar för mer långvarig vård och omsorg. Här behövs tidig
rehabilitering, väl utvecklad dag- och hemsjukvård och effektivt samarbete
med anhöriga, distriktssköterskor och hemtjänsten.
Att kunna välja och framföra önskemål om hur man vill ha det och att
kunna påverka sin situation blir inte mindre viktigt när åldern stiger och
krafterna avtar. Tvärtom är det snarast så att behovet av mångfald ökar i
skeden då fysiska begränsningar sätter in. Socialstyrelsen har i olika
sammanhang visat på brister i bemötandet av äldre inom omsorg och vård.
Det har gällt information, dokumentation, behovsprövning och handläggning
- brister som direkt eller indirekt handlar om bemötande av och respekt för
äldre. Sådana brister tyder på okunskap eller ointresse för de allra äldstas
rätt
till självbestämmande och behov av trygghet och säkerhet i omsorg och vård.
Problemen hänger samman med en monopolsituation där vård och omsorg
blir ett myndighetsutövande utan den stimulans till observans, ökad
kunnighet och ett gott bemötande som konkurrens medför.
Den kommunala och landstingskommunala vården är många gånger
mycket bra, men den offentliga verksamheten kan dra nytta av vad
alternativen utvecklar och prövar. Alternativen kan och bör finnas på alla
områden som äldreboende, sjukhem och hemtjänst. Genom mångfald nås
såväl sociala som ekonomiska fördelar. Erfarenheten visar att alternativen
snarare är mindre kostnadskrävande än de traditionella vård- och omsorgs-
formerna i offentlig regi, inte minst därför att kostnaderna för administration
och byråkrati minskar.
Även det informella frivilliga arbetet måste stimuleras om en god omsorg
med många alternativ skall kunna finnas. På många håll finns s.k.
"väntjänst", där människor frivilligt engagerar sig i äldre människor som
fortfarande bor hemma. Denna verksamhet bör utvecklas.
Alternativ inom äldreomsorgen som uppfyller de kvalitetskrav som alltid
måste ställas, det må gälla såväl institutionell omsorg som hemtjänst, bör
enligt vår mening berättiga till bidrag från stat och kommun på samma
villkor som motsvarande offentlig verksamhet.
Vi anser mot denna bakgrund att det i hälso- och sjukvårdslagen tydligt
skall inskrivas respekt för alla människors lika värde och för den enskilda
människans frihet och värdighet. På så sätt respekteras hennes valfrihet.
Hemtjänsten nödvändig -
men otillräcklig
De allra flesta gamla är nöjda med den hjälp de får. De
kritiska synpunkter som framförts gäller främst hjälpens
omfattning. De gamla har också små möjligheter att påverka
vilken hjälp de får och på vilket sätt den ges.
Kommunerna måste medverka till flexibla lösningar. Det skall vara möjligt
att få anställa en granne eller anhörig efter samma taxa som gäller i övrigt
inom hemtjänsten.
Självkänslan stärks hos den som behöver hjälp i hemmet om vederbörande
själv får bestämma utformningen och tiden för insatserna och likaså vem som
skall hjälpa till hemma. Redan från början kan man då i större utsträckning
komma överens om arbetets uppläggning. Detta kan också påverka de
personliga relationerna positivt. Att själv kunna bestämma när och hur maten
skall lagas och serveras, när promenaden skall tas eller vid vilken tid man
skall gå till sängs måste vara en självklarhet även för de äldre.
Äldreomsorgen står och faller med hemtjänsten. Yrket som hemvårdare är
viktigt och borde tillerkännas högre status. Arbete i hemtjänsten måste bli ett
eftertraktat yrke. Arbetet ställer betydande krav, inte minst fysiskt och
psykiskt, och lönen måste bli anpassad därefter. En privat tjänstesektor är
nödvändig, inte minst inom hemtjänsten. Den kan dels möjliggöras genom en
"hemtjänstpeng" till de äldre, dels genom möjlighet till skatteavdrag för
anlitande av tjänster i hemmet.
Frivilliga krafter behövs
Kyrkor, samfund, pensionärsföreningar och andra ideella
