För att människor skall känna trygghet för sig och de sina
måste de kunna lita på att sjukvården finns tillgänglig när
den behövs. Sjukvård skall ges på lika villkor. Alla
medborgare skall ha samma rättigheter att använda
sjukvården. I dag är köerna inom sjukvården tillbaka trots att
skatterna är höga. Kostnaderna för landstingens hälso- och
sjukvård uppgick under år 1997 till 91 miljarder kronor
enligt Landstingsförbundets statistik. Den offentliga vården
håller inte vad politikerna lovat. I budgetpropositionen
1998/99:1 sägs att "Vården skall finnas tillgänglig när den
behövs" och att "Personlig ekonomi eller social status får
aldrig påverka vården." Vidare skriver man att "Under 1998
har ett kraftfullt arbete inletts för att korta köer till och
minska väntetider i vården." Tyvärr stämmer inte detta med
de verkliga förhållandena - snarare har utvecklingen gått åt
motsatt håll. Moderata samlingspartiet anser att var och en
skall få sjukvård när den behövs. Vi tycker inte att någon
skall behöva betala sjukvården två gånger för att vara säker
på att få vård i tid. Sjukvårdsproduktionen måste i stället
organiseras så att den lever upp till kravet på tillgänglighet
och korta väntetider. Systemet skall utgå från människors
behov av en snabb, säker och högkvalitativ sjukvård.
Hälso- och sjukvården är i dag inne i en negativ och destruktiv spiral.
Patienterna är inte nöjda. De anställda - läkare och omvårdnadspersonal -
känner sig slitna och utbrända. De saknar stimulans och förtroende från
arbetsgivaren. Dessutom är de trötta på ständigt nya politiska besked och
direktiv. Många inom vården överväger att flytta till våra grannländer för att
få en bättre arbetssituation och högre lön. 1.700 sjuksköterskor sökte under
1997 arbetstillstånd i Norge. Missnöjet med utvecklingen inom sjukvården
blir nu allt större bland landets läkare. Mindre än 8 procent av de unga
läkarna vill jobba åt landstinget. 61 procent anser att landstinget är en mycket
eller relativt dålig arbetsgivare. Det visade en undersökning bland
512 läkarstudenter som Sveriges läkarförbund presenterade i februari 1998.
Vårdyrket lockar allt färre ungdomar och regeringen har inrättat en
kommission med uppgift att föreslå åtgärder för att underlätta rekryteringen
till hälso- och sjukvårdssektorn.
De politiskt ansvariga utreder och drar frågor i långbänk. Man strukturerar
om, avvecklar och centraliserar för att sedan många gånger ändra tillbaka
igen. Man byter politisk huvudman för olika verksamheter som om detta
vore problemens lösning. Man sänker den politiska ambitionsnivån för att
bättre ligga i nivå med vad verksamheten för närvarande kan prestera, i
stället för att hålla fast vid rimliga mål och ge verksamheten rätta
förutsättningar.
Det är därför hög tid att förnya hälso- och sjukvården. Vi vill höja
ambitionsnivån och låta sjukvården utvecklas. Efter att ha slagit fast att
sjukvården skall finansieras gemensamt och vara tillgänglig på lika villkor,
kan vi konstatera att det finns mycket som kan förbättras. Utgångsläget är
bra; högt utbildad och kunnig personal, medicinsk-teknisk apparatur i
toppklass och på många områden världsledande forskning och produktion av
läkemedel och teknisk utrustning, men mycket återstår att förbättra.
För det första anser vi att sjukvårdens organisation skall utgå från
patienterna - deras behov och önskemål. Så är det långt ifrån alltid i dag. Vi
vill snarast införa en ny och bredare vårdgaranti som klart och tydligt slår
fast vad patienterna har rätt att förvänta sig av hälso- och sjukvården. Själva
syftet med en sådan vårdgaranti är dels att ställa patienterna i centrum, dels
att framtvinga organisatoriska och andra förändringar som krävs för att
människor skall kunna få vård i tid.
