Regeringens integrationspolitik har underkänts av
verkligheten. Den stora politiken och tron på socialstatens
förmåga att omhänderta och lägga till rätta har lett till
utanförstående, maktlöshet, arbetslöshet och
bidragsberoende i en fram tills nu okänd omfattning bland
många människor med utländsk bakgrund.
Mottagningssystemet för flyktingar har verkat passiviserande, liksom
kommunplaceringssystemet och formerna för svenskundervisning.
Kombinationen av en arbetsrätt som gör det riskfyllt att anställa, en privat
hushållstjänstesektor som är stängd för nya jobb och en stel ekonomisk
struktur där alltför få nya arbeten tillkommer gör att många människor döms
till ekonomiskt utanförstående.
Till dessa faktorer måste läggas förekomsten av förutfattade meningar om
människor med annan bakgrund och - inte minst - bristfälliga språkkun-
skaper och problem att få utländska examina accepterade i Sverige.
Mycket behöver göras för att öppna arbetsmarknaden för de svenskar med
utländsk bakgrund som idag stängs ute. Dagens situation ger problem både
för enskilda och för samhället. En skala av åtgärder - allt från förbättrad
svenskundervisning, via flexibel lönesättning och avreglerad arbetsrätt till
öppnad tjänstesektor - hör till de åtgärder som kan ha effekt. I grunden måste
dock en politik för att bryta socialbidragsberoende och nyfattigdom finnas.
Den är generell till sin natur.
Grunderna för integrationspolitiken måste läggas om i enlighet med detta.
Mer, inte mindre
individualism
Att människor särbehandlas negativt eller diskrimineras på
arbetsmarknaden är oacceptabelt och en kränkning av
berörda människor. Det är dock ett problem som vid sidan av
lagstiftningen mot diskriminering bara kan bemötas genom
ökad individualism och opinionsbildning.
Alla människor har rätt att ses som individer och bedömas efter sina
erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner. Alla avvikelser från detta är
diskriminering, vare sig den av politiker anses vara positiv eller negativ. För
att åstadkomma att människor betraktas som enskilda individer oavsett ur-
sprung finns i grunden bara en väg, ett tålmodigt och långsiktigt opinions-
arbete. Det är i grunden en attitydfråga.
Det är sannolikt ekonomiskt rationellt för både myndigheter och många
företag att i en alltmer internationaliserad värld och ett alltmer
internationali-
serat svenskt samhälle ha människor med kännedom om olika språk och
kulturer anställda. Inte minst borde det vara så därför att en relativt
betydande del av hemmamarknaden består av människor med olika språklig
och kulturell bakgrund. Dessutom är kunskap om främmande marknaders
språk, attityder och kultur viktig för myndigheter och företag. Språklig och
kulturell kunskap berikar och kan uppfordra kreativitet och nytänkande.
Det är dock fel att politiskt reducera människor till delar av kvotgrupper
eller ovanifrån placera in dem i kollektiv som "invandrare". Detta även om
man gör det med aldrig så goda avsikter.
Det är därför allvarligt att som den tidigare integrationsministern Lars
Engqvist legitimera att människors ursprung - helt skilt från individens
förmåga och taget för sig - skulle vara en relevant faktor vid anställning.
Kan argumentet användas åt ena hållet kan det också missbrukas åt det
andra. Med andra ord, legitimeras ursprunget som en faktor värd att
uppmärksamma kommer detta sannolikt att ske både genom öppen positiv
och dold negativ särbehandling. Målet måste vara det motsatta, att ursprung
som sådant beaktas så lite som möjligt.
Ursprung är inte en egenskap eller en färdighet. Språkkunskap däremot är
en färdighet och en relevant kvalitet.
Kvotering löser inte
problemen
Regeringens utredare definierar kvotering så här
(SOU1997:174): Det är "att man fastställer att ett visst antal
eller en viss andel personer tillhöriga en etnisk minoritet
skall finnas representerad t.ex. i ett företags arbetsstyrka ...".
