Sverige har världens högsta skatter, men inte världens bästa
välfärd. Sprickorna i folkhemsbygget blir allt mer
uppenbara. Trots de höga skatterna växer köerna inom
sjukvården, trots de höga skatterna förmår inte skolan leva
upp till de höga krav som elever och föräldrar har rätt att
ställa och trots de höga skatterna kan inte rättstryggheten
garanteras. För många familjer har dessutom marginalerna
snävats in så kraftigt att arbetsinkomsterna inte längre räcker
till.
Det grundläggande felet är att välfärd i Sverige kommit att bli synonymt
med offentlig verksamhet. Välfärd i egentlig mening måste i stället definieras
med utgångspunkt i den enskilde medborgaren som en kombination av
välstånd och trygghet. Grunden är den egna utvecklingen, det egna arbetet
och det egna sparandet. Det har sedan kompletterats med ett samhällsbygge
där samverkan mellan individerna möjliggjort fungerande yttre försvar,
rättstrygghet och ett socialt ansvar när den egna förmågan att skapa trygghet
inte räckt till.
Detta gemensamma ansvar för vård, omsorg och försörjning i svåra skeden
av livet kan emellertid inte ersätta det grundläggande personliga ansvar som
individen har för sig själv och för sin familj. När det allmänna också tar över
ansvaret för sådant som medborgarna normalt både kan och vill klara själva
blir de utlämnade. Den grundläggande trygghet som i att ha kontroll över den
egna ekonomin försvinner och förbyts i en otrygghet som urholkar välfärden.
Till det kommer de ekonomiska snedvridningar som följer såväl av
omfattande offentliga åtaganden i sig som av de höga skatter som motverkar
grunderna för välfärd - arbete, sparande och personlig initiativkraft.
Sociala problem
Det höga svenska skattetrycket medför stora sociala
problem. Det tar sig indirekt uttryck i att en svag ekonomisk
utveckling och en hög arbetslöshet gör att många saknar ett
arbete att försörja sig på och att reallöneutvecklingen för
dem som har ett arbete blir svag. Men de höga skatterna får
också stora direkta negativa konsekvenser för enskilda och
familjer. Tillvaron blir otrygg för alla dem som tvingas till
en tillvaro där varje krona går till att täcka nödvändiga
utgifter och inkomsten ofta ändå inte räcker till.
Socialbidragsberoendet ökar och allt fler lever med så smala
marginaler att en oförutsedd större utgift kan innebära en
katastrof.
När individer och familjer är hänvisade till bidrag för sin vardagsförsörj-
ning saknar de en reell möjlighet att själva förbättra sin situation. En ökad
egen insats omöjliggörs för många av att de saknar arbete och, om de har ett
arbete, av att marginaleffekterna av en ökad arbetsinsats ofta är närmast
konfiskatoriska.
För en "vanlig" familj med två barn, där mannen arbetar som metallarbeta-
re och har en månadsinkomst på 16.000 kronor och hustrun är kommu-
nalanställd med en månadsinkomst på 10.500 kronor för en trekvartstjänst,
uppgår den totala arbetsersättningen (inklusive löneskatter) under ett år till
423.035 kronor. Men familjen, får bara behålla 152.995 kronor, eller 36
procent av sin arbetsersättning, efter det att alla skatter är betalda. En
ensam-
stående mamma med ett barn som arbetar heltid och bor i hyreslägenhet får
behålla 37 procent av sin totala arbetsersättning. Med en så hög beskattning
blir fler och fler beroende av offentliga bidrag, och subventioner.
En social skattepolitik
En politik som syftar till att skapa förutsättningar för att de
flesta skall kunna leva på sin lön måste stå på två ben. Det
ena är en aktiv skattesänkningspolitik som syftar till att växla
lägre skatter mot minskat behov av bidrag och offentligt
stöd. Det långsiktiga målet måste vara att den som är i behov
av bidrag och offentligt stöd inte skall betala skatt och att
den som betalar skatt inte skall behöva bidrag.
Det andra benet är reformer på bland annat skatteområdet som syftar till att
stärka tillväxtkraften i ekonomin så att den höga arbetslösheten kan pressas
tillbaka och antalet människor, som av andra skäl blivit helt beroende av det
offentliga för sin försörjning, kan minska. Samtidigt krävs en ny inriktning
av utbildningspolitiken så att fler kan få bättre kunskaper och högre kompe-
tens. Med en sådan inriktning av politiken kommer det att bli möjligt att upp-
nå successivt högre reallöner samtidigt som skatteuttaget kan sänkas rejält
därför att färre finns i transfereringssystemen.
Mål på fem års sikt
Genom de konkreta besparingar vi föreslår i vårt
budgetalternativ - ändrade regler för transfereringar,
minskade subventioner och effektivare verksamhet - skapas
utrymme för skattesänkningar på cirka 31 miljarder kronor
1999, cirka 60 miljarder kronor 2000 och cirka 83 miljarder
kronor 2001 (i 1999 års penningvärde).
Vid en försiktig uppskattning av den högre tillväxt som möjliggörs genom
vår ekonomiska politik (och som understiger de antaganden som görs i
regeringens s.k. högtillväxtalternativ) samt en försiktig beräkning av netto-
tillväxten av nya arbetstillfällen och effekterna av ett svenskt medlemskap i
det europeiska valutasamarbetet skulle ett ytterligare utrymme på i vart fall
50-60 miljarder kronor växa fram under den kommande femårsperioden.
Detta utrymme kan naturligtvis inte utnyttjas för konkreta yrkanden om
skattesänkningar förrän antagandena har realiserats genom den ekonomiska
utvecklingen. Det skulle emellertid tillsammans med de besparingar vi före-
slår för de närmaste tre åren möjliggöra omfattande skattesänkningar. Under
de kommande fem åren skulle kommunalskatten kunna sänkas med fem
kronor, en sänkning av skatten på förvärvsinkomster som motsvarar och
kompenserar för egenavgifterna skulle kunna genomföras, momsen skulle
kunna sänkas till 21 procent, fastighetsskatten skulle kunna halveras och ett
grundavdrag för barn införas.
Förslag för de kommande tre åren
För de kommande tre åren lägger vi fram följande konkreta
förslag om skattesänkningar på främst arbete, boende och
familjer vilka är fullt ut finansierade genom de
utgiftsminskningar som redovisas i vår ekonomiska motion
1998/99:Fi208.
- Skattereformen återställs genom de förslag vi lägger om sänkt kommu-
nalskatt, sänkt skatt på förvärvsinkomster och återgång till 20 procent
statlig skatt. Inkomstskatten blir då 30 procent för de allra flesta och den
högsta marginalskatten 50 procent (vid genomsnittlig kommunalskatt).
- Skatten på förvärvsinkomster sänks så att egenavgifterna kompenseras.
För år 2001 är ett utrymme avsatt som motsvarar 11-12 procent avdrag
på den beskattningsbara inkomsten för kommunal beskattning. 1999 blir
avdraget 7 procent och året därpå 9 procent.
- Utrymme skapas för att sänka kommunalskatten med 1 krona år 2000 och
med 2 kronor per skattekrona år 2001 genom att staten övertar mot-
svarande kostnader från kommunerna.
- Den statliga inkomstskatten återgår 1999 till 20 procent.
- Grundavdraget och det särskilda grundavdraget för pensionärer höjs med
1.300 kronor år 1999.
- Ett extra grundavdrag på 10 000 kronor per barn införs från och med
1999 vid den kommunala beskattningen. För de familjer vars inkomst
inte är tillräckligt stor för att de skall kunna tillgodogöra sig grund-
avdraget fullt ut skall en "negativ skatt", dvs. ett bidrag, utgå.
- Fastighetsskatten på bostäder sänks från 1,5 till 1,4 procent av taxerings-
värdet 1998. Därefter sänks skatten 1999, 2000 och 2001 med 0,1 pro-
centenhet vartdera året. Orimliga regionala skillnader vid fastighets-
beskattningen lindras genom att markvärdet inte tas upp till beskattning
fullt ut.
- Avdragsutrymmet för pensionsförsäkringar återställs till den omfattning
det hade innan Socialdemokraterna reducerade det. Avdrag medges dess-
utom för pensionssparande för makes räkning.