För det andra vill vi ge de anställda i sjukvården mycket större frihet att
själva och utan politisk inblandning organisera, leda och utveckla den egna
verksamheten. Politikerna skall fastslå mål och ekonomiskt utrymme för
hälso- och sjukvård samt vad medborgarna skall kunna förvänta sig. Sedan är
det professionens uppgift att se till att utföra detta. Professionen ges frihet
under ansvar, vilket kommer att leda till en helt annan entusiasm och
dynamik än vi ser i dag. Vi vill tillåta en mångfald av producenter både i
offentlig och privat regi som får bedriva verksamhet utifrån dessa
förutsättningar. I det korta perspektivet kan vitaliserande förändringar
genomföras med nuvarande struktur vad gäller huvudmän genom bolagi-
seringar men också rena privatiseringar. I det längre perspektivet stimuleras
en positiv utveckling bäst genom en försäkringslösning. Detta långsiktiga
perspektiv och ett förslag om en obligatorisk hälsoförsäkring utvecklas i
motion 1998/99:So257 av Ulf Kristersson m.fl.
För det tredje anser vi att en grundläggande förutsättning för all vård och
omsorg är att vi på alla nivåer omedelbart lägger om politiken i en riktning
som innebär fler jobb i den privata sektorn. En politik för fler jobb och lägre
arbetslöshet skulle leda till stabilare skatteintäkter för landstingens och
sjukvårdens finansiering. Ingenting är därför viktigare för vårt välfärds-
samhälle än att Sverige åter blir ett land i arbete.
Så länge dagens struktur med i princip landstingsmonopol på vård består är
det ett oavvisligt krav att landstingen prioriterar vården. I dag används
landstingsskatten förutom till sjukvård också till en mängd andra saker.
De resurser som finns måste också samordnas på ett betydligt bättre sätt än
i dag. Ett system där olika huvudmän på olika nivåer fattar beslut om
sjukvård, läkemedel, rehabilitering och sjukskrivning helt oberoende av
varandra leder till ett dåligt utnyttjande av resurserna.
Läget idag
När Socialdemokraterna återkom till makten 1994 blev en av
deras första åtgärder att återställa de reformer som gjorts
inom sjukvårdens område. De avskaffade vårdgarantin och
inskränkte den fria etableringen. Resultatet lät inte vänta på
sig. Sverige har åter blivit ett land med vårdköer. Det
grundläggande skälet är att Socialdemokraterna i sin politik
har prioriterat landstingen och deras strukturer snarare än
vården, patienterna och utrymmet för den professionella
kompetensen att verka och nå ett resultat.
Vårdgarantin gav ett snabbt resultat när den infördes av den borgerliga
regeringen 1992. Erfarenheterna av den är utomordentligt goda. Det är
bakgrunden till att vi moderater genom nödvändiga beslut i riksdagen och
landstingen vill återinföra vårdgarantin. Vårdgarantin handlar ytterst om att
varje patient skall ha rätt till vård i tid och när vården behövs. Social-
demokraterna har visat att de misslyckats. De har ansvaret för vårdköerna.
Det konstaterar också regeringen i budgetproposition 1998/99:1.
Väntetiderna inom vården måste kortas ytterligare och patienterna få ett ökat
inflytande och en ökad delaktighet i beslut som fattas inom hälso- och
sjukvården.
Regeringen skriver vidare att den vårdgaranti som infördes
av den borgerliga regeringen kortade köer och väntetider.
Trots detta vill regeringen inte införa en vårdgaranti. Istället
hänvisar regeringen till den utredning som genomförs av
Socialstyrelsen och som skall vara klar i februari 1999.
Totalt uppskattas vårdköerna omfatta cirka 60.000 personer i dag. Hälso-
och sjukvårdens utvecklingsinstitut, SPRI, har beräknat att den samhälls-
ekonomiska kostnaden i genomsnitt är 19.000 kronor per person och månad.
Det ger en årlig samhällsekonomisk kostnad för vårdköerna på 14 miljarder
kronor. Det motsvarar ungefär den sammanlagda budgeten för landstingen i
Jönköping, Halland, Skaraborg och Dalarna. Till detta kommer den ännu
viktigare humanitära kostnaden för människor som far illa i väntan på vård.
