I samband med att den stora skattereformen trädde i kraft
1991 avskaffades den gräns för hobbybiodling som tidigare
medgav att en biodlare fick ha 15 bisamhällen. Nu omfattas
biodlingen av den allmänna principen om skattskyldighet, att
när vinst uppstår i näringsverksamhet skall den beskattas.
Beslutet innebar att även biodlare som i sin hobby hade mycket få
bisamhällen blev bokföringsskyldiga för kostnader och intäkter i biodlingen.
Vid en revision har biodlaren bevisbördan att kunna styrka att inte vinst
uppstått. Det har förekommit att biodlare med ända ner till 4 bisamhällen har
tvingats lämna sådana uppgifter till skattemyndigheterna. Erfarenheten visar
att en blygsam vinst uppstår först vid ett innehav av närmare 15 bisamhällen.
Mot denna bakgrund är det givet att riksdagsbeslutet på ett kraftigt sätt har
påverkat biodlingen. Sveriges Biodlares Riksförbund, som är den ena av
Sveriges två biodlarorganisationer, organiserar över 99 % av de registrerade
biodlarna i landet. Förbundet minskade åren närmast efter riksdagsbeslutet
med mellan 1000 och 2000 medlemmar årligen. Denna minskning har sedan
fortsatt så att även senare år mellan 300 och 700 biodlare lämnat förbundet.
Totalt är minskningen till idag 27 %, jämfört med året före riksdagsbeslutet.
Effekter av minskningen
Det stora flertalet av dessa biodlare slutade helt med sin
biodlarhobby, eftersom hobby-glädjen försvann när de fick
axla bevisbördan att kunna styrka att de inte gjort någon
vinst. Man kan jämföra med om frimärkssamlaren eller
strumpstickerskan skulle ha fått plikten att visa att deras
hobby inte lönade sig.
Frånsett det småsinta och futtiga i myndigheternas sätt att se på biodlar-
hobbyn - och det är illa nog - har klåfingrigheten, som inte inneburit nya
skatteintäkter, inneburit att Sveriges behov av pollinerande bin är kraftigt
eftersatt. Det nationalekonomiska värdet för samhället av att fruktträd och
annan gröda pollineras kan uppskattas till mellan 700 miljoner och 1,4 mil-
jard kronor.
Många biodlare slutade alltså helt med sin hobby. En annan effekt av
minskningen av antalet medlemmar i Riksförbundet är att ett antal
hobbybiodlare lämnade förbundet, men fortsatte med sin hobby "svart". De
är alltså inte organiserade, och kan därför inte nås av information och
utbildning om bis sjukdomar och hur de bemästras, och annan angelägen
information. Detta är särskilt allvarligt i områden där bisjukdomen varroa
förekommer, eftersom de oorganiserade biodlarnas bisamhällen riskerar att
bli smitthärdar som sprider sjukdomen, och dessa "svarta" hobbyodlare nås
inte av information och blanketter om sin skyldighet enligt bisjukdomslagen
att minst vart tredje år lämna uppgift om var deras bisamhällen är placerade.
En enkel lösning
En enkel och adekvat lösning av problemet, som inte medför
några kostnader, är att riksdagen fastslår att
skattemyndigheterna ska återgå till regeln om att biodlare
med upp till 15 bisamhällen är befriade från bokförings- och
anteckningsskyldigheter, och bevisbördan att de inte tjänat
pengar på dessa 15 bisamhällen. Skattemyndigheterna skulle
därmed också få resurser frigjorda till något mer
meningsfullt och lönande än att skattekontrollera en så föga
lukrativ hobby. Genom att i stället uppmuntra och inte
bestraffa nya biodlare skulle dessutom den viktiga
pollineringen säkras. Skulle biodlarna med upp till 15
samhällen få sälja sina honungsprodukter ostört skulle det
också innebära en bättre handelsbalans, idag importeras mer
än hälften av all honung. Den importerade honungen är
dessutom av lägre kvalitet än den svenska.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att återinföra en fast gräns på 15 bisamhällen under vilken inte
skattskyldighet föreligger.