De högsta skatterna - men
inte den bästa välfärden
Höga skatter - urholkad välfärd
Sverige är det land i den fria världen där de enskilda
människorna är mest beroende av politikers värderingar och
beslut. Ingen annanstans socialiseras så stor del av
medborgarnas inkomster. Ingen annanstans är medborgarna
så beroende av politiska beslut för sin ekonomiska standard
och för sin sociala trygghet. Så gott som alla är därmed
utlämnade åt den politiska sektorns förmåga att hålla sina
löften och fullfölja alla åtaganden.
Sveriges rekordhöga utgifts- och skattetryck har vuxit fram sedan slutet av
1960-talet. Det avspeglar en medveten politik där kollektiva lösningar har
prioriterats. Vård och omsorg inte bara finansieras genom den offentliga
sektorn - de tillhandahålls av vad som i realiteten är offentliga monopol. Inte
bara omfördelningar mellan individer utan också inkomstomfördelningar
över individens livscykel handhas av huvudsakligen skattefinansierade
offentliga verksamheter. De reformer som genomfördes i början av 1990-
talet av den borgerliga regeringen i syfte att bryta upp de offentliga mono-
polen har rullats tillbaka.
På detta sätt har ett Sverige formats där stat och kommun beskattar med-
borgarna så hårt att marginalerna för många familjer har blivit mycket små. I
många fall räcker inte längre arbetsinkomsterna till. När utbetalnings-
tidpunkten för barnbidrag senarelades en vecka, för något år sedan, tvingades
en del familjer söka socialbidrag för sitt uppehälle. Och även sedan denna
förändring rivits upp kände sig regeringen tvingad att i år betala ut barn-
bidrag före midsommar för att helgen skulle bli positiv för barnfamiljer med
små marginaler. De allra flesta har heller inte möjlighet att välja annan vård
eller omsorg än den stat och kommuner erbjuder.
Följden av det höga skatteuttaget på arbetsinkomster och de subventioner
av offentliga verksamheter det finansierar blir således att när den offentliga
sjukvården, barnomsorgen eller äldreomsorgen inte fungerar finns för de
flesta inga möjliga alternativ.
Vi kan konstatera att Sverige har världens högsta skatter, men inte
världens bästa välfärd. Sprickorna i folkhemsbygget blir allt mer uppenbara.
Trots de höga skatterna växer köerna inom sjukvården, trots de höga
skatterna förmår inte skolan leva upp till de höga krav som elever och för-
äldrar har rätt att ställa och trots de höga skatterna kan inte rättstryggheten
garanteras.
Ett grundläggande problem är att välfärd i Sverige kommit att bli syno-
nymt med offentlig verksamhet. Välfärd i egentlig mening måste istället
definieras med utgångspunkt i den enskilde medborgaren. Sedan urminnes
tider har människan strävat efter välstånd och trygghet. Grunden för fram-
gång är den egna utvecklingen, det egna arbetet och det egna sparandet. Det
har sedan kompletterats med ett samhällsbygge där samverkan mellan
individer möjliggjort fungerande yttre försvar, rättstrygghet och ett socialt
ansvar när den egna förmågan att skapa trygghet inte räcker till.
Detta oavvisliga gemensamma ansvar för vård, omsorg och försörjning i
svåra skeden av livet kan och får emellertid inte ersätta det personliga ansvar
som individen har för sig själv och för sin familj. När det allmänna också tar
över ansvaret för sådant som medborgarna normalt både kan och vill klara
själva blir de utlämnade och otryggheten växer. Den grundläggande trygghet
som ligger i att ha kontroll över den egna ekonomin och att kunna hantera
vardagens problem försvinner och förbyts i en otrygghet som urholkar
välfärden. I dagens Sverige är det bara de som har råd att själva betala för
icke subventionerad vård och omsorg som alltid kan slippa köer och välja
fritt och bara de som har tillräckligt stora inkomster kan leva på sin lön efter
skatt.
Färre försörjer fler
Det har under de senaste 25 åren skett en kraftig förskjutning
från privata till offentliga inkomstkällor i Sverige. Från 1970
har antalet personer som får sin försörjning via den
offentliga sektorn nästan fördubblats, samtidigt som de som
arbetar i den privata sektorn har blivit ungefär en halv miljon
färre. Beroendet av offentlig sektor har ökat mest vad gäller
transfereringar. Detta är givetvis en av förklaringarna till det
orimligt höga skatteuttaget.
Hela 65 procent av den vuxna befolkningen (exklusive studerande) har sin
huvudsakliga inkomst från det offentliga i form av löner eller transfereringar.
Som framgår av tabellen nedan har nästan två av tre vuxna det offentliga som
huvudsaklig inkomstkälla och endast en tredjedel har sin huvudsakliga
inkomst från den privata sektorn. Med tanke på det stora antal människor
som deltar i det s.k. Kunskapslyftet underskattas antalet offentligt försörjda
för 1996. Det är uppenbart att detta förhållande leder till orimligt höga
skatter och samtidigt svårigheter att ge stöd till dem som verkligen behöver
det.
Privat och offentlig försörjning
Tabell 1: (1 000-tals personer 1970 1996 )
Källa: SAF
En förutsättning för att Sveriges långsiktiga strukturella
problem skall kunna lösas och att skatterna verkligen skall
kunna sänkas till europeisk genomsnittsnivå är att
försörjningskvoten (förhållandet mellan antalet
offentligförsörjda och antalet privatanställda) minskar.
Försörjningskvoten uppgår idag till 1,7 vilket innebär att
varje privatanställd skall "finansiera" nästan två personer
som är anställda i eller försörjda av den offentliga sektorn.
Om man jämför Sverige med EU-länderna Nederländerna, Tyskland och
Storbritannien visar det sig att den andel av hushållens disponibla inkomster
som kommer från offentlig sektor är störst i Sverige. I Tyskland och
Storbritannien är den privata andelen i dag dubbelt så stor som den
offentliga. Så var det även i Sverige för 25 år sedan.
Källa: Ekonomifakta "Beroendet av den offentliga sektorn"
Den största hushållskostnaden
Sverige låg 1997 på första plats i den internationella
skatteligan enligt EU:s statistikbyrå Eurostat. I år uppgår
enligt budgetpropositionen det svenska skattetrycket till mer
än hälften, 54,8 procent, av Sveriges samlade produktion.
Till det kom andra offentliga inkomster på nästan 9 procent
av BNP.
De offentliga utgifterna beräknas i år uppgå till 61,3 procent. Det betyder
att mer än tre femtedelar av all verksamhet i Sverige produceras eller
finansieras med offentliga medel. Drygt 40 procent av de offentliga utgifter-
na utgörs av offentlig konsumtion och investeringar, dvs. offentlig verksam-
het. Resten är transfereringar, framför allt till hushållen, samt räntebetal-
ningar på den offentliga skulden, dvs. finansiering via den offentliga sektorn.
Källa: Finansdepartementet
Det är framför allt sedan 1970-talets början som Sverige
kommit att avvika från andra länder vad gäller utvecklingen
av skatteuttaget. Mellan 1970 och 1976 steg skatteuttaget
mätt som andel av den samlade produktionen från cirka 40
till cirka 50 procent. Efter att i huvudsak ha pendlat kring
denna nivå steg skatterna kraftigt i slutet av 1980-talet och
uppgick 1990 till drygt 56 procent av BNP. Delvis var detta
en effekt av överhettningen och den lånebaserade
konsumtionen.
Åren 1991-94 reformerade den borgerliga regeringen stegvis de offentliga
systemen för att tillåta och stimulera enskilda alternativ. Skolpengen gav
frihet åt alla att välja skola. Vårdnadsbidrag och avdrag för barnomsorgs-
kostnader ökade valfriheten och rättvisan i barnomsorgen och med husläkar-
reformen inleddes ett arbete på att låta patienten få större valmöjligheter.
Dessutom bröts utvecklingen mot ständigt högre skatter. Skatteuttaget
minskade - om än i betydligt mindre utsträckning än vad som varit önskvärt
vilket var en följd av den statsfinansiella utvecklingen.
Sedan valet 1994 har den socialdemokratiska regeringen återgått till den
tidigare inriktningen. Skatter har höjts med ungefär 90 miljarder kronor.
Även om vissa skattesänkningar genomförts har skatteuttaget ökat med
uppemot 70 miljarder kronor netto. Särskilt hårt har skattehöjningarna
drabbat dem som blivit och förblivit arbetslösa, barnfamiljer och hushåll med
lägre inkomster.