Det är dock svårt att få en överblick över hur situationen ser ut på olika
ställen i landet. Landstingsförbundet gör inte längre mätningar av vårdköer
för hela riket. Senaste mätningen gjordes i slutet av år 1996 för de diagnoser
och åtgärder som den tidigare vårdgarantin omfattade. Nu görs under-
sökningar av faktiska väntetider för patient med remiss från primärvården till
specialist på sjukhus. Folkpartiet har sammanställt den statistik som finns
tillgänglig från cirka 50 sjukhus i 21 landsting och visat att vårdköerna i
många fall blivit längre. För grå starr var riksgenomsnittet i väntetid
11 veckor årsskiftet 1994/95. I maj 1998 låg det på 26, för att nu vara uppe i
36 veckor. En redan mycket lång väntetid har blivit ännu längre. Detta är
inhumant och dessutom kostar det mer genom att patienterna under
väntetiden kan behöva till exempel hemhjälp. En starroperation kostar ca
7.000 kronor medan hemhjälpen kan kosta upp till 14.000 kronor i månaden.
I mars i år var kötiden för plastikkirurgi på Karolinska sjukhuset för
patienter med klar diagnos mellan 1 och 1,5 år. Andra exempel är hand-
kirurgi vid Södersjukhuset där väntetiden är upp till nio månader och
ortopediska avdelningen på S:t Görans sjukhus där patienter får vänta i fem
månader.
År 1997 infördes, genom den s.k. Dagmaröverenskommelsen, en besöks-
garanti vilken tar sikte på att öka tillgängligheten för alla patienter. Huvud-
inriktningen är att det skall finnas en god tillgänglighet i hälso- och sjuk-
vården. Det är primärvården som är ansvarig för de första kontakterna och
skall erbjuda hjälp samma dag, antingen på telefon eller genom besök.
Läkarbesök skall erbjudas inom åtta dagar.
När det behövs skall primärvården biträda med hänvisning till
specialistvård för patientbesök inom tre månader. För patienter med oklar
diagnos skall besöket hos specialist ske inom en månad. Utifrån de
bedömningar som gjorts i primärvården eller av specialistläkare skall
behandlingen påbörjas utan dröjsmål. Om inte den egna sjukvårdshuvud-
mannen kan erbjuda vården inom ovan nämnda tidsramar har patienten rätt
att söka vård hos annan sjukvårdshuvudman.
Som ett led för att följa upp Dagmaröverenskommelsen vad gäller
patientens väntetid med remiss från primärvården till specialist på sjukhus
har en undersökning genomförts veckan 16-20 mars 1998 för att belysa de
tider som patienterna faktiskt har fått vänta. Väntetiden räknas från det att
remissen har registrerats på mottagningen till det att besöket har skett. I
undersökningen deltog 43 sjukhus från 13 landsting (motsvarande).
Av patienterna med oklar diagnos kom 57 procent till specialist på sjukhus
inom 4 veckor medan 78 procent av patienterna med klar diagnos fick träffa
en specialist inom 13 veckor. Av samtliga patienter hade 18 procent en
väntetid på mer än tre månader.
Jämfört med undersökningen i oktober har andelen med klar diagnos som
väntat mer än tre månader minskat, från 25 procent till 22 procent. Andelen
som väntat mindre än 4 veckor har minskat från 39 procent till 36 procent.
För patienterna med oklar diagnos ökade andelen som fick komma till
specialist inom en månad från 50 procent i oktober till 57 procent i mars. De
som väntat mer än tre månader minskade från 18 till 10 procent. Vår slutsats
är att även om situationen har förbättrats något inom vissa områden och inom
vissa landsting så är köerna fortfarande ett allvarligt problem som innebär att
många människor inte får den vård de behöver inom rimlig tid.
De som påstår att vårdgarantin skulle innebära ökade kostnader har inte
förstått att köerna kostar miljardbelopp i administration, produktionsbortfall,
sjukpenningskostnader, ökad hemhjälp och ökat behov av hjälpmedel. Den
som tror att man kan spara pengar på att låta bli att vårda människor har fel.
Vi vill införa en vårdgaranti redan nästa år. Det är inhumant att låta
tusentals människor köa för vård som de ändå ska få.
