Respekten för de mänskliga rättigheterna skall hävdas
internationellt. Om människors rätt kränks är det omvärldens
skyldighet att erbjuda en fristad för dem som begär skydd
undan förföljelse. Världens länder har gemensamt ansvar för
att alla flyktingar ges ett människovärdigt mottagande.
Flyktingar bör i första hand hjälpas i närområdet. Hjälp till
flyktingmottagande i andra länder kan, liksom
katastrofbistånd, med fördel kanaliseras genom ideella
organisationer.
Inga länder kan svära sig fria från ansvar när flyktingar söker skydd hos
dem. Genèvekonventionen är otillräcklig för att skydda världens flyktingar.
En ny konvention som ger skydd till exempel i massflyktsituationer behövs
som komplement.
En gemensam europeisk
flyktingpolitik
Europa får inte stå handfallet när kriser och krig utlöser
flyktingtragedier.
EU bör utveckla en gemensam asylpolitik så att ansvaret för flykting-
strömmarna fördelas mera jämnt mellan Europas stater. Det förutsätter att
flyktingpolitiken blir ett område där majoritetsbeslut kan tillämpas. Inte
minst flyktingkatastrofen i det forna Jugoslavien har visat på frånvaron och
nödvändigheten av att få till stånd en gemensam europeisk flyktingpolitik.
Denna måste bygga på principen om gemensamt ansvarstagande och
fördelade insatser.
Praxis för beviljandet av asyl varierar mellan EU-länderna. I verkligheten
har flyktingpolitiken successivt stramats åt i hela Europa. En samordning av
medlemsstaternas minimiansvar är därför nödvändig, om åtminstone några
länder i praktiken skall kunna bedriva en mer humanitär flyktingpolitik. Det
får inte bli så att de mest restriktiva länderna sätter normen. Detta måste
prägla tillämpningen också av Schengenavtalet och den s k Dublinkonven-
tionen, som rör flyktingpolitiken.
Asylrätten på Genèvekonventionens grund måste värnas inom ramen för
en gemensam europeisk flyktingpolitik. EU:s flyktingpolitik måste
kompletteras med en ny konvention för att också ge skydd t ex i
massflyktsituationer. En samordning av flykting- och asylpolitiken - en
gemensam praxis - är en förutsättning för en humanisering av politiken inom
hela EU.
EU och dess medlemsländer måste på plats bekämpa orsakerna till att
människor tvingas fly och bege sig till andra länder. Genom vårt
medlemskap i EU kan vi verka för att mobilisera omfattande stöd till de
människor som tvingas på flykt genom ett mer direkt stöd till grannstater
som ger dem skydd.
Mot denna vår grundinställning för en gemensam human flyktingpolitik
för hela EU är det förslag till en sådan gemensam politik som föreligger från
EU:s ordförandeland Österrike väldigt oroande.
Förslaget är oacceptabelt. Utgångspunkten är föga liberal: att begränsa
migrationsströmmarna till den europeiska kontinenten. För att uppnå detta
talas det om tre till fyra koncentriska cirklar där varje cirkel innefattar ett
antal länder med ett system av regler och åtgärder syftande till att minska
migrationstrycket. För liberaler, vars målsättning är en ökad rörlighet för
människor utan hindrande gränser och andra barriärer, är detta ett förslag
som går tvärtemot denna vår grundinställning.
Men vårt internationella engagemang får inte göra halt vid Europas
gränser. Människors lika värde oavsett nationalitet måste alltid hävdas. Ur
respekten för den enskilda människan växer internationalismen.
Regeringens försämringar
för flyktingar
Den 4 december 1996 antog, trots motstånd från Folkpartiet
liberalerna, en majoritet i riksdagens kammare regeringens
förslag till ny flyktingpolitik. Regeringens flyktingpolitiska
proposition var ett förslag som ledde i helt fel riktning.
