Motionen hänvisad till finansutskottet
Sammanfattning
Sverige har världens högsta skatter, men inte världens bästa välfärd. Sprickorna i folkhemsbygget blir allt mer uppenbara. Trots de höga skatterna växer köerna inom sjukvården, trots de höga skatterna förmår inte skolan leva upp till de höga krav som elever och föräldrar har rätt att ställa och trots de höga skatterna kan inte rättstryggheten garanteras. För många familjer har dessutom marginalerna snävats in så kraftigt att arbetsinkomsterna inte längre räcker till.
Det grundläggande felet är att välfärd i Sverige kommit att bli synonymt med offentlig verksamhet. Välfärd i egentlig mening måste i stället definieras med utgångspunkt i den enskilde medborgaren som en kombination av välstånd och trygghet. Grunden är den egna utvecklingen, det egna arbetet och det egna sparandet. Det har sedan kompletterats med ett samhällsbygge där samverkan mellan individerna möjliggjort fungerande yttre försvar, rättstrygghet och ett socialt ansvar när den egna förmågan att skapa trygghet inte räckt till.
Detta gemensamma ansvar för vård, omsorg och försörjning i svåra skeden av livet kan emellertid inte ersätta det grundläggande personliga ansvar som individen har för sig själv och för sin familj. När det allmänna också tar över ansvaret för sådant som medborgarna normalt både kan och vill klara själva blir de utlämnade. Den grundläggande trygghet som i att ha kontroll över den egna ekonomin försvinner och förbyts i en otrygghet som urholkar välfärden.
Till det kommer de ekonomiska snedvridningar som följer såväl av omfattande offentliga åtaganden i sig som av de höga skatter som motverkar grunderna för välfärd - arbete, sparande och personlig initiativkraft.
Sociala problem
Det höga svenska skattetrycket medför stora sociala problem. Det tar sig indirekt uttryck i att en svag ekonomisk utveckling och en hög arbetslöshet gör att många saknar ett arbete att försörja sig på och att reallöneutvecklingen för dem som har ett arbete blir svag. Men de höga skatterna får också stora direkta negativa konsekvenser för enskilda och familjer. Tillvaron blir otrygg för alla dem som tvingas till en tillvaro där varje krona går till att täcka nödvändiga utgifter och inkomsten ofta ändå inte räcker till. Socialbidragsberoendet ökar och allt fler lever med så smala marginaler att en oförutsedd större utgift kan innebära en katastrof.
När individer och familjer är hänvisade till bidrag för sin vardagsförsörj- ning saknar de en reell möjlighet att själva förbättra sin situation. En ökad egen insats omöjliggörs för många av att de saknar arbete och, om de har ett arbete, av att marginaleffekterna av en ökad arbetsinsats ofta är närmast konfiskatoriska.
För en "vanlig" familj med två barn, där mannen arbetar som metallarbeta- re och har en månadsinkomst på 16.000 kronor och hustrun är kommu- nalanställd med en månadsinkomst på 10.500 kronor för en trekvartstjänst, uppgår den totala arbetsersättningen (inklusive löneskatter) under ett år till 423.035 kronor. Men familjen, får bara behålla 152.995 kronor, eller 36 procent av sin arbetsersättning, efter det att alla skatter är betalda. En ensam- stående mamma med ett barn som arbetar heltid och bor i hyreslägenhet får behålla 37 procent av sin totala arbetsersättning. Med en så hög beskattning blir fler och fler beroende av offentliga bidrag, och subventioner.
En social skattepolitik
En politik som syftar till att skapa förutsättningar för att de flesta skall kunna leva på sin lön måste stå på två ben. Det ena är en aktiv skattesänkningspolitik som syftar till att växla lägre skatter mot minskat behov av bidrag och offentligt stöd. Det långsiktiga målet måste vara att den som är i behov av bidrag och offentligt stöd inte skall betala skatt och att den som betalar skatt inte skall behöva bidrag.
Det andra benet är reformer på bland annat skatteområdet som syftar till att stärka tillväxtkraften i ekonomin så att den höga arbetslösheten kan pressas tillbaka och antalet människor, som av andra skäl blivit helt beroende av det offentliga för sin försörjning, kan minska. Samtidigt krävs en ny inriktning av utbildningspolitiken så att fler kan få bättre kunskaper och högre kompe- tens. Med en sådan inriktning av politiken kommer det att bli möjligt att upp- nå successivt högre reallöner samtidigt som skatteuttaget kan sänkas rejält därför att färre finns i transfereringssystemen.
Mål på fem års sikt
Genom de konkreta besparingar vi föreslår i vårt budgetalternativ - ändrade regler för transfereringar, minskade subventioner och effektivare verksamhet - skapas utrymme för skattesänkningar på cirka 31 miljarder kronor 1999, cirka 60 miljarder kronor 2000 och cirka 83 miljarder kronor 2001 (i 1999 års penningvärde).
Vid en försiktig uppskattning av den högre tillväxt som möjliggörs genom vår ekonomiska politik (och som understiger de antaganden som görs i regeringens s.k. högtillväxtalternativ) samt en försiktig beräkning av netto- tillväxten av nya arbetstillfällen och effekterna av ett svenskt medlemskap i det europeiska valutasamarbetet skulle ett ytterligare utrymme på i vart fall 50-60 miljarder kronor växa fram under den kommande femårsperioden.
Detta utrymme kan naturligtvis inte utnyttjas för konkreta yrkanden om skattesänkningar förrän antagandena har realiserats genom den ekonomiska utvecklingen. Det skulle emellertid tillsammans med de besparingar vi före- slår för de närmaste tre åren möjliggöra omfattande skattesänkningar. Under de kommande fem åren skulle kommunalskatten kunna sänkas med fem kronor, en sänkning av skatten på förvärvsinkomster som motsvarar och kompenserar för egenavgifterna skulle kunna genomföras, momsen skulle kunna sänkas till 21 procent, fastighetsskatten skulle kunna halveras och ett grundavdrag för barn införas.
Förslag för de kommande tre åren
För de kommande tre åren lägger vi fram följande konkreta förslag om skattesänkningar på främst arbete, boende och familjer vilka är fullt ut finansierade genom de utgiftsminskningar som redovisas i vår ekonomiska motion 1998/99:Fi208.
- Skattereformen återställs genom de förslag vi lägger om sänkt kommu- nalskatt, sänkt skatt på förvärvsinkomster och återgång till 20 procent statlig skatt. Inkomstskatten blir då 30 procent för de allra flesta och den högsta marginalskatten 50 procent (vid genomsnittlig kommunalskatt).
- Skatten på förvärvsinkomster sänks så att egenavgifterna kompenseras. För år 2001 är ett utrymme avsatt som motsvarar 11-12 procent avdrag på den beskattningsbara inkomsten för kommunal beskattning. 1999 blir avdraget 7 procent och året därpå 9 procent.
- Utrymme skapas för att sänka kommunalskatten med 1 krona år 2000 och med 2 kronor per skattekrona år 2001 genom att staten övertar mot- svarande kostnader från kommunerna.
- Den statliga inkomstskatten återgår 1999 till 20 procent.
- Grundavdraget och det särskilda grundavdraget för pensionärer höjs med 1.300 kronor år 1999.
- Ett extra grundavdrag på 10 000 kronor per barn införs från och med 1999 vid den kommunala beskattningen. För de familjer vars inkomst inte är tillräckligt stor för att de skall kunna tillgodogöra sig grund- avdraget fullt ut skall en "negativ skatt", dvs. ett bidrag, utgå.
- Fastighetsskatten på bostäder sänks från 1,5 till 1,4 procent av taxerings- värdet 1998. Därefter sänks skatten 1999, 2000 och 2001 med 0,1 pro- centenhet vartdera året. Orimliga regionala skillnader vid fastighets- beskattningen lindras genom att markvärdet inte tas upp till beskattning fullt ut.
- Avdragsutrymmet för pensionsförsäkringar återställs till den omfattning det hade innan Socialdemokraterna reducerade det. Avdrag medges dess- utom för pensionssparande för makes räkning.