Hårt trängda försökte Socialdemokraterna undkomma kritiken mot de
växande köerna i sjukvården med ett löfte om behandlingsgaranti och nu
senast med den utredning som skall vara klar i februari 1999. Men allmänna
löften och fler utredningar räcker inte för att minska de årslånga köerna. För
att en vårdgaranti skall bli verkningsfull måste patienten få rätt att välja
vårdgivare. Sjukvårdens resurser måste följa patienten, och den fria
etableringsrätten måste återinföras, liksom inslag av prestationsersättningar.
Detta har Socialdemokraterna sagt nej till. Vårdköerna skall avskaffas och
valet av vård och omsorg skall vara den enskildes. Det offentliga skall
garantera att alla som har ett behov av stöd, omsorg eller vård alltid skall
veta att de får detta.
Det kräver prioriteringar. Moderata samlingspartiet anser att landstingen
skall koncentrera sin verksamhet på i första hand hälso- och sjukvård. Det är
en rimlig prioritering. Av de drygt 120 miljarder kronor som landstingens
verksamhet kostar varje år, går en fjärdedel till annat än hälso- och sjukvård.
Det gäller till exempel sysselsättningsgarantier, näringslivsverksamhet, ar-
betsmarknadsinsatser, bidrag till olika externa verksamheter och föreningar,
turism eller en många gånger alltför stor politisk organisation för det egna
landstinget. Oavsett hur viktig denna verksamhet kan anses vara, är det
allvarligt när politiker på landstingsnivå vill använda skattemedel för sådant
som inte kan anses vara en landstingsuppgift. Har man utgångspunkten att
sjukvården är landstingens viktigaste uppgift är det svårt att hävda att
landstingen inte har råd med sjukvården. Om sjukvårdens problem är bristen
på resurser vore det naturliga att finna dessa inom ramen för landstingens
befintliga verksamhet. En kritisk prövning och prioritering av landstingens
resurser har mer att ge än nya skattemedel som tillförs för att undvika
prioriteringar och skärpta krav på att skattebetalarna skall få valuta för sina
pengar.
Vårdgarantin fungerade
Kösituationen var liksom idag ytterst allvarlig hösten 1991
och den nytillträdda borgerliga regeringen föreslog därför i
proposition 1991/92:100 att ett särskilt statsbidrag för
vårdgaranti skulle införas. I enlighet med regeringens förslag
och riksdagens beslut infördes 1992 en vårdgaranti som
omfattade följande behandlingar/insatser:
? Framfall
?
? Urininkontinens
?
? Gråstarrsoperation
?
? Operation av gallstenssjukdomar
?
? Operation av ljumskbråck
?
? Operation av prostataförstoring
?
? Total höftledsplastik
?
? Total knäledsplastik
?
? Kranskärlsröntgen
?
? Kranskärlsoperation
?
? Utprovning av hörapparater
?
? PTCA
?
Överenskommelse slöts med Landstingsförbundet den 21
november 1991. Enligt regeringen utgjorde vårdgarantin
...ett incitament för sjukvårdshuvudmännen att bättre tillgodose kravet enligt
hälso- och sjukvårdslagen på att insatser för en god hälsa och en vård på lika
villkor skall erbjudas befolkningen i sin helhet. Ett ytterligare syfte med
vårdgarantisystemet är naturligtvis att förbättra utnyttjandet av befintlig
kapacitet inom hälso- och sjukvården.
(proposition 1991/92:100 bil. 6)
Effekterna av den borgerliga vårdgarantin lät inte vänta på
sig. Med rekordfart minskade vårdköerna och rubrikerna
ändrade karaktär. I en artikelserie i Aftonbladet
sommaren 1993 beskrevs utvecklingen sedan 1991.
Produktiviteten ökar markant. Köerna minskar och antalet behandlade och
intagna patienter växer. Samtidigt är en vård med ett nytt ansikte på väg att
ersätta den gamla militäriska ordningen. Långsamt börjar den storskaliga
sjukhusfixerade och läkarstyrda svenska sjukvården förändras och alternativa
vårdformer upptäckas.
(Aftonbladet den 25 juli 1993.)
Vårdköer utan slut och korridorer överfulla med patienter - det var bilden av
svensk sjukvård i valrörelsen 1991. Nu är köerna nästan borta.
(Aftonbladet den 27 juli 1993.)
