med anledning av prop. 1998/99:106 Vissa ändringar i läkemedelsförmånen m.m.
Regeringen agerar i panik
Samhällets utgifter för läkemedel fortsätter att öka i snabb
takt. Antalet patienter som uppnått beloppet för
högkostnadsskydd inom läkemedelsförmånen överstiger den
tidigare prognosen och uppgår nu närmare till 800 000
personer. Som regeringen konstaterar har kostnaderna för
läkemedlen stigit med drygt 6 miljarder kronor mellan åren
1990 och 1998. Det är viktigt att det vidtas åtgärder för att
minska kostnaderna för att människor i framtiden skall
kunna erhålla läkemedel till rimliga priser.
De samhällsekonomiska konsekvenserna av nya läkemedel är inte endast
negativa, utan det finns även fördelar att vinna med nya läkemedel. En del
läkemedel har förkortat vårdtiderna, minskat patienternas biverkningar av
tidigare mediciner och i vissa fall t o m ersatt tidigare mer resurskrävande
insatser som operationer.
Folkpartiet ställde sig bakom läkemedelsreformen hösten 1996. Vi be-
dömde det som att det var riktigt att ansvaret för läkemedlen överfördes från
staten till landstingen. Avsevärda vinster kan göras om sjukvårdshuvud-
männen har ett samlat ansvar för läkemedelsanvändningen i öppen vård och
inte bara i den slutna vården.
Regeringen agerar nu i panik. De förslag som den förelägger riksdagen i
propositionen skulle, om de genomfördes, få konsekvenser för många
människor som har en hög läkemedelskonsumtion. Enligt förslaget skulle
exempelvis ett medicinuttag på 2 500 kronor komma att kosta den enskilde
1 500 kronor. Det är ingen ovanlig summa med tanke på dagens
medicinering för exempelvis hjärt- och kärlsjukdomar. Det har till följd att
patienten vid ett enda uttag kan komma upp i detta belopp. Om patienten inte
har kontanter för att lösa ut sin medicin kan apoteken numera bevilja kredit.
Vid en kreditgivning på 1 500 kronor skall dock kreditprövning göras enligt
lagen. Det innebär att apoteken, om högkostnadsskyddet höjs, skulle behöva
begära en kreditprövning, vilket vi anser vara mycket olämpligt. Det visar på
att regeringens förslag är illa genomtänkt och att man måste gå in och göra
undantag från kreditgivningslagen.
Regeringen väljer fel väg i ansträngningen att begränsa de snabbt stigande
läkemedelskostnaderna. Regeringens förslag innebär kraftigt ökade kost-
nader för dem som köper - och nästan alltid behöver - läkemedel.
Ett genomförande av förslaget skulle innebära att det fr o m i sommar
kommer vara den enskilde som står för hela kostnaden upp till 900 kronor
per tolvmånadersperiod mot nuvarande 400 kronor samt att kostnaden för de
mest läkemedelsbehövande höjs från dagens 1 300 kronor till 1 800 kronor,
dvs. med nästan 40 procent.
Den enda grupp som regeringen föreslår skall kompenseras för det kraftigt
försämrade högkostnadsskyddet är de pensionärer som har lägst inkomst. Det
finns dock en risk att kommunerna kan höja andra taxor och avgifter när
dessa pensionärer får kompensation med höjt pensionstillskott. Andra som
drabbas hårt är barnfamiljer. Det vi nu får är ett system där en familj kan få
stå för 5 400 kronor per år för läkemedel utöver eventuella - och sannolika -
kostnader för sjukvårdsbesök. Finns det dessutom barn över 18 år som är
hemmaboende så blir kostnaderna givetvis än mer betungande.
Andra grupper som får kännbara ekonomiska konsekvenser av regeringens
förslag är kroniker och handikappade som redan nu har extrakostnader för
exempelvis sjukresor, hemtjänst, hjälpmedel m.m. Deras extra kostnader är
redan i dag flera tusen kronor i månaden.
Det är ingen tvekan om att regeringens förslag innebär en påtaglig
uppluckring av den försäkringstanke som kan sägas ha legat bakom det
tidigare svenska systemet, dvs. att kollektivet gemensamt står för det som
överskrider en låg men ändå märkbar nivå.
Förslagen i propositionen blir ännu mer märkliga om man beaktar att det
inte förs fram några som helst andra förslag till besparingar än de som mest
direkt drabbar patienterna. Det enda regeringen föreslår är att en utredning
bör tillsättas för att göra en översyn av läkemedelsförmånen.