organisationer samt enskilda personer kan också i större
utsträckning och med samma stöd från det allmänna
engageras i hemvårdsarbetet. Anhöriga ger i dag värdefulla
bidrag i många sammanhang. Sannolikt kommer de att
behöva göra ännu mer. Utan de anhöriga skulle vi inte klara
av att ge de äldre som saknar detta stöd en god service och
en bra vård. Det bör göras en analys av hur vi på bästa sätt
skall och kan stötta de anhöriga för att anhörigvården skall
bli så bra som möjligt.
Matlag, telefonkedjor, larm, s.k. väntjänst och organiserade besöksrundor
kan komplettera och underlätta för hemtjänsten. Ett sätt att ytterligare
förstärka hemtjänstens insatser vore att låta pensionärer medverka mer aktivt.
Förebilder kan hämtas från Norge som i många stycken är ett föregångsland
inom äldrevården. Där finns t.ex. så kallade anhörigcenter som samlar upp
och organiserar de krafter och insatser som behövs.
Även bostadsföretag och bostadsrättsföreningar kan engageras i äldre-
vårdsarbetet. Företag kan skapa servicehus för sina pensionärer. Ett
alternativ, som kan få speciell betydelse, är "grannskapskollektiven", där de
boende i ett område hjälps åt med service och fritidsaktiviteter. Inte minst i
storstädernas höghusförorter kan föreningar och organisationer, bildade av de
boende själva, göra väsentliga insatser för de äldre.
Antalet äldre med invandrarbakgrund kommer att öka. Det kommer att
ställa delvis nya krav på hemtjänstpersonal vad gäller språkkunskaper och
kunskaper om andra kulturer. Det är också tänkbart att invandrar-
organisationerna kan vara intresserade av att starta egen hemtjänst-
verksamhet.
Alternativa vårdformer bör
stödjas
När en person inte längre kan bo kvar i sitt eget hem utan
måste flytta, är det viktigt att ha en egen bostad, en privat
sfär, där man själv bestämmer för att kunna orka leva med
sina sjukdomar. Det finns goda exempel på lyckade
satsningar på en modern typ av ålderdomshem och många
nya sådana tillkom under den borgerliga regeringsperioden.
Detta arbete bör fortsätta och vidareutvecklas.
Med t.ex. försäkringsbolag som medfinansiär kan olika former av
seniorprojekt utvecklas. Sådana lösningar kan förbättra äldreomsorgen utan
att skattemedel behöver tillskjutas. Därutöver öppnas möjligheter till ett ökat
samarbete med huvudmännen för hemtjänst och hemsjukvård. Det kan
innebära att projektet kompletterar eller på entreprenadbasis tar över dessa
tjänster.
Samtidigt pågår en utveckling där många mindre enskilda sjuk- och
vårdhem läggs ned. Vi anser att det är fel att lägga ned små, väl fungerande,
offentliga eller privata sjuk- och vårdhem, samtidigt som behovet av vård
och omsorg är ökande. De enskilda sjukhemmen bör stimuleras att alltmer
ägna sig åt sjukhemsvården. Enligt socialstyrelsens rapport 1995:25
Sjukvården i Sverige 1995 är "ett av problemen inom den offentliga vården
bristen på olika vårdformer". Ytterligare enskilda alternativ bör tillkomma.
Vård och omsorg
Även med en god hemsjukvård och väl fungerande
ålderdomshem kommer behovet av permanent vård vid
sjukhem att finnas kvar. Vårdformen behöver dock förändras
och förbättras. Patienterna måste erbjudas en mer
hemliknande miljö, i mindre sjukhem med god omvårdnad
och bra behandling. Givetvis måste det vara patientens eget
val om han vill bo i eget rum eller tillsammans med andra.
Med allt fler äldre invandrare, som utan vårdpersonal med kunskaper i
deras eget modersmål riskerar att känna sig isolerade, kan det finnas behov
av sjukhem där särskilt invandraraspekten beaktas. Vi anser också att äldre
invandrare som tillhör samma språkgrupp skall ges möjlighet att få bo
tillsammans på servicehus, vård- eller sjukhem. Detta skapar trygghet för
denna grupp och innebär inga ökade kostnader, eftersom det först och främst
handlar om organisatoriska förändringar.
Sjukhemsboendet dominerar vård och omsorg så kraftigt att det bör