De högsta skatterna - men inte den bästa välfärden
Höga skatter - urholkad välfärd
Sverige är det land i den fria världen där de enskilda människorna är mest beroende av politikers värderingar och beslut. Ingen annanstans socialiseras så stor del av medborgarnas inkomster. Ingen annanstans är medborgarna så beroende av politiska beslut för sin ekonomiska standard och för sin sociala trygghet. Så gott som alla är därmed utlämnade åt den politiska sektorns förmåga att hålla sina löften och fullfölja alla åtaganden.
Sveriges rekordhöga utgifts- och skattetryck har vuxit fram sedan slutet av 1960-talet. Det avspeglar en medveten politik där kollektiva lösningar har prioriterats. Vård och omsorg inte bara finansieras genom den offentliga sektorn - de tillhandahålls av vad som i realiteten är offentliga monopol. Inte bara omfördelningar mellan individer utan också inkomstomfördelningar över individens livscykel handhas av huvudsakligen skattefinansierade offentliga verksamheter. De reformer som genomfördes i början av 1990- talet av den borgerliga regeringen i syfte att bryta upp de offentliga mono- polen har rullats tillbaka.
På detta sätt har ett Sverige formats där stat och kommun beskattar med- borgarna så hårt att marginalerna för många familjer har blivit mycket små. I många fall räcker inte längre arbetsinkomsterna till. När utbetalnings- tidpunkten för barnbidrag senarelades en vecka, för något år sedan, tvingades en del familjer söka socialbidrag för sitt uppehälle. Och även sedan denna förändring rivits upp kände sig regeringen tvingad att i år betala ut barn- bidrag före midsommar för att helgen skulle bli positiv för barnfamiljer med små marginaler. De allra flesta har heller inte möjlighet att välja annan vård eller omsorg än den stat och kommuner erbjuder.
Följden av det höga skatteuttaget på arbetsinkomster och de subventioner av offentliga verksamheter det finansierar blir således att när den offentliga sjukvården, barnomsorgen eller äldreomsorgen inte fungerar finns för de flesta inga möjliga alternativ.
Vi kan konstatera att Sverige har världens högsta skatter, men inte världens bästa välfärd. Sprickorna i folkhemsbygget blir allt mer uppenbara. Trots de höga skatterna växer köerna inom sjukvården, trots de höga skatterna förmår inte skolan leva upp till de höga krav som elever och för- äldrar har rätt att ställa och trots de höga skatterna kan inte rättstryggheten garanteras.
Ett grundläggande problem är att välfärd i Sverige kommit att bli syno- nymt med offentlig verksamhet. Välfärd i egentlig mening måste istället definieras med utgångspunkt i den enskilde medborgaren. Sedan urminnes tider har människan strävat efter välstånd och trygghet. Grunden för fram- gång är den egna utvecklingen, det egna arbetet och det egna sparandet. Det har sedan kompletterats med ett samhällsbygge där samverkan mellan individer möjliggjort fungerande yttre försvar, rättstrygghet och ett socialt ansvar när den egna förmågan att skapa trygghet inte räcker till.
Detta oavvisliga gemensamma ansvar för vård, omsorg och försörjning i svåra skeden av livet kan och får emellertid inte ersätta det personliga ansvar som individen har för sig själv och för sin familj. När det allmänna också tar över ansvaret för sådant som medborgarna normalt både kan och vill klara själva blir de utlämnade och otryggheten växer. Den grundläggande trygghet som ligger i att ha kontroll över den egna ekonomin och att kunna hantera vardagens problem försvinner och förbyts i en otrygghet som urholkar välfärden. I dagens Sverige är det bara de som har råd att själva betala för icke subventionerad vård och omsorg som alltid kan slippa köer och välja fritt och bara de som har tillräckligt stora inkomster kan leva på sin lön efter skatt.
Färre försörjer fler
Det har under de senaste 25 åren skett en kraftig förskjutning från privata till offentliga inkomstkällor i Sverige. Från 1970 har antalet personer som får sin försörjning via den offentliga sektorn nästan fördubblats, samtidigt som de som arbetar i den privata sektorn har blivit ungefär en halv miljon färre. Beroendet av offentlig sektor har ökat mest vad gäller transfereringar. Detta är givetvis en av förklaringarna till det orimligt höga skatteuttaget.
Hela 65 procent av den vuxna befolkningen (exklusive studerande) har sin huvudsakliga inkomst från det offentliga i form av löner eller transfereringar. Som framgår av tabellen nedan har nästan två av tre vuxna det offentliga som huvudsaklig inkomstkälla och endast en tredjedel har sin huvudsakliga inkomst från den privata sektorn. Med tanke på det stora antal människor som deltar i det s.k. Kunskapslyftet underskattas antalet offentligt försörjda för 1996. Det är uppenbart att detta förhållande leder till orimligt höga skatter och samtidigt svårigheter att ge stöd till dem som verkligen behöver det.
Privat och offentlig försörjning
Tabell 1: (1 000-tals personer 1970 1996 )
Källa: SAF
En förutsättning för att Sveriges långsiktiga strukturella problem skall kunna lösas och att skatterna verkligen skall kunna sänkas till europeisk genomsnittsnivå är att försörjningskvoten (förhållandet mellan antalet offentligförsörjda och antalet privatanställda) minskar. Försörjningskvoten uppgår idag till 1,7 vilket innebär att varje privatanställd skall "finansiera" nästan två personer som är anställda i eller försörjda av den offentliga sektorn.
Om man jämför Sverige med EU-länderna Nederländerna, Tyskland och Storbritannien visar det sig att den andel av hushållens disponibla inkomster som kommer från offentlig sektor är störst i Sverige. I Tyskland och Storbritannien är den privata andelen i dag dubbelt så stor som den offentliga. Så var det även i Sverige för 25 år sedan.
Källa: Ekonomifakta "Beroendet av den offentliga sektorn"
Den största hushållskostnaden
Sverige låg 1997 på första plats i den internationella skatteligan enligt EU:s statistikbyrå Eurostat. I år uppgår enligt budgetpropositionen det svenska skattetrycket till mer än hälften, 54,8 procent, av Sveriges samlade produktion. Till det kom andra offentliga inkomster på nästan 9 procent av BNP.
De offentliga utgifterna beräknas i år uppgå till 61,3 procent. Det betyder att mer än tre femtedelar av all verksamhet i Sverige produceras eller finansieras med offentliga medel. Drygt 40 procent av de offentliga utgifter- na utgörs av offentlig konsumtion och investeringar, dvs. offentlig verksam- het. Resten är transfereringar, framför allt till hushållen, samt räntebetal- ningar på den offentliga skulden, dvs. finansiering via den offentliga sektorn.
Källa: Finansdepartementet
Det är framför allt sedan 1970-talets början som Sverige kommit att avvika från andra länder vad gäller utvecklingen av skatteuttaget. Mellan 1970 och 1976 steg skatteuttaget mätt som andel av den samlade produktionen från cirka 40 till cirka 50 procent. Efter att i huvudsak ha pendlat kring denna nivå steg skatterna kraftigt i slutet av 1980-talet och uppgick 1990 till drygt 56 procent av BNP. Delvis var detta en effekt av överhettningen och den lånebaserade konsumtionen.
Åren 1991-94 reformerade den borgerliga regeringen stegvis de offentliga systemen för att tillåta och stimulera enskilda alternativ. Skolpengen gav frihet åt alla att välja skola. Vårdnadsbidrag och avdrag för barnomsorgs- kostnader ökade valfriheten och rättvisan i barnomsorgen och med husläkar- reformen inleddes ett arbete på att låta patienten få större valmöjligheter. Dessutom bröts utvecklingen mot ständigt högre skatter. Skatteuttaget minskade - om än i betydligt mindre utsträckning än vad som varit önskvärt vilket var en följd av den statsfinansiella utvecklingen.
Sedan valet 1994 har den socialdemokratiska regeringen återgått till den tidigare inriktningen. Skatter har höjts med ungefär 90 miljarder kronor. Även om vissa skattesänkningar genomförts har skatteuttaget ökat med uppemot 70 miljarder kronor netto. Särskilt hårt har skattehöjningarna drabbat dem som blivit och förblivit arbetslösa, barnfamiljer och hushåll med lägre inkomster.
