I en värld där avstånd spelar allt mindre roll blir det
vanligare att flytta över nationsgränserna. Ett viktigt inslag i
det moderna Sverige är alla de som har flyttat hit från andra
länder. Invandrare har under olika epoker sökt sig hit för att
skapa en ny framtid. Flyktingar har kunnat finna en fristad.
Sverige har blivit deras nya hemland. Det har bidragit till att
göra vårt land materiellt och kulturellt rikare.
Sverige skall vara ett öppet samhälle. En tydligare syn på människors
rättigheter, skyldigheter och möjligheter lägger grunden för detta.
En skyldighet utgörs av att inte bryta mot lagen. För invandrares och
flyktingars del och naturligtvis även för svenska medborgare är det viktigt att
klart markera att vi inte accepterar ett kriminellt beteende varken av svenskar
eller av dem som av olika anledningar vill bosätta sig i vårt land.
1989 års lag
Enligt lagen från 1989 kunde en utlänning utvisas ur Sverige
om han dömdes för ett brott som kunde leda till fängelse i
mer än ett år. Dessutom förutsattes att det förelåg risk för
fortsatt brottslighet eller att brotten var av särskilt allvarlig
art. Sedan den 1 juli 1994 gäller skärpta regler för utvisning
av utländska medborgare som begår brott i Sverige.
1994 års lag
Av förarbetena till lagändringen från 1994 framgår bl.a. att
det för utvisning skall vara tillräckligt att det brott som
utlänningen döms för kan leda till fängelse. Vidare framhålls
att det även vid mindre allvarlig brottslig verksamhet kan
vara befogat med utvisning. En förutsättning är dock att
utlänningen i det enskilda fallet döms till ett svårare straff än
böter.
Förutsättningen för att kunna utvisa en person vid mindre allvarlig
brottslighet är bl.a. att det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga
omständigheter kan antas att han eller hon kan komma att göra sig skyldig
till fortsatt brottslighet här i landet. Utvisningen skall vidare ske om det kan
antas att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslig
verksamhet här i landet eller om brottet med hänsyn till den skada, fara eller
kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så
allvarligt att utlänningen inte bör få stanna kvar.
Enligt bestämmelserna skall dock den brottsliges anknytning till det
svenska samhället vägas in, särskilt levnadsomständigheter, familjeförhållan-
den samt vistelselängd i Sverige.
Lagens tillämpning åren
1992-1996
Tabellen visar antal fängelsedömda utländska medborgare,
som intagits i anstalt åren 1992-1996. Källa: Utdrag ur det
klientadministrativa informationssystemet KUM.
Tabell 1: (År 1992 1993 1994 1995 1996 )
Statistiken visar att andelen utländska medborgare som
dömts till utvisning inte har ökat, trots att avsikten med den
nya lagstiftningen som trädde i kraft 1 juli 1994, var att
reglerna skulle skärpas.
Två domar från Högsta
domstolen
I fall ett (dom den 21 mars 1997) hade en 26-årig manlig
afrikansk medborgare, som i juni 1996 dömts till en månads
fängelse för narkotikabrott (överlåtelse av heroin), ånyo
dömts till en månads fängelse för narkotikabrott (överlåtelse
av heroin) och våldsamt motstånd (i samband med gripandet)
i september samma år. Högsta domstolen, som ansåg att det
kunde antas att den dömde även i fortsättningen skulle
komma att göra sig skyldig till narkotikabrott, ansåg dock
inte att skäl till utvisning förelåg.
Den utländske medborgaren kom till Sverige i september 1993, hade ett
fast förhållande med en svensk kvinna sedan februari 1994 och i detta för-
hållande en dotter, född i januari 1995. Familjeförhållandet, som enligt
Högsta domstolen riskerade att splittras om återfallsbrottslingen utvisades,
fick konstituera sådan anknytning till det svenska samhället att utvisning inte
borde komma i fråga.