Propositionen som låg till grund för beslutet innebar att färre
människor med goda asylskäl får uppehållstillstånd i
Sverige. Flyktingpolitiken skärptes ännu mer, och ännu en
gång sker det utan att Socialdemokraterna törs stå för att de
ändrar riktning på svensk flyktingpolitik.
Regeringens proposition byggde i allt väsentligt på betänkandet Svensk
flyktingpolitik i globalt perspektiv (SOU 1995:75), som drevs fram av den
socialdemokratiska regeringen under mycket stor tidspress. I den svenska
liksom i den europeiska debatten har sedan 80-talet gjorts en medveten
sammanblandning av flyktingar och invandrare/migranter i största allmänhet.
Genom att antyda att asylsökande kommer från fattiga länder ville man skapa
intrycket att de asylsökande huvudsakligen är ute efter att förbättra sin
ekonomiska och sociala situation. Så skapas den politiska grunden för att
göra asylpolitik till en del av den allmänna invandringspolitiken. Genom att
ändra rubriken till propositionens "Svensk migrationspolitik i globalt
perspektiv" fullbordade den socialdemokratiska regeringen sin politik från
det beramade "Luciabeslutet" den 13 december 1989. Asylrätten måste
hållas isär från den allmänna migrationspolitiken.
När vi nu har facit i hand, när den nuvarande lagstiftningen varit i bruk i
omkring två år, så visade det sig att vi (tyvärr) fick rätt. Vi vill peka på
några
punkter där vi anser det behövligt att ändra flyktinglagstiftningen så att vi
får
en humanare flyktingpolitik.
Anhöriginvandringen
Med den nya lagstiftningen har anhöriginvandringen snävats
in. Tidigare fanns ingen given definition av vilka som skulle
räknas som anhöriga. Det var lättare för äldre föräldrar till
anhöriga i Sverige som redan beviljats permanent
uppehållstillstånd att få komma hit. Dock fanns det ofta
svårigheter för andra än kärnfamiljen och äldre föräldrar att
få komma hit. Här brast även den tidigare lagstiftningen.
Men med dagens lagstiftning spelar det mindre roll på vilket sätt man är
anhörig. Det avgörande är i stället om man haft "hushållsgemenskap" redan i
hemlandet och dessutom skall det finnas ett "beroendeförhållande" mellan de
anhöriga. I praktiken har detta resulterat i att det främst är kärnfamiljer som
får återförenas som anhöriginvandring - och knappt inga andra.
Både Utlänningsnämnden och Invandrarverket anser att hushållsgemen-
skapen och beroendeförhållandet skall ha funnits i hemlandet. Praxis har
dessutom utvecklat sig till att ansökan om anhöriginvandring av anhöriga
måste göras omkring 10 månader efter det att personen i fråga fått permanent
uppehållstillstånd i Sverige. Detta har lett till stora problem.
Tidsregeln har gjort att en sammanboende familj som splittrats av krigs-
händelser, inte får lov att återförenas, om det gått mer än tio månader innan
de lyckats att spåra varandra. Exempelvis har många bosnier som kom hit
1994 svårt att uppfylla tidsregeln.
Kravet på hushållsgemenskap slår olika beroende på att det kulturella
mönstret för hur man bor ser olika ut i olika länder. I en del länder bor flera
generationer ihop i andra inte.
Speciellt kvinnor drabbas hårt av de nya reglerna och den praxis som
utvecklats i dess spår. Kvinnor lever oftast längre än sina män och blir på det
sättet oftast mer beroende av sina barn på sin ålders höst. De som drabbats
allra hårdast är änkor vars barn bor i Sverige. En undersökning från Röda
korset visar att endast 10 procent av dessa beviljats anknytning i Sverige
under den undersökta perioden. Avslag drabbar även kvinnor som inte har
någon försörjning och kvinnor som själva befinner sig på flykt.