Skatten, i olika former, är därmed den största kostnaden för hushållen i Sverige. För många hushåll innebär de höga skatterna att det inte är möjligt att leva på lönen eller lönerna. Hushållen blir mer och mer beroende av bidrag. Relativt sett drabbas naturligtvis låginkomsttagarna hårdast.
Det sammanlagda utfallet av skatteuttaget och behovet av transfereringar 1997 (i förhållande till den disponibla inkomsten) framgår av diagrammet nedan. Bruttolönen står för 81 procent av den disponibla inkomsten. Den offentliga sektorn tar tillbaka 44 procent i form av direkta skatter (kapital- och inkomstskatter). Det kompenseras delvis genom transfereringar från den offentliga sektorn på 42 procent och övriga inkomster på 22 procent.
Källa: Finansdepartementet
Eftersom diagrammet ovan visar summan av alla hushåll i Sverige är en del av transfereringarna fördelning av resurser mellan hushållen. Merparten av transfereringarna är dock en fördelning över livscykeln i form av pensioner och bidrag till barnfamiljer. Även transfereringar över sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen kan till den del det rör sig om kortvarig sjukdom och arbetslöshet anses ge en fördelning över livscykeln.
Den genomsnittlige inkomsttagaren i Sverige kan direkt för egen del för- foga över drygt en tredjedel av vad han eller hon arbetar ihop. Mer blir inte kvar sedan inkomst- och konsumtionsskatter samt arbetsgivaravgifter beta- lats. Skatteuttaget sker i former som huvudsakligen belastar låg- och medel- inkomsttagare.
Bidragsberoende och ofrihet
Hushållen betalar
Alla skatter betalas av de enskilda hushållen. Det sker antingen direkt och synligt genom inkomstskatter eller direkt men osynligt genom exempelvis mervärdesskatt (som bakas in i priset på en vara eller tjänst) och arbetsgivaravgifter som delvis går till löntagarnas socialförsäkringar men som i övrigt är ren skatt. Till det kommer de indirekta effekterna av exempelvis företagsskatter som minskar löneutrymmet och/eller ökar kostnaderna och därmed priserna på svenska produkter. En ytterligare effekt är den stora arbetslösheten vars kostnader måste bäras av hushållen via skatter.
Med ett så högt skattetryck som det svenska blir det ofrånkomligt låg- och medelinkomsttagare som får bära huvuddelen av skattebördan. Även om det finns många snedvridande inslag i det svenska skattesystemet är det mest remarkabla i internationell jämförelse den extremt höga beskattningen av människor med vanliga och låga inkomster.
Det höga svenska skatteuttaget medför därför stora sociala problem. Det tar sig indirekt uttryck i att en svag ekonomisk utveckling och en hög arbetslöshet gör att många saknar arbete att försörja sig på och att reallöne- utvecklingen för dem som har ett arbete blir svag. Men de höga skatterna får också stora direkta negativa konsekvenser för enskilda och familjer.
När uppemot två tredjedelar av de svenska hushållens arbetsinkomster går till stat och kommun i form av olika skatter och lagstadgade avgifter räcker i de flesta fall återstoden inte till för att täcka de löpande kostnaderna. När skattesystemet inte är utformat så att hänsyn tas till försörjningsbördan uppkommer ett behov av såväl generella som selektiva bidrag. Hushåll med låga inkomster och barn behöver ofta bostadsbidrag, som trappas av med stigande inkomst och därför bidrar till det som brukar kallas fattigdoms- fällan.
Förutom behov av rent ekonomiskt stöd för att klara de löpande kostna- derna medför de höga skattekostnaderna att det krävs omfattande subven- tioner av bland annat vård och omsorg. De flesta barnfamiljer har exempelvis inte råd att själv välja och finansiera sin barnomsorg.
Livet blir otryggt för alla dem som tvingas till en tillvaro där varje krona går till att täcka nödvändiga utgifter och inkomsten ofta ändå inte räcker till. Socialbidragsberoendet ökar och allt fler lever på marginaler där en oförut- sedd större utgift kan innebära en katastrof.
Till skillnad från äldre tider har dagens otrygghet ett element av hopp- löshet som gör den särskilt socialt stötande. När individer och familjer är hänvisade till bidrag för sin vardagsförsörjning saknar de en reell möjlighet att själva förbättra sin situation. En ökad egen insats omöjliggörs för många av att man saknar arbete och, om man har ett arbete, av att marginaleffekter- na på en ökad arbetsinsats ofta är närmast konfiskatoriska. Beslut i politiska församlingar för att bevara eller höja ersättnings- och bidragsnivåerna blir viktigare för de enskilda medborgarna än sådana åtgärder som syftar till att förbättra familjens ekonomiska situation genom eget arbete, nya och bättre kunskaper eller bättre hushållning.
För den som dessutom har det offentliga som arbetsgivare är beroendet av politiska beslut nästan total. I exempelvis vissa vårdyrken är situationen extrem eftersom kommunen eller landstinget ofta är den enda arbetsgivare som finns. Sverige är idag ett samhälle där de viktigaste besluten för många familjer inte fattas vid det egna köksbordet utan i riksdag och kommun- fullmäktige.
De höga skatterna försätter tillsammans med dessa övriga faktorer människor i situationer där de inte har möjlighet till kontroll över den egna vardagen. En sådan kontroll borde emellertid vara den viktigaste källan till trygghet för den enskilde och för familjer. Att veta att man har en kompetens som kan tas tillvara på en fungerande arbetsmarknad, att ha ett eget sparande som går att utnyttja om det händer något oförutsett och, vilket kanske är viktigast, att ha en inkomst som man kan försörja sig på måste vara viktigare för tryggheten än bidragssystem eller socialförsäkringar.
Mycket tyder också på att möjligheterna att kunna forma den egna vardagen kommer att bli viktigare. I ett samhälle som blir allt mer rörligt, där det inte är rimligt att anta att man kommer att ha samma arbetsgivare eller ens samma yrke under hela livet och där möjligheterna till individualisering av arbetslivet är stora, kommer kraven på individuell flexibilitet att bli allt större. Att kunna ha ett stort självbestämmande blir viktigare när förut- sättningar och möjligheter snabbt förändras. Att på grund av mycket höga skatter vara beroende av stela och byråkratiska bidragssystem kommer därmed att bli ett större problem för individens möjligheter till utveckling.
Att sänka det totala skatteuttaget är därför nödvändigt för att skattesyste- met skall bli rättvist, socialt rimligt och fungera i den snabbt föränderliga värld som ligger i framtiden. I dag utgör skatt, inte boende eller mat, den största utgiften för de flesta hushåll. Det är inte rimligt. Skattesystemet får inte stjälpa människors möjligheter till försörjning.
Några exempel
Följande exempel belyser den skattebörda som direkt belastar vanliga hushåll i Sverige i dag.
"Normalfamiljen"
Familjen består av två vuxna och två barn. Mannen har en månadsinkomst på 16.000 kronor, vilket understiger den genomsnittliga lönen för heltidsarbetande, manliga LO- medlemmar. Kvinnan är kommunalanställd och arbetar trekvartstid. Ungefär hälften av kvinnorna inom LO arbetar deltid och det vanligaste är att deltiden är 75 procent. En genomsnittlig normallön för kvinnor som arbetar heltid är inom LO cirka 14.000 kronor per månad, vilket ger 10.500 kronor vid trekvarts tjänst.
Familjen bor i en villa med taxeringsvärdet 518.000 kronor (varav tomtvärde 206.000 kronor), vilket är ett genomsnitt av taxeringsvärdena i landet i dess helhet och i Stockholms län. Exemplet visar att den totala lönekostnaden (inklusive löneskatter) för kvinnan och mannen på ett år är 422.685 kronor, men att familjen endast har 151.960 kronor, 36 procent, kvar av sin arbetsersättning efter skatt.
Tabell 2: (Löne- och inkomstskatter (kr/år) Han Hon )
Ensamstående mamma
Familjen består av en ensamstående kvinna med ett barn. Kvinnan arbetar heltid som affärsbiträde och har en månadsinkomst på 12.500 kronor. Familjen bor i en hyreslägenhet på 75 m².
