Utgångspunkter
Grunden för våra tankar och förslag är uppfattningen att socialtjänstlagen skall vara ett stöd och komplement till enskilda individers självklara ansvar och till de naturliga nätverk som skapas av familj, vänner, arbetskollegor och grannar. Det är i starka små gemenskaper som sociala problem tidigt kan upptäckas och lättast lösas. Myndigheter kan och skall aldrig ersätta dessa naturliga nätverk. Grunden måste vara att socialtjänstlagen skall vara ett stöd. Den skall aktivera i stället för att passivisera och den skall engagera och samla de naturliga nätverken kring varje person. Som alla regelverk måste den bygga på stabila och långsiktigt hållbara värderingar och samtidigt vara förutsebar.
Tyvärr har vi i Sverige utvecklat ett system som innebär att den hjälp som människor ibland behöver, i första i stället för i sista hand, skall ges av det allmänna. Alltför länge har det svenska samhället byggts efter principen att medborgarna via skattsedeln kan köpa sig fria från ansvar för sin egen och andras situation. Att planera för en trygg framtid har inte behövt vara en angelägenhet för den enskilde. När sedan den offentliga ekonomin sviktar blir de människor som förlitat sig på de offentliga systemen de mest sårbara.
Vi vill tvärtom att den enskilde skall ha reella möjligheter att påverka sin situation och ta ansvar för sitt liv. Vi ser det som ett egenvärde att hushåll kan leva på den egna lönen. Att vara bidragsberoende innebär att inte ha kontroll över den egna ekonomiska situationen. I stället blir det politiska beslut om höjda eller sänkta bidrag som avgör hur ekonomin ser ut. Det är genom att ta eget ansvar som människor växer och mognar. Om man som politiker fråntar dem rätten och skyldigheten till det egna ansvaret kommer de heller inte att kunna vara starka.
Samtidigt är det viktigt att slå fast att de som av olika orsaker inte kan försörja sig eller av annan anledning behöver stöd och hjälp, ovillkorligen skall garanteras detta. Detta statens grundläggande ansvar gäller dels för människor som föds med eller drabbas av allvarliga funktionshinder eller sjukdomar som gör att de får ett permanent behov av stöd, dels för människor som av andra skäl inte kan försörja sig.
Men statens ansvar handlar också om att gentemot alla medborgare och skattebetalare försäkra sig om att de som behöver statens stöd blir så få som möjligt. För att detta skall vara möjligt är det därför viktigt att de som både kan och vill försörja sig själva över livscykeln inte skall bli föremål för samma omsorg som den lilla grupp människor som kommer att behöva vårt gemensamma stöd. I traditionell svensk retorik skyddas missbrukaren eller den gravt funktionshindrade av ett system som döljer att det är till denna omsorg våra gemensamma resurser borde användas. Vi vill ha ett motsatt synsätt, där det blir tydligare vad som är ett mer individuellt ansvar och vad som är en genuin gemensam förpliktelse.
Skatterna stort problem
Den sociala ingenjörskonsten har lett till mängder av bidragssystem med många gånger höga bidragsnivåer. En konsekvens av detta är att skattetrycket är svindlande högt. Genom skattetrycket, som redan vid låga inkomster innebär att skatten är ett enskilt hushålls största utgift, begränsas den enskildes möjlighet att själv klara sin ekonomi och sin livssituation. Snabba förändringar som inte kan förutses påverkar familjer och enskilda människor utan att ge dem den minsta chans att själva råda över vad som händer.
Alltfler svenskar, även sådana som inte drabbats av arbetslösheten utan till och med arbetar heltid, blir beroende av ekonomiskt stöd för att klara sig när skatten är betald. Socialstyrelsen har visat att en genomsnittlig socialbidrags- tagare betalar mer i skatt än vad hon eller han får i socialbidrag. Förenings- sparbankens avdelning för marknadsanalys har visat på att mer än varannan svensk har mindre än 15.000 kronor i besparingar. Framförallt är det ensam- stående med barn som saknar buffert för oväntade utgifter. Dessa riskerar att tvingas söka socialbidrag om något oförutsett inträffar som slår sönder hushållsekonomin.
De kraftiga skattehöjningarna för främst låg- och medelinkomsttagare under de senaste åren har lett till att en nyfattigdom håller på att växa fram. Hushållens marginaler blir mindre och för många räcker inte lönen efter skatt till. I genomsnitt har skatterna höjts med 1.500 kronor i månaden per hushåll sedan 1994.