Hade regeringen följt Folkpartiets uppmaning under hösten 1996 när deras
migrationspolitiska proposition behandlades i riksdagen och inte gjort dessa
försämringar i fråga om reglerna för anhöriginvandringen så hade dessa
problem inte uppstått - i vart fall inte i nuvarande omfattning. Vi hade då
istället kunnat försöka ena oss om att förbättra reglerna för anhöriginvand-
ringen - inte försämra dem.
Rättsotrygghet vid avslag av
ansökningar om uppehållstillstånd
I nuvarande lagstiftning är det tillåtet att ändra
beslutsmotivering från beslut vid Statens invandrarverk
(SIV) till beslutet i Utlänningsnämnden (UN). När SIV avger
sin avslagsmotivering bemöts den av den asylsökande. Men
går ärendet vidare till UN så kan nämnden ge helt nya
avslagsmotiveringar utan att den asylsökande har möjlighet
att bemöta dem. Till skillnad från när ärendet behandlas hos
SIV så ser den asylsökande avslagsmotiveringen först när
han har de i sin hand - och då är det för sent att lämna in
kompletterande upplysningar o d. Folkpartiet anser att UN
inte skall få fatta några avslagsbeslut med några nya
motiveringar utan att först ha låtit den asylsökande ta del av
dem och bemöta dem.
Prövandet av "nya omständigheter"
För att en ny ansökan om permanent uppehållstillstånd skall
tas upp till prövning krävs det nya omständigheter, som ej
tidigare prövats. Detta har gett flera "konstiga" resultat. Har
man exempelvis tidigare fått avslag på en ansökan p g a att
identiteten inte kunnat styrkas och sedan fått fram ett pass
som styrker identiteten så ändras ändå i regel inte beslutet.
Frågan om identiteten är redan bedömd och räknas alltså inte
som en "ny omständighet".
Folkpartiet anser att praxisen om vad som är en ny omständighet helt skall
ändras. Det kräver en lagändring i detta syfte. Myndigheter skall ha full rätt
att få pröva skäl som redan en gång bedömts.
Lägg ned Utlänningsnämnden
Utlänningsnämnden har inte längre någon trovärdighet. De
fall där nämnden totalt misslyckats med sitt arbete är otaliga.
Den bevisning som nämnden genomför vid sina
avslagsmotiveringar är undermålig.
Lika fall behandlas inte lika. Nämnden utreder inte, trots man har
utredningsansvar. Flykting- och förföljelsegrunder underkänns på grund av
intuitiv trovärdighetsbedömning i kombination med standardbevis (exempel
på standardbevis är när en asylsökandes asylskäl inte är trovärdiga för att han
sökt asyl först efter några dagar efter ankomsten till Sverige).
Nämnden sätter starkt tilltro till ambassadrapporter, vars tillförlitlighet
man inte vet något om eftersom de är sekretessbelagda. Samma sak gäller de
anonyma språkanalyserna som underkänts av språkforskare.
Folkpartiet upprepar ett tidigare krav om att lägga ned Utlänningsnämnden
för att ersätta processen med ett vanligt civilrättsligt processförfarande under
domstolsliknande former.
Barnens väl främst
Hösten 1996 valde regeringen att avstå från att föreslå
Folkpartiets förslag om att FN:s barnkonvention skall arbetas
in i den svenska flyktinglagstiftningen på samma sätt som
Genèvekonventionen arbetats in i lagen. Nu blev det istället
en nästintill till intet förpliktigande mening om barnets bästa.
Det är beklagligt.
I Sverige i dag gömmer sig väldigt många flyktingbarn under förhållanden
som är fullständigt oacceptabla. Det måste till en ändring i lagstiftningen
såväl som i praxis.
Kan en sökandes bristande trovärdighet inte med absolut säkerhet styrkas
skall The benefit of doubt ges företräde i den slutgiltiga bedömningen av
rätten till uppehållstillstånd. Det innebär att vid osäkerhet skall alltså den
för
den sökande gynnsammaste tolkningen gälla. På det sättet slipper flera av de
barn som i dag gömmer sig fortsätta att vara på flykt i Sverige.
