med anledning av prop. 1997/98:189 Patientens ställning
Inledning
Folkpartiet välkomnar att flera av våra förslag rörande
patientens ställning mm nu även har blivit regeringens
förslag. Det är också mycket välkommet med en samlad
patientlagstiftning och att patientens ställning och valfriheten
stärks.
Det är också glädjande att regeringen har samlat sig till förslag som gäller
svåra och mycket svåra sjukdomstillstånd.
Inför en husläkarlag
Regeringen förslår en utvidgad valfrihet för patienten att
välja fast läkarkontakt i primärvården i sin proposition.
Rätten att välja läkare var en gång lagfäst i husläkarlagen.
Sedan regeringen avskaffade husläkarlagen har valfriheten
de facto försämrats för patienterna. Den tidigare fria
valrätten ersattes med en bestämmelse i hälso- och
sjukvårdslagen om att den som är bosatt i landstinget ska ha
rätt att välja en fast läkarkontakt i primärvården. Den rätten
har emellertid i praktiken begränsats eftersom det är upp till
varje landsting att själva bestämma om hur valfriheten i
praktiken skall organiseras. På flera håll har därför
valfriheten begränsats av områdesansvaret. Det är bra att
regeringen äntligen noterat detta och föreslår en lagändring
som innebär att det inte skall få finnas en geografisk
begränsning av det fria läkarvalet. Det kan dock noterats att
om husläkarlagen hade behållits hade detta problem aldrig
uppkommit. Dessutom är det så att husläkarlagen
garanterade att valfriheten omfattade privata såväl som
offentliga vårdgivare. Husläkarlagen var jämte vårdgarantin
ett stort steg framåt för att stärka patientens ställning och
reella valfrihet.
Husläkarlagens avskaffande innebar också att privata läkares rätt att verka
på samma villkor som landstingets egna husläkare inte längre har ett skydd i
lagen. Än så länge har de flesta landsting behållit husläkarsystemet, eller
bara gjort mindre förändringar, men i takt med att avtalen med de privata
husläkarna ska omförhandlas finns det risk att de socialdemokratiska
majoriteterna på sina håll i landet försämrar möjligheterna för de privata
husläkarna att driva sin verksamhet. Många av de redan gjorda omför-
handlingarna har lett till en minskning av antalet privata husläkare. Enligt
den statliga Samverkansdelegationen har antalet privata husläkare minskat
från 668 stycken vid utgången av 1994 till 502 stycken knappt två år senare,
d v s en minskning med ca 1/4.
Vi anser att lagstiftningen ska garantera mångfald och valfrihet för
patienterna. Vi vill att husläkarlagen och regler om rättvis konkurrens åter-
införs.
Vi vill fortsätta att utveckla husläkarsystemet och också fortsättningsvis
uppmuntra det aktiva valet av husläkare.
Patienten ska lättare kunna nå och
besöka sin husläkare!
Husläkarreformen innebar en påtaglig utökning av antalet
läkare i primärvården och därmed en höjd vårdkvalitet. Den
stora tillströmningen till husläkarna visar att människor har
förtroende för sina husläkare. Den husläkarorganisation
landstingen har investerat i innebär en förutsättning för en
ändrad vårdstruktur, där allt fler insatser sker hos husläkare
och distriktssköterskor och färre patienter behöver besöka
sjukhus.
En av förutsättningarna för att patienter ska välja att söka vård hos sin
husläkare, i stället för att vända sig till sjukhusen, är att tillgängligheten
förbättras ännu mer. När husläkarmottagningen är stängd ska det alltid finnas
en tydlig hänvisning till vem som har jouransvar. Den överenskommelse som
gjorts mellan staten och Landstingsförbundet om att vårdgarantin ska omfatta
rätten att komma i kontakt med sin husläkare samma dag och få komma
inom åtta dagar ska ses som ett minimikrav. I de allra flesta fall måste det gå
att skapa betydligt bättre tillgänglighet än så för patienterna.
Fler husläkare i primärvården!
För att primärvården ska klara ett större åtagande än i dag
och samtidigt arbeta mer förebyggande bör vi successivt
förstärka primärvården med fler husläkare. Ett mål att sikta
mot är ett genomsnitt på ca 1 500 invånare per husläkare
inom en snar framtid. Det innebär att antalet läkare i
primärvården bör öka från dagens ca 4 000 till omkring 6
000 läkare.