Det svenska systemet utmärks av en rundgång mellan skatter och bidrag, på hur hushållen betalar skatter med ena handen och tar emot bidrag med den andra vilket får till följd att skattehöjningarna skapar behov av ytterligare bidrag. En naturlig princip borde vara att den som betalar skatt inte samtidigt skall behöva bidrag och att den som kvitterar ut bidrag inte skall behöva betala skatt.
En annan aspekt av de höga skatterna är förstås risken att även de som har möjlighet att leva på sina inkomster inte finner att det lönar sig att arbeta då skattetrycket gör skillnaden mellan att arbeta och leva på bidrag så liten. Sparbankens familjeekonom Catharina Andréen jämförde sommaren 1997 hushållsekonomin i en fyrabarnsfamilj med två förvärvsarbetande vuxna med en annan fyrabarnsfamilj som lever på socialbidrag. Trots en sammanlagd inkomst på nästan 30.000 kronor i den arbetande familjen blev skillnaden i disponibel inkomst i förhållande till den andra familjen bara drygt 1.000 kronor i månaden.
Högskattesamhället drabbar alla medborgare, men mest drabbas lågin- komsttagarna. De får behålla så litet av sina inkomster att de görs beroende av bidrag. Många av de människor som i dag tvingas till socialkontoren hade sluppit detta med lägre skatter. Som visas nedan är alltfler av dem som tvingas söka socialbidrag unga människor. Det är förödande i sig när alltfler i ett samhälle blir beroende av det som skall vara det yttersta skyddsnätet, men ännu mer nedbrytande för samhället är när många av dem som utvecklar detta beroende är så unga att de faktiskt börjar sitt vuxna liv som social- bidragstagare när de borde ha fått ta steget ut i självständighet.
Bidragsberoendet ökar
År 1997 fick 403.000 hushåll eller 8,5 procent av befolkningen socialbidrag till en kostnad av 12,4 miljarder kronor. Därmed har kostnaderna för socialbidrag i fasta priser mer än fördubblats under 90-talet.
Över en tredjedel av socialbidragshushållen utgörs av en ensamstående man utan barn. Bland ensamstående kvinnor med barn har mer än var tredje socialbidrag. Ingen annan hushållsgrupp har så hög andel. Studier som Socialstyrelsen gjort visar att det framförallt är de som är arbetslösa utan ersättning från a-kassa eller KAS som blir långvarigt beroende av socialbidrag. Och det långvariga socialbidragsberoendet har nästan tredubblats under 90-talet. Närmare 100.000 hushåll har haft socialbidrag minst 10 månader under 1997. Detta innebär att fler fastnar i en olycklig situation där möjligheterna att påverka sin egen ekonomi minskar. Dessutom innebär det ökade kostnader för kommunerna. Kostnaderna för det långvariga socialbidragsberoendet har ökat med 4,6 miljarder kronor under 90-talet.
Bryt bidragsberoende och segregation
Socialbidraget skall vara ett yttersta skyddsnät som ingående prövas från fall till fall och inte jämföras med en generell socialförsäkring. Det var aldrig avsett att bli ett generellt stöd för breda grupper, men i dagens läge med hög arbetslöshet och förändringar i de generella försäkringssystemen är risken för generalisering av det ekonomiska biståendet överhängande. Inte minst vissa invandrargrupper eller ungdomar som aldrig kommit in på arbetsmarknaden riskerar att fastna i långvariga socialbidragsberoenden. Särskilt tydligt har detta blivit i vissa förortsområden som idag är hårt segregerade och där utvecklingen under 90-talet har gått åt fel håll. Ett ökat bidragsberoende och en ökad segregation för med sig en växande social desperation. Detta är en ohållbar situation som allvarligt hotar inte bara många människors möjligheter utan hela det svenska samhällets välstånd. Under det kommande decenniet måste utvecklingen vändas och Sverige bli ett möjligheternas land för alla. Moderata samlingspartiet sökte uppmärksamma de allvarliga tendenserna i början av 90-talet men då möttes vi av kritik och anklagades för att måla en alltför mörk bild av verkligheten. Sedan dess har bekymren blivit värre. Vi anser därför att regeringen så snabbt som möjligt bör tillsätta en kommission som ska ha i uppdrag att ta fram förslag till förändringar som kan bryta bidragsberoende och segregation. Sverige måste skapa radikalt bättre förutsättningar för arbete och ansvarstagande. En kommission bör underifrån belysa och föreslå förändringar av alla de system som idag hindrar och motverkar en positiv utveckling. Visserligen har det under åren genomförts en lång rad utredningar om de sociala problemen i våra utsatta områden, om barnfamiljers ekonomiska situation och om förhållandena för de arbetslösa och bidragsberoende. Välfärdsforskningen i Sverige är omfattande och genomgripande. Samtidigt har så gott som varje åtgärd som föreslagits visat sig vara otillräcklig. Det har inte gjorts någon bred genomlysning av problemen och dess inbördes sammanhang. Problemen är komplexa och det är inte alltid de enkla lösningarna som är de bästa. Vi tror att det krävs större och mer långsiktiga förändringar. I motion 1998/99:A216 av Carl Bildt m.fl. redovisar vi förslag om en nationell kommission.