Skatten, i olika former, är därmed den största kostnaden för hushållen i
Sverige. För många hushåll innebär de höga skatterna att det inte är möjligt
att leva på lönen eller lönerna. Hushållen blir mer och mer beroende av
bidrag. Relativt sett drabbas naturligtvis låginkomsttagarna hårdast.
Det sammanlagda utfallet av skatteuttaget och behovet av transfereringar
1997 (i förhållande till den disponibla inkomsten) framgår av diagrammet
nedan. Bruttolönen står för 81 procent av den disponibla inkomsten. Den
offentliga sektorn tar tillbaka 44 procent i form av direkta skatter (kapital-
och inkomstskatter). Det kompenseras delvis genom transfereringar från den
offentliga sektorn på 42 procent och övriga inkomster på 22 procent.
Källa: Finansdepartementet
Eftersom diagrammet ovan visar summan av alla hushåll i
Sverige är en del av transfereringarna fördelning av resurser
mellan hushållen. Merparten av transfereringarna är dock en
fördelning över livscykeln i form av pensioner och bidrag till
barnfamiljer. Även transfereringar över sjuk- och
arbetslöshetsförsäkringen kan till den del det rör sig om
kortvarig sjukdom och arbetslöshet anses ge en fördelning
över livscykeln.
Den genomsnittlige inkomsttagaren i Sverige kan direkt för egen del för-
foga över drygt en tredjedel av vad han eller hon arbetar ihop. Mer blir inte
kvar sedan inkomst- och konsumtionsskatter samt arbetsgivaravgifter beta-
lats. Skatteuttaget sker i former som huvudsakligen belastar låg- och medel-
inkomsttagare.
Bidragsberoende och ofrihet
Hushållen betalar
Alla skatter betalas av de enskilda hushållen. Det sker
antingen direkt och synligt genom inkomstskatter eller direkt
men osynligt genom exempelvis mervärdesskatt (som bakas
in i priset på en vara eller tjänst) och arbetsgivaravgifter som
delvis går till löntagarnas socialförsäkringar men som i
övrigt är ren skatt. Till det kommer de indirekta effekterna
av exempelvis företagsskatter som minskar löneutrymmet
och/eller ökar kostnaderna och därmed priserna på svenska
produkter. En ytterligare effekt är den stora arbetslösheten
vars kostnader måste bäras av hushållen via skatter.
Med ett så högt skattetryck som det svenska blir det ofrånkomligt låg- och
medelinkomsttagare som får bära huvuddelen av skattebördan. Även om det
finns många snedvridande inslag i det svenska skattesystemet är det mest
remarkabla i internationell jämförelse den extremt höga beskattningen av
människor med vanliga och låga inkomster.
Det höga svenska skatteuttaget medför därför stora sociala problem. Det
tar sig indirekt uttryck i att en svag ekonomisk utveckling och en hög
arbetslöshet gör att många saknar arbete att försörja sig på och att reallöne-
utvecklingen för dem som har ett arbete blir svag. Men de höga skatterna får
också stora direkta negativa konsekvenser för enskilda och familjer.
När uppemot två tredjedelar av de svenska hushållens arbetsinkomster går
till stat och kommun i form av olika skatter och lagstadgade avgifter räcker i
de flesta fall återstoden inte till för att täcka de löpande kostnaderna. När
skattesystemet inte är utformat så att hänsyn tas till försörjningsbördan
uppkommer ett behov av såväl generella som selektiva bidrag. Hushåll med
låga inkomster och barn behöver ofta bostadsbidrag, som trappas av med
stigande inkomst och därför bidrar till det som brukar kallas fattigdoms-
fällan.
Förutom behov av rent ekonomiskt stöd för att klara de löpande kostna-
derna medför de höga skattekostnaderna att det krävs omfattande subven-
tioner av bland annat vård och omsorg. De flesta barnfamiljer har exempelvis
inte råd att själv välja och finansiera sin barnomsorg.
Livet blir otryggt för alla dem som tvingas till en tillvaro där varje krona
går till att täcka nödvändiga utgifter och inkomsten ofta ändå inte räcker till.
Socialbidragsberoendet ökar och allt fler lever på marginaler där en oförut-
sedd större utgift kan innebära en katastrof.
Till skillnad från äldre tider har dagens otrygghet ett element av hopp-
löshet som gör den särskilt socialt stötande. När individer och familjer är
hänvisade till bidrag för sin vardagsförsörjning saknar de en reell möjlighet
att själva förbättra sin situation. En ökad egen insats omöjliggörs för många
av att man saknar arbete och, om man har ett arbete, av att marginaleffekter-
na på en ökad arbetsinsats ofta är närmast konfiskatoriska. Beslut i politiska
församlingar för att bevara eller höja ersättnings- och bidragsnivåerna blir
viktigare för de enskilda medborgarna än sådana åtgärder som syftar till att
förbättra familjens ekonomiska situation genom eget arbete, nya och bättre
kunskaper eller bättre hushållning.
För den som dessutom har det offentliga som arbetsgivare är beroendet av
politiska beslut nästan total. I exempelvis vissa vårdyrken är situationen
extrem eftersom kommunen eller landstinget ofta är den enda arbetsgivare
som finns. Sverige är idag ett samhälle där de viktigaste besluten för många
familjer inte fattas vid det egna köksbordet utan i riksdag och kommun-
fullmäktige.
De höga skatterna försätter tillsammans med dessa övriga faktorer
människor i situationer där de inte har möjlighet till kontroll över den egna
vardagen. En sådan kontroll borde emellertid vara den viktigaste källan till
trygghet för den enskilde och för familjer. Att veta att man har en kompetens
som kan tas tillvara på en fungerande arbetsmarknad, att ha ett eget sparande
som går att utnyttja om det händer något oförutsett och, vilket kanske är
viktigast, att ha en inkomst som man kan försörja sig på måste vara viktigare
för tryggheten än bidragssystem eller socialförsäkringar.
Mycket tyder också på att möjligheterna att kunna forma den egna
vardagen kommer att bli viktigare. I ett samhälle som blir allt mer rörligt, där
det inte är rimligt att anta att man kommer att ha samma arbetsgivare eller
ens samma yrke under hela livet och där möjligheterna till individualisering
av arbetslivet är stora, kommer kraven på individuell flexibilitet att bli allt
större. Att kunna ha ett stort självbestämmande blir viktigare när förut-
sättningar och möjligheter snabbt förändras. Att på grund av mycket höga
skatter vara beroende av stela och byråkratiska bidragssystem kommer
därmed att bli ett större problem för individens möjligheter till utveckling.
Att sänka det totala skatteuttaget är därför nödvändigt för att skattesyste-
met skall bli rättvist, socialt rimligt och fungera i den snabbt föränderliga
värld som ligger i framtiden. I dag utgör skatt, inte boende eller mat, den
största utgiften för de flesta hushåll. Det är inte rimligt. Skattesystemet får
inte stjälpa människors möjligheter till försörjning.
Några exempel
Följande exempel belyser den skattebörda som direkt
belastar vanliga hushåll i Sverige i dag.
"Normalfamiljen"
Familjen består av två vuxna och två barn. Mannen har en
månadsinkomst på 16.000 kronor, vilket understiger den
genomsnittliga lönen för heltidsarbetande, manliga LO-
medlemmar. Kvinnan är kommunalanställd och arbetar
trekvartstid. Ungefär hälften av kvinnorna inom LO arbetar
deltid och det vanligaste är att deltiden är 75 procent. En
genomsnittlig normallön för kvinnor som arbetar heltid är
inom LO cirka 14.000 kronor per månad, vilket ger 10.500
kronor vid trekvarts tjänst.
Familjen bor i en villa med taxeringsvärdet 518.000 kronor (varav
tomtvärde 206.000 kronor), vilket är ett genomsnitt av taxeringsvärdena i
landet i dess helhet och i Stockholms län. Exemplet visar att den totala
lönekostnaden (inklusive löneskatter) för kvinnan och mannen på ett år är
422.685 kronor, men att familjen endast har 151.960 kronor, 36 procent, kvar
av sin arbetsersättning efter skatt.
Tabell 2: (Löne- och inkomstskatter (kr/år) Han Hon )
Ensamstående mamma
Familjen består av en ensamstående kvinna med ett barn.
Kvinnan arbetar heltid som affärsbiträde och har en
månadsinkomst på 12.500 kronor. Familjen bor i en
hyreslägenhet på 75 m².