Socialdemokraterna
avvecklade vårdgarantin
Socialdemokraterna återfick regeringsmakten hösten 1994.
Samtidigt fick de ansvaret i alla landsting utom ett. De tog
över en vårdsituation som var mer positiv än på många år.
Detta skulle dock ändra sig snabbt. Redan efter några
månaders socialdemokratiskt styre växte köerna igen.
De köer som den borgerliga politiken lyckades förpassa till historien,
återinförde Socialdemokraterna på endast ett halvår. Köerna växte snabbt
samtidigt som den nya politiska majoriteten ägnade sig åt att avbryta i
princip alla de försök till ökad valfrihet inom hälso- och sjukvården som
pågick.
? Den fria etableringen avskaffades.
?
? De privata läkarna stoppades genom tvång på vårdavtal med sjukvårds-
huvudmännen.
?
? Ersättningsetableringar förbjöds, det vill säga en läkare som går i pension
kan inte längre föra över sin praktik till en ny privatläkare.
?
? En åldersgräns för privatläkare och sjukgymnaster på 65 år infördes.
?
? Vårdgarantin avskaffades.
?
Husläkarsystemet sköts också i sank. Samtidigt som
socialdemokraterna avskaffade patientens rätt till vård inom
en viss tid begränsade de och drog ner på den privata
sjukvården. Detta parallellt med att socialdemokraterna
genomförde avskedanden av vårdpersonal i en omfattning
som saknar motstycke. Dessa avskedanden skall ses i skenet
av att de i valrörelsen lovat dyrt och heligt att ingen inom
hälso- och sjukvården skulle sägas upp:
Vi kommer att stoppa avskedanden inom barnomsorgen, skolan, sjukvården
och äldreomsorgen.
(Ingvar Carlsson i slutdebatten inför valet 1994.)
Vi vill förhindra att anställda i den gemensamma sektorn går ut i öppen
arbetslöshet. Därför vill vi ge kommuner och landsting ekonomiskt stöd så
att de kan undvika att säga upp 20.000 anställda fram till slutet av 1995.
Det var konkreta löften som definitivt inte kunde
missförstås. Men hur blev det i verkligheten? Bara mellan
november 1996 och november 1997 minskade
sysselsättningen bland kvinnor inom vård och omsorg med
35 000 personer, eller med nära 700 i veckan. Regeringen
Persson beskrev i budgetpropositionen för 1998 skillnaden
mellan borgerlig och socialdemokratisk politik:
Under perioden 1992 till 1994 var det främst antalet sysselsatta inom
förvaltning som minskade, men under senare år är det framför allt antalet
sysselsatta inom vård och omsorg som minskat.
Den borgerliga politiken innebar att besparingar
genomfördes i landstingens administration och förvaltning
medan vården utvecklades. Socialdemokraternas politik har
inneburit uppsagd sjukvårdspersonal och minskad vård.
Detta får på sikt stora konsekvenser. Den uppsagda
personalen var oftast relativt ung, och det har nu uppstått en
åldersförskjutning inom vårdpersonalen som hotar den
framtida vården. Även om många nu åter erbjuds jobb inom
vården så har också många skaffat andra jobb och gått
förlorade för det yrke som de utbildats för.
Sammantaget har den politik som Socialdemokraterna bedrivit de senaste
åren inneburit längre köer och mindre valfrihet, samtidigt som skatterna har
höjts rekordartat. Socialdemokraterna diskuterar inte heller patienternas rätt
till valfrihet. I stället förutsätter regeringen att alla patienter automatiskt
skall
vända sig till den offentliga primärvården och därmed de sjukvårdsgivare
som de administrativt tilldelas. Detta samtidigt som man skriver att syftet
med förändringen är att öka tillgängligheten för alla patienter. Men den
tillgängligheten skall uppenbarligen endast koncentreras till den offentliga
sjukvården, samtidigt som den enskilda vården just nu för en tynande tillvaro
genom tidigare fattade beslut.