Exemplet visar att kvinnans totala arbetsersättning (inkl. löneskatter) uppgår till 199.590 kronor per år, men att familjen endast har 76.100 kronor, 37 procent, kvar av arbetsersättningen efter skatt.
Familjens skattebörda (kr/år)
Tabell 3: (Den totala arbetsersättningen 199.545 )
Fattigdomsfällan
Höga marginaleffekter är inte enbart något som drabbar människor i de högre inkomstskikten. Ett minst lika allvarligt problem är att låg- och medelinkomsttagare kan drabbas av marginaleffekter på upp emot 90 procent på grund av skatte- och bidragssystemens utformning. Barnfamiljer med låga eller medelstora inkomster är beroende av offentliga bidrag och subventioner som på olika sätt är inkomstrelaterade och därför bidrar till de höga marginaleffekterna. I förlängningen utgör bidragsberoendet i kombination med skattesystemet en farlig fattigdomsfälla som många människor får svårt att ta sig ur, vilket bidrar till att befästa sociala skillnader i samhället.
Hur en hushållsekonomi påverkas av en inkomstökning beror på just marginaleffekterna. Den positiva effekt en inkomstökning har på ett hushålls ekonomi motverkas dels av att skattekostnaderna stiger, dels av att vissa bidrag och subventioner trappas av när inkomsten ökar. Sålunda var barnom- sorgstaxan under förra mandatperioden inkomstrelaterad i 257 av landets 288 kommuner, vilket spär på marginaleffekterna för låg- och medelinkomst- tagare på olyckligt sätt. De inkomstrelaterade barnomsorgstaxorna slår framför allt mot kvinnor med inkomster under brytpunkten, d.v.s. majoriteten av alla förvärvsarbetande kvinnor. För många deltidsarbetande kvinnor lönar det sig helt enkelt inte att arbeta mer eftersom större delen av en inkomstök- ning, efter det att skatter och avgifter är betalda, skulle ätas upp av den högre barnomsorgsavgift som de tvingas betala när inkomsten ökar och barnen dessutom måste vara längre tid på dagis.
Inkomstökningens effekt på hushållsekonomin hålls även tillbaka av att ett eventuellt bostadsbidrag minskar i takt med att inkomsten ökar. Personer som har tagit studiemedel före 1989 kan utöver detta råka ut för en marginal- effekt i studiemedelssystemet som beror på att avgiften är inkomstrelaterad upp till en viss nivå. Tjänar man under 126.700 kronor är man helt befriad från avgift. För personer med vårdnaden om barn under tio år är motsvarande siffra 162.900 kronor.
Allt detta sammantaget får allvarliga konsekvenser för människors möjlig- heter att förbättra sin levnadsstandard och situation. Problemet är att mer arbete eller högre inkomst knappast leder till mer pengar i plånboken. För en arbetslös mamma eller pappa kan skillnaden mellan arbetslöshetsersättning och ett lågavlönat heltidsarbete vara så liten som 400 kronor per månad. Och för en kvinna som har ett barn under tio år och arbetar trekvartstid som socialsekreterare kan marginaleffekten vara nästan 80 procent om hon går upp till heltid just därför att hon drabbas av alla dessa marginaleffekter sam- tidigt. För varje tusenlapp hennes inkomst ökar kommer hon att få tvåhundra kronor mer i plånboken. Det är inte underligt att den sociala rörligheten i Sverige är för låg när "klassresan" i praktiken omöjliggörs av marginal- effekterna i skatte- och bidragssystemen.
Bristande social rörlighet är ett allvarligt problem. Att vissa människor inte kan förbättra sin ekonomiska, och därmed ofta också sociala, situation är en form av ekonomisk segregation som bidrar till att skapa hopplöshet och otrygghet.
De höga marginaleffekterna är inte bara ett ekonomiskt problem för dem som drabbas, utan också ett strukturellt samhällsproblem. Vem anstränger sig för att få det lite bättre, och på så sätt bidra till ökad välfärd för alla när incitamentet att göra det är så svagt?
Genom den politik som förs just nu hamnar allt fler i den hopplösa situation som höga marginaleffekter medför. Det är inte längre bara några få hushåll med endast en inkomst som drabbas. I dag är höga marginaleffekter ett problem även för många hushåll med två inkomster. Fattigdomsfällan är ett faktum för en stor del av befolkningen.
Det socialdemokratiska förslaget om en enhetstaxa som presenterades några veckor före valet motiverades till stor del med att marginaleffekterna skulle minska. Detta var i sig önskvärt och stod i överensstämmelse med den inriktning moderata politiker i många kommuner hade. Förslaget kombinera- des emellertid med ett maximalt uttag lika för alla kommuner. Därigenom vägdes inte olika kommuners olika insatser på familjepolitikens område samman.
Dessutom skulle en så kraftig subventionering leda till starkt minskad valfrihet för dem som önskar forma barnomsorgen efter eget tycke. Ett fortsatt högt skatteuttag och en ännu kraftigare subventionering av just den kommunala barnomsorgen leder till att även de familjer som skulle valt ett annat alternativ av ekonomiska skäl tvingas avstå.
Efter valrörelsen har socialdemokraterna emellertid inte fullföljt förslaget. I stället har man lagt förslag om en skattereduktion som skärper marginal- effekterna. Denna helt otillräckliga och dessutom tillfälliga skattesänkning bör därför avslås.
Arbetslöshet och sämre tillväxt
Höga skatter och stora bidrag snedvrider prissättningen och incitamenten så att effektiviteten i samhällsekonomin minskar och arbetstillfällen slås ut. Människor vars arbetskraft skulle efterfrågas vid ett lägre skattetryck blir arbetslösa. Det innebär sämre välståndsutveckling och högre offentliga utgifter, vilket i sin tur finansieras av högre skatter. Därmed kläms hushållsekonomin från två håll - standardökningen blir sämre och skatteuttaget större.
Skatte- och bidragssystemen medför att såväl privata företag som den offentliga sektorn i flera fall producerar sådana varor och tjänster som inte skulle efterfrågas om konsumenterna fick betala det verkliga priset. Exem- pelvis skulle färre personer än i dag efterfråga offentligproducerade dag- hemsplatser om de själva fick förfoga över vad dessa daghemsplatser kostar per barn och år. Andra varor och - särskilt - tjänster som skulle efterfrågas vid ett rimligt pris, produceras inte därför att de höga skatterna inte gör det lönsamt för företagen att tillhandahålla varan eller tjänsten till ett pris som tillräckligt många kan betala. Ett aktuellt exempel är hushållstjänster där "skattekilarna", i form av inkomstskatt för såväl den som utför tjänsten som den som betalar för den samt arbetsgivaravgift och moms, är extremt höga.
På liknande sätt kan man avstå från att arbeta mer därför att den extra inkomst man får behålla efter skatt inte gör det mödan värt. Det förlorar vi naturligtvis alla på. Efter skatteomläggningen 1991 minskade marginal- skatterna, men med den socialdemokratiska regeringen har de åter ökat. Detta är inte bara ett problem för höginkomsttagare. De högsta marginal- effekterna (upp till 85 procent) återfinns faktiskt bland låginkomsttagare som oftast får räkna med ökad skatt och lägre bidrag om de ökar sin arbetsinsats.
Man bör med andra ord ha mycket goda skäl för att förespråka att en vara eller tjänst skall produceras eller finansieras i offentlig i stället för privat regi, eftersom det kräver extra skatteintäkter som minskar effektiviteten i ekonomin. Upp till en viss nivå ökar sannolikt nettoeffektiviteten i ekonomin av att den genom skatter finansierade offentliga verksamheten växer. Där- efter kommer de negativa effekterna av skattehöjningar att dominera. Sverige har enligt flera studier skatter och offentliga åtaganden som ger starkt nega- tiva effekter för samhällsekonomin. Det är mot den bakgrunden internatio- nella organisationer som bland annat IMF och EU rekommenderar Sverige att minska skatte- och utgiftstrycket.