Den nygamla socialtjänstlagen
Efter flera års väntan presenterade regeringen våren 1997 en proposition om förändringar i socialtjänstlagen. Det är en stor brist att regeringen trots denna långbänk inte kunde presentera en översyn av socialtjänstlagen i dess helhet, utan valde att tillsätta en ny utredning rörande väsentliga delar av lagen.
Regeringen presenterade dock en del förbättringar som vi välkomnade då de låg i linje med vad vi själva förespråkat under en lång tid. Ett sådant exempel är att äldre och handikappade i behov av vård fick en lagstadgad rätt att flytta mellan kommuner.
I propositionen tog regeringen också ett litet steg i rätt riktning och föreslog att familjehemsplacering av barn skall ske så att den främjar kontakten med anhöriga. Vi tyckte inte att detta var att gå barnen och deras släktingar tillräckligt till mötes och föreslog att man alltid i första hand bör överväga om barnet kan tas om hand av någon anhörig eller närstående. Det är mycket glädjande att ett enigt utskott sedan beslöt att göra en sådan förändring som förstärkte de anhörigas ställning.
Kommunernas självständighet - nej till riksnorm
Den kommunala socialtjänsten har enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret när det gäller att hjälpa människor i svåra situationer. Det är naturligt att denna uppgift ligger på kommunerna, eftersom de står människorna närmast. Då kan man anpassa socialtjänstens sätt att arbeta efter lokala förhållanden. Det är viktigt att värna denna princip och bland annat därför var det fel att införa en riksnorm såsom riksdagen beslutade om 1997.
Socialtjänstens stödinsatser skall utgå från en helhetssyn, där det ekonomiska biståndet endast utgör en del. Andra stöd- och hjälpåtgärder kan vara nog så viktiga. Vid en riksnorm är det en uppenbar risk att det går slentrian i bedömningen av det ekonomiska biståndet och att detta inte prövas mot andra åtgärder i den omfattning som är lämplig. Det är viktigt att lokala bedömningar utifrån bland annat löneläge och kostnadsbild kan finnas med då nivåerna fastställs och att denna del av socialtjänsten är förankrad i det allmänna rättsmedvetandet på orten.
I grunden handlar det mycket om tilltron till den kommunala själv- styrelsen. Det är rimligt att de som finansierar en utgift, i det här fallet kommunerna, också är de som bestämmer nivån på densamma. Tanken med riksnorm andas en inställning som går ut på att de som är politiker på riksnivå skulle ha större förmåga att ta ansvar och göra riktiga bedömningar än de som på den lokala nivån är nära den sociala verksamheten. Så är det förstås inte.
Villkorat bistånd
Det var ett steg i rätt riktning när riksdagen under våren 1997 beslutade om möjlighet för kommunerna att ställa krav på deltagande i kompetenshöjande aktiviteter för att ungdomar upp till 25 år skall kunna få socialbidrag. Möjligheten att villkora biståndet borde kunna breddas till fler sorters aktiviteter och dessutom kunna tillämpas på alla som söker socialbidrag.