Värdet av den besöksgaranti som regeringen och landstingen införde i
januari 1997 kan i hög grad ifrågasättas, eftersom den inte på något sätt
innebär någon praktisk förändring av nuvarande situation. Att regeringen
dessutom sätter den borgerliga vårdgarantin i motsatsförhållande till
besöksgarantin är minst sagt förvånande. Även om man får träffa en läkare
inom den bestämda tiden har risken för att inte bli behandlad ökat på grund
av de växande vårdköerna. Det finns exempel på kliniker som fått förlängda
väntetider för behandling då de istället har prioriterat att uppfylla kraven om
att patienterna ska få besöka en läkare. Den vårdkedja som den borgerliga
regeringen införde med husläkare och vårdgaranti är definitivt bruten.
I detta allvarliga läge är det anmärkningsvärt att Socialdemokraterna
hävdar att ett återinförande av en vårdgaranti måste utredas bättre. Vi vet
redan hur vårdgarantin fungerar. Erfarenheterna av den från åren 1991-94 är
utomordentligt goda. Vad som nu behövs är ett beslut om en vårdgaranti -
inte fler utredningar.
Slopat remisstvång och
åldersgräns
Remisstvång, vårdavtal, förbud mot ersättningsetableringar
och andra åtgärder innebär i praktiken att Sverige sakta men
säkert håller på att avveckla privatvården. Snart kan bara de
med goda egna ekonomiska förutsättningar välja sin läkare
vid sidan av den offentliga sjukvården.
Moderata samlingspartiet har i riksdagen frågat om regeringen tänker gå
från ord till handling och underlätta för privata vårdgivare. Det enda svar vi
fått är att regeringen vill avvakta utvecklingen inom hälso- och sjukvården. I
sanningens namn handlar det dock snarast om att regeringen följer
avvecklingen av den privata vården.
En undersökning presenterad av Landstingsförbundet 1996 visade att den
privata vården är mer kostnadseffektiv än den som bedrivs i offentlig regi,
samtidigt som vårdkvaliteten är precis lika god om inte bättre. Den enda
slutsats regeringen drar av rapporter och undersökningar som Landstings-
förbundets rapport är att privatvård skapar ett bra tryck på landstingen att
rationalisera sin verksamhet. Den naturliga frågan blir då om inte
omvandlingstrycket försämras ju färre privata vårdgivare det finns. Någon
sådan koppling gör dock uppenbarligen inte regeringen, utan väljer att göra
marginella förändringar och fortsätta en sjukvårdspolitik som minskar
valfriheten för såväl patienterna som sjukvårdspersonalen. Kostnaderna för
landstingen ökar samtidigt som köer och brister blir allt mer uppenbara och
alarmerande.
Nu har riksdagen beslutat att dispens från åldersgränsen för rätt till
sjukvårdsersättning skall kunna göras genom vårdavtal med läkaren.
Riksdagen har också uttalat att vårdavtal är sättet att samverka med den
privata vårdsektorn. Det man har glömt är att vårdavtal innebär att
landstinget som både finansiär och producent innesluter hela privatvården
som därmed blir helt beroende av sin konkurrent. Den verkliga konkurrens
som tidigare funnits mellan den offentliga och den privata vården upphör de
facto. Landstingen använder sig dessutom av vårdavtal i avsikt att begränsa
antalet privatpraktiserande vårdgivare och därmed upprätthålla omfattningen
på landstingsdriven vård. Denna utveckling gagnar inte patienternas
möjligheter att välja vårdgivare. Men den förda politiken begränsas de
vårdanställdas möjligheter att välja olika arbetsgivare.
Det bör råda fri etablering för läkare och sjukgymnaster. Det skall inte vara
möjligt för sjukvårdshuvudmännen att genom vårdavtal styra etableringen
och därmed begränsa den enskilda patientens rätt till valfrihet.
Remisstvånget skall tas bort. I de landsting där remisstvång införts minskar
andelen besök i den mer kostnadseffektiva privata vården medan andelen
dyra sjukhusbesök ökar.
I den offentliga vården är kostnadsskillnaden mellan ett besök hos en
allmänmedicinare och en specialist mycket stor, varför det i denna vårdsektor
kan finnas ett behov av att styra patienterna till en lägre vårdnivå, vilket
också görs genom befintliga vårdavgifter. Denna kostnadsskillnad finns inte
inom den privata vården.