Det är omänskligt att familjer splittras, något som sker idag. Med Folk-
partiets förslag till inarbetande av FN:s barnkonvention skulle det bli mycket
svårt att med avvisningsbeslut splittra barnfamiljer, och inga barn skulle
behöva gömma sig.
Stärk ställningen för den
asylsökande
Det är inte ovanligt att en asylsökande lämnat in utlåtanden
från en specialistläkare. Dessa ärenden överlämnas sedan till
Invandrarverkets förtroendeläkare för yttrande. Ofta
förekommer det att förtroendeläkaren har en helt annan
specialistkompetens än vad den läkare har som skrivit det
utlåtande som förtroendeläkaren skall yttra sig över.
Folkpartiet anser att förtroendeläkaren skall ha
specialistkompetens som motsvarar den kompetens hos den
läkare som skrivit det utlåtande över vilket förtroendeläkaren
skall yttra sig.
Det är orimligt att enskilda tjänstemän på Invandrarverket försöker göra
subjektiva bedömningar av äktheten i två äkta makars kärlek. För att
ifrågasätta äktenskapet krävs enligt vår mening mer "handfasta" bevis på att
det rör sig om ett skenäktenskap än de subjektiva, icke mätbara, iakttagelser
som Invandrarverket tycker sig kunna göra.
Långa väntetider och den osäkerhet som det medför är skadligt, i
synnerhet för barnfamiljer. Det behöver därför finnas en spärr mot att
asylutredningar drar ut alltför långt på tiden. Det är särskilt viktigt att
väntetiderna är korta då det handlar om familjeåterförening. Barn har rätt till
sina föräldrar. Asylsökande med barn eller de som ansöker om familje-
återförening måste få slutgiltigt besked inom en så kort tid som möjligt,
såvida inte vederbörande själv medverkat till att dra ut på
handläggningstiden. Klarar myndigheterna inte av att ge besked inom rimlig
tid bör permanent uppehållstillstånd beviljas.
Personer som far mycket illa är de som har ett avvisningsbeslut sedan lång
tid tillbaka, men där detta beslut inte går att verkställa eftersom hemlandet
inte vill ta emot dem. Undersökningar har visat oerhört höga siffror för
psykisk ohälsa och självmordsförsök i denna grupp. Kan inte avvisning
verkställas och det har gått lång tid sedan avvisningsbeslutet fattades bör
uppehållstillstånd beviljas. Det måste helt enkelt finnas utrymme för
barmhärtighet.
Om den normala viseringspolitiken för släktbesök gjordes mer generös
skulle många anhöriga, inte minst åldriga föräldrar, inte se sig nödsakade att
söka permanent uppehållstillstånd i Sverige. De skulle istället regelbundet
kunna besöka sina anhöriga.
Tonårsbarn som kommer till Sverige har idag inte samma rätt som yngre
barn att få hit sina föräldrar genom anknytning. Detta är inte rimligt. Regler
som skall gälla barn måste gälla alla barn.
Avveckla det tillfälliga
uppehållstillståndet
Vi avvisar bestämt tillfälliga uppehållstillstånd som ett
regelmässigt inslag i svensk flyktingpolitik. Att efter
åtskilliga år i Sverige tvinga flyktingarna tillbaka är både
inhumant och ohanterligt. Däremot kan det i situationer med
massflykt vara lämpligt att efter regeringsbeslut bevilja
människor från ett visst område tillfälligt uppehållstillstånd.
Det bör emellertid endast ske när man inte redan från början
kan bedöma att orsakerna till flykten kommer att bestå under
lång tid.