Socialtjänstens uppgifter och skyldigheter är omfattande och därför ställs ofta såväl socialnämnder som socialsekreterare inför en rad svåra problem. Socialnämnderna förfogar i dag inte över tillräckliga alternativa lösningar i till exempel rehabiliteringsarbetet. Nuvarande lagstiftning innebär att man i vissa fall arbetar i en gråzon vid bedömningar mellan vad som är motiverat från rehabiliteringssynpunkt och vad som är lagligt möjligt. Det behövs ytterligare alternativa metoder att använda och i detta sammanhang skulle möjligheten till villkorat bistånd göra stor nytta. Utifrån nuvarande erfaren- heter har det också kommit mycket klara önskemål från kommunalt håll när det gäller möjligheten att kunna ställa krav i vissa situationer. Detta torde också ligga helt i linje med det allmänna rättsmedvetandet på detta område.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om villkorat bistånd.
Korttidsbidrag kan ersättas med lån?
Största gruppen socialbidragstagare är ensamstående män utan barn. Många av dem och även andra bidragstagare söker bidrag endast då och då under kortare perioder då de till exempel går mellan två anställningar. Ett förslag är att man skulle kunna minska dessa "korttidsmottagares" sökande av socialbidrag genom att ge kommunerna möjlighet att utforma bidragen som lån. Den möjligheten finns redan nu i de fall någon rent tillfälligt får likviditetsproblem på grund av till exempel en bankstrejk.
Samma lösning borde kunna användas då en person mer tillfälligt hamnar i ekonomisk knipa men däremellan har normala inkomstmöjligheter. Principen skulle vara den att man den första tiden som man är i behov av socialt stöd skall kunna låna ett belopp i stället för att få socialbidrag om man kan uppvisa det behovet. Om personen i fråga sedan passerar ett bestämt maxbelopp och fortfarande behöver stöd skall hon i stället kunna få bidrag. Man skall alltså inte kunna skaffa en så stor skuld att det blir svårt att betala tillbaka.
Den stora fördelen är att de som har det besvärligt en kortare tid tänker efter både en och två gånger och prövar andra alternativ innan de lånar och inte lånar mer än nödvändigt. Det blir en liten tröskel i systemet som gör att man inte alltför lätt fastnar i bidragsberoende eftersom man själv skall betala tillbaka. Om det går att låna alltför mycket är risken dock att det blir kontraproduktivt eftersom detta skulle motverka incitamenten att "komma på fötter" igen. Det måste också finnas en möjlighet att kräva tillbaka lånet.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om en möjlighet för kommuner att ersätta korttida socialbidrag med lån.
Valfrihet för äldre
Riksdagen beslutade på förslag av den borgerliga regeringen att föräldrarna skulle få lagstadgad rätt att välja barnomsorg. Det reglerades även på vilka grunder kommunerna skulle vara skyldiga att ekonomiskt stödja alternativ verksamhet. Den socialistiska majoriteten i riksdagen upphävde sedan denna valfrihet. Erfarenheterna inom barnomsorgen visar att valfriheten varit positiv för barn, föräldrar och verksamhet. Det har inte heller blivit dyrare. Det finns flera exempel på att alternativen kunnat drivas till lägre kostnad.
Vi vill ge de äldre samma lagstadgade frihet vad gäller hemtjänst, dag- verksamhet och särskilda boendeformer. Socialtjänstens företrädare måste inom ramen för sin myndighetsutövning bedöma huruvida den sökande är berättigad till serviceinsatser. När behovet dokumenterats ska den enskilde själv enligt vårt förslag ha lagstadgad rätt att välja.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utgångspunkterna för socialtjänsten,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en nationell kommission för att bryta bidragsberoende och segregation i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om socialbidragen som generellt stöd i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skatternas betydelse för socialbidragsberoendet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riksnorm för socialbidragen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om villkorat bistånd i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet för kommunerna att ersätta korttida socialbidrag med lån i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstadgad rätt till valfrihet för de äldre i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 22 oktober 1998
Ulf Kristersson (m)
Chris Heister (m) Berit Adolfsson (m) Gunnar Axén (m) Leif Carlson (m) Maud Ekendahl (m) Lars Elinderson (m) Gustaf von Essen (m) Margit Gennser (m) Hans Hjortzberg-Nordlund (m) Cristina Husmark Pehrsson (m) Göte Jonsson (m) Björn Leivik (m) Göran Lindblad (m) Cecilia Magnusson (m) Carl G Nilsson (m) Bertil Persson (m) Marietta de Pourbaix-Lundin (m) Henrik Westman (m) Liselotte Wågö (m)