Internationaliseringens effekter
Höga skatter försämrar i sig effektiviteten i ekonomin. I en liten öppen ekonomi som Sveriges är det dessutom svårt att upprätthålla dem. Att "stänga" ekonomin genom olika former av regleringar är heller ingen utväg; dels är det praktiskt omöjligt, dels skulle det minska effektiviteten i ekonomin ytterligare.
Ju lättare det är för människor, företag och kapital att flytta från Sverige, desto svårare är det för Sverige att i längden upprätthålla ett i jämförelse med omvärlden exceptionellt högt skattetryck. Mest rörligt är det finansiella kapitalet i form av valutor, aktier och räntebärande värdepapper. Det rör sig sekundsnabbt. Kjell-Olof Feldts så kallade "valpskatt" på obligationshandel är ett illustrativt exempel på en skatt som inte inbringade några skatteintäkter men däremot fick en hel bransch att flytta utomlands. Eftersom en fungerande obligationshandel är ett viktigt instrument för att fördela kapitalet där det behövs bäst, hade denna skatt även en negativ effekt för effektiviteten i svensk ekonomi.
Realt kapital i form av företag är något mer trögrörligt än finansiellt kapital, eftersom det tar tid att fatta beslut att flytta ett företag utomlands eller att göra en enskild investering i ett annat land. (Det innebär även att det tar tid att få hit företagen igen när de väl har flyttat ut.) Om man vill skapa ett långsiktigt gynnsamt företagsklimat där svenska företag stannar i Sverige och där utländska företag flyttar hit, bör man helst ha en lägre beskattning av företag, i form av bolagsskatt, arbetsgivaravgifter, energiskatter etc., än vad som förekommer i omvärlden. Vad gäller varor är investeringsvaror mer lättrörliga än konsumtionsvaror. Det går med andra ord att behålla en högre relativ skatt på mjölk än på kylskåp eftersom det är lättare att köpa de senare utomlands.
Fastigheter utgör det minst rörliga reala kapitalet. Fastigheter kan man därför beskatta högt utan att de flyttar på sig. Däremot kan det finansiella kapital som är nedlagt i fastigheterna ge sig iväg. Och de människor som bor i dem kan bli tvungna att flytta, särskilt om de inte tillhör de högre inkomst- grupperna. Det är detta som håller på att hända i Sverige nu.
Rörligheten hos humankapital, dvs människor, är sannolikt olika hög bero- ende på en rad faktorer, såsom utbildning och ålder. Den största rörligheten kan tänkas finnas hos unga välutbildade människor med yrken där den genomsnittliga lönen är högre utomlands än i Sverige, exempelvis forskare och ingenjörer. Det rör sig om ett begränsat antal människor varför den offentliga sektorn inte får in så mycket pengar vid en hög beskattning av dem men vars eventuella flytt utomlands försämrar den samhällsekonomiska effektiviteten. Minst lättrörliga är sannolikt medelålders medel- och lågin- komsttagare med gymnasieutbildning eller mindre, d.v.s. det stora flertalet av Sveriges befolkning.
Av en rapport till expertgruppen för studier i offentlig ekonomi utarbetad av Krister Andersson, då chefsekonom på Riksbanken, framgår vilka fördelningspolitiska följder som blir resultatet av en skattepolitik vars inrikt- ning är fortsatt högt skatteuttag.
I rapporten visas att det blir svårt att upprätthålla högre skatt på kapital, särskilt finansiellt kapital, och på mycket kvalificerad arbetskraft jämfört med andra länder. Detta är för övrigt motivet bakom regeringens avsikt att införa en särskild skattelättnad för utländska medborgare som får kvalificerade arbetsuppgifter i svenska företag. Slutsatsen är att ett land som vill upprätthålla ett högt skatteuttag i en allt mer internationaliserad värld i första hand måste bygga skatteuttaget på personer som är mindre attraktiva på en internationell arbetsmarknad och har svårt att flytta. Detta ger fördelningspolitiska effekter som är oacceptabla.
En social skattepolitik
Skattepolitikens inriktning
De höga svenska skatterna gör dubbel skada. Medborgarnas beroende av den politiska sektorns förmåga att klara sina åtaganden blir mycket stort. Samtidigt försvagas valfriheten och den trygghet som ligger i att ha kontroll över sin egen ekonomi. Därtill kommer att de höga skatterna snedvrider ekonomins sätt att fungera, försvårar möjligheterna att skapa förutsättningar för de nya jobb som så väl behövs och kväver tillväxtkraften i ekonomin.
En politik som syftar till att skapa förutsättningar för att de flesta skall kunna leva på sin lön måste därför stå på två ben. Det ena är en aktiv skatte- sänkningspolitik som syftar till att växla lägre skatter mot minskat behov av bidrag och offentligt stöd. I ett längre perspektiv måste målet vara att den som är i behov av bidrag och offentligt stöd inte skall betala skatt och att den som betalar skatt inte skall behöva bidrag.
Det andra benet är reformer på bland annat skatteområdet som syftar till att stärka tillväxtkraften i ekonomin så att den höga arbetslösheten kan pressas tillbaka och antalet människor som av andra skäl blivit helt beroende av det offentliga för sin försörjning minska. Samtidigt krävs en ny inriktning av utbildningspolitiken så att fler kan få bättre kunskaper och högre kompetens. Med en sådan uppläggning av politiken kommer det att bli möjligt att uppnå successivt högre reallöner samtidigt som skatteuttaget kan sänkas rejält därför att färre finns i transfereringssystemen.
För att de ekonomiska problemen skall kunna lösas och medborgarna återfå det ekonomiska oberoende som är en förutsättning för långsiktig trygghet krävs därför att utrymme skapas för kraftfulla skattesänkningar. Inriktningen måste vara att hushållens kontroll över den egna ekonomin skall öka väsentligt, så att bidragsberoendet kan minskas samtidigt som förutsätt- ningarna för väsentligt högre tillväxt och betydligt fler nya arbetstillfällen stärks.
Utrymme måste dessutom avsättas för att slopa den extra höga beskatt- ningen av investeringar och kapitalbildning och överbeskattningen av före- tagande. Förslag om detta återfinns i den moderata partimotionen 1998/99:Sk310.
Huvuddelen av skattesänkningsutrymmet måste utnyttjas till att sänka skatten på hushållens arbetsinkomster med tyngdpunkt på låg- och medel- inkomsttagare.
Ett mål för den ekonomiska politiken på medellång sikt bör vara att uppnå bättre jämvikt mellan den privata och den offentliga sektorn. För 1998, när de offentliga finanserna beräknas vara i balans, räknar regeringen med att den offentliga sektorn tar i anspråk 61,3 procent av våra samlade resurser. Det samlade skatteuttaget förutses bli drygt 54,8 procent av produktionen medan den offentliga sektorns övriga inkomster uppgår till knappt 9 procent. För att uppnå vårt mål måste den privata sektorns andel av ekonomin tillåtas expandera motsvarande cirka 11 procentenheter.
Detta är möjligt endast om den ekonomiska politiken utformas så att förut- sättningarna för tillväxt och nya jobb i den enskilda sektorn förbättras av- sevärt. En viktig del i en sådan politik är sänkta skatter som är fullt finansie- rade genom att de offentliga utgifterna minskar i motsvarande mån eller genom att överskott i budgetering utöver vad som krävs för en successiv minskning av statsskulden tas i anspråk.
Besparingarna i offentliga utgifter kan vara av två slag: dels förändringar av gällande regler i transfereringssystemen, dels lägre utgifter till följd av att färre människor är i behov av bidrag och därmed lämnar transfererings- systemen. Till det kommer att en ökad tillväxt inte bör tillåtas leda till, som regeringen föreslår, permanenta överskott i de offentliga finanserna och därmed till permanent överbeskattning och ökad offentlig kapitalbildning. Detta utrymme bör istället utnyttjas för successiva skattesänkningar i den takt den samhällsekonomiska utvecklingen medger.
Genom de konkreta besparingar vi föreslår i vårt budgetalternativ - ändrade regler för transfereringar, minskade subventioner och effektivare verksamhet - skapas utrymme för skattesänkningar på cirka 31 miljarder kronor 1999, cirka 60 miljarder kronor 2000 och cirka 83 miljarder kronor 2001 (i 1999 års penningvärde).