Bättre sätt att sänka
läkemedelskostnaden
Våra förslag syftar till att sänka läkemedelskostnaderna utan
att patienterna drabbas.
För att en läkemedelskostnad skall uppstå måste ju såväl läkaren skriva ut
receptet som patienten hämta ut medicinerna. Några idéer till att påverka det
första ledet i denna process presenteras inte alls.
Enligt vår uppfattning bör reformer genomföras som syftar till att rätt
medicin skrivs ut och att det är billigast likvärdiga medicin som används i
stället för det förslag som drabbar patienterna med kraftigt höjda kostnader.
De åtgärder vi föreslår är följande.
Det måste till en noggrannare uppföljning av läkemedelsförskrivningen.
Läkemedelskommittéerna är de organ som bäst är lämpade för att genomföra
en sådan uppföljning. Det är där kostnadsanalysen kan göras och det är där
analysen kan göras av vilken del av kostnaderna som står för ökningen.
Det måste bli enklare för den enskilde läkaren att följa upp sin egen för-
skrivning. Det beslut som riksdagen redan har tagit om receptförskrivnings-
register måste omgående omsättas i praktiken. Läkemedelskommittéerna kan
då bl.a. tillsammans med läkaren gå igenom förskrivningsmönstret och
därmed underlätta en mer adekvat förskrivning. En återföring av läkemedels-
förskrivningsdata till läkarkåren kan, enligt de studier som utförts, ge
omkring 10 procents minskning av kostnaderna för receptförskrivna läke-
medel. Det måste därför tas fram datahjälpmedel som underlättar för läkarna
vid förskrivning att se alternativ och kostnaderna för de olika läkemedlen.
Den modell som utvecklas inom Stockholms läns landsting kan utgöra ett
exempel för hur en sådan uppföljning kan genomföras.
Ett annat exempel på en besparing genom bättre förskrivning är SBU:s
rekommendationer angående mediciner mot högt blodtryck som enligt
beräkningar från Nätverket för läkemedelsepidemiologi (NEPI) skulle inne-
bära besparingar på 300 miljoner kronor per år.
Dessutom bör det år 1993 införda referensprissystemet utvidgas. Riks-
dagen beslöt år 1992 att i de fall det fanns i praktiken identiska läkemedel
skulle samhällssubventionen enbart gälla det billigaste preparatet. Enligt en i
fjol utgiven rapport från NEPI ledde det beslutet till besparingar det första
året med bortemot 500 miljoner kronor och under åren 1993-1996 med
sammanlagt nästan 1 miljard kronor.
I rapporten redovisas också beräkningar vad en utvidgning av utbyt-
barheten jämfört med referensprissystemet skulle kunna ha gett år 1996. En
sådan utökning av användningen av s.k. generika, dvs. läkemedel där
patentskyddet upphört, skulle kunna bespara upp till 510 miljoner kronor.
Vi föreslår också att läkarna skall få möjligheten att förskriva vissa
dyrbarare läkemedel - exempelvis nyintroducerade potensmedel eller
bantningsmedel - utan rabattering, när syftet i första hand inte är medicinskt
utan att skapa bättre livsbetingelser. Detta är fullt möjligt i dag men
rättsläget
är oklart och därför behövs det omgående ett förtydligande.
Apoteket AB
De flesta länder har någon form av reglering av
läkemedelsförsäljning. Vi anser att det finns fortsatta skäl att
detaljhandeln koncentreras till Apoteket AB även framgent,
men att det skall finnas möjlighet att utfärda tillstånd att
bedriva detaljhandel med receptfria läkemedel till sådan
fysisk eller juridisk person som uppfyller vissa krav på
farmaceutisk kompetens.
Den av regeringen föreslagna försämringen av högkostnadsskyddet påstås
efter delvis kompenserande höjningar av pensionstillskotten netto spara ca
1 miljard kronor per helår, dvs. fr o m år 2000. De av oss föreslagna åtgär-
derna bör inledningsvis kunna spara gott och väl halva den summan för att
sedan ge ännu mer. Vi anslår för innevarande år ca 400 mnkr mer än
regeringen och för de kommande åren 400 mnkr, 300 mnkr och 200 mnkr.
Eftersom vårt förslag inte innebär någon försämring av högkostnadsskyddet
föreslår vi inga kompenserande höjningar av pensionstillskotten.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår propositionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder i syfte att minska kostnaderna för läkemedel.
Stockholm den 28 april 1999
Kerstin Heinemann (fp)
Harald Nordlund (fp)
Bo Könberg (fp)
Barbro Westerholm (fp)