Ett mycket debatterat ämne bland medborgarna är
flyktingpolitiken. Många upplever denna som icke
representativ för folkmajoriteten, vilket bekräftats i många
attitydundersökningar. Dessutom finns det enligt
undertecknad en bred uppslutning om att kostnaderna för
asyl- och flyktingpolitiken inte fullt ut redovisas. Detta har
inneburit att olika summor, många kanske felaktiga,
figurerar i debatten. Det vore således av stort värde om
korrekta kostnader redovisades. Tyvärr verkar det svårt att få
gehör för detta.
Riksdagens revisorer, där flera riksdagspartier är representerade, nekade i
juli 1997 att utreda flyktingpolitikens kostnader! Beslutet innebär i praktiken
att riksdagen inte vill att svenska folket skall få uppgifter om kostnaderna i
en mycket omstridd fråga. Politikerna debatterar gärna skatter, arbetslöshet,
utbildning, EMU, sjukvård m.m. I och för sig mycket viktiga frågor. Där-
emot är man i stort kollektivt emot att diskutera vår, jämfört med övriga
västvärlden unika flyktingpolitik. Att ämnet är mycket omdiskuterat och
kritiserat bland väljarna, politikernas uppdragsgivare, verkar inte betyda
något i sammanhanget. En sammanställning från riksdagens utredningstjänst
av attitydundersökningar sedan 1990 om svenska folkets åsikter avseende
flyktingpolitiken visar nämligen att 70-75 procent är kritiska till den förda
politiken. Många medborgare menar att flyktingpolitiken är orättvis, för dyr,
att endast fåtalet asylbeviljade är politiska flyktingar enligt internationella
konventioner. Man anser sig dagligen se bevis på en misslyckad politik, även
om politiker och media gör en hel del för att dölja misstagen och
misslyckandena.
Kritiken har givetvis inget med rasism eller främlingsfientlighet att göra,
utan handlar om att många medborgare inte förstår varför Sverige skall klara
det som andra EU-länder och övriga västvärlden inte anser sig kunna
hantera. Inget annat EU-land eller något parti av betydelse driver
flyktingpolitiken i svensk riktning. Har alla andra fel? Vad har Sverige för
unika förutsättningar som alla andra saknar? Majoriteten av de asylsökande
har erhållit asyl baserat på egna svenska regler, vars like saknas i Danmark,
Finland, Norge och Tyskland. Inte kan väl våra närmaste grannländer
beskyllas för rasism och främlingsfientlighet? Invandrarverkets statistik
bekräftar uppgifterna avseende asylskäl och antal. Även i de riksdagspartier
som vill behålla eller utöka nuvarande flyktingpolitik finns många kritiska
sympatisörer. Detta nonchaleras av de politiker vilka föredrar att agera efter
mottot: Kartan gäller före verkligheten.
I logikens namn borde de politiker och partier som försvarar nuvarande
flyktingpolitik uppmana sina sympatisörer som är kritiska mot politiken att
inte rösta på egna partiet. Så kommer dock knappast att inträffa, ty då
riskerar vissa politiker och partier få agera på annan arena än Sveriges
riksdag. Någon måtta får det vara på principtrohet. Avslaget från riksdags-
revisorerna kan på goda grunder misstänkas bero på att flyktingpolitikens
kostnader är provocerande höga och utmanande. Därför vill man inte offent-
liggöra dem. Om detta inträffat i en diktatur hade svenska politiker unisont
talat om odemokratiskt beteende. I Sverige kallas det för en "demokratisk
process."
En del svenska politiker visar i stället öppet förakt för demokrati,
yttrandefrihet och väljare. Detta genom att ställa sig bakom "tyckaretablisse-
mangets" och den självutnämnda åsiktspolisens rop och skall på uteslutning,
yrkesförbud och akademisk ofrihet för offentliga personer, som för fram
folkmajoritetens åsikter i flyktingfrågan. Agerandet vittnar om att behovet av
- kunskapslyft - i ämnen som demokrati, etik och juridik finns även bland
icke arbetslösa!
Det bör poängteras att kritik mot flyktingpolitiken inte skall riktas mot
enskilda eller grupper av asylsökande eller asylbeviljade! Dessa har, vilket är
naturligt och förståeligt, lyssnat på signaler om ett land i Norden med
resurser som alla andra saknar. All kritik, och det finns mycken sådan, skall
riktas mot ansvariga politiker, vilka tilltrott sig ha egenskaper som efter
beslutens genomförande dessvärre inte verifierats!
Våren 1997 skrev jag till Riksdagens revisorer och framförde önskemål
om att de skulle utreda kostnaderna för flyktingpolitiken. Min begäran
baserades på kännedom om revisorernas resurser och kompetens. Jag ville
självfallet inte ha uppgifter om Invandrarverkets budget, vilket brukar vara
standardsvaret då frågan ställts till statsråd. Det jag ansåg borde utredas och
offentliggöras var flyktingpolitikens totala kostnader i runda tal och givetvis