Av rättssäkerhetsskäl bör beslut om tillfälligt uppehållstillstånd i mass-
flyktssituation ej ges för längre tid än två år. När det för den enskilde skulle
innebära ett alltför abrupt avbrott av t ex studier eller när orsaken till
massflykten tycks vara på väg att inom kort undanröjas bör regeringen kunna
besluta om förlängning med 6 månader, dock högst två gånger. Det är dock
viktigt att lägga till att i situationer där barnen har hunnit att rota sig
under
sin treåriga vistelse kan det finnas fall där hänsynen till barnens väl kan
innebära att familjen skall få permanent uppehållstillstånd.
Återinför flyktinglika skäl
Tillsammans med övriga försämringar i höstbeslutet 1996 så
avskaffade även regeringen och majoriteten i riksdagen
skyddsbegreppet de facto-flyktingar i den svenska
utlänningslagen. Folkpartiet vill återinföra denna regel.
Samtidigt med ovan nämnda försämring avskaffade regeringen i praktiken
även begreppet humanitära skäl. Folkpartiet anser att även detta begrepp
skall återinföras i utlänningslagen.
Segregation och ohälsa
En flykting kan bära med sig minnen av händelser som de
flesta av oss inte kan föreställa sig. Tortyr, både fysisk och
psykisk, att se andra torteras, leva i krigets mitt ger minnen
som man aldrig kan befria sig från. Visserligen reagerar de
flesta med bortträngning av minnena när de kommit i
säkerhet. Men det fungerar inte i längden. En flykting kan
vara besvärsfri under lång tid, men förr eller senare dyker
minnena upp. De kan komma i samband med en livskris men
också vid mindre händelser. Ett tandläkarbesök där
mottagningens väggar förknippas med det rum där huvudet
slogs blodigt kan vara en utlösande händelse. Knattret från
en skrivmaskin, ljudet av en dörr som slås igen kan påminna
så mycket om tortyrsituationen att allt kommer tillbaka igen.
När en torterad människa kommer som flykting till Sverige vågar hon/han
kanske inte berätta vad som hänt i hemlandet. Man litar inte på andra
människor. Vid besök på vårdcentraler och psykiatriska mottagningar har de
inte kunnat få hjälp för vården har inte den kunskap som krävs och den tid
som det tar att lyssna. Därför har det visat sig så värdefullt att ha speciella
mottagningar för torterade flyktingar. Röda korset har ett sådant center i
Stockholm och i Uppsala. Centra finns också på Karolinska sjukhuset i
Stockholm samt på några andra håll i Sverige.
Behandlingsenheter för flyktingar, krigs- och tortyrskadade eller torterade
drivs ofta som projekt med tidsbegränsning. Detta inverkar menligt på såväl
behandling som metodutveckling. Denna verksamhet bör vara en
specialiserad del av hälso- och sjukvården och dimensioneras efter lokala
behov. Verksamheterna bör innefatta insatser mot såväl de somatiskt och
psykiskt upplevda besvären som den sociala problematiken. Den måste rikta
sig både till vuxna och barn. Följdverkningar efter tortyr och liknande kan
förvärras genom exilrelaterade svårigheter. Därför måste man arbeta med ett
helhetsperspektiv.
Vi anser att nyanlända flyktingars hälsoproblem måste uppmärksammas
bättre än vad som idag är fallet. Det behövs lokala policyprogram för
samarbete mellan flyktingmottagandet i kommunen, primärvården och
psykiatrin. Det behövs också integrering av mångkulturell kunskap i
vårdutbildningarna (läkare, psykologer, socionomer, sköterskor, sjuk-
gymnaster, arbetsterapeuter m.fl) och kontinuerlig kompetenshöjning för
personal i mottagningssystemet om traumans effekter på hälsan.
I den hälsoundersökning som alla asylsökande skall genomgå enligt
Socialstyrelsen bör ingå frågor om traumatiska händelser, tortyr och våldtäkt
för att man skall kunna bedöma den sökandes omedelbara och kommande
behov av stödsamtal, krisbearbetning och rehabilitering.
Det behövs också forskning kring tortyr och krigstraumans inverkan på
hälsan - det rör sig om både fysiska och psykiska sjukdomstillstånd.