Exemplet visar att kvinnans totala arbetsersättning (inkl. löneskatter)
uppgår till 199.590 kronor per år, men att familjen endast har 76.100 kronor,
37 procent, kvar av arbetsersättningen efter skatt.
Familjens skattebörda (kr/år)
Tabell 3: (Den totala arbetsersättningen 199.545 )
Fattigdomsfällan
Höga marginaleffekter är inte enbart något som drabbar
människor i de högre inkomstskikten. Ett minst lika
allvarligt problem är att låg- och medelinkomsttagare kan
drabbas av marginaleffekter på upp emot 90 procent på
grund av skatte- och bidragssystemens utformning.
Barnfamiljer med låga eller medelstora inkomster är
beroende av offentliga bidrag och subventioner som på olika
sätt är inkomstrelaterade och därför bidrar till de höga
marginaleffekterna. I förlängningen utgör bidragsberoendet i
kombination med skattesystemet en farlig fattigdomsfälla
som många människor får svårt att ta sig ur, vilket bidrar till
att befästa sociala skillnader i samhället.
Hur en hushållsekonomi påverkas av en inkomstökning beror på just
marginaleffekterna. Den positiva effekt en inkomstökning har på ett hushålls
ekonomi motverkas dels av att skattekostnaderna stiger, dels av att vissa
bidrag och subventioner trappas av när inkomsten ökar. Sålunda var barnom-
sorgstaxan under förra mandatperioden inkomstrelaterad i 257 av landets
288 kommuner, vilket spär på marginaleffekterna för låg- och medelinkomst-
tagare på olyckligt sätt. De inkomstrelaterade barnomsorgstaxorna slår
framför allt mot kvinnor med inkomster under brytpunkten, d.v.s. majoriteten
av alla förvärvsarbetande kvinnor. För många deltidsarbetande kvinnor lönar
det sig helt enkelt inte att arbeta mer eftersom större delen av en inkomstök-
ning, efter det att skatter och avgifter är betalda, skulle ätas upp av den
högre
barnomsorgsavgift som de tvingas betala när inkomsten ökar och barnen
dessutom måste vara längre tid på dagis.
Inkomstökningens effekt på hushållsekonomin hålls även tillbaka av att ett
eventuellt bostadsbidrag minskar i takt med att inkomsten ökar. Personer
som har tagit studiemedel före 1989 kan utöver detta råka ut för en marginal-
effekt i studiemedelssystemet som beror på att avgiften är inkomstrelaterad
upp till en viss nivå. Tjänar man under 126.700 kronor är man helt befriad
från avgift. För personer med vårdnaden om barn under tio år är motsvarande
siffra 162.900 kronor.
Allt detta sammantaget får allvarliga konsekvenser för människors möjlig-
heter att förbättra sin levnadsstandard och situation. Problemet är att mer
arbete eller högre inkomst knappast leder till mer pengar i plånboken. För en
arbetslös mamma eller pappa kan skillnaden mellan arbetslöshetsersättning
och ett lågavlönat heltidsarbete vara så liten som 400 kronor per månad. Och
för en kvinna som har ett barn under tio år och arbetar trekvartstid som
socialsekreterare kan marginaleffekten vara nästan 80 procent om hon går
upp till heltid just därför att hon drabbas av alla dessa marginaleffekter sam-
tidigt. För varje tusenlapp hennes inkomst ökar kommer hon att få tvåhundra
kronor mer i plånboken. Det är inte underligt att den sociala rörligheten i
Sverige är för låg när "klassresan" i praktiken omöjliggörs av marginal-
effekterna i skatte- och bidragssystemen.
Bristande social rörlighet är ett allvarligt problem. Att vissa människor inte
kan förbättra sin ekonomiska, och därmed ofta också sociala, situation är en
form av ekonomisk segregation som bidrar till att skapa hopplöshet och
otrygghet.
De höga marginaleffekterna är inte bara ett ekonomiskt problem för dem
som drabbas, utan också ett strukturellt samhällsproblem. Vem anstränger sig
för att få det lite bättre, och på så sätt bidra till ökad välfärd för alla när
incitamentet att göra det är så svagt?
Genom den politik som förs just nu hamnar allt fler i den hopplösa
situation som höga marginaleffekter medför. Det är inte längre bara några få
hushåll med endast en inkomst som drabbas. I dag är höga marginaleffekter
ett problem även för många hushåll med två inkomster. Fattigdomsfällan är
ett faktum för en stor del av befolkningen.
Det socialdemokratiska förslaget om en enhetstaxa som presenterades
några veckor före valet motiverades till stor del med att marginaleffekterna
skulle minska. Detta var i sig önskvärt och stod i överensstämmelse med den
inriktning moderata politiker i många kommuner hade. Förslaget kombinera-
des emellertid med ett maximalt uttag lika för alla kommuner. Därigenom
vägdes inte olika kommuners olika insatser på familjepolitikens område
samman.
Dessutom skulle en så kraftig subventionering leda till starkt minskad
valfrihet för dem som önskar forma barnomsorgen efter eget tycke. Ett
fortsatt högt skatteuttag och en ännu kraftigare subventionering av just den
kommunala barnomsorgen leder till att även de familjer som skulle valt ett
annat alternativ av ekonomiska skäl tvingas avstå.
Efter valrörelsen har socialdemokraterna emellertid inte fullföljt förslaget.
I stället har man lagt förslag om en skattereduktion som skärper marginal-
effekterna. Denna helt otillräckliga och dessutom tillfälliga skattesänkning
bör därför avslås.
Arbetslöshet och sämre
tillväxt
Höga skatter och stora bidrag snedvrider prissättningen och
incitamenten så att effektiviteten i samhällsekonomin
minskar och arbetstillfällen slås ut. Människor vars
arbetskraft skulle efterfrågas vid ett lägre skattetryck blir
arbetslösa. Det innebär sämre välståndsutveckling och högre
offentliga utgifter, vilket i sin tur finansieras av högre
skatter. Därmed kläms hushållsekonomin från två håll -
standardökningen blir sämre och skatteuttaget större.
Skatte- och bidragssystemen medför att såväl privata företag som den
offentliga sektorn i flera fall producerar sådana varor och tjänster som inte
skulle efterfrågas om konsumenterna fick betala det verkliga priset. Exem-
pelvis skulle färre personer än i dag efterfråga offentligproducerade dag-
hemsplatser om de själva fick förfoga över vad dessa daghemsplatser kostar
per barn och år. Andra varor och - särskilt - tjänster som skulle efterfrågas
vid ett rimligt pris, produceras inte därför att de höga skatterna inte gör det
lönsamt för företagen att tillhandahålla varan eller tjänsten till ett pris som
tillräckligt många kan betala. Ett aktuellt exempel är hushållstjänster där
"skattekilarna", i form av inkomstskatt för såväl den som utför tjänsten som
den som betalar för den samt arbetsgivaravgift och moms, är extremt höga.
På liknande sätt kan man avstå från att arbeta mer därför att den extra
inkomst man får behålla efter skatt inte gör det mödan värt. Det förlorar vi
naturligtvis alla på. Efter skatteomläggningen 1991 minskade marginal-
skatterna, men med den socialdemokratiska regeringen har de åter ökat.
Detta är inte bara ett problem för höginkomsttagare. De högsta marginal-
effekterna (upp till 85 procent) återfinns faktiskt bland låginkomsttagare som
oftast får räkna med ökad skatt och lägre bidrag om de ökar sin arbetsinsats.
Man bör med andra ord ha mycket goda skäl för att förespråka att en vara
eller tjänst skall produceras eller finansieras i offentlig i stället för privat
regi,
eftersom det kräver extra skatteintäkter som minskar effektiviteten i
ekonomin. Upp till en viss nivå ökar sannolikt nettoeffektiviteten i ekonomin
av att den genom skatter finansierade offentliga verksamheten växer. Där-
efter kommer de negativa effekterna av skattehöjningar att dominera. Sverige
har enligt flera studier skatter och offentliga åtaganden som ger starkt nega-
tiva effekter för samhällsekonomin. Det är mot den bakgrunden internatio-
nella organisationer som bland annat IMF och EU rekommenderar Sverige
att minska skatte- och utgiftstrycket.
Internationaliseringens
effekter
Höga skatter försämrar i sig effektiviteten i ekonomin. I en
liten öppen ekonomi som Sveriges är det dessutom svårt att
upprätthålla dem. Att "stänga" ekonomin genom olika
former av regleringar är heller ingen utväg; dels är det
praktiskt omöjligt, dels skulle det minska effektiviteten i
ekonomin ytterligare.