likställas med sjukhusvård varför avgiftsunderlaget bör anpassas till detta.
Sjukhusvården
Var tredje ålderspensionär blir någon gång under ett år
intagen för akutvård. En tredjedel av Sveriges 80-åringar och
äldre vistas i någon form av institution och en tredjedel av
dessa vårdas på sjukhem. Den slutna somatiska
akutsjukvården är ett av samhällets viktigaste stöd för att
äldre skall kunna fortsätta att bo hemma så länge som
möjligt. Antalet akutvårdsplatser får inte minska om detta
går ut över de äldres behov av sjukvård. I Socialstyrelsens
tredje ädelutvärdering påtalades att utskrivning från
akutvården ibland sker efter så korta vårdtider att man
tvingas ta in patienten nästan omgående igen.
Vår uppfattning är att dessa problem kvarstår vilket är oacceptabelt.
Antalet personer som avlider två dagar efter utskrivning från sjukhus har
ökat starkt. Eftersom dödsfallen inträffar så snart efter utskrivningen kan det
inte vara fråga om utskrivning av humanitära skäl så att den gamle skall
beredas möjlighet att dö i lugn och ro i hemmet. Här är det istället frågan om
oro, förflyttningar, transporter och personalbyten de sista timmarna i en
människas liv. Okritiska slagord som "Det är viktigt att ta vara på det
naturliga i åldrandet och döendet" kan inte dölja att kvaliteten på hälso- och
sjukvården för äldre har sänkts. En sådan sjukvård är varken human eller
kostnadseffektiv och inte värdig ett civiliserat samhälle.
Vårdgaranti till alla
Långa operations- och vårdköer kan inte accepteras, allra
minst när patienterna riskerar hälsan eller livet i väntan på
vård. Nu växer dessa köer igen. Vi redovisar i motion
1998/99:So222 av Carl Bildt m.fl. den allt mer uppenbara
krisen i svensk hälso- och sjukvård. I samma motion föreslår
vi att vårdgarantin återinförs för att råda bot på de allt längre
köerna i vård och behandling.
I motion 1998/99:So257 av Ulf Kristersson m.fl. har lagts förslag om en
obligatorisk hälsoförsäkring som ger patienterna valfrihet utan att öka den
enskildes kostnader. Genom att sjukvårdsförsäkringen bättre fördelar vårdens
resurser kan en stor del av kostnaderna för långa sjukskrivningar,
förtidspensioneringar och andra hjälpinsatser från det allmänna undvikas. I
stället kan resurserna användas för att ge vård i tid, det vill säga minska
vårdköerna och de kostnader dessa för med sig såväl för den enskilde som
samhället i stort. Det ger såväl humanitära som ekonomiska fördelar.
Sjukvårdsförsäkringen skall omfatta alla, även pensionärer, och innebära
ett solidariskt betalningsansvar. Finansieringen skall ske efter inkomst. Även
de som till följd av alltför låga inkomster inte betalar till försäkringen skall
ges rätt att utnyttja den på lika villkor. Valfriheten i den sociala servicen
skall garanteras genom att enskilda omsorgsgivare kan arbeta på lika villkor
som vårdgivare med offentlig huvudman. Finansieringen förblir gemensam
men valet den enskildes.
Demens
På 1970-talet myntades i USA begreppet "the disease of the
century" om det man då kallade Alzheimers demens.
Demens orsakas av sjukdom - inte av åldrande.
Demenssjukdomar kan drabba människan i alla åldrar, men
är vanligast i hög ålder. I dag lider runt 10 procent av dem
som är över 65 år av något slags demenstillstånd. Den största
gruppen finns bland dem som är över 80 år.
Det finns ett flertal olika demenssjukdomar som var och en fordrar sin
behandling och forskning. Demens är alltså inte liktydigt med Alzheimers
sjukdom, även om de två varianterna av denna upptar cirka 45 procent av
alla demensfall. En annan stor grupp demenssjukdomar är de som orsakas av
störningar i hjärnans blodförsörjning. Huntingtons sjukdom och Parkinsons
sjukdom med demens är exempel på andra sjukdomar i "demensfamiljen".
Många av de som i dag betraktas som dementa lider inte av
demenssjukdom. En så kallad falsk demens kan ha många orsaker, men den