Privatvården präglas av stor kontinuitet där långvariga relationer ofta
byggs upp mellan patienter, sjukgymnaster och läkare. Ett remisstvång i
privatvården skulle medföra slutet på dessa relationer. Remisstvång är nu
infört i flera landsting. Lagstiftaren bör markera att man inte accepterar
detta.
Våren 1997 föreslog regeringen ett uttryckligt förbud för remisstvång för
gynekologi, psykiatri och barnsjukvård. Mot bakgrunden av vad som här
redovisats bör förbudet utsträckas till att gälla alla diagnoser.
Avskaffa åldersgränsen för
privatläkare
Åldersgränsen för rätten att erhålla sjukvårdsersättning, samt
förbudet mot ersättningsetableringar bör slopas.
Åldersgränsen strider mot riksdagens beslut att införa en
flexibel pensionsålder. Den innebär att sedan länge
etablerade läkarkontakter bryts. Bara i Stockholms län har ca
100.000 patienter förlorat den läkare man anlitat i många år.
Detta är särskilt allvarligt för äldre patienter som förlorat en
läkare de känt stort förtroende för.
Möjligheten att göra en god insats i vården kan inte enbart kopplas till
åldern, utan måste också bedömas utifrån andra kriterier. Även om
regeringen nu öppnat möjligheten för läkare att verka även efter det att de har
fyllt 65 år, är detta inte tillräckligt. Om en privat företagare innehar en
verksamhet på entreprenad för en kommun eller ett landsting eller har ett
annat slags avtal som innebär köp av tjänster, så sägs avtalet inte upp för att
företagaren uppnått en viss ålder. Samma bör gälla för privatpraktiserande
läkare och sjukgymnaster. Bestämmelsen om åldersgränser bör avskaffas.
Effekten av åldersgränsen blir dessutom än värre eftersom regeringen
också infört ett förbud mot ersättningsetableringar.
Rätten att överlämna verksamhet till yngre krafter garanterar fortlevnad
och en tryggad fortsatt privat verksamhet. Men den garanterar också att
verksamheten bedrivs på en modern kvalificerad nivå ända till över-
låtelsetillfället. Det säger sig självt att viljan att nyinvestera är obefintlig
de
sista åren om man vet att praktiken läggs ner i samband med att
verksamheten måste upphöra vid en 65-årsgräns. Men det innebär också i
förlängningen att viljan att överhuvudtaget övergå i privat verksamhet, med
de investeringar detta naturligen medför, kommer att minska då man vet att
det inte går att avyttra en privat praktik. Detta drabbar patienterna.
Genom att möjligheten till ersättningsetablering garanteras kan patienterna
gå till samma välbekanta mottagning där den nye läkaren eller sjuk-
gymnasten genom de gamla journalerna känner till patientens problem.
Kontinuiteten i vården garanteras. Ersättningsetablering innebär att kåren
hålls intakt. Om ersättningsetableringar inte kan ske leder detta på sikt till
ett
offentligt vårdmonopol. Därmed försvinner konkurrensen mellan olika
vårdgivare. Det omvandlingstryck som den privata vården i dag utsätter den
offentliga vården för avtar successivt.
På sikt anser vi att fri etablering bör gälla för läkare och sjukgymnaster.
En ny och bredare
vårdgaranti
De svenska patienterna har en förhållandevis svag ställning.
En orsak är att nästan all sjukvård drivs i monopolform med
landstingen som såväl finansiärer som vårdproducenter.
Patienten har helt enkelt fått finna sig i vad "myndigheten" -
landstingen - har erbjudit. En annan orsak är att
lagstiftningen är otydlig och på så sätt försvårar för den
enskilde patienten att veta vad som gäller. Sammantaget har
detta medfört att medborgarna inte har några verkliga
möjligheter att välja vare sig läkare, klinik eller sjukhus, utan
stora privata kostnader. På så sätt har Socialdemokraterna
gjort valfriheten till en klassfråga. Trots de vackra orden om
likabehandling och solidaritet är verklig valfrihet i det
svenska sjukvårdssystemet förbehållen dem som är
välsituerade och mycket socialt etablerade.
