En bokhandel är snart en raritet i många svenska småstäder
och mindre orter. Ett av de senaste årens offer i landsortens
bokhandelsdöd var den sista boklådan i Vimmerby, en stad
känd som Astrid Lindgrens barndomsstad.
I regeringens proposition 1998/99:1 volym 17 konstateras också att en viss
minskning av bokhandelstäckningen skett under 1997, men fortfarande har
varje kommun en bokhandel inom kommunens gränser, påpekar regeringen.
Med tanke på många svenska kommuners vidsträckta yta vittnar detta om en
mycket begränsad ambitionsnivå.
Till skillnad från Sverige finns det bokhandlare i de flesta mindre städer
och orter i kulturländer som England, Tyskland och Frankrike.
Våra svenska förlag har allt svårare att klara sig och deras utgivning måste
i ökad utsträckning inriktas på "breda" titlar. Att de som skulle blivit
efterföljare till Pär Lagerkvist, Harry Martinsson, Frans G. Bengtsson,
Hjalmar Bergman eller Fritiof Nilsson-Piraten har växande svårigheter att
hitta förläggare, som vill satsa på debutboken, tillhör dagens karga
verklighet.
Förlagen har helt enkelt allt sämre råd att ta risker och en ny författare
utgör alltid en stor affärsrisk. Det är de säkra titlarna som ges ut. Oftast är
det
utländska bestseller i översättning.
Årets budgetproposition bekräftar den nu beskrivna utvecklingen.
Bokbranschens finansieringsinstitut (BFI) redovisar en fortsatt stagnerad
eller minskad försäljning totalt sett för den fullsorterade bokhandeln och
servicebokhandeln. BFI anser att utvecklingen på bokmarknaden inger viss
oro (1998/99:1 volym 17 s. 59).
Svenska författare kan räkna med allt sämre ersättning för sitt skrivande.
Få grupper i Sverige har kunnat notera en så omfattande "löneminskning"
som författarna de senaste decennierna. Royaltyberäkningarna har blivit allt
mer ofördelaktiga. Det tidigare bruttopriset har numera - av nödtvång för
förlagen - ersatts av alltmer rabatterade förlagspriser. Arbetsgivaravgifternas
motsvarighet för egenföretagare har höjts drastiskt sedan 60-talet.
Höjningarna drabbar författaren både direkt och indirekt, indirekt därför att
den förhållandevis arbetskrävande bokbranschen måste höja sina utpriser
med åtföljande försäljningsminskningar. Att en 25-procentig moms på redan
dyra böcker gör dem än dyrare säger sig självt.
Den svenska allmänheten köper jämförelsevis litet litteratur.
Konsumtionen uppgår till ca 350 kronor per år och capita. Tyskar, belgare,
schweizare och österrikare köper mer än dubbelt så mycket böcker. Deras
köp uppgår genomsnittligen till mellan 800 och 1 000 kronor, och norrmän
läser för hela 1 100 kronor per år och capita.
Vad är orsaken till den stora skillnaden i litteraturintresse mellan svenskar
och norrmän och länderna nere på kontinenten? Vad beror det låga intresset
för svensk litteratur på?
Regeringen tycks faktiskt vara medveten om att här finns ett problem.
Detta framgick redan av budgetpropositionen för 1998 utgiftsområde 17
litteratur 6 C bibliotek, litteratur och kulturtidskrifter.
I denna proposition konstateras att bibliotekens inköp och utlåning av
barnböcker under många år har minskat samt att barnboksförlagen redovisar
sämre försäljningssiffror. En tröst enligt budgetpropositionen 1998/99:1 är
att denna utveckling har avstannat, dvs bibliotekens utlåning av barnböcker
har inte minskat ytterligare. Kan regeringen var nöjd med denna utveckling?
Bibliotekens utlåning av bra litteratur till barn har ju särskilt prioriterats?
Nej, utveckling bör i stället uppfattats som allvarlig av regeringen.
I budgetpropositionen 1997/98 tillstår också regeringen att "av
Kulturrådets kulturvaneundersökningar framgår att kvalitetsförfattarna inom
barn- och ungdomslitteraturen tappar mark samt att kvalitetslitteraturen
allmänt läses mest i de tre storstäderna."