yttrar sig ofta som en äkta demens - i form av minnesstörning, tillfällig
förvirring och kanske också språksvårigheter.
När en människa börjar visa tecken som tyder på en demenssjukdom bör
man noga utreda orsaken till det förändrade beteendet. En falsk demens är ett
botbart tillstånd - om det upptäcks i tid. Ibland kan medicinen vara så enkel
som yttre stimulans och medmänsklig värme.
Antalet äldre i allt högre åldrar kommer att öka kraftigt. Detta kommer att
få till följd att allt fler insjuknar i demenssjukdom - men sannolikt också att
allt fler fall av "falsk demens" kommer att drabba våra gamla. För att kunna
ge dessa adekvat medicinsk behandling och rätt anpassad omvårdnad fordras
att varje misstänkt demensfall utreds. Vissa undersökningar talar för att en
enkel demensutredning bör ingå som en del av hälsoundersökningar redan
från 35-årsåldern.
En demensutredning leder i merparten av fallen till en specifik diagnos,
utifrån vilken man sedan kan söka lämplig medicinsk behandling, och
lämplig omvårdnad - något som bara inte är humant för patienten utan också
på sikt samhällsekonomiskt lönsamt. En tidigt upptäckt demens kan med
moderna mediciner bromsas upp.
Demens kan inte botas men lindras genom att omvårdnad och behandling
anpassas till just dessa patienters behov. På läkemedelsfronten pågår intensiv
forskning och gott hopp om framsteg finns.
Det sker också en snabb och omfattande utveckling av omvårdnaden av de
demenssjuka. Dagens gruppboende för de dementa är ett gott exempel -
förutsatt att man inte ser det enbart som en boendeform, utan som en
möjlighet att skapa ett gott socialt liv för den demenssjuka människan.
På 1960-talet påbörjades i Lund en medicinsk neurobiologisk forskning för
att kartlägga "hjärnans hemliga språk". Med denna som grund har en
förnämlig demensforskning utvecklats i vårt land.
Det är inte osannolikt att vi i framtiden kommer att kunna lösa gåtan kring
någon av demenssjukdomarna. Forskning är ett långsiktigt arbete som
ständigt måste tillföras såväl personella som ekonomiska resurser. Det kräver
att demensforskningen görs attraktiv för nya studentkullar inom vårdsektorn
samt också tillförsäkras resurser som kan garantera dess fortsatta fortlevnad
och utveckling.
Vårdpersonalen måste vara kvalificerad på vilken nivå den än arbetar.
Specifika kunskaper om demenssjukdomarna måste kraftigt betonas inom
såväl grundutbildning som kontinuerlig påbyggnadsutbildning för alla
kategorier inom vårdsektorn.
För vården av de sjuka måste en kedja av differentierade möjligheter
skapas anpassade till sjukdomarnas förlopp samt de anhörigas och sjukas
villkor och förutsättningar. När den medicinska vetenskapen nu anser sig
vara på det klara med att det är fråga om sjukdomstillstånd och inte om
"normala" åldersförändringar kan ett väldfärdssamhälle värt namnet inte
rimligen slå sig till ro. Då kan av humanitära och sociala skäl med fog resas
anspråk på att nödvändiga ytterligare inte bara forsknings- utan också
vårdresurser skapas.
Detta har inte bara medmänskliga utan självklara etiska aspekter. Även av
privat- och samhällsekonomiska skäl är det betydelsefullt att inte blott hejda
ett sjukdomsförlopp som innebär att människor i förtid tvingas bryta
kontakten med sitt aktiva liv utan också ge dem som drabbas bästa möjliga
vård.
En mycket stor insats i vården av demenssjuka utförs av anhöriga. Mot
bakgrund av de allt knappare resurserna inom den offentliga sektorn ökar
belastningen på dessa "frivilliga". Vi menar att det först och främst är viktigt
att erkänna att utan denna grupp skulle man ej kunna ge de demenssjuka en
adekvat vård.
Vi föreslår att den, som har rätt till t.ex. hemtjänst, skall få en
"hemtjänstpeng". Den enskilde väljer den hjälp han eller hon behöver. För en
demenssjuk kan det vara omöjligt att välja. I stället bör resursen då kunna gå