Fall två (dom den 7 maj 1997) gällde en 33-årig nordafrikansk
medborgare, som vistats illegalt i landet sedan juli 1996 och, enligt Högsta
domstolens beskrivning, "levde under oordnade ekonomiska och sociala
förhållanden". Han dömdes till villkorlig dom för stöld och brott mot
knivlagen. Högsta domstolen fann att stölden (tillgrepp av skinnjacka i butik
i centrala Stockholm, varvid larmbricka avlägsnats av kumpan) tydde på
"viss förslagenhet och planering", vilket tillsammans med den dömdes korta
vistelse i landet och oordnade förhållanden visserligen "skulle kunna tala för
viss återfallsrisk". Likväl fann domstolen, utan angivande av skäl i övrigt,
inte tillräcklig grund att anta att återfallsrisk förelåg. Alltså blev det ej
heller
i detta fall någon utvisning.
Fängelsestraffets avtjänande
Det gängse förfarandet när en icke svensk medborgare döms
till fängelsestraff och utvisning är att utvisningen verkställs
efter avtjänat fängelsestraff. Enligt lagen (1957:668) om
utlämning för brott, genom vilken den europeiska
utlämningskonventionen av den 13 december 1957
införlivats, får utlämning till annan stat inte äga rum för brott
där dom meddelats i Sverige. Möjligheterna att verkställa
utvisningen innan fängelsestraffet avtjänats är således
begränsade. Sverige har tillträtt även andra konventioner på
samma område.
Lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott
gäller när det rör överförande av lagföring för brott till eller från stat som
har
tillträtt den europeiska konventionen om överförande av lagföring i brottmål.
Enligt denna får, när dom vunnit laga kraft, överföring av lagföringen ske
endast om en eventuell påföljd inte kan verkställas här i Sverige och den
andra staten inte erkänner verkställighet av utländsk dom. Konventionen ger
dock möjlighet till sådan överföring innan domen har vunnit laga kraft. Fler
internationella konventioner liknande denna skulle medföra ökade möjlig-
heter att verkställa utvisningen omedelbart efter fällande dom i stället för att
avvakta fängelsestraffets avtjänande.
Vår bedömning
Vår uppfattning är att utvisning skall kunna ske oberoende
av risk för fortsatt brottslig verksamhet, då en icke svensk
medborgare döms för ett brott där fängelse i mer än sex
månader ingår i straffskalan.
Utvisning skall också kunna ske då en icke svensk medborgare döms andra
gången för brott med fängelse i straffskalan även i de fall domarna inte
inneburit fängelse. Att återfalla i brottslighet efter en tidigare dom, åtals-
underlåtelse eller strafföreläggande är allvarligt. Genom sitt beteende har den
dömde visat att det föreligger risk för fortsatt brottslighet, och det första
brottet kan inte betraktas som en tillfällighet.
Utvisning skall också kunna ske vid första tillfället då en icke svensk
medborgare döms för ett brott med fängelse i straffskalan i det fall den
aktuella domen är fängelse. Utvisningen skall (som i nuvarande lagstiftning)
ske om det kan antas att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt
brottslig verksamhet här i landet eller att brottet med hänsyn till den skada,
fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna
intressen är så allvarligt att utlänningen inte bör få stanna kvar.
När en domstol fattat beslut om utvisning av en icke svensk medborgare
till följd av brott menar vi att utvisningen skall kunna ske innan det utdömda
fängelsestraffet avtjänats, så att en icke svensk medborgare som dömts för
brott i Sverige får avtjäna straffet i hemlandet. Detta område är kringgärdat
av ett antal konventioner och internationella överenskommelser. Det är vår
uppfattning att en total kartläggning behöver göras i syfte att åstadkomma
internationella överenskommelser som medger överförande av lagföring till
de länder där det i dag inte är möjligt.
Avslutningsvis anser vi att utländska medborgare som begår brott inte
skall kunna undgå utvisning enbart på grund av ett kortvarigt förhållande
med barn som följd. Ett sådan synsätt underkänner alla andra länder som
lämpliga för en familj att bo i.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
utlänningslagen i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvisning på grund av brott och
överförande av lagföring till annan stat.1