Stärk patientens ställning
Att vara patient innebär att man som individ till viss del
förlorar kontrollen över sin person. Som patient hamnar man
i en beroendeställning till personalen i sjukvården. Hur
personalen förhåller sig gentemot den enskilde blir därför
avgörande för om patienten känner delaktighet eller
maktlöshet i sin kontakt med sjukvården.
Vi vet att många patienter inte anser sig få önskad information om resultat
efter medicinska undersökningar eller behandlingar. Många är också miss-
nöjda över att inte få delta i diskussioner om vilka undersökningar eller
behandlingar som ska vidtas.
En av tankarna bakom den nuvarande hälso- och sjukvårdslagen var att
öka patientens inflytande över beslut som gäller vården och behandlingen.
Detta inflytande är fortfarande begränsat. Enligt den statliga Makt-
utredningen upplever människor att de har litet inflytande över sjukvården.
Patientens ställning bör stärkas. Nuvarande och nya regler bör
sammanföras till en plats i lagstiftningen, antingen i en särskild lag om
patientens ställning och inflytande, eller som ett särskilt avsnitt i hälso- och
sjukvårdslagen, HSL. Om reglerna samlas på ett ställe ökar möjligheterna för
allmänheten att ta del av dessa regler.
Vi anser att reglerna kring patientens ställning bör innehålla följande delar:
- vårdgarantins regler
-
- den tidigare husläkarlagens regler
-
- rätt till information om olika behandlingsalternativ, deras för- och
nackdelar samt betydande möjligheter att välja mellan alternativen
-
- rätt att ta del av behandlingsresultat på sjukhusen
-
- rätt att få ta del av mer än en läkares bedömning, s k "second opinion"
-
- rätt till rehabiliteringsplan
-
- rätt till smärtlindring
-
- garanti för att kvalitetssäkring tillämpas
-
- rätt till specialistvård i annat landsting om opartiskt organ så tillstyrker
-
- rätt till vård i hemmet i livets slutskede om det inte finns medicinska
skäl emot detta.
-
Inget remisstvång
I betänkandet Klara spelregler (SOU 1997:179) konstateras:
"Administrativa remisskrav tenderar att leda till
revirtänkande och ökad byråkrati. Det leder i sin tur till
fördröjda behandlingar av patienter. Samverkan snarare
försvåras än underlättas genom krav på remiss." Vidare slås
fast att "delegationens och andra undersökningar visar att
samarbete mellan olika vårdgivare fungerar bäst när dessa
själva genom vårdkedjeprojekt och i vårdprogram kommit
överens om hur patientflöden och samverkan skall fungera".
Slutsatsen är att remisskravet inte fyller någon funktion.
Folkpartiet anser att det inte skall finnas något generellt remisstvång till
specialistvården. Vi har en stor tilltro till att patienterna själva kan bedöma
om de ska gå till sin husläkare eller söka sig till specialistvården. Det kan
finnas skäl för landstingen att i vissa situationer ha remisstvång till vissa
specialistmottagningar på sjukhus.
Inför en vårdgaranti
Rekordlånga väntetider i vården
Folkpartiet har vid flera tillfällen under den här
mandatperioden uppmärksammat det växande
köproblemet. Det har skett i riksdagens arbete i form av
interpellationer, motioner mm. Det har även skett i
rapportform, bl a i rapporten "Bort från kösamhället"
presenterad av partiordföranden Lars Leijonborg i april
1997. I den rapporten konstaterade vi att köerna fortsatte
att växa - på arbetsmarknaden och i vården.
Statistiken i rapporten "Bort från kösamhället" följdes sedan upp hösten
1997 i motionen "Krisplan för vården!". Då kunde vi ännu en gång
konstatera att köerna växt och att väntetiderna blivit längre.
I februari 1998 nödgades vi i ännu en rapport, "Vårdköerna växer",
sorgligt nog konstatera att Socialdemokraterna då satt ett nytt mandatrekord i
långa väntetider för att få vård. I juni 1998 visade ytterligare en rapport att
köläget för många diagnoser förvärrats ytterligare, ännu ett mandatrekord i
långa köer noterades alltså.
I september mitt under valrörelsen var det dags igen. I ännu en rapport
tvingades Folkpartiet konstatera att köerna inte visade några tecken på
avmattning.
Folkpartiet kapade köerna sist vi fick
chansen - vårdgarantin viktig
förklaring
Folkpartiet uppmärksammade tidigt köproblemet och
föreslog i en partimotion från riksdagsåret 1990/91 att en
hundradagarsregel skulle införas. Den innebar att alla
patienter som sökte vård för vissa sjukdomstyper skulle
"erhålla behandling inom hundra dagar efter det att diagnos
ställts eller erhålla ekonomisk ersättning från
sjukvårdshuvudmannen för behandling eller av annan
vårdgivare".