Ju lättare det är för människor, företag och kapital att flytta från Sverige,
desto svårare är det för Sverige att i längden upprätthålla ett i jämförelse med
omvärlden exceptionellt högt skattetryck. Mest rörligt är det finansiella
kapitalet i form av valutor, aktier och räntebärande värdepapper. Det rör sig
sekundsnabbt. Kjell-Olof Feldts så kallade "valpskatt" på obligationshandel
är ett illustrativt exempel på en skatt som inte inbringade några skatteintäkter
men däremot fick en hel bransch att flytta utomlands. Eftersom en
fungerande obligationshandel är ett viktigt instrument för att fördela kapitalet
där det behövs bäst, hade denna skatt även en negativ effekt för effektiviteten
i svensk ekonomi.
Realt kapital i form av företag är något mer trögrörligt än finansiellt
kapital, eftersom det tar tid att fatta beslut att flytta ett företag utomlands
eller att göra en enskild investering i ett annat land. (Det innebär även att
det
tar tid att få hit företagen igen när de väl har flyttat ut.) Om man vill skapa
ett
långsiktigt gynnsamt företagsklimat där svenska företag stannar i Sverige
och där utländska företag flyttar hit, bör man helst ha en lägre beskattning av
företag, i form av bolagsskatt, arbetsgivaravgifter, energiskatter etc., än vad
som förekommer i omvärlden. Vad gäller varor är investeringsvaror mer
lättrörliga än konsumtionsvaror. Det går med andra ord att behålla en högre
relativ skatt på mjölk än på kylskåp eftersom det är lättare att köpa de senare
utomlands.
Fastigheter utgör det minst rörliga reala kapitalet. Fastigheter kan man
därför beskatta högt utan att de flyttar på sig. Däremot kan det finansiella
kapital som är nedlagt i fastigheterna ge sig iväg. Och de människor som bor
i dem kan bli tvungna att flytta, särskilt om de inte tillhör de högre inkomst-
grupperna. Det är detta som håller på att hända i Sverige nu.
Rörligheten hos humankapital, dvs människor, är sannolikt olika hög bero-
ende på en rad faktorer, såsom utbildning och ålder. Den största rörligheten
kan tänkas finnas hos unga välutbildade människor med yrken där den
genomsnittliga lönen är högre utomlands än i Sverige, exempelvis forskare
och ingenjörer. Det rör sig om ett begränsat antal människor varför den
offentliga sektorn inte får in så mycket pengar vid en hög beskattning av dem
men vars eventuella flytt utomlands försämrar den samhällsekonomiska
effektiviteten. Minst lättrörliga är sannolikt medelålders medel- och lågin-
komsttagare med gymnasieutbildning eller mindre, d.v.s. det stora flertalet av
Sveriges befolkning.
Av en rapport till expertgruppen för studier i offentlig ekonomi utarbetad
av Krister Andersson, då chefsekonom på Riksbanken, framgår vilka
fördelningspolitiska följder som blir resultatet av en skattepolitik vars
inrikt-
ning är fortsatt högt skatteuttag.
I rapporten visas att det blir svårt att upprätthålla högre skatt på kapital,
särskilt finansiellt kapital, och på mycket kvalificerad arbetskraft jämfört
med andra länder. Detta är för övrigt motivet bakom regeringens avsikt att
införa en särskild skattelättnad för utländska medborgare som får
kvalificerade arbetsuppgifter i svenska företag. Slutsatsen är att ett land som
vill upprätthålla ett högt skatteuttag i en allt mer internationaliserad värld i
första hand måste bygga skatteuttaget på personer som är mindre attraktiva
på en internationell arbetsmarknad och har svårt att flytta. Detta ger
fördelningspolitiska effekter som är oacceptabla.
En social skattepolitik
Skattepolitikens inriktning
De höga svenska skatterna gör dubbel skada. Medborgarnas
beroende av den politiska sektorns förmåga att klara sina
åtaganden blir mycket stort. Samtidigt försvagas valfriheten
och den trygghet som ligger i att ha kontroll över sin egen
ekonomi. Därtill kommer att de höga skatterna snedvrider
ekonomins sätt att fungera, försvårar möjligheterna att skapa
förutsättningar för de nya jobb som så väl behövs och kväver
tillväxtkraften i ekonomin.
En politik som syftar till att skapa förutsättningar för att de flesta skall
kunna leva på sin lön måste därför stå på två ben. Det ena är en aktiv skatte-
sänkningspolitik som syftar till att växla lägre skatter mot minskat behov av
bidrag och offentligt stöd. I ett längre perspektiv måste målet vara att den
som är i behov av bidrag och offentligt stöd inte skall betala skatt och att den
som betalar skatt inte skall behöva bidrag.
Det andra benet är reformer på bland annat skatteområdet som syftar till att
stärka tillväxtkraften i ekonomin så att den höga arbetslösheten kan pressas
tillbaka och antalet människor som av andra skäl blivit helt beroende av det
offentliga för sin försörjning minska. Samtidigt krävs en ny inriktning av
utbildningspolitiken så att fler kan få bättre kunskaper och högre kompetens.
Med en sådan uppläggning av politiken kommer det att bli möjligt att uppnå
successivt högre reallöner samtidigt som skatteuttaget kan sänkas rejält
därför att färre finns i transfereringssystemen.
För att de ekonomiska problemen skall kunna lösas och medborgarna
återfå det ekonomiska oberoende som är en förutsättning för långsiktig
trygghet krävs därför att utrymme skapas för kraftfulla skattesänkningar.
Inriktningen måste vara att hushållens kontroll över den egna ekonomin skall
öka väsentligt, så att bidragsberoendet kan minskas samtidigt som förutsätt-
ningarna för väsentligt högre tillväxt och betydligt fler nya arbetstillfällen
stärks.
Utrymme måste dessutom avsättas för att slopa den extra höga beskatt-
ningen av investeringar och kapitalbildning och överbeskattningen av före-
tagande. Förslag om detta återfinns i den moderata partimotionen
1998/99:Sk310.
Huvuddelen av skattesänkningsutrymmet måste utnyttjas till att sänka
skatten på hushållens arbetsinkomster med tyngdpunkt på låg- och medel-
inkomsttagare.
Ett mål för den ekonomiska politiken på medellång sikt bör vara att uppnå
bättre jämvikt mellan den privata och den offentliga sektorn. För 1998, när
de offentliga finanserna beräknas vara i balans, räknar regeringen med att
den offentliga sektorn tar i anspråk 61,3 procent av våra samlade resurser.
Det samlade skatteuttaget förutses bli drygt 54,8 procent av produktionen
medan den offentliga sektorns övriga inkomster uppgår till knappt 9 procent.
För att uppnå vårt mål måste den privata sektorns andel av ekonomin tillåtas
expandera motsvarande cirka 11 procentenheter.
Detta är möjligt endast om den ekonomiska politiken utformas så att förut-
sättningarna för tillväxt och nya jobb i den enskilda sektorn förbättras av-
sevärt. En viktig del i en sådan politik är sänkta skatter som är fullt
finansie-
rade genom att de offentliga utgifterna minskar i motsvarande mån eller
genom att överskott i budgetering utöver vad som krävs för en successiv
minskning av statsskulden tas i anspråk.
Besparingarna i offentliga utgifter kan vara av två slag: dels förändringar
av gällande regler i transfereringssystemen, dels lägre utgifter till följd av
att
färre människor är i behov av bidrag och därmed lämnar transfererings-
systemen. Till det kommer att en ökad tillväxt inte bör tillåtas leda till, som
regeringen föreslår, permanenta överskott i de offentliga finanserna och
därmed till permanent överbeskattning och ökad offentlig kapitalbildning.
Detta utrymme bör istället utnyttjas för successiva skattesänkningar i den
takt den samhällsekonomiska utvecklingen medger.
Genom de konkreta besparingar vi föreslår i vårt budgetalternativ -
ändrade regler för transfereringar, minskade subventioner och effektivare
verksamhet - skapas utrymme för skattesänkningar på cirka 31 miljarder
kronor 1999, cirka 60 miljarder kronor 2000 och cirka 83 miljarder kronor
2001 (i 1999 års penningvärde).
