Den 1 januari 1997 trädde en ny, av riksdagen beslutad,
lagstiftning i kraft angående rätten till familjeåterförening för
anhöriga utanför kärnfamiljen. Den största förändringen
gäller anknytningskriterierna för gruppen övriga anhöriga,
det vill säga nära anhörig utanför kärnfamiljen. Dessutom
har rätten att överklaga anknytningsbeslut införts.
Den nya lagen har på flera sätt inneburit en positiv utveckling, bland annat
genom att ålders- och majoritetskraven för föräldrar inte längre är lika
avgörande. Även föräldrar under 60 år som tillhört familjegemenskapen kan
fortsätta livet tillsammans med den övriga familjen efter flyttningen till
Sverige, vilket under samma förutsättningar också gäller för vuxna barn. Det
är också positivt att uppehållstillstånd på humanitära grunder kan ges också
beträffande personer som söker från utlandet och för den utsatta grupp
minderåriga syskon vars föräldrar är döda.
Handläggande myndigheter har tidigare varit hänvisade till den praxis som
under närmare 20 år utvecklats på området angående begreppet "nära
anhörig". I den nya bestämmelsen har begreppet preciserats och "nära
anhörig" har indelats i olika delar. Kretsen utöver kärnfamiljen med rätt att
invandra i Sverige var tidigare relativt vid och en rimlig avvägning med
hänsyn till bestämmelserna i Europakonventionen ansågs vara att begränsa
kretsen till dem som ingått i samma hushållsgemenskap och som är beroende
av den anhörige i Sverige.
Avsikten med lagändringen var att begränsa anhöriginvandringen för
gruppen övriga anhöriga genom att till exempel de föräldrar som har
försörjningen tryggad i hemlandet inte skulle ha rätt att komma till Sverige.
Svensk lag skulle därför i första hand ge rätt till återförening för familjer
som
varit utsatta för ett ofrivilligt avbrott i ett pågående familjeliv och krav
infördes på att den sökande och den härvarande skall ha ingått i samma
hushåll före separationen och familjens splittring och ansökan om
familjeåterförening skall ske inom en begränsad tidsrymd. Praxis har också
utvecklats i enlighet med detta synsätt, vilket medfört en begränsning i
förhållande till tidigare praxis.
Familjemedlemmarna skall i princip ha bott och levt under samma tak
omedelbart före flyttningen för att de skall anses ha haft hushållsgemenskap.
Kretsen av familjemedlemmar som kommit i fråga har däremot varit relativt
vid och erkänner såväl styv- och fosterbarn som mor- och farföräldrar som
nära anhörig. Tiden från det att den härvarande erhållit permanent uppehålls-
tillstånd, fram till dess att ansökan om familjeåterförening måste ha
inlämnats, har i praxis varit cirka tio månader och utlänningsnämnden uppger
att beroendet måste hänföra sig till tiden för hushållsgemenskap och får inte
ha uppstått i efterhand.
Konsekvensen har blivit att i stort sett endast anhöriga till nyanlända, de
som kom hit för två år sedan eller senare, beviljas uppehållstillstånd enligt
den nya lagstiftningen. Skillnaden mot tidigare är stor då det motsatta gällde
för föräldrar till vuxna barn här, det vill säga ju längre barnet varit här ju
större chans för föräldrarna att få komma.
Lagändringen har fått olika konsekvenser för olika grupper, dels beroende
på från vilket land den sökande kommer, dels släktförhållandet. Kvinnor
drabbas hårdare än män då de lever längre och beroendet ofta uppstår i
efterhand. Störst förändring har den nya lagen inneburit för änkor och
föräldrapar över 60 år. För dessa gällde tidigare en generös praxis medan
majoriteten nu får avslag.
Enligt regeringens proposition var tanken med den nya lagen att föräldrar
med försörjning i hemlandet inte skulle ha rätt till familjeåterförening.
Följden har i stället blivit att det finns åtskilliga gamla föräldrar, framför
allt
änkor, ensamma kvar i sina hemländer eller i tredje land, utan möjlighet till
försörjning och som i och med lagändringen inte har möjlighet att återförenas
med sina anhöriga i Sverige.
Begreppet hushållsgemenskap medför olika utfall beroende på vilket land
som den sökande kommer ifrån. Sökande från länder där familjer lever
tillsammans under samma tak gynnas, medan sökande från länder där man
inte sover under samma tak, men där man ändå är beroende av varandra och
delar det dagliga livet, faller utanför bestämmelserna.
En tillämpning av begreppet hushållsgemenskap som leder till åtskillnad
på kulturella grunder är inte godtagbar - bedömningen av vilka som skall ha
rätt till familjeåterförening skall i stället ske utifrån behovet. Beroende-
begreppet är ett adekvat instrument för att avgöra vilka familjer som är i
störst behov av återförening, förutsatt att bedömningen sker utifrån rådande
och faktiska beroendeförhållanden.
Hänsyn bör också tas till beroendeförhållanden som uppstår i efterhand.
Det kan finnas flera ömmande situationer där beroendet uppstår först senare,
till exempel om ett barns båda föräldrar dör och de enda kvarvarande
släktingarna finns i Sverige, eller om en äldre kvinna blir änka och hennes
enda barn finns här. Praxisutvecklingen har blivit alltför restriktiv
beträffande änkor som lever ensamma i eller utanför hemlandet under svåra
och flyktinglika förhållanden utan försörjning och nu inte har möjlighet att
återförenas med sina enda barn i Sverige.
Tidsramarna är idag många gånger alltför snäva. Det borde finnas
utrymme för att beroenden kan kvarstå också när flera år förflutit. I dag är
det främst anhöriga till nyanlända som beviljas familjeåterförening. De
flyktingar som levt här under en längre tid borde ha samma rätt att
återförenas med sina anhöriga.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en översyn av lagstiftningen om rätten till familjeåterförening.
Stockholm den 26 oktober 1998
Agneta Brendt (s)
Berndt Ekholm (s)
Inger Segelström (s)
Barbro Hietala Nordlund (s)