1990 medverkade Folkpartiet till att införa den s k ädelreformen fr o m
1992. Den innebar bl a att kommunerna fick överta det ekonomiska ansvaret
för färdigbehandlade patienter från landstingen. Ädelreformen innebar att
resurser frigjordes inom sjukvården när antalet färdigbehandlade patienter
överfördes till kommunerna. En del av dessa resurser kunde satsas på att
korta vårdköerna.
Riksdagen beslöt att stödja Folkpartiets motion med krav på en
hundradagarsregel under våren 1991. Efter maktskiftet på hösten samma år
kallade dåvarande sjukvårdsministern Landstingsförbundet till en över-
läggning som resulterade i att Landstingsförbundet och staten tecknade ett
avtal om en vårdgaranti som började gälla den 1 januari 1992.
Samtliga landsting beslöt att följa vårdgarantin och fick därmed ta del av
de 500 miljoner kronor som avsattes för 1992. Mot bakgrund av att bl a
köerna inom vårdgarantiområdena minskade under 1992 kom regeringen och
Landstingsförbunden i de s k Dagmarförhandlingarna för 1993 överens om
att rekommendera landstingen att förlänga garantin ytterligare ett år. Några
centrala medel utgick dock inte för detta år. Samma överenskommelse
träffades för åren 1994 och 1995. Några landsting har besluta att utvidga
garantin till andra områden än de centralt beslutade.
Effekterna av vårdgarantin visade sig mycket snabbt. Vid vårdgarantins
start stod omkring 52 000 människor i kö till de behandlingar som
omfattades av vårdgarantin. Efter ett år med vårdgarantin hade antalet
patienter som stod i kö till behandlingar som täcktes av garantin minskat
drastiskt. De allra flesta kliniker kunde leva upp till vårdgarantins
målsättning att alla som köade skulle få en behandling inom tre månader.
Vårdgarantin innebär att alla parter får incitament att koncentrera sig på att
kapa vårdköerna. Det mest konkreta uttrycket för detta är de ekonomiska
konsekvenserna av olika prioriteringar. Med traditionell budgetstyrning får
den verksamhet som uppvisar störst problem, t ex långa patientköer, större
anslag. Detta ger naturligtvis en felaktig signal. Med vårdgarantin bröts detta
olyckliga mönster. Istället uppmuntrades de verksamheter som nådde goda
resultat. Utan vårdgaranti blir det viktigare att visa på långa köer (för att få
resurstillskott) istället för att förkorta köerna.
I Landstingsförbundets mätningar konstaterades följaktligen att köerna
minskade drastiskt redan efter beslutet om att införa en vårdgaranti. Själva
vetskapen om att en vårdgaranti skulle komma att träda i kraft den 1 januari
1992 blev alltså ett kraftfullt incitament för sjukvårdsdistrikten och
klinikerna att redan på detta stadium börja korta köerna. Det visar hur
effektivt tydliga mål kan uppnås med rätt instrument. Men monteras dessa
instrument ned och ges felaktiga incitament blir naturligtvis också
måluppfyllelsen därefter, d v s sämre.
Riksdagens socialdemokratiska majoritet fattade ett beslut - den 13 mars
1997 - om att avskaffa vårdgarantin. Istället införde man en annan sämre
variant av vårdgarantin med den stora nackdelen att den inte gav patienterna
någon garanterad rätt till att bli behandlad inom tre månader. Därmed
försvann också ett viktigt incitament för vårdgivarna att pressa ned kötiden.
I "Patienten har rätt", ett delbetänkande av HSU 2000, kritiserades den nya
urvattnade vårdgarantin. Man konstaterade: "Den uppfattas emellertid inte
som lika tydlig som den tidigare vårdgarantin eftersom den inte anger när
patienten har rätt att kräva att få behandling. Enligt kommittén är det en
uppenbar svaghet att dagens vårdgaranti är otydlig på denna punkt."
Den socialdemokratiska regeringen har också försvårat för de privata
vårdgivare som utgör ett viktigt komplement till den offentligt utförda
vården.
Resultatet av denna politik kan avläsas svart på vitt i köstatistiken: efter
det socialdemokratiska maktövertagandet är problemet med långa väntetider
i vården tillbaka.
Vad den tidigare vårdgarantin lovade
1992 års nationella vårdgaranti omfattade följande insatser:
Utredning och behandling av
? kranskärlsutredning
?
? kranskärlsoperation
?