till den anhörige, t.ex. maken, som antingen väljer en utomstående hemhjälp,
eller själv fungerar som hemhjälp mot ersättning.
För att ge de anhöriga bästa möjliga stöd bör dagvården för demenssjuka
byggas ut.
Likaså är avlastnings- och växelvårdsplatser på geriatriska eller
psykogeriatriska vårdavdelningar eller lokala sjukhem betydelsefulla. Den
sjuke kan vistas några veckor i sitt hem och några veckor på vårdavdelning.
Sådan vård kan ge både stimulans åt den sjuke och behövlig avkoppling åt
anhöriga.
Institutionsanknuten hemsjukvård utgör en utveckling av växelvården och
innebär att personalen vid en geriatrisk avdelning ansvarar för den sjuke även
när denne befinner sig i sitt hem. Detta kan vidareutvecklas med särskilda
öppenvårdsteam som besöker patienten och ger stöd och råd till anhöriga och
sjuka.
Eftersom ännu inte något effektivt botemedel står till förfogande för
patienter med demens går sjukdomsförloppet nära nog obevekligt mot en
försämring. I det allra sista helt hjälplösa skedet måste oftast något slags
institutionsvård i egentlig bemärkelse komma till stånd. Denna sista tid
kräver en speciell vård av en kunnig och motiverad personal. Men även här
fyller den anhöriga med sin närvaro en viktig funktion.
När livet närmar sig slutet
Ett värdigt avsked till livet bör vara en rättighet. När vi inte
längre kan bota och döden inom kort är oundviklig bör målet
för vården vara att ge patienten livskvalitet och en lugn och
värdig död. Den palliativa vården är den lindrande vården.
Det är angeläget att vara lyhörd för den döendes och de
anhörigas önskemål. Man måste kunna erbjuda effektiv hjälp
för kroppsliga besvär eller ångest. Ingen skall behöva dö
med smärtor. Detta ställer stora krav inte minst när vården
sker i hemmet. Brister i vårdpersonalens och läkarnas
kunskaper måste avhjälpas med utbildning. Den palliativa
vården har utvecklats positivt men mycket mer kan göras för
att bereda människor en värdig död. Motiven för vård i livets
slutskede är inte att framför allt korrigera biologiska
avvikelser utan det handlar om respekten för människovärdet
och om att bevara en så god livskvalitet som möjligt för svårt
sjuka människor. De medicinska instanserna får alltså inte
vara ett mål i sig utan ett av flera medel för att tillfredsställa
den sjukes behov.
Man måste försöka lägga upp vården i samråd med alla berörda på så sätt
att den döendes önskemål så långt möjligt respekteras. Ibland kan
önskemålen bäst tillfredsställas vid särskilda vårdformer som hospicevård.
Möjligheten till smärtlindring ingår som en väsentlig del i livets slutskede.
Det finns oroande rapporter om att smärtlindringen ofta är otillfredsställande.
Det är respekten för människovärdet och inget annat som skall avgöra
vårdens innehåll. En diskussion om livskvalitet kräver att man diskuterar
vems ord som skall väga tyngst när man avgör livets kvalitet. Svaret är
självklart att det är patienten själv som så långt möjligt har rätt att avgöra
sitt
eget livs kvalitet. En begränsning av åtgärderna i livets slutskede kan ibland
vara i de döende patienternas intresse och därför bör problemen runt
undersökningar och behandlingar som görs i livets slutskede belysas. Vi
välkomnar den utredning som nu tillsatts om vården i livets slutskede. De
synpunkter vi anfört ovan bör beaktas i utredningens fortsatta arbete.
Personalen i äldrevården
Vårdarbete ställer stora krav på personalen. Inom få
arbetsområden kommer man människor så nära. Arbetet
sliter emellertid såväl psykiskt som fysiskt.
För att öka ungdomars intresse av att arbeta inom äldrevården bör följande
eftersträvas: Det måste ges möjlighet för de anställda i hemvården att
utvecklas i sitt arbete och det måste finnas utrymme för egna initiativ, ökat
eget ansvar och en definierad yrkesroll. En god grundutbildning är ett måste