Moderata samlingspartiet vill att valfriheten och möjligheten att få vård
skall vara självklar och omfatta alla - oavsett ekonomisk ställning. Vi vill
säkra patientens rätt till vård i tid. För att ge patienten valfrihet, verklig
makt
över sin situation och inte minst valuta för de skattepengar som han eller hon
har betalat vill vi införa en vårdgaranti värd namnet. Vi vill att patientens
rättigheter skall stärkas genom lagändringar. Rekommendationer räcker inte,
eftersom de ganska ofta stannar vid vackra ord och föresatser. Det får inte bli
så att patienten riskerar att få sina rättigheter beaktade när det passar
landstinget och förbisedda när det inte passar. För att öka tydligheten och
underlätta för patienten och därmed också stärka dennes ställning, bör
rättigheter och skyldigheter föras samman i en särskild patienträttighetslag.
Det förslaget utvecklas i motion 1998/99:So224 av Ulf Kristersson m.fl.
En utvidgad och kraftfull vårdgaranti värd namnet skall innehålla följande
patienträttigheter:
? Patienten skall för samtliga medicinskt motiverade diagnoser ha rätt till
behandling/åtgärd inom tre månader från första undersökningstillfället då
vårdbehovet konstaterats.
?
? Alla skall erbjudas besök hos husläkare eller motsvarande inom en vecka.
?
? Besök hos specialist skall erbjudas inom en månad.
?
? Om vård ej kan ges inom angivna tidsgränser, skall det åligga sjukvårds-
huvudmannen att se till att vården kan ges på annat sätt och att bekosta
densamma.
?
? Patienten skall ha valfrihet att välja såväl vårdgivare som adekvat
behandlingsmetod. Denna valfrihet skall omfatta samtliga godkända
vårdgivare i såväl sluten som öppen vård, inklusive privata vårdgivare.
?
? Patienten skall ha rätt att välja sjukhus i hela landet, även om "det egna"
sjukhuset kan ge samma vård utan dröjsmål.
?
? Patienten skall ha rätt till en s k second opinion, dvs. rätt att inhämta en
kompletterande bedömning från en annan läkare.
?
? Patienten skall ha rätt att möta samma vårdgivare vid upprepade besök
om inte särskilda skäl däremot föreligger.
?
? Alla vårdgivare skall vara skyldiga att lämna aktuell information om
eventuella vårdköer.
?
? Alla vårdgivare skall vara skyldiga att organisera vården så att ingen
behöver vänta mer än 30 minuter vid tidsbeställda besök.
?
? Remisstvång får ej förekomma.
?
Vi anser att innehållet i det moderata förslaget till en ny och
bredare vårdgaranti egentligen inte utgör något
häpnadsväckande eller extravagant, utan enbart något en
patient skall ha rätt till. Eftersom ingen tjänar på att sjuka
människor inte får vård i tid, är det också vår förhoppning att
riksdagen inom kort lagstadgar patientens självklara rätt att
slippa stå eller ligga i kö. Det håller inte att ständigt ändra,
utreda eller bara rekommendera dessa patienträttigheter.
Vårdgarantin säkrar patientens rätt till bra vård i tid. Ytterst handlar den
därför inte bara om att avveckla köerna utan om att säkra en sjukvård som
respekterar både sjukvårdspersonalens kompetens och engagemang och
patientens önskemål.
Mot denna bakgrund anser vi att vårdgarantin snarast bör återinföras. Vi
vill omfördela till vårdgarantin de knappt 600 miljoner kronor som i dag går
till besöksgarantin. Genom att prioritera sjukvårdande verksamhet inom
redan befintliga resurser, samtidigt som man inför prestationsersättningar och
ett ökat professionellt ledarskap på kliniknivå, kan vårdköerna minskas lika
snabbt som de gjorde mellan 1991 och 1994. Förhandlingar bör inledas
mellan staten och Landstingsförbundet med detta som utgångspunkt.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införandet av en vårdgaranti,
2. att riksdagen beslutar häva förbudet för ersättningsetableringar i enlighet
med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen beslutar återinföra etableringsfriheten för specialistläkare
och sjukgymnaster i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar förbjuda remisstvång till specialistläkare i enlighet
med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar häva förbudet för läkare över 65 år att få
sjukvårdsersättning i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 22 oktober 1998
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Gun Hellsvik (m)
Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)