När väl en kvot är uppsatt som mål kommer nästa fråga, nämligen om man
skall fylla kvoterna med hjälp av s.k. positiv särbehandling. Nedan använder
jag dock ordet kvotering som samlingsbegrepp för kvotering och positiv
särbehandling eftersom det är så det ofta används i debatten.
Kvoteringar för med sig att vissa människor diskrimineras när deras
erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner får stå tillbaka för politiskt
fastlagda rekryteringsmål som tagits fram för att gynna andra människor,
tillhörande en viss politiskt definierad grupp.
Även om den grupp som avses gynnas av faktiska eller påstådda skäl kan
hävdas vara underrepresenterad eller felbehandlad på arbetsmarknaden eller i
andra sammanhang, så innebär kvotering inget annat än att ännu ett fel
begås. Att människor i den ena mer eller mindre godtyckligt definierade
gruppen felbehandlas gör det inte rätt att felbehandla människor i någon
annan grupp. Eller, annorlunda uttryckt, om problemet är att en grupp
människor felbehandlas kan lösningen knappast vara att felbehandla en
annan.
Att kvoteringar är diskriminerande är också skälet till att de riskerar att
skapa växande spänningar mellan människor.
Regeringens
kvoteringsförslag
Regeringen vill "ålägga" de offentliga myndigheterna att
tillse att en femtedel av de anställda på sikt är människor
med invandrarbakgrund. Syftet med denna kvotering uppges
vara att minska segregationen på arbetsmarknaden.
Så här skrev statsrådet Lars Engqvist i Arbetet i somras: "Målet måste
vara att de offentliga myndigheternas personalsammansättning återspeglar
befolkningssammansättningen. Nästan var femte person som lever och
arbetar i Sverige är antingen född utomlands eller har minst en förälder som
är född utomlands."
Engqvist satte alltså upp en kvot för andelen anställda med en viss
bakgrund. Använder man sig av kvoter som skall fyllas av en angiven kate-
gori människor så är det också med regeringens egna definitioner kvotering.
Regeringens förslag och förhållningssätt är av en rad skäl mycket
problematiskt. Detta även vid sidan av det faktum att kvotering i sig är
principiellt fel.
Regeringens orimliga
invandrarbegrepp
De flesta svenskar tycker att man är svensk när man är
delaktig i samhället. Det kan ta kort eller lång tid, allt
beroende på person. Poängen är att det ligger i egna händer.
Det är svårare att betraktas som svensk av regeringen. Den
räknar - som citatet ovan visar - dem som är födda
utomlands eller har minst en förälder som är född utomlands
som invandrare, med rätt och skyldighet att kvoteras.
Med den definitionen som utgångspunkt kan regeringen påstå att en
femtedel av landets befolkning har invandrarbakgrund och att den etniska
profilen på de statsanställda skall återspegla befolkningens sammansättning.
Det är bara det att en stor del av människorna i regeringens grupp
"invandrare" för det första inte känner sig som invandrare och för det andra
inte betraktas som "invandrare" av den övriga befolkningen. Följaktligen kan
de heller inte diskrimineras av detta skäl.
I Engqvists definition måste nämligen bland många andra kungahuset,
landets tiotusentals adoptivbarn, barn till adoptivbarn, barn till en invandrad
förälder och människor från våra grannländer inräknas. Vad har de för
intresse av att kvoteras? Vad har de för intresse av att betraktas som
invandrare? Vad har samhället för intresse av att betrakta dem som invand-
rare?
Definitionen bidrar till att definiera ut människor. Regeringens tal om att
en femtedel av landets befolkning är invandrare ger en starkt
överdramatiserad bild.
Orsaken är att regeringen inte ser att en mycket stor del av dem som
kanske formellt uppfyller definitionen om invandrarskap i själva verket är så
integrerade på arbetsmarknaden och i samhället i stort att det utländska
ursprunget är irrelevant för dem själva och omgivningen.
