Grunden för våra tankar och förslag är uppfattningen att
socialtjänstlagen skall vara ett stöd och komplement till
enskilda individers självklara ansvar och till de naturliga
nätverk som skapas av familj, vänner, arbetskollegor och
grannar. Det är i starka små gemenskaper som sociala
problem tidigt kan upptäckas och lättast lösas. Myndigheter
kan och skall aldrig ersätta dessa naturliga nätverk. Grunden
måste vara att socialtjänstlagen skall vara ett stöd. Den skall
aktivera i stället för att passivisera och den skall engagera
och samla de naturliga nätverken kring varje person. Som
alla regelverk måste den bygga på stabila och långsiktigt
hållbara värderingar och samtidigt vara förutsebar.
Tyvärr har vi i Sverige utvecklat ett system som innebär att den hjälp som
människor ibland behöver, i första i stället för i sista hand, skall ges av det
allmänna. Alltför länge har det svenska samhället byggts efter principen att
medborgarna via skattsedeln kan köpa sig fria från ansvar för sin egen och
andras situation. Att planera för en trygg framtid har inte behövt vara en
angelägenhet för den enskilde. När sedan den offentliga ekonomin sviktar
blir de människor som förlitat sig på de offentliga systemen de mest sårbara.
Vi vill tvärtom att den enskilde skall ha reella möjligheter att påverka sin
situation och ta ansvar för sitt liv. Vi ser det som ett egenvärde att hushåll
kan leva på den egna lönen. Att vara bidragsberoende innebär att inte ha
kontroll över den egna ekonomiska situationen. I stället blir det politiska
beslut om höjda eller sänkta bidrag som avgör hur ekonomin ser ut. Det är
genom att ta eget ansvar som människor växer och mognar. Om man som
politiker fråntar dem rätten och skyldigheten till det egna ansvaret kommer
de heller inte att kunna vara starka.
Samtidigt är det viktigt att slå fast att de som av olika orsaker inte kan
försörja sig eller av annan anledning behöver stöd och hjälp, ovillkorligen
skall garanteras detta. Detta statens grundläggande ansvar gäller dels för
människor som föds med eller drabbas av allvarliga funktionshinder eller
sjukdomar som gör att de får ett permanent behov av stöd, dels för
människor som av andra skäl inte kan försörja sig.
Men statens ansvar handlar också om att gentemot alla medborgare och
skattebetalare försäkra sig om att de som behöver statens stöd blir så få som
möjligt. För att detta skall vara möjligt är det därför viktigt att de som både
kan och vill försörja sig själva över livscykeln inte skall bli föremål för
samma omsorg som den lilla grupp människor som kommer att behöva vårt
gemensamma stöd. I traditionell svensk retorik skyddas missbrukaren eller
den gravt funktionshindrade av ett system som döljer att det är till denna
omsorg våra gemensamma resurser borde användas. Vi vill ha ett motsatt
synsätt, där det blir tydligare vad som är ett mer individuellt ansvar och vad
som är en genuin gemensam förpliktelse.
Skatterna stort problem
Den sociala ingenjörskonsten har lett till mängder av
bidragssystem med många gånger höga bidragsnivåer. En
konsekvens av detta är att skattetrycket är svindlande högt.
Genom skattetrycket, som redan vid låga inkomster innebär
att skatten är ett enskilt hushålls största utgift, begränsas den
enskildes möjlighet att själv klara sin ekonomi och sin
livssituation. Snabba förändringar som inte kan förutses
påverkar familjer och enskilda människor utan att ge dem
den minsta chans att själva råda över vad som händer.
Alltfler svenskar, även sådana som inte drabbats av arbetslösheten utan till
och med arbetar heltid, blir beroende av ekonomiskt stöd för att klara sig när
skatten är betald. Socialstyrelsen har visat att en genomsnittlig socialbidrags-
tagare betalar mer i skatt än vad hon eller han får i socialbidrag. Förenings-
sparbankens avdelning för marknadsanalys har visat på att mer än varannan
svensk har mindre än 15.000 kronor i besparingar. Framförallt är det ensam-
stående med barn som saknar buffert för oväntade utgifter. Dessa riskerar att
tvingas söka socialbidrag om något oförutsett inträffar som slår sönder
hushållsekonomin.
De kraftiga skattehöjningarna för främst låg- och medelinkomsttagare
under de senaste åren har lett till att en nyfattigdom håller på att växa fram.