Det är utomordentligt lätt att förklara den nu beskrivna utvecklingen. För
detta fordras ingen mer omfattande utredningsverksamhet. Barn gör som sina
föräldrar. Läser föräldrarna, läser också barnen. När böcker blir allt dyrare
och hushållens budgetar allt snålare köps färre antal böcker. (Svenska hushåll
har haft en genomsnittlig total sammanlagd konsumtionsökning sedan 1970
på 7 procent. Det finns således inte mycket utrymme för en ökad
litteraturkonsumtion. För att åtminstone upprätthålla denna genomsnittliga
blygsamma konsumtionsökning på 7 procent har det ofta krävts två
försörjare per familj. Även tiden för besök på bibliotek har således blivit en
reell konsumtionsbegränsande flaskhals för hushållens bokläsande.)
På landsorten har bokhandeln nästan blivit en sällsynt företeelse. En
bokhandel per kommun är inte tillfredsställande. En alltmer uttunnad
bokdistribution, dvs att potentiella kunder i minskande utsträckning kommer
i kontakt med en bokhandel leder självklart till färre köp, färre utgivna
titlar
och då också färre barn som äger egna böcker, allra minst egna s.k.
kvalitetsböcker. Populära seriemagasin blir naturliga ersättningar för god
barn- och ungdomslitteratur.
Regeringen tror att en satsning på biblioteken kan ersätta egna böcker och
stimulera till större litteraturintresse. Detta är feltänkt ur många synvinklar.
För det första kan biblioteken aldrig erbjuda en tillräcklig marknad för
svensk förlagsutgivning. Tankegången med bibliotek är att väldigt många
personer skall läsa samma bokexemplar. Detta innebär självklart (allt annat
lika) att den bokupplaga som går att sälja minskar. Mindre upplaga leder till
radikalt höjda priser beroende på att marginalkostnaden för ytterligare ett
exemplar av en bok är liten, medan de fasta kostnaderna, framställnings-
kostnaderna, är i stort sett desamma oberoende av om man trycker 100 eller
100 000 böcker.
För det andra behövs bokhandeln i princip inte för distributionen till
biblioteken.
Detsamma har gällt läroböcker som betalas av kommunerna och vars
inköp i ökande utsträckning sker genom ett mycket omfattande upphand-
lingsförfarande under samverkan mellan många kommuner. Den här
utvecklingen har ytterligare drivit upp kostnaderna för att distribuera böcker
genom bokhandeln och eftersom kapacitetskostnaderna, de fasta
kostnaderna, är betydande har (allt annat lika) distributionskostnaden per bok
ökat väsentligt. Detta leder till höjda bokpriser för allmänheten och givetvis
minskande bokköp.
För det tredje leder färre bokhandlare, dyrare böcker, färre nya titlar till att
litteraturintresset bland vuxna minskar. Finns det inget utbud, ett bekvämt
tillgängligt utbud, blir det oftast inga köp av. Läser inte de vuxna, lär sig
inte
heller barnen att läsa. Litteratur, läsandet, blir inte den glädje den tidigare
varit för många generationer svenskar.
För det fjärde leder den process som beskrivits ovan till att de som
fortfarande tillhör en bokläsande allmänhet i växande utsträckning köper
utländska böcker, först i översättning men allt oftare på originalspråket. I
första hand är det engelskan som gäller. Det blir mycket billigare och de
utländska förlagen kan erbjuda ett helt annat utbud. Att köpa utländska
böcker från utlandet blir också lättare. Beställningar kan ske över Internet,
betalningarna har blivit allt säkrare med kort, momsen är 0 vid köp från
England och portot till Sverige är billigt. (Det ligger på en helt annan nivå än
det svenska!)
Bokens snara undergång har förutspåtts många gånger de senaste
decennierna. Den nya informationstekniken utmålas som det senaste hotet.