Vid en försiktig uppskattning av den högre tillväxt som möjliggörs genom vår ekonomiska politik samt en försiktig beräkning av nettotillväxten av nya arbetstillfällen och effekterna av ett svenskt medlemskap i det europeiska valutasamarbetet bör ett ytterligare utrymme på i vart fall 50-60 miljarder kronor växa fram under den kommande femårsperioden. Detta utrymme kan självfallet inte utnyttjas för konkreta yrkanden om skattesänkningar förrän antagandena har realiserats genom den ekonomiska utvecklingen.
Sänkt skatt på arbete
Det svenska skattesystemet präglas främst av mycket höga skatter på arbete, främst inkomstskatt, egenavgifter och arbetsgivaravgifter (som huvudsakligen är löntagarnas socialförsäkringsavgifter). Till följd av de senaste årens depreciering av kronan ligger Sveriges generella konkurrenskraft på en rimlig nivå. De samhällsekonomiska problemen med de höga skatterna på arbete är framför allt att de hindrar stora delar av tjänstesektorn att expandera och att de höjer kostnaden för att anställa och försämrar förutsättningarna för en fungerande lönebildning. Mot den bakgrunden är det rimligt att främst inrikta sig på skattesänkningar för hushållens arbetsinkomster och särskilt för tjänstesektorn.
En hög beskattning av arbeten med lägre löner gör att det blir omöjligt att försörja sig på sin arbetsinkomst. Det innebär antingen att dessa arbetstillfällen försvinner, vilket i hög grad skett i Sverige, eller att den offentliga sektorn måste gå in med bidrag vilket också sker i högre grad i Sverige än i omvärlden. Ett sätt att pressa ned den arbetslöshet som uppstår i kölvattnet av att lägre avlönade arbeten försvinner är att i verklig mening satsa på utbildning. Men alla kan eller vill inte förbättra sin utbildning och kompetens. Det är därför viktigt att också skapa förutsättningar för en sådan lönebildning att arbeten som inte kräver mer omfattande utbildning kan bevaras och att det går att leva på dem. Därför är det extra viktigt att skatten sänks i de lägre inkomstlägena. Om det skall vara möjligt att sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare måste emellertid det totala skattetrycket sänkas.
Det kan diskuteras huruvida ett utrymme för att sänka skatten på arbetsinkomster bör utnyttjas för att sänka den kommunala utdebiteringen och/eller genomföra andra skattesänkningar som innebär sänkt marginalskatt för alla eller för att höja grundavdraget vid inkomstbeskattningen och därigenom undanta en större del av inkomsten från beskattning. I bägge fallen sänks skatten rejält för låg- och medelinkomsttagare med minskat bidragsberoende och med positiva effekter för ekonomin som följd. Bland annat förbättras förutsättningarna för en lönebildning som kan ge utrymme för fler nya arbetstillfällen. Sammantaget gör vi bedömningen att utrymmet främst bör utnyttjas så att de fortfarande höga marginaleffekterna minskar. Till en del bör emellertid grundavdraget höjas med särskild inriktning på barnfamiljerna. I syfte att bl.a. uppnå en parlamentarisk förankring kan emellertid andra tekniska lösningar diskuteras.
Marginalskattereformen - ett första steg
Utgångspunkten för den marginalskattereform som genomfördes 1991 var att endast ett fåtal inkomsttagare skulle betala statlig inkomstskatt. Den helt övervägande delen skulle enbart betala kommunal skatt, vilken då antogs vara cirka 30 kronor per skattekrona (30 procent av den beskattningsbara inkomsten). Den statliga inkomstskattesatsen föreslogs bli 20 procent, vilket innebar att ingen skulle behöva betala mer än 50 procent marginalskatt. Denna reform fick bred parlamentarisk uppslutning. Debatten gällde främst finansieringen där Moderata samlingspartiet särskilt kritiserade utgångspunkten att skatteuttaget skulle bibehållas oförändrat högt. Man kan i efterhand konstatera att hade en finansiering som delvis byggts på besparingar i transfereringssystemen valts hade en del av de ekonomiska problem Sverige upplevt kunnat undvikas eller mildras. Dessutom hade den urholkning av finansieringen som följde av att tyngdpunkten lades på höjd och breddad mervärdesskatt kunnat undvikas.
Sedan Socialdemokraterna övertog regeringsansvaret 1994 har marginal- skattereformen urholkats i flera avseenden. Den statliga inkomstskatten höjdes till 25 procent. Avsikten var att denna höjning skulle gälla under fyra år. Socialdemokraterna har emellertid permanentat en skattesats på 25 pro- cent för inkomster över 30.000 kronor per månad, i strid med de uttalanden som gjordes 1994.
Sedan skattereformen ursprungligen diskuterades i slutet av 1980-talet har kommunalskatten stigit så att det genomsnittliga uttaget uppgår till 31,65 kronor per skattekrona. Härtill kommer att egenavgiften till sjukförsäkringen har höjts trots att försäkringen varit fullt ut finansierad. Det har således varit fråga om en ren inkomstskattehöjning, även om det tagit sig formen av höjd egenavgift. Från och med 1999 kommer dessa egenavgifter emellertid att utgöra den del av det nya pensionssystemets finansiering som skall erläggas individuellt.
Ett viktigt första steg i den nödvändiga sänkningen av skatten på arbets- inkomster vore att återställa marginalskattereformen så att den helt över- vägande delen av inkomsttagarna endast betalar cirka 30 procents skatt på sina arbetsinkomster och ingen betalar över 50 procent vid genomsnittlig kommunal utdebitering. Det innebär att den beslutade höjningen av stats- skatten undanröjs, att strävan är att sänka den genomsnittliga kommunala utdebiteringen med åtminstone 1,65 procentenheter samt att de egenavgifter som nu tas i anspråk inom ramen för pensionssystemet kompenseras genom en annan skattesänkning.
Särskilt avdrag för låga och medelstora inkomster
Under mandatperioden har den socialdemokratiska regeringen höjt egenavgiften till sjukförsäkringen kraftigt utan att det haft samband med utvecklingen av sjukförsäkringens kostnader. Innevarande år höjdes avgiften, som är att betrakta som ren inkomstskatt, med en procentenhet. Riksdagen beslutade hösten 1997 på förslag av regeringen att de allmänna egenavgifterna skulle döpas om till pensionsavgift.
Moderata samlingspartiet föreslog i samband med budgetbehandlingen hösten 1997 att egenavgifterna, till den del de var att betrakta som ren inkomstskatt, skulle slopas helt. Genom en slutlig kompromiss mellan de borgerliga partierna och socialdemokraterna tas dessa avgifter nu i anspråk i det nya pensionssystemet. Därför måste en ny form av skattesänkning för låga och normala inkomster väljas. Ett sådant nytt förslag bör utformas så att det i stort sett kompenserar löntagarna för den egenavgift till pensions- systemet som betalas av dem som uppbär pensionsgrundande inkomst upp till ett tak på 7,5 basbelopp, cirka 275.000 kronor 1998.
Vårt förslag är därför att ett särskilt förvärvsavdrag införs. Det beräknas som en viss andel av den pensionsgrundande inkomsten för inkomstdelar upp till 7,5 basbelopp. Avdraget bör enbart gälla vid den kommunala beskatt- ningen och inte reducera beräkningen av pensionsgrundande inkomst. Kom- munerna kompenseras fullt ut. Det utrymme som nu kan avsättas motsvarar ett avdrag som 2001 uppgår till 10-12 procent. Under åren 1999 och 2000 blir avdraget 7 respektive 9 procent.
Den föreslagna skattesänkningen har många fördelar:
- Arbetsinkomster för låg- och medelinkomsttagare beskattas lägre vilket minskar beroendet av offentliga bidrag och subventioner.
- Genom att skatten på arbete sänks skapas bättre förutsättningar för en väl fungerande lönebildning och fler nya arbetstillfällen.
- Genom avdragets konstruktion sänks marginalskatten i alla inkomstlägen upp till 7,5 basbelopp, och därmed minskas skattekilarna på arbete.