Hushållens marginaler blir mindre och för många räcker inte lönen efter skatt
till. I genomsnitt har skatterna höjts med 1.500 kronor i månaden per hushåll
sedan 1994.
Det svenska systemet utmärks av en rundgång mellan skatter och bidrag,
på hur hushållen betalar skatter med ena handen och tar emot bidrag med den
andra vilket får till följd att skattehöjningarna skapar behov av ytterligare
bidrag. En naturlig princip borde vara att den som betalar skatt inte samtidigt
skall behöva bidrag och att den som kvitterar ut bidrag inte skall behöva
betala skatt.
En annan aspekt av de höga skatterna är förstås risken att även de som har
möjlighet att leva på sina inkomster inte finner att det lönar sig att arbeta då
skattetrycket gör skillnaden mellan att arbeta och leva på bidrag så liten.
Sparbankens familjeekonom Catharina Andréen jämförde sommaren 1997
hushållsekonomin i en fyrabarnsfamilj med två förvärvsarbetande vuxna med
en annan fyrabarnsfamilj som lever på socialbidrag. Trots en sammanlagd
inkomst på nästan 30.000 kronor i den arbetande familjen blev skillnaden i
disponibel inkomst i förhållande till den andra familjen bara drygt
1.000 kronor i månaden.
Högskattesamhället drabbar alla medborgare, men mest drabbas lågin-
komsttagarna. De får behålla så litet av sina inkomster att de görs beroende
av bidrag. Många av de människor som i dag tvingas till socialkontoren hade
sluppit detta med lägre skatter. Som visas nedan är alltfler av dem som
tvingas söka socialbidrag unga människor. Det är förödande i sig när alltfler i
ett samhälle blir beroende av det som skall vara det yttersta skyddsnätet, men
ännu mer nedbrytande för samhället är när många av dem som utvecklar
detta beroende är så unga att de faktiskt börjar sitt vuxna liv som social-
bidragstagare när de borde ha fått ta steget ut i självständighet.
Bidragsberoendet ökar
År 1997 fick 403.000 hushåll eller 8,5 procent av
befolkningen socialbidrag till en kostnad av 12,4 miljarder
kronor. Därmed har kostnaderna för socialbidrag i fasta
priser mer än fördubblats under 90-talet.
Över en tredjedel av socialbidragshushållen utgörs av en ensamstående
man utan barn. Bland ensamstående kvinnor med barn har mer än var tredje
socialbidrag. Ingen annan hushållsgrupp har så hög andel. Studier som
Socialstyrelsen gjort visar att det framförallt är de som är arbetslösa utan
ersättning från a-kassa eller KAS som blir långvarigt beroende av
socialbidrag. Och det långvariga socialbidragsberoendet har nästan
tredubblats under 90-talet. Närmare 100.000 hushåll har haft socialbidrag
minst 10 månader under 1997. Detta innebär att fler fastnar i en olycklig
situation där möjligheterna att påverka sin egen ekonomi minskar. Dessutom
innebär det ökade kostnader för kommunerna. Kostnaderna för det
långvariga socialbidragsberoendet har ökat med 4,6 miljarder kronor under
90-talet.
Bryt bidragsberoende och
segregation
Socialbidraget skall vara ett yttersta skyddsnät som ingående
prövas från fall till fall och inte jämföras med en generell
socialförsäkring. Det var aldrig avsett att bli ett generellt stöd
för breda grupper, men i dagens läge med hög arbetslöshet
och förändringar i de generella försäkringssystemen är risken
för generalisering av det ekonomiska biståendet
överhängande. Inte minst vissa invandrargrupper eller
ungdomar som aldrig kommit in på arbetsmarknaden riskerar
att fastna i långvariga socialbidragsberoenden. Särskilt
tydligt har detta blivit i vissa förortsområden som idag är
hårt segregerade och där utvecklingen under 90-talet har gått
åt fel håll. Ett ökat bidragsberoende och en ökad segregation
för med sig en växande social desperation. Detta är en
ohållbar situation som allvarligt hotar inte bara många
människors möjligheter utan hela det svenska samhällets
välstånd. Under det kommande decenniet måste
utvecklingen vändas och Sverige bli ett möjligheternas land
för alla. Moderata samlingspartiet sökte uppmärksamma de
allvarliga tendenserna i början av 90-talet men då möttes vi
av kritik och anklagades för att måla en alltför mörk bild av
verkligheten. Sedan dess har bekymren blivit värre. Vi anser
därför att regeringen så snabbt som möjligt bör tillsätta en
kommission som ska ha i uppdrag att ta fram förslag till
förändringar som kan bryta bidragsberoende och
segregation. Sverige måste skapa radikalt bättre
förutsättningar för arbete och ansvarstagande. En
kommission bör underifrån belysa och föreslå förändringar
av alla de system som idag hindrar och motverkar en positiv
utveckling. Visserligen har det under åren genomförts en
lång rad utredningar om de sociala problemen i våra utsatta
områden, om barnfamiljers ekonomiska situation och om
förhållandena för de arbetslösa och bidragsberoende.