USA och Storbritannien tillhör de länder som ligger längst framme på IT-
området. Men boken fyller med råge fortfarande sin plats i dessa länder. De
minskade och låga bokköpen i Sverige beror inte på konkurrensen från den
nya tekniken, de beror på en helt ohållbar skattepolitik från regeringens sida.
Redan det höga skattetrycket på arbete gör det svårt att vidmakthålla
arbetsintensiv verksamhet. Att skriva böcker och att sälja böcker kräver
mycken mänsklig arbetskraft. Glöm inte att Frans G. Bengtsson, en författare
som mästerligt behandlade vårt svenska språk, brukade ägna varje sida minst
en arbetsdag! Att den svenska staten numera anser det lämpligt att beskatta
böcker med 25 procent moms hotar i dag den svenska bokens överlevnad.
Norge och Storbritannien har 0 procent i moms. Belgien, Tyskland och
Österrike har mellan 6 och 10 procent moms. Österrike som av dessa sist
nämnda tre länder har högst moms (10 procent), har också lägst konsumtion
per capita på ca 800 kronor per invånare mot Tysklands 7 procent moms och
en konsumtion på nästan 1 000 kronor per år och capita.
Men spelar det någon roll om den svenska bokläsningen minskar? Betyder
svenska böcker något för vårt lands utveckling?
Att språket är ett sammanhållande kitt för ett land, för vår nation såväl som
för andra, är uppenbart. Det skrivna språket är väsentligt för att skapa en
språklig kontinuitet. Det skrivna språket behövs för att förmedla kunskaper
och idéer mellan människor.
Kvalificerad kommunikation kräver ofta framställningar av komplicerad
natur. Dålig känsla för det egna språket skapar lätt missförstånd och hindrar
en effektiv kommunikation mellan olika människor, mellan olika
specialister, mellan beslutsfattare i företag och offentlig förvaltning och
mellan företag, myndigheter och konsumenter och allmänheten. Dåliga
kunskaper i det egna språket, litet ordförråd och förenklad och stereotyp
meningsbildning gör det dessutom svårare att behärska utländska språk,
kanske med undantag för en begränsad vardagsvokabulär. Kort sagt, den
ogenomtänkta litteraturpolitik som regeringen har gjort till sin under många
år kommer att leda till betydande skadeverkningar och om det vill sig illa
stora klasskillnader. En mer internationell elit kommer i växande
utsträckning att använda sig av engelska i stället för svenska i forskning och i
arbetslivet och när det gäller kulturella aktiviteter, medan svenskan alltmer
blir ett talspråk. En sådan utveckling kan ta decennier, men har vi väl
kommit dit är det svårt, om inte omöjligt, att återskapa det språk som
förstörts.
Är det då väsentligt att bevara det svenska språket? Är det inte lika bra att
vi alla går över till engelska i en tid som kännetecknas av EU och en
vidsträckt global utveckling? Detta är en fundamental fråga, som borde
innehålla betydligt fler dimensioner än vad som återfinns i årets proposition
1998/99:1 på denna fråga.
På s. 59 volym 17 finns ett avsnitt om svenska språket. Här nämns svenska
språknämndens uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram för att främja det
svenska språket med mål för svensk språkvård samt förslag till framtida
strategier och konkreta åtgärder för bevarandet av ett nationellt språk. Vilka
åtgärder förslås då? Att stärka svenska språket sker, enligt regeringen, genom
att ge modersmålet en starkare ställning i utbildning och undervisning samt
genom att utveckla språkvården.
Vad spåknämnden och regeringen glömmer är att språket är var mans
egendom. Det går inte att uppifrån - från myndighetsvärlden - utveckla
känsla och omsorg om det egna språket. Det är de enskilda människornas
intresse, stolthet, samhörighetskänsla med vårt litterära kulturarv och vårt
språks utveckling som är en nödvändig förutsättning för att svenska språket
skall utvecklas och leva vidare som ett viktigt skriftspråk i en
internationaliserad värld. En av de viktigaste praktiska förutsättningarna är
en konkurrenshaftig svensk bokproduktion som kännetecknas av god
tillgänglighet i distributionsledet och konkurrenskraftiga priser. I ett litet
språkområde som det svenska är det - vid närmare eftertanke - absurt att ha
en bokmoms på 25 procent, när det går att köpa böcker på engelska från
Storbritannien med en momsbelastning på 0 procent. Skillnaden mellan
svensk och brittisk moms gör svenska böcker ännu mer konkurrenssvaga.