Sänkt kommunalskatt
Kommunalskatten är för särskilt låg- och medelinkomsttagare den tyngsta skatten att bära. Det gäller inte minst det stora flertalet pensionärer. Det är därför viktigt att varje kommun koncentrerar sig på kärnuppgifterna och tar tillvara möjligheterna att effektivisera verksamheten för att kunna sänka skatteuttaget. Vår bedömning är att detta i kombination med de avregleringar vi föreslår för kommunerna ger utrymme för en sänkning av utdebiteringen med åtminstone 50 öre 1999 och 1 krona år 2000. De senaste årens utveckling i flera kommuner i Danmark visar att en målmedveten inriktning på koncentration och effektivitet kan ge utrymme för rejäla skattesänkningar.
Det är utöver detta möjligt att skapa utrymme för en generell sänkning av kommunalskatterna i alla kommuner om staten tar över kostnader som i dag belastar den kommunala sektorn. I annat sammanhang har vi föreslagit att en nationell skolpeng skall införas för grundskolan. Det innebär att staten övertar finansieringsansvaret men inte ansvaret för att organisera och erbjuda utbildning på den grundläggande nivån.
När denna kostnad lyfts av kommunerna skapas ett utrymme som kan utnyttjas för att sänka kommunalskatten. Långsiktigt motsvarar detta utrym- me en skattesänkning på cirka fem kronor per skattekrona. För att garantera att det utrymme som successivt skapas verkligen utnyttjas för skattesänk- ningar införs kommunalt skattestopp och krav på skattesänkningar som mot- svarar den bortfallande kostnaden. Rent tekniskt tar staten över finansie- ringsansvaret fullt ut omedelbart år 2000. Själva avlyftet av kostnaden måste emellertid ske stegvis i takt med att utrymme skapas i statsbudgeten. Kommunerna erlägger därför en årligen minskande summa till staten.
För år 2001 finns i det moderata budgetalternativet ett utrymme för att ta över kostnader, cirka 21 miljarder kronor, som motsvarar en sänkning av den genomsnittliga kommunalskatten med två kronor per skattekrona. Redan år 2000 bör kommunalskatten kunna sänkas generellt med en krona. Utrymme för detta har reserverats i vårt budgetalternativ.
Grundavdrag för barn
Bidragsberoendet är störst för familjer med barn. Särskilt flerbarnsfamiljer har små eller obefintliga ekonomiska marginaler. Den generella barnbidragshöjning regeringen föreslår för åren 2000 och 2001 är otillräcklig.
Barnfamiljernas ekonomi bör emellertid stärkas genom att hänsyn tas till försörjningsbördan vid beräkningen av den beskattningsbara inkomsten. Vi föreslår därför att det från och med 1999, vid sidan av nu utgående barn- bidrag, införs ett extra grundavdrag på 10.000 kronor för varje barn vid den kommunala beskattningen. Det innebär i genomsnitt 260 kronor lägre skatt per månad 1999.
För de familjer vars inkomst inte är tillräckligt stor för att man skall kunna tillgodogöra sig grundavdraget fullt ut skall en "negativ skatt" utgå. Det sker i form av en kontant utbetalning som motsvarar det inte utnyttjade avdrags- beloppet multiplicerat med den kommunala skattesatsen. Utbetalningen sker månadsvis. Som framhållits i föregående avsnitt kompenseras kommunerna fullt ut.
Hälften kvar
1991 års skatteomläggning syftade till en marginalskatt på 30 procent för den helt övervägande delen av inkomsttagarna och högst 50 procent. Bakom detta beslut stod en bred majoritet av riksdagens partier. Reformen har därefter urholkats. Socialdemokraterna införde hösten 1994 en extra straffskatt, s.k. värnskatt, på fem procentenheter för dem som betalar statlig inkomstskatt för tiden fram till och med 1998. Man svek våren 1998 de utfästelser som då gjordes och lät denna skatt ligga kvar för en stor del av dem som betalar statlig inkomstskatt. Regeringen har dessutom accepterat kommunalskattehöjningar för alla på nästan en krona. Skattereformen bör snarast återställas. Den extra straffskatten bör avskaffas och fullt inflationsskydd införas från 1999.
Sänkt fastighetsskatt
En långsiktig lösning
Utrymme måste skapas för att successivt slopa dagens fastighetsskatt. Den bör för småhus ersättas med en schabloniserad beräkning av en intäkt som tas upp till beskattning som inkomst av kapital.
I tidigare utredningar har det övervägts huruvida det är möjligt att på något annat sätt än med hjälp av taxeringsvärdet skapa ett tillfredsställande underlag för beräkningen av en schablonintäkt (eller under senare år för fastighetsbeskattningen). Det har bland annat diskuterats någon form av anknytning till bostadsytan eller ett beräknat värde på bostadsförmånen som sådan. Inte heller dessa förslag förefaller särskilt lämpliga i ett stabilt system.
De stora snedvridningar som uppkommer genom att taxeringsvärdet i sin helhet är underlag för beskattningen har sin grund i att marknadsvärdet ofta utvecklas utan hänsyn till hur stort det nedlagda kapitalet i bostaden är. För flertalet fastigheter blir därmed underlaget för beskattningen större än det kapital som lagts ned. Det motiverar i sin tur att dagens underlag för uttag av fastighetsskatt reduceras. En teknik kan då vara att enbart ha det taxerade byggnadsvärdet som underlag.
Därmed kan ytterligare ett problem få sin lösning. Man kan nämligen anta att de kraftiga ökningarna av totala taxeringsvärden i attraktiva områden, som inte bör ligga till grund för beskattning, huvudsakligen manifesteras genom att markvärdet stiger kraftigt.
Schablonbeskattningen bör således utformas så att underlaget för beskattning endast är det taxerade byggnadsvärdet. Enligt beräkningar som redovisades av Fastighetsbeskattningsutredningen borde, när hela taxeringsvärdet används som underlag, andelen som tas upp till beskattning bestämmas till mellan 4 och 5 procentenheter. Skatteuttaget (räknat som fastighetsskatt enligt dagens system) skulle då uppgå till mellan 1,2 och 1,5 procent av hela taxeringsvärdet. 1994 utgjorde byggnadsvärdet cirka två tredjedelar av det totala taxeringsvärdet.
Som tidigare redovisats är emellertid underlaget för stort. Det bör reduce- ras genom att markvärdet räknas bort. Det innebär att man med en schablonintäkt på 4 procent skulle få en effekt som motsvarar ett fastighets- skatteuttag i dagens system på genomsnittligt 0,8 procent. Lindringen blir väsentligt större där de stora regionala orättvisorna i dag finns.
Det finns vidare anledning att sträva efter en förenklad fastighetstaxering. Det underlättas genom ett lägre skatteuttag. Ju lägre skatteuttag desto grövre kan de olika regler som jämför olika fastigheter med varandra vara. Det bör vara möjligt att relativt omgående införa en klassificering av byggnaderna i en normalgrupp, en grupp med väsentligt bättre standard och en med väsentligt lägre standard. Därmed försvinner mycket av det "kineseri" som för närvarande präglar fastighetstaxeringen.
Sammanfattningsvis bör:
- Fastighetsskatten avvecklas successivt.
- Schablonbeskattning av småhus införas samtidigt som skatteuttaget reduceras successivt så att 4 procent av det taxerade byggnadsvärdet tas upp till beskattning som inkomst av kapital med full avdragsrätt för ränteutgifter, samt motsvarande regler införas för bostadsrätter.
- Reglerna för fastighetstaxering förenklas kraftigt.
Förändringar 1999-2001
De förändringar som föreslagits i föregående avsnitt kan inte genomföras redan från innevarande år. Det krävs därför att tillfälliga åtgärder genomförs som går i samma riktning som den långsiktiga lösning som skisserats. Följande förslag bör således genomföras omedelbart och kan, även om beslut fattas av riksdagen sent under 1998, gälla redan från den 1 januari detta år.
Fastighetsskatten på bostäder sänks från 1,5 till 1,4 procent av taxerings- värdet från och med den 1 januari 1998. Därefter sänks skatten 1999, 2000 och 2001 med 0,1 procentenhet vartdera året.