Välfärdsforskningen i Sverige är omfattande och
genomgripande. Samtidigt har så gott som varje åtgärd som
föreslagits visat sig vara otillräcklig. Det har inte gjorts
någon bred genomlysning av problemen och dess inbördes
sammanhang. Problemen är komplexa och det är inte alltid
de enkla lösningarna som är de bästa. Vi tror att det krävs
större och mer långsiktiga förändringar. I motion
1998/99:A216 av Carl Bildt m.fl. redovisar vi förslag om en
nationell kommission.
Den nygamla
socialtjänstlagen
Efter flera års väntan presenterade regeringen våren 1997 en
proposition om förändringar i socialtjänstlagen. Det är en
stor brist att regeringen trots denna långbänk inte kunde
presentera en översyn av socialtjänstlagen i dess helhet, utan
valde att tillsätta en ny utredning rörande väsentliga delar av
lagen.
Regeringen presenterade dock en del förbättringar som vi välkomnade då
de låg i linje med vad vi själva förespråkat under en lång tid. Ett sådant
exempel är att äldre och handikappade i behov av vård fick en lagstadgad rätt
att flytta mellan kommuner.
I propositionen tog regeringen också ett litet steg i rätt riktning och
föreslog att familjehemsplacering av barn skall ske så att den främjar
kontakten med anhöriga. Vi tyckte inte att detta var att gå barnen och deras
släktingar tillräckligt till mötes och föreslog att man alltid i första hand bör
överväga om barnet kan tas om hand av någon anhörig eller närstående. Det
är mycket glädjande att ett enigt utskott sedan beslöt att göra en sådan
förändring som förstärkte de anhörigas ställning.
Kommunernas
självständighet - nej till
riksnorm
Den kommunala socialtjänsten har enligt socialtjänstlagen
det yttersta ansvaret när det gäller att hjälpa människor i
svåra situationer. Det är naturligt att denna uppgift ligger på
kommunerna, eftersom de står människorna närmast. Då kan
man anpassa socialtjänstens sätt att arbeta efter lokala
förhållanden. Det är viktigt att värna denna princip och bland
annat därför var det fel att införa en riksnorm såsom
riksdagen beslutade om 1997.
Socialtjänstens stödinsatser skall utgå från en helhetssyn, där det
ekonomiska biståndet endast utgör en del. Andra stöd- och hjälpåtgärder kan
vara nog så viktiga. Vid en riksnorm är det en uppenbar risk att det går
slentrian i bedömningen av det ekonomiska biståndet och att detta inte
prövas mot andra åtgärder i den omfattning som är lämplig. Det är viktigt att
lokala bedömningar utifrån bland annat löneläge och kostnadsbild kan finnas
med då nivåerna fastställs och att denna del av socialtjänsten är förankrad i
det allmänna rättsmedvetandet på orten.
I grunden handlar det mycket om tilltron till den kommunala själv-
styrelsen. Det är rimligt att de som finansierar en utgift, i det här fallet
kommunerna, också är de som bestämmer nivån på densamma. Tanken med
riksnorm andas en inställning som går ut på att de som är politiker på
riksnivå skulle ha större förmåga att ta ansvar och göra riktiga bedömningar
än de som på den lokala nivån är nära den sociala verksamheten. Så är det
förstås inte.
Villkorat bistånd
Det var ett steg i rätt riktning när riksdagen under våren 1997
beslutade om möjlighet för kommunerna att ställa krav på
deltagande i kompetenshöjande aktiviteter för att ungdomar
upp till 25 år skall kunna få socialbidrag. Möjligheten att
villkora biståndet borde kunna breddas till fler sorters
aktiviteter och dessutom kunna tillämpas på alla som söker
socialbidrag.
Socialtjänstens uppgifter och skyldigheter är omfattande och därför ställs
ofta såväl socialnämnder som socialsekreterare inför en rad svåra problem.