Vilka slutsatser drar då regeringen av den svenska litteraturpolitiken?
Den är bra. Regeringspolitiken skall även i fortsättningen följa redan
upptrampade fotspår. Bidragslinjen utgör huvudfaran. Bidrag till folk-
biblioteken, utgivningsbidrag, produktionsbidrag, bidrag till bokhandeln etc
får ökat stöd. Men hushållens egna möjligheter att öka sin bokkonsumtion
genom att skattebelastningen på böcker minskas ingår inte i regeringens
strategi.
Det är en paradox att regeringen som brukar betecknas som en
"vänsterregering" är så uppknuten till en elitistisk "veta-bäst-mentalitet".
Hur kommer det sig att Socialdemokraterna har glömt en tidigare djupt
förankrad tro på enskilda människors kreativitet, kunskapstörst och vilja att
förkovra sig?
Att i stället hålla fast vid en av myndigheter styrd bidragslinje samt en
skattesats, en momsnivå på 25 procent, leder till kulturella skadeverkningar
som inte är önskade av någon.
Att sänka skattesatsen till 6 procent är skattemässigt logiskt. Sverige har
redan en kulturmoms på 6 procent för konserter, teater-, opera-,
filmföreställningar etc. Förändringen av "kulturstödet" kan lätt finansieras
genom omfördelning inom utgiftsområde 17 om förändringen verkligen
behöver finansieras. Lägre priser brukar leda till ökad försäljning och då
totalt ökade intäkter och då också skatteinkomster, något beroende på
priselasticiteten. (Se avsnittet längre fram om brittisk konstmoms.)
En momssänkning är i ordets egentliga bemärkelse inget stöd. Det innebär
endast att staten måste begränsa sina inte självklara procentuella krav på
bokmarknadens intäkter. De regelrätta stöd som staten har inrättat på
kulturområdet bör lämpligen minskas. I första hand bör då Kultur-
departementets egen verksamhet bantas.
Att beskattningens höjd har dramatiska effekter, inte minst inom
kulturområdet, visar de momshöjningar som nuvarande brittiska labour-
regering släppte igenom i enlighet med en EU-regel gällande försäljning av
konst. London var den internationella konsthandelns centrum. Efter
momshöjningen försvann halva marknaden till New York och Schweiz.
Effekterna på den internationella konstmarknaden är lätta att följa, men hur
blev effekterna på den inhemska handeln med god men inte världsberömd
konst? Den skadades givetvis också genom att hushållen (allt annat lika)
begränsar sina inköp. Ett alternativ är att konstnärerna får sälja billigare,
det
vill säga får en realinkomstminskning. En slutsats är att kultur är en
verksamhet med hög priselasticitet, och höga och höjda skatter är minst av
allt kulturbefrämjande. Höga skatter är i stället "kulturdödande".
Att inte sänka momsen på böcker till 6 procent, allra helst att ta bort den
helt (om nu EU:s regler tillåter) leder till allvarliga långsiktiga
konsekvenser. Vårt kulturarv i vid bemärkelse urholkas alltmer. Att sänka
momsen till 0 på böcker, konserter, teaterföreställningar, cirkus m.m. skulle
göra mer för att skapa ett blomstrande kulturliv i Sverige än alla de
aktiviteter Kulturdepartementet anser bör få stödpengar från staten. En
framåtsyftande kulturpolitik skall som första steg bygga på en enhetlig
kulturmoms på 6 procent. I ett andra steg bör momsen sänkas till 0 procent
precis som i Storbritannien och Norge, och skulle EU-regler lägga hinder i
vägen bör regeringen driva en momslinje på kulturområdet som en högt
prioriterad fråga, inte minst för små språkområden som det svenska.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den viktigaste åtgärden för att främja kulturklimatet i Sverige
är att införa en gemensam kulturmoms även innefattande böcker på 6 %.