? PTCA (kronor angioplastik)
?
? gallstensoperation
?
? ljumskbråcksoperation
?
? höftledsoperation
?
? knäledsoperation
?
? operation vid godartad prostataförstoring
?
? operation vid inkontinens hos kvinnor
?
? operation vid livmoderframfall
?
? gråstarroperation
?
? utprovning av hörapparat
?
Vårdgarantin slog fast att de patientgrupper som omfattas av
garantin ska erbjudas behandling inom tre månader från den
dag då beslut om operation/behandling har fattats och
patienten har placerats på väntelista/vårdplaneringslista.
Patient som inte kan bli behandlad inom tre månader ska
erbjudas vård vid en annan klinik inom sjukvårdsområdet,
hos annan sjukvårdshuvudman eller hos privat vårdgivare.
Den läkare som placerar patienten på väntelista ombesörjer - enligt vad
sjukvårdshuvudmannen bestämmer - att behandlingen genomförs inom
föreskriven garantitid. Kan vården inte lämnas på den egna kliniken ska
läkaren i samråd med patienten och i enlighet med de remitteringsregler som
gäller inom landstinget svara för att remiss utfärdas till sjukhus eller annan
vårdinrättning som kan utföra behandlingen inom garantitiden.
Fp-kräver: återupprätta
vårdgarantin!
Debatten om krisen i vården intensifierades under hösten 1997. Hård
kritik riktades mot bristerna i äldrevården - inte minst mot
hur hårt långa väntetider slår mot framförallt äldre patienter.
Socialdemokraterna kunde knappast undgå att ta intryck. En
viss omorientering i politiken skedde därför under galgen.
Men det interna trycket från ovilliga socialdemokratiska
landstingspolitiker som i grund och botten ogillar idén med
en vårdgaranti ledde senare under våren till ännu en märklig
omsvängning: plötsligt övergav Socialdemokraterna ånyo
tanken på att införa en vårdgaranti.
Låt oss först fördjupa oss i den första s-omsvängningen. Kritiken mot den
urvattnade formen av vårdgaranti (s-garantin) - i egentlig mening inte längre
att betrakta som en "garanti" eftersom behandling inte garanterades inom
viss tid - från bl a HSU 2000 ledde som sagt till viss socialdemokratisk
omprövning. I HSU 2000 sade man sig vara för att vårdgarantin skulle ses
över med syfte att en ny vårdgaranti skulle kunna träda i kraft den 1 januari
1999.
Folkpartiet välkomnade naturligtvis att Socialdemokraterna i HSU 2000
kom till den slutsats som Folkpartiet uttryckt hela tiden, nämligen att en
vårdgaranti måste ange en tidsperiod inom vilken en patient har rätt till vård.
Det faktum att inte patienterna gavs rätten att välja en privat vårdgivare
riskerade dock att göra även det förslag om vårdgaranti som då diskuterades
tandlöst. Pressen på landstinget att klara av de tidsgränser som stipuleras i
garantin blir helt enkelt inte tillräckligt stor om inte möjligheten att söka
ickelandstingsdriven vård finns som ett reellt alternativ.
Senare under våren övergav Socialdemokraterna dock plötsligt löftet om
att återinföra - och utvidga - vårdgarantin. Det är tydligt att det interna
motståndet mot tanken på en behandlingsgaranti som ger patienterna
rättigheter och som öppnar för privata entreprenörer att gripa in där det
offentliga inte räcker till väcker stor olust bland socialdemokratiska
landstingspolitiker.
Ej heller i föreliggande motion ämnar regeringen föreslå att vårdgarantin
ska återinföras och utvidgas.
Folkpartiet anser att de växande köerna är ett samhällsproblem som fordrar
en snabb lösning. Det är därför inte acceptabelt att dra införandet av en ny
vårdgaranti i politisk långbänk. Vi anser att förhandlingar mellan staten och
Landstingsförbundet ska inledas omedelbart så att den nya vårdgarantin kan
börja gälla från den 1 juli 1999, för att därefter skyndsamt utvidgas till att i
princip omfatta samtliga diagnoser och behandlingar.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att återinföra husläkarlagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en samlad patientlagstiftning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen kallar Landstingsförbundet till överläggningar för
att införa en vårdgaranti fr.o.m. den 1 april 1999,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen vid överläggningarna med Landstingsförbundet
även upphäver remisstvånget.
Stockholm den 20 oktober 1998
Kerstin Heinemann (fp)
Harald Nordlund (fp)
Bo Könberg (fp)
Barbro Westerholm (fp)