Socialnämnderna förfogar i dag inte över tillräckliga alternativa lösningar i
till exempel rehabiliteringsarbetet. Nuvarande lagstiftning innebär att man i
vissa fall arbetar i en gråzon vid bedömningar mellan vad som är motiverat
från rehabiliteringssynpunkt och vad som är lagligt möjligt. Det behövs
ytterligare alternativa metoder att använda och i detta sammanhang skulle
möjligheten till villkorat bistånd göra stor nytta. Utifrån nuvarande erfaren-
heter har det också kommit mycket klara önskemål från kommunalt håll när
det gäller möjligheten att kunna ställa krav i vissa situationer. Detta torde
också ligga helt i linje med det allmänna rättsmedvetandet på detta område.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om villkorat bistånd.
Korttidsbidrag kan ersättas
med lån?
Största gruppen socialbidragstagare är ensamstående män
utan barn. Många av dem och även andra bidragstagare söker
bidrag endast då och då under kortare perioder då de till
exempel går mellan två anställningar. Ett förslag är att man
skulle kunna minska dessa "korttidsmottagares" sökande av
socialbidrag genom att ge kommunerna möjlighet att
utforma bidragen som lån. Den möjligheten finns redan nu i
de fall någon rent tillfälligt får likviditetsproblem på grund
av till exempel en bankstrejk.
Samma lösning borde kunna användas då en person mer tillfälligt hamnar i
ekonomisk knipa men däremellan har normala inkomstmöjligheter. Principen
skulle vara den att man den första tiden som man är i behov av socialt stöd
skall kunna låna ett belopp i stället för att få socialbidrag om man kan
uppvisa det behovet. Om personen i fråga sedan passerar ett bestämt
maxbelopp och fortfarande behöver stöd skall hon i stället kunna få bidrag.
Man skall alltså inte kunna skaffa en så stor skuld att det blir svårt att
betala
tillbaka.
Den stora fördelen är att de som har det besvärligt en kortare tid tänker
efter både en och två gånger och prövar andra alternativ innan de lånar och
inte lånar mer än nödvändigt. Det blir en liten tröskel i systemet som gör att
man inte alltför lätt fastnar i bidragsberoende eftersom man själv skall betala
tillbaka. Om det går att låna alltför mycket är risken dock att det blir
kontraproduktivt eftersom detta skulle motverka incitamenten att "komma på
fötter" igen. Det måste också finnas en möjlighet att kräva tillbaka lånet.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om en möjlighet för
kommuner att ersätta korttida socialbidrag med lån.
Valfrihet för äldre
Riksdagen beslutade på förslag av den borgerliga regeringen
att föräldrarna skulle få lagstadgad rätt att välja barnomsorg.
Det reglerades även på vilka grunder kommunerna skulle
vara skyldiga att ekonomiskt stödja alternativ verksamhet.
Den socialistiska majoriteten i riksdagen upphävde sedan
denna valfrihet. Erfarenheterna inom barnomsorgen visar att
valfriheten varit positiv för barn, föräldrar och verksamhet.
Det har inte heller blivit dyrare. Det finns flera exempel på
att alternativen kunnat drivas till lägre kostnad.
Vi vill ge de äldre samma lagstadgade frihet vad gäller hemtjänst, dag-
verksamhet och särskilda boendeformer. Socialtjänstens företrädare måste
inom ramen för sin myndighetsutövning bedöma huruvida den sökande är
berättigad till serviceinsatser. När behovet dokumenterats ska den enskilde
själv enligt vårt förslag ha lagstadgad rätt att välja.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utgångspunkterna för socialtjänsten,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en nationell
kommission för att bryta bidragsberoende och segregation i enlighet med vad
som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om socialbidragen som
generellt stöd i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skatternas betydelse för socialbidragsberoendet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riksnorm för socialbidragen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om villkorat bistånd i enlighet
med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet för
kommunerna att ersätta korttida socialbidrag med lån i enlighet med vad som
anförts i motionen,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstadgad rätt till
valfrihet för de äldre i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 22 oktober 1998
Ulf Kristersson (m)
Chris Heister (m)
Berit Adolfsson (m)
Gunnar Axén (m)
Leif Carlson (m)
Maud Ekendahl (m)
Lars Elinderson (m)
Gustaf von Essen (m)
Margit Gennser (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)
Cristina Husmark Pehrsson (m)
Göte Jonsson (m)
Björn Leivik (m)
Göran Lindblad (m)
Cecilia Magnusson (m)
Carl G Nilsson (m)
Bertil Persson (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Henrik Westman (m)
Liselotte Wågö (m)