Vid en försiktig uppskattning av den högre tillväxt som möjliggörs genom
vår ekonomiska politik samt en försiktig beräkning av nettotillväxten av nya
arbetstillfällen och effekterna av ett svenskt medlemskap i det europeiska
valutasamarbetet bör ett ytterligare utrymme på i vart fall 50-60 miljarder
kronor växa fram under den kommande femårsperioden. Detta utrymme kan
självfallet inte utnyttjas för konkreta yrkanden om skattesänkningar förrän
antagandena har realiserats genom den ekonomiska utvecklingen.
Sänkt skatt på arbete
Det svenska skattesystemet präglas främst av mycket höga
skatter på arbete, främst inkomstskatt, egenavgifter och
arbetsgivaravgifter (som huvudsakligen är löntagarnas
socialförsäkringsavgifter). Till följd av de senaste årens
depreciering av kronan ligger Sveriges generella
konkurrenskraft på en rimlig nivå. De samhällsekonomiska
problemen med de höga skatterna på arbete är framför allt att
de hindrar stora delar av tjänstesektorn att expandera och att
de höjer kostnaden för att anställa och försämrar
förutsättningarna för en fungerande lönebildning. Mot den
bakgrunden är det rimligt att främst inrikta sig på
skattesänkningar för hushållens arbetsinkomster och särskilt
för tjänstesektorn.
En hög beskattning av arbeten med lägre löner gör att det blir omöjligt att
försörja sig på sin arbetsinkomst. Det innebär antingen att dessa
arbetstillfällen försvinner, vilket i hög grad skett i Sverige, eller att den
offentliga sektorn måste gå in med bidrag vilket också sker i högre grad i
Sverige än i omvärlden. Ett sätt att pressa ned den arbetslöshet som uppstår i
kölvattnet av att lägre avlönade arbeten försvinner är att i verklig mening
satsa på utbildning. Men alla kan eller vill inte förbättra sin utbildning och
kompetens. Det är därför viktigt att också skapa förutsättningar för en sådan
lönebildning att arbeten som inte kräver mer omfattande utbildning kan
bevaras och att det går att leva på dem. Därför är det extra viktigt att skatten
sänks i de lägre inkomstlägena. Om det skall vara möjligt att sänka skatten
för låg- och medelinkomsttagare måste emellertid det totala skattetrycket
sänkas.
Det kan diskuteras huruvida ett utrymme för att sänka skatten på
arbetsinkomster bör utnyttjas för att sänka den kommunala utdebiteringen
och/eller genomföra andra skattesänkningar som innebär sänkt marginalskatt
för alla eller för att höja grundavdraget vid inkomstbeskattningen och
därigenom undanta en större del av inkomsten från beskattning. I bägge
fallen sänks skatten rejält för låg- och medelinkomsttagare med minskat
bidragsberoende och med positiva effekter för ekonomin som följd. Bland
annat förbättras förutsättningarna för en lönebildning som kan ge utrymme
för fler nya arbetstillfällen. Sammantaget gör vi bedömningen att utrymmet
främst bör utnyttjas så att de fortfarande höga marginaleffekterna minskar.
Till en del bör emellertid grundavdraget höjas med särskild inriktning på
barnfamiljerna. I syfte att bl.a. uppnå en parlamentarisk förankring kan
emellertid andra tekniska lösningar diskuteras.
Marginalskattereformen - ett första
steg
Utgångspunkten för den marginalskattereform som
genomfördes 1991 var att endast ett fåtal inkomsttagare
skulle betala statlig inkomstskatt. Den helt övervägande
delen skulle enbart betala kommunal skatt, vilken då antogs
vara cirka 30 kronor per skattekrona (30 procent av den
beskattningsbara inkomsten). Den statliga
inkomstskattesatsen föreslogs bli 20 procent, vilket innebar
att ingen skulle behöva betala mer än 50 procent
marginalskatt. Denna reform fick bred parlamentarisk
uppslutning. Debatten gällde främst finansieringen där
Moderata samlingspartiet särskilt kritiserade utgångspunkten
att skatteuttaget skulle bibehållas oförändrat högt. Man kan i
efterhand konstatera att hade en finansiering som delvis
byggts på besparingar i transfereringssystemen valts hade en
del av de ekonomiska problem Sverige upplevt kunnat
undvikas eller mildras. Dessutom hade den urholkning av
finansieringen som följde av att tyngdpunkten lades på höjd
och breddad mervärdesskatt kunnat undvikas.
Sedan Socialdemokraterna övertog regeringsansvaret 1994 har marginal-
skattereformen urholkats i flera avseenden. Den statliga inkomstskatten
höjdes till 25 procent. Avsikten var att denna höjning skulle gälla under fyra
år. Socialdemokraterna har emellertid permanentat en skattesats på 25 pro-
cent för inkomster över 30.000 kronor per månad, i strid med de uttalanden
som gjordes 1994.
Sedan skattereformen ursprungligen diskuterades i slutet av 1980-talet har
kommunalskatten stigit så att det genomsnittliga uttaget uppgår till 31,65
kronor per skattekrona. Härtill kommer att egenavgiften till sjukförsäkringen
har höjts trots att försäkringen varit fullt ut finansierad. Det har således
varit
fråga om en ren inkomstskattehöjning, även om det tagit sig formen av höjd
egenavgift. Från och med 1999 kommer dessa egenavgifter emellertid att
utgöra den del av det nya pensionssystemets finansiering som skall erläggas
individuellt.
Ett viktigt första steg i den nödvändiga sänkningen av skatten på arbets-
inkomster vore att återställa marginalskattereformen så att den helt över-
vägande delen av inkomsttagarna endast betalar cirka 30 procents skatt på
sina arbetsinkomster och ingen betalar över 50 procent vid genomsnittlig
kommunal utdebitering. Det innebär att den beslutade höjningen av stats-
skatten undanröjs, att strävan är att sänka den genomsnittliga kommunala
utdebiteringen med åtminstone 1,65 procentenheter samt att de egenavgifter
som nu tas i anspråk inom ramen för pensionssystemet kompenseras genom
en annan skattesänkning.
Särskilt avdrag för låga och
medelstora inkomster
Under mandatperioden har den socialdemokratiska
regeringen höjt egenavgiften till sjukförsäkringen kraftigt
utan att det haft samband med utvecklingen av
sjukförsäkringens kostnader. Innevarande år höjdes avgiften,
som är att betrakta som ren inkomstskatt, med en
procentenhet. Riksdagen beslutade hösten 1997 på förslag av
regeringen att de allmänna egenavgifterna skulle döpas om
till pensionsavgift.
Moderata samlingspartiet föreslog i samband med budgetbehandlingen
hösten 1997 att egenavgifterna, till den del de var att betrakta som ren
inkomstskatt, skulle slopas helt. Genom en slutlig kompromiss mellan de
borgerliga partierna och socialdemokraterna tas dessa avgifter nu i anspråk i
det nya pensionssystemet. Därför måste en ny form av skattesänkning för
låga och normala inkomster väljas. Ett sådant nytt förslag bör utformas så att
det i stort sett kompenserar löntagarna för den egenavgift till pensions-
systemet som betalas av dem som uppbär pensionsgrundande inkomst upp
till ett tak på 7,5 basbelopp, cirka 275.000 kronor 1998.
Vårt förslag är därför att ett särskilt förvärvsavdrag införs. Det beräknas
som en viss andel av den pensionsgrundande inkomsten för inkomstdelar upp
till 7,5 basbelopp. Avdraget bör enbart gälla vid den kommunala beskatt-
ningen och inte reducera beräkningen av pensionsgrundande inkomst. Kom-
munerna kompenseras fullt ut. Det utrymme som nu kan avsättas motsvarar
ett avdrag som 2001 uppgår till 10-12 procent. Under åren 1999 och 2000
blir avdraget 7 respektive 9 procent.
Den föreslagna skattesänkningen har många fördelar:
- Arbetsinkomster för låg- och medelinkomsttagare beskattas lägre vilket
minskar beroendet av offentliga bidrag och subventioner.
- Genom att skatten på arbete sänks skapas bättre förutsättningar för en väl
fungerande lönebildning och fler nya arbetstillfällen.
- Genom avdragets konstruktion sänks marginalskatten i alla inkomstlägen
upp till 7,5 basbelopp, och därmed minskas skattekilarna på arbete.