liksom möjligheten till kontinuerlig fortbildning.
Vi vill allvarligt understryka vikten av att samtlig personal inom
äldresjukvård och omsorg förutom en tillräcklig grundutbildning också
bereds en fortlöpande kompetensutveckling. Äldrefrågor är ett område som i
dag är i fokus och som därför ständigt tillförs nya rön. Givetvis måste all
personal ges möjlighet att ta del av dessa för att kunna omsätta dem i
praktiskt arbete.
Vårdsektorn har med sitt löneläge svårt att konkurrera om arbetskraften.
De stela lönestrukturerna måste mjukas upp och anpassas till marknadens
krav annars riskerar vi att ej kunna möta vårdbehoven från en växande
äldregrupp. Företrädare för olika vårdorganisationer skrev i den 25 november
1997 på DN Debatt:
Självklart skulle det innebära en enorm stimulans för dem som arbetar inom
vården att få bli värderade efter prestation, där de själva i fria former och
under professionellt ansvar förfogar över metoder att nå den goda
vårdkvaliteten. De skulle inte längre ha bara en monopolarbetsgivare utan
verka inom organisationer där helheten är det som räknas. De bäst
fungerande organisationerna vinner och kommer att kunna erbjuda de bästa
anställningsvillkoren.
För personalen är det alltså viktigt med flera alternativa
arbetsgivare. Det betyder mycket för vårdyrkenas status,
vilket också leder till att hög personalomsättning och
sjukfrånvaro kan nedbringas.
Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att tillgodogöra sig de äldres kunskap, kompetens och
utveckling,
2. att riksdagen beslutar att välfärdspolitiken skall utformas med hänsyn
tagen till enskilda människors val i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de äldres ekonomiska situation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avgifter för sjukhemsboende,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den ekonomiska situationen för hemmavarande make,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett samlat läkaransvar på sjukhemmen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett samlat kommunalt ansvar för äldrevården,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om äldreboendet,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning i syfte att
säkerställa konkurrens och valfrihet i äldrevården i enlighet med vad som
anförts i motionen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn och utredning av ädelreformens för- och nackdelar,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hemtjänsten,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de frivilliga insatserna inom äldreomsorgen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om alternativa vårdformer,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sjukhemmen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sjukhusvården,
16. att riksdagen beslutar införa en vårdgaranti för alla i enlighet med vad
som anförts i motionen,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till etableringsrätt för
enskilda vårdgivare i enlighet med vad som anförts i motionen,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om demens,
19. att riksdagen beslutar införa en hemtjänstpeng i enlighet med vad som
anförts i motionen,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vård i livets slutskede,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om personalen inom äldreomsorgen.

Stockholm den 26 oktober 1998
Ulf Kristersson (m)
Chris Heister (m)

Berit Adolfsson (m)

Gunnar Axén (m)

Leif Carlson (m)

Maud Ekendahl (m)

Lars Elinderson (m)

Gustaf von Essen (m)

Margit Gennser (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Cristina Husmark Pehrsson (m)

Göte Jonsson (m)

Björn Leivik (m)

Göran Lindblad (m)

Cecilia Magnusson (m)

Carl G Nilsson (m)

Bertil Persson (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Henrik Westman (m)

Liselotte Wågö (m)