Orimliga regionala skillnader vid fastighetsbeskattningen lindras genom att markvärdet inte tas upp till beskattning fullt ut. I avvaktan på den permanen- ta lösningen bör underlaget för uttag av fastighetsskatt successivt justeras så att endast hälften av markvärdet tas med. Ett tak för den del av markvärdet som beskattas måste införas. De s.k.krisårgångarna, som skulle drabbas hårt av att föras in i fastighetsskattesystemet, bör inte erlägga fastighetsskatt 1999.
1996 års fastighetstaxering har också lett till att alltfler vanliga småhus- ägare får erlägga förmögenhetsskatt. Som ett led i avvecklingen av för- mögenhetsskatten bör sambeskattningen slopas 1999 samtidigt som gränsen för skatteplikt höjs till 1,2 miljoner kronor. Från 2000 bör förmögenhets- skatten slopas.
Sänkt bensinskatt
Sverige är ett glest bebott land. För många hushåll är resorna till och från arbetet långa. Kollektivtrafiken är i många fall inget alternativ. Det är då nödvändigt att använda bilen. Dessutom krävs ofta biltransporter för privata ändamål för att det skall vara möjligt att bo kvar i mindre tättbefolkade områden.
Denna situation kräver särskilda avvägningar när det gäller att utforma också skattepolitiken. Höjd bensinskatt (i kombination med andra kostnads- ökningar) försvagar hushållsekonomin och innebär mindre intresse att ta arbete på större avstånd från hemmet. Det minskar rörligheten på arbets- marknaden.
Mot denna bakgrund bör bensinskatten omedelbart sänkas med 20 öre (vartill kommer moms). Dessutom bör avdraget för resor till och från arbetet höjas till 16 kronor per mil och inkludera resor till barnomsorg. Det icke avdragsgilla beloppet för arbetsresor bör sänkas med 1.000 kronor till 6.000 kronor.
Sänkt skatt på pensionssparande
Regeringen har försämrat förutsättningarna för det enskilda, frivilliga pensionssparande som för många har varit en möjlighet att skapa bättre trygghet inför ålderdomen med den osäkerhet som gäller beträffande de offentliga pensionerna. De löften som ställdes ut av socialdemokraterna i samband med att ATP-systemet infördes har visat sig ohållbara. En stor reformering av pensionssystemet har därför tvingats fram. En överenskommelse träffades 1994 mellan de flesta av riksdagens partier. Den socialdemokratiska regeringen har emellertid visat sig oförmögen att driva fram frågan till en lösning. Det skapar en stor osäkerhet hos många medborgare. Redan nu framstår det emellertid klart att för många kommer den offentliga pensionen att bli betydligt lägre än vad som utlovades tidigare. Det är därför av stor vikt att det skapas tillräckligt bra förutsättningar för ett enskilt pensionssparande. Det långsiktiga och bundna sparandet skapar dessutom bra förutsättningar för ett enskilt sparande som kan bidra till riskkapitalförsörjningen. Ett väsentligt led i att skapa förutsättningar för detta var införandet av det individuella pensionssparandet 1994.
Socialdemokraterna har försvagat förutsättningarna för enskilt pensions- sparande genom att minska den avdragsrätt som motsvarar avdragsrätten för inbetalningar av ATP-avgifter. Man har dessutom höjt avkastningsskatten på pensionssparandet. Det försvagar intresset för pensionssparande samtidigt som det lett till ett utflöde av sparande till utlandet där denna beskattning är lägre.
Avdragsutrymmet för pensionsförsäkringar bör återställas till den omfatt- ning det hade innan socialdemokraterna reducerade det. Avdrag bör dess- utom medges för pensionssparande för makes räkning.
Övrigt
Riksdagen beslutade i våras på förslag av regeringen att försämra beräkningen av grundavdraget för förtidspensionärer. Vi motsatte oss detta förslag som för många förtidspensionärer fick kraftigt negativa effekter. Det bör därför rivas upp.
I annat sammanhang föreslår vi att ett vårdnadsbidrag införs. Det bör kombineras med en avdragsrätt för barnomsorgskostnader med ett tak på samma nivå, 24.000 kronor.
Minskat bidragsberoende
Sammantaget föreslår vi, som framgår av tabell 1, att skatten på arbete, boende och för familjer sänks med drygt 29 miljarder kronor år 1999, nästan 49 miljarder kronor år 2000 och drygt 66 miljarder kronor år 2001. Till det kommer sänkt bensinskatt och för pensionssparande bättre villkor. Den helt övervägande delen av skattesänkningarna gäller låg- och medelinkomsttagare:
Tabell 1
Sänkt skatt på arbete, boende och för familjer
Tabell 4: (1999 2000 2001 )
(mdr kronor, 1998 års priser)
Tabell 5: (Sänkt skatt på arbete 23,50 40,17 56,6 )
I tabell 2 redovisas effekterna av de direkta skatteförändringar vi föreslår för de två hushåll som utgjorde exempel i avsnitt 3.1. Beräkningarna har avrundats till jämna hundratal kronor.
Tabell 2
Skattesänkningar för hushållen i avsnitt 3.1 år 2001
Tabell 6: ("Normalfamiljen" Ensamstående förälder )
¹ I form av sänkt hyra
Som framgår av tabellen sänks skatten år 2001 med 1.508 kronor per månad för den ensamstående föräldern och med 2.108 kronor per månad för "normalfamiljen".
Statsfinansiella effekter
De statsfinansiella effekterna av förslagen i denna motion redovisas i den moderata budgetmotionen, 1998/99:Fi208, där också finansieringen återfinns.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av skattepolitiken,
2. att riksdagen beslutar om ett förvärvsavdrag på 7 % fr.o.m. den 1 januari 1999 i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjt förvärvsavdrag för åren 2000 och 2001 i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en växling av sänkt kommunal utdebitering mot statligt övertagande av kommunala kostnader fr.o.m. år 2000 i enlighet med vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar höja grundavdraget och det särskilda grundavdraget med 1 300 kr fr.o.m. den 1 januari 1999 i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen beslutar återställa grundavdraget för förtidspensionärer fr.o.m. den 1 januari 1999 i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag om tillfällig skattereduktion för förvärvsinkomster 1999 i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen beslutar införa ett grundavdrag för barn vid den kommunala beskattningen fr.o.m. 1999 i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avdrag för styrkta barnomsorgskostnader fr.o.m. den 1 januari 1999 i enlighet med vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen beslutar att den statliga inkomstskatten skall vara 20 % fr.o.m. den 1 januari 1999 i enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen beslutar sänka fastighetsskatten på bostäder till 1,4 % fr.o.m. den 1 januari 1998 i enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen beslutar att från 1999 undanta hälften av markvärdet från uttag av fastighetsskatt i enlighet med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen beslutar sänka fastighetsskatten på bostäder till 1,3 % år 1999, till 1,2 % år 2000 och till 1,1 % år 2001 i enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om reformerad fastighetsbeskattning i enlighet med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen beslutar att inte föra in de s.k. krisårgångarna i fastighetsbeskattningen 1999 i enlighet med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen beslutar avskaffa sambeskattningen vid uttag av förmögenhetsskatt och att höja gränsen för uttag av förmögenhetsskatt till 1,2 miljoner kronor 1999 i enlighet med vad som anförts i motionen,
17. att riksdagen beslutar slopa förmögenhetsskatten fr.o.m. år 2000 i enlighet med vad som anförts i motionen,
18. att riksdagen beslutar sänka bensinskatten med 20 öre per liter från den 1 januari 1999 i enlighet med vad som anförts i motionen,
19. att riksdagen beslutar höja avdraget för resor till och från arbetet till 16 kr per mil fr.o.m. den 1 januari 1999 i enlighet med vad som anförts i motionen,
20. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att avdrag för resor till och från arbetet också medges för resor till och från barnomsorg i enlighet med vad som anförts i motionen,
21. att riksdagen beslutar att sänka det icke avdragsgilla beloppet för arbetsresor till 6 000 kr i enlighet med vad som anförts i motionen,
22. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjt avdragsutrymme för pensionssparande i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 28 oktober 1998
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Gun Hellsvik (m)
Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)