Sänkt kommunalskatt
Kommunalskatten är för särskilt låg- och
medelinkomsttagare den tyngsta skatten att bära. Det gäller
inte minst det stora flertalet pensionärer. Det är därför viktigt
att varje kommun koncentrerar sig på kärnuppgifterna och
tar tillvara möjligheterna att effektivisera verksamheten för
att kunna sänka skatteuttaget. Vår bedömning är att detta i
kombination med de avregleringar vi föreslår för
kommunerna ger utrymme för en sänkning av utdebiteringen
med åtminstone 50 öre 1999 och 1 krona år 2000. De senaste
årens utveckling i flera kommuner i Danmark visar att en
målmedveten inriktning på koncentration och effektivitet kan
ge utrymme för rejäla skattesänkningar.
Det är utöver detta möjligt att skapa utrymme för en generell sänkning av
kommunalskatterna i alla kommuner om staten tar över kostnader som i dag
belastar den kommunala sektorn. I annat sammanhang har vi föreslagit att en
nationell skolpeng skall införas för grundskolan. Det innebär att staten
övertar finansieringsansvaret men inte ansvaret för att organisera och erbjuda
utbildning på den grundläggande nivån.
När denna kostnad lyfts av kommunerna skapas ett utrymme som kan
utnyttjas för att sänka kommunalskatten. Långsiktigt motsvarar detta utrym-
me en skattesänkning på cirka fem kronor per skattekrona. För att garantera
att det utrymme som successivt skapas verkligen utnyttjas för skattesänk-
ningar införs kommunalt skattestopp och krav på skattesänkningar som mot-
svarar den bortfallande kostnaden. Rent tekniskt tar staten över finansie-
ringsansvaret fullt ut omedelbart år 2000. Själva avlyftet av kostnaden måste
emellertid ske stegvis i takt med att utrymme skapas i statsbudgeten.
Kommunerna erlägger därför en årligen minskande summa till staten.
För år 2001 finns i det moderata budgetalternativet ett utrymme för att ta
över kostnader, cirka 21 miljarder kronor, som motsvarar en sänkning av den
genomsnittliga kommunalskatten med två kronor per skattekrona. Redan år
2000 bör kommunalskatten kunna sänkas generellt med en krona. Utrymme
för detta har reserverats i vårt budgetalternativ.
Grundavdrag för barn
Bidragsberoendet är störst för familjer med barn. Särskilt
flerbarnsfamiljer har små eller obefintliga ekonomiska
marginaler. Den generella barnbidragshöjning regeringen
föreslår för åren 2000 och 2001 är otillräcklig.
Barnfamiljernas ekonomi bör emellertid stärkas genom att hänsyn tas till
försörjningsbördan vid beräkningen av den beskattningsbara inkomsten. Vi
föreslår därför att det från och med 1999, vid sidan av nu utgående barn-
bidrag, införs ett extra grundavdrag på 10.000 kronor för varje barn vid den
kommunala beskattningen. Det innebär i genomsnitt 260 kronor lägre skatt
per månad 1999.
För de familjer vars inkomst inte är tillräckligt stor för att man skall kunna
tillgodogöra sig grundavdraget fullt ut skall en "negativ skatt" utgå. Det sker
i form av en kontant utbetalning som motsvarar det inte utnyttjade avdrags-
beloppet multiplicerat med den kommunala skattesatsen. Utbetalningen sker
månadsvis. Som framhållits i föregående avsnitt kompenseras kommunerna
fullt ut.
Hälften kvar
1991 års skatteomläggning syftade till en marginalskatt på
30 procent för den helt övervägande delen av inkomsttagarna
och högst 50 procent. Bakom detta beslut stod en bred
majoritet av riksdagens partier. Reformen har därefter
urholkats. Socialdemokraterna införde hösten 1994 en extra
straffskatt, s.k. värnskatt, på fem procentenheter för dem som
betalar statlig inkomstskatt för tiden fram till och med 1998.
Man svek våren 1998 de utfästelser som då gjordes och lät
denna skatt ligga kvar för en stor del av dem som betalar
statlig inkomstskatt. Regeringen har dessutom accepterat
kommunalskattehöjningar för alla på nästan en krona.
Skattereformen bör snarast återställas. Den extra
straffskatten bör avskaffas och fullt inflationsskydd införas
från 1999.
Sänkt fastighetsskatt
En långsiktig lösning
Utrymme måste skapas för att successivt slopa dagens
fastighetsskatt. Den bör för småhus ersättas med en
schabloniserad beräkning av en intäkt som tas upp till
beskattning som inkomst av kapital.
I tidigare utredningar har det övervägts huruvida det är möjligt att på något
annat sätt än med hjälp av taxeringsvärdet skapa ett tillfredsställande
underlag för beräkningen av en schablonintäkt (eller under senare år för
fastighetsbeskattningen). Det har bland annat diskuterats någon form av
anknytning till bostadsytan eller ett beräknat värde på bostadsförmånen som
sådan. Inte heller dessa förslag förefaller särskilt lämpliga i ett stabilt
system.
De stora snedvridningar som uppkommer genom att taxeringsvärdet i sin
helhet är underlag för beskattningen har sin grund i att marknadsvärdet ofta
utvecklas utan hänsyn till hur stort det nedlagda kapitalet i bostaden är. För
flertalet fastigheter blir därmed underlaget för beskattningen större än det
kapital som lagts ned. Det motiverar i sin tur att dagens underlag för uttag av
fastighetsskatt reduceras. En teknik kan då vara att enbart ha det taxerade
byggnadsvärdet som underlag.
Därmed kan ytterligare ett problem få sin lösning. Man kan nämligen anta
att de kraftiga ökningarna av totala taxeringsvärden i attraktiva områden,
som inte bör ligga till grund för beskattning, huvudsakligen manifesteras
genom att markvärdet stiger kraftigt.
Schablonbeskattningen bör således utformas så att underlaget för
beskattning endast är det taxerade byggnadsvärdet. Enligt beräkningar som
redovisades av Fastighetsbeskattningsutredningen borde, när hela
taxeringsvärdet används som underlag, andelen som tas upp till beskattning
bestämmas till mellan 4 och 5 procentenheter. Skatteuttaget (räknat som
fastighetsskatt enligt dagens system) skulle då uppgå till mellan 1,2 och 1,5
procent av hela taxeringsvärdet. 1994 utgjorde byggnadsvärdet cirka två
tredjedelar av det totala taxeringsvärdet.
Som tidigare redovisats är emellertid underlaget för stort. Det bör reduce-
ras genom att markvärdet räknas bort. Det innebär att man med en
schablonintäkt på 4 procent skulle få en effekt som motsvarar ett fastighets-
skatteuttag i dagens system på genomsnittligt 0,8 procent. Lindringen blir
väsentligt större där de stora regionala orättvisorna i dag finns.
Det finns vidare anledning att sträva efter en förenklad fastighetstaxering.
Det underlättas genom ett lägre skatteuttag. Ju lägre skatteuttag desto grövre
kan de olika regler som jämför olika fastigheter med varandra vara. Det bör
vara möjligt att relativt omgående införa en klassificering av byggnaderna i
en normalgrupp, en grupp med väsentligt bättre standard och en med
väsentligt lägre standard. Därmed försvinner mycket av det "kineseri" som
för närvarande präglar fastighetstaxeringen.
Sammanfattningsvis bör:
- Fastighetsskatten avvecklas successivt.
- Schablonbeskattning av småhus införas samtidigt som skatteuttaget
reduceras successivt så att 4 procent av det taxerade byggnadsvärdet tas
upp till beskattning som inkomst av kapital med full avdragsrätt för
ränteutgifter, samt motsvarande regler införas för bostadsrätter.
- Reglerna för fastighetstaxering förenklas kraftigt.
Förändringar 1999-2001
De förändringar som föreslagits i föregående avsnitt kan inte
genomföras redan från innevarande år. Det krävs därför att
tillfälliga åtgärder genomförs som går i samma riktning som
den långsiktiga lösning som skisserats. Följande förslag bör
således genomföras omedelbart och kan, även om beslut
fattas av riksdagen sent under 1998, gälla redan från den 1
januari detta år.
Fastighetsskatten på bostäder sänks från 1,5 till 1,4 procent av taxerings-
värdet från och med den 1 januari 1998. Därefter sänks skatten 1999, 2000
och 2001 med 0,1 procentenhet vartdera året.