Hur svenska människor än känner sig och hur svenska människor än
upplevs av omgivningen så hålls de av regeringen kvar i kategorin
"invandrare", utan möjlighet att påverka saken själva. Hur tunt skall blodet
bli för att man av regeringen skall anses vara svensk? Den tidigare integra-
tionsministern har gett oss ett svar - i hans ögon tar det minst två genera-
tioner.
Denna syn på invandrarbegreppet är orimlig och måste avskaffas.
Synen på representativitet
Regeringens förslag utgår från att en "svensk" anställd inte i
tjänsten kan företräda "invandrare" och därför måste
"invandrare" kvoteras för att skapa etnisk balans på
myndigheterna. Detta är i själva verket ett grundskott mot
synen på den representativa demokratin. Ingen som tillhör en
viss grupp kan tydligen anses kunna representera någon i en
annan grupp. Tanken är korporativistisk.
Hur långt skall uppdelningen i olika grupper som skall vara proportionellt
företrädda gå? Skall målet vara att myndigheternas personalsammansättning
återspeglar fördelningen mellan "invandrare" och svenskar? Eller skall den
avspegla samhällets sammansättning av dussintals etniska grupper, så att
respektive kategori får sin kvot?
"Invandrare" är inget enhetligt begrepp. Det var därför jag ovan skrev om
mer eller mindre godtyckligt definierade grupper. Varför skulle en grekisk
"invandrare" känna sig mer representerad av en somalier än en infödd
svensk? Varför skulle en vietnamesisk "invandrare" känna mer frändskap
med en människa från Chile än en som jobbar på myndigheten idag? Vem
representerar samerna? Vilken "befolkningssammansättning" skall "åter-
speglas" på myndigheterna - den lokala eller nationella?
En sak är säker, Sverige går då rakt inte att grovt dela in i grupperna
svenskar och "invandrare".
Regeringens etniska register
Förutom de direkt orimliga och oacceptabla konsekvenserna
av regeringens definition av vem som skall omfattas av
kvoteringen, så finns en rad praktiska problem. "Invandrare"
är ingen tydligt urskiljbar grupp, som regeringen tycks tro.
Hur skall den enskilde bete sig - skall invandrare tvingas uppge att de är
just "invandrare" vid ansökan om statligt arbete? Många av dem som
omfattas av statsrådet Engqvists indelning i "vi" och "dom" vet inte själva
om att de ingår i "dom". De flesta för att de inte känner till definitionen,
andra för att de inte tänkt på sitt ursprung som annorlunda. Ytterligare andra
vill behandlas som alla andra och saknar vilja att ingå i gruppen "dom".
Hur skall arbetsgivaren veta om Anna Svenssons mamma kom från Norge,
eller Peter Anderssons pappa för 40 år sedan adopterades från ett annat land?
Skall myndigheterna tvingas undersöka de anställdas ursprung? Hur skall de
uppgifterna förvaras? Skall vi ha etniska register? Hur annars skall någon
veta om myndigheterna uppfyller målet?
Frågorna är befogade: Etnisk "kartläggning" har faktiskt föreslagits av
regeringens utredare, (SOU1997:174). Utredningen föreslog också att de
anställda skulle uppge sin etniska tillhörighet genom "självidentifiering".
Förutom de oacceptabla etiska konsekvenser detta skulle få så är
"självidentifiering" omöjligt av praktiska skäl. Vad händer om man säger sig
tillhöra fel grupp? Om man inte vill uppge någon etnisk tillhörighet alls?
Skall staten ställa grupptillhörigheten till rätta då?
Även om utredningens alla förslag inte blir regeringens så krävs en ny syn
på integrationspolitiken i Sverige. Varje gång man överger individens rätt att
ses just som en individ och börjar laborera med kvotgrupper och indelningar
uppstår problem.
Samma krav skall ställas på alla svenskar och samma rättigheter skall
omfatta alla svenskar.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om grunderna för integrationspolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om människors rätt att ses som individer och bedömas efter sina
erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om etnisk kvotering till statliga tjänster,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regeringens användning av invandrarbegreppet,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om "etnisk självidentifiering",1
6. att riskdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att samma krav och rättigheter skall omfatta alla svenskar.