Eftersom flyktingars symtom varierar mellan kvinnor och män bör
forskningen ha ett genusperspektiv. Behandlingsforskning är ett annat viktigt
område eftersom vår kunskap om vilka insatser som bäst hjälper en flykting
tillbaka till en mer normal tillvaro är begränsade. I sådan forskning bör man
ta vara på internationella erfarenheter och också stimulera till internationellt
samarbete bl a för att ge svar på frågor om olika insatsers generaliserbarhet.
Av sådan forskning skulle vi t.ex. kunna lära oss mer om hur mottagnings-
apparaten påverkar den enskildes hälsa i respektive land.
Många flyktingar som skadats av tortyr och andra traumatiska upplevelser,
är i stort behov av särskild svenskundervisning. Alltför många får inte sådan
därför att ansvariga på kommuner och landsting säger att flyktingarna först
måste rehabiliteras. Av landets kommuner är det endast 18 som haft special-
grupper för denna grupp. Erfarenheten har dock visat att flyktingarna
sjukskrivs, far illa i sin ensamhet och isoleras ytterligare genom att inte
kunna kommunicera på svenska språket. På några håll i landet har man
ordnat individanpassad undervisning för traumatiserade flyktingar bl.a. i
Luleå där man också lyckats skapa riktiga arbeten för denna grupp.
Kvalificerad flyktingpsykiatrisk hjälp finns också att tillgå. AMS har hela
tiden varit kritiskt mot Luleås arbetssätt men det strider inte mot lagstft-
ningen och resultaten är mycket goda. Vi anser det viktigt att sådana positiva
erfarenheter tas till vara och sprids över landet.
Homo- och bisexuellas
flyktingstatus
Homosexualitet är förbjuden i många länder. I vissa länder
utdöms dödsstraff för människor som är homosexuella. I
andra länder kan religion och kulturtraditioner göra det svårt
att leva som homo- och bisexuell trots att sådan sexualitet
inte är uttryckligen förbjuden.
Genèvekonventionen ger inte flyktingstatus åt personer som känner
välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. Att
så inte är fallet torde till stora delar hänga samman med den bristande insikt
om kvinnors utsatthet och den fördömande attityd till homosexualitet som
präglade världen då konventionen utarbetades. Flera länder, t.ex. Kanada, har
gått före och i enskilda fall gett flyktingstatus åt homosexuella.
Sverige bör verka för ett tilläggsprotokoll till Genèvekonventionen för att
ge flyktingstatus även åt personer som förföljs på grund av kön eller
homosexualitet.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en gemensam human europeisk flyktingpolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avvisa det österrikiska förslaget till en gemensam europeisk
flyktingpolitik,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en återgång till de regler för anhöriginvandring som gällde före
1997,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Utlänningsnämnden inte skall få fatta några avslagsbeslut med
nya motiveringar utan att den asylsökande först har fått ta del av dem och fått
möjlighet att bemöta eller komplettera dem,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att berörda myndigheter skall ha full rätt att pröva skäl för beslut
om uppehållstillstånd som redan bedömts en gång tidigare,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att lägga ned Utlänningsnämnden,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att barnkonventionen skall inarbetas i den svenska
utlänningslagen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att stärka den asylsökandes ställning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avveckla det tillfälliga uppehållstillståndet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att återinföra begreppet de facto-flyktingar i
flyktinglagstiftningen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att återinföra begreppet humanitära skäl i flyktinglagstiftningen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om segregation och ohälsa,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av lokala policyprogram för samarbete mellan
flyktingmottagande på olika nivåer,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskning kring tortyr,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om individanpassad undervisning för tortyrskadade,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd och hjälp till tortyrskadade flyktingar,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall verka för ett tilläggsprotokoll till
Genèvekonventionen i vilket även personer som förföljs på grund av kön
eller homosexualitet ges flyktingstatus.