Orimliga regionala skillnader vid fastighetsbeskattningen lindras genom att
markvärdet inte tas upp till beskattning fullt ut. I avvaktan på den permanen-
ta lösningen bör underlaget för uttag av fastighetsskatt successivt justeras så
att endast hälften av markvärdet tas med. Ett tak för den del av markvärdet
som beskattas måste införas. De s.k.krisårgångarna, som skulle drabbas hårt
av att föras in i fastighetsskattesystemet, bör inte erlägga fastighetsskatt
1999.
1996 års fastighetstaxering har också lett till att alltfler vanliga småhus-
ägare får erlägga förmögenhetsskatt. Som ett led i avvecklingen av för-
mögenhetsskatten bör sambeskattningen slopas 1999 samtidigt som gränsen
för skatteplikt höjs till 1,2 miljoner kronor. Från 2000 bör förmögenhets-
skatten slopas.
Sänkt bensinskatt
Sverige är ett glest bebott land. För många hushåll är resorna
till och från arbetet långa. Kollektivtrafiken är i många fall
inget alternativ. Det är då nödvändigt att använda bilen.
Dessutom krävs ofta biltransporter för privata ändamål för
att det skall vara möjligt att bo kvar i mindre tättbefolkade
områden.
Denna situation kräver särskilda avvägningar när det gäller att utforma
också skattepolitiken. Höjd bensinskatt (i kombination med andra kostnads-
ökningar) försvagar hushållsekonomin och innebär mindre intresse att ta
arbete på större avstånd från hemmet. Det minskar rörligheten på arbets-
marknaden.
Mot denna bakgrund bör bensinskatten omedelbart sänkas med 20 öre
(vartill kommer moms). Dessutom bör avdraget för resor till och från arbetet
höjas till 16 kronor per mil och inkludera resor till barnomsorg. Det icke
avdragsgilla beloppet för arbetsresor bör sänkas med 1.000 kronor till 6.000
kronor.
Sänkt skatt på pensionssparande
Regeringen har försämrat förutsättningarna för det enskilda,
frivilliga pensionssparande som för många har varit en
möjlighet att skapa bättre trygghet inför ålderdomen med den
osäkerhet som gäller beträffande de offentliga pensionerna.
De löften som ställdes ut av socialdemokraterna i samband
med att ATP-systemet infördes har visat sig ohållbara. En
stor reformering av pensionssystemet har därför tvingats
fram. En överenskommelse träffades 1994 mellan de flesta
av riksdagens partier. Den socialdemokratiska regeringen har
emellertid visat sig oförmögen att driva fram frågan till en
lösning. Det skapar en stor osäkerhet hos många
medborgare. Redan nu framstår det emellertid klart att för
många kommer den offentliga pensionen att bli betydligt
lägre än vad som utlovades tidigare. Det är därför av stor
vikt att det skapas tillräckligt bra förutsättningar för ett
enskilt pensionssparande. Det långsiktiga och bundna
sparandet skapar dessutom bra förutsättningar för ett enskilt
sparande som kan bidra till riskkapitalförsörjningen. Ett
väsentligt led i att skapa förutsättningar för detta var
införandet av det individuella pensionssparandet 1994.
Socialdemokraterna har försvagat förutsättningarna för enskilt pensions-
sparande genom att minska den avdragsrätt som motsvarar avdragsrätten för
inbetalningar av ATP-avgifter. Man har dessutom höjt avkastningsskatten på
pensionssparandet. Det försvagar intresset för pensionssparande samtidigt
som det lett till ett utflöde av sparande till utlandet där denna beskattning är
lägre.
Avdragsutrymmet för pensionsförsäkringar bör återställas till den omfatt-
ning det hade innan socialdemokraterna reducerade det. Avdrag bör dess-
utom medges för pensionssparande för makes räkning.
Övrigt
Riksdagen beslutade i våras på förslag av regeringen att
försämra beräkningen av grundavdraget för
förtidspensionärer. Vi motsatte oss detta förslag som för
många förtidspensionärer fick kraftigt negativa effekter. Det
bör därför rivas upp.
I annat sammanhang föreslår vi att ett vårdnadsbidrag införs. Det bör
kombineras med en avdragsrätt för barnomsorgskostnader med ett tak på
samma nivå, 24.000 kronor.
Minskat bidragsberoende
Sammantaget föreslår vi, som framgår av tabell 1, att skatten
på arbete, boende och för familjer sänks med drygt 29
miljarder kronor år 1999, nästan 49 miljarder kronor år 2000
och drygt 66 miljarder kronor år 2001. Till det kommer sänkt
bensinskatt och för pensionssparande bättre villkor. Den helt
övervägande delen av skattesänkningarna gäller låg- och
medelinkomsttagare:
Tabell 1
Sänkt skatt på arbete, boende och för familjer
Tabell 4: (1999 2000 2001 )
(mdr
kronor,
1998 års priser)
Tabell 5: (Sänkt skatt på arbete 23,50 40,17 56,6 )
I tabell 2 redovisas effekterna av de direkta
skatteförändringar vi föreslår för de två hushåll som utgjorde
exempel i avsnitt 3.1. Beräkningarna har avrundats till jämna
hundratal kronor.
Tabell 2
Skattesänkningar för hushållen i avsnitt 3.1 år 2001
Som framgår av tabellen sänks skatten år 2001 med 1.508
kronor per månad för den ensamstående föräldern och med
2.108 kronor per månad för "normalfamiljen".
Statsfinansiella effekter
De statsfinansiella effekterna av förslagen i denna motion
redovisas i den moderata budgetmotionen, 1998/99:Fi208,
där också finansieringen återfinns.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av skattepolitiken,
2. att riksdagen beslutar om ett förvärvsavdrag på 7 % fr.o.m.
den 1 januari 1999 i enlighet med vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjt
förvärvsavdrag för åren 2000 och 2001 i enlighet med vad
som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en växling av
sänkt kommunal utdebitering mot statligt övertagande av
kommunala kostnader fr.o.m. år 2000 i enlighet med vad som
anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar höja grundavdraget och det särskilda
grundavdraget med 1 300 kr fr.o.m. den 1 januari 1999 i
enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen beslutar återställa grundavdraget för
förtidspensionärer fr.o.m. den 1 januari 1999 i enlighet med
vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om tillfällig
skattereduktion för förvärvsinkomster 1999 i enlighet med
vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen beslutar införa ett grundavdrag för barn vid den
kommunala beskattningen fr.o.m. 1999 i enlighet med vad
som anförts i motionen,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avdrag för
styrkta barnomsorgskostnader fr.o.m. den 1 januari 1999 i
enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen beslutar att den statliga inkomstskatten skall
vara 20 % fr.o.m. den 1 januari 1999 i enlighet med vad som
anförts i motionen,
11. att riksdagen beslutar sänka fastighetsskatten på bostäder till
1,4 % fr.o.m. den 1 januari 1998 i enlighet med vad som
anförts i motionen,
12. att riksdagen beslutar att från 1999 undanta hälften av
markvärdet från uttag av fastighetsskatt i enlighet med vad
som anförts i motionen,
13. att riksdagen beslutar sänka fastighetsskatten på bostäder till
1,3 % år 1999, till 1,2 % år 2000 och till 1,1 % år 2001 i
enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om reformerad
fastighetsbeskattning i enlighet med vad som anförts i
motionen,
15. att riksdagen beslutar att inte föra in de s.k. krisårgångarna i
fastighetsbeskattningen 1999 i enlighet med vad som anförts
i motionen,
16. att riksdagen beslutar avskaffa sambeskattningen vid uttag av
förmögenhetsskatt och att höja gränsen för uttag av
förmögenhetsskatt till 1,2 miljoner kronor 1999 i enlighet
med vad som anförts i motionen,
17. att riksdagen beslutar slopa förmögenhetsskatten fr.o.m. år
2000 i enlighet med vad som anförts i motionen,
18. att riksdagen beslutar sänka bensinskatten med 20 öre per
liter från den 1 januari 1999 i enlighet med vad som anförts i
motionen,
19. att riksdagen beslutar höja avdraget för resor till och från
arbetet till 16 kr per mil fr.o.m. den 1 januari 1999 i enlighet
med vad som anförts i motionen,
20. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att avdrag för
resor till och från arbetet också medges för resor till och från
barnomsorg i enlighet med vad som anförts i motionen,
21. att riksdagen beslutar att sänka det icke avdragsgilla beloppet
för arbetsresor till 6 000 kr i enlighet med vad som anförts i
motionen,
22. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjt
avdragsutrymme för pensionssparande i enlighet med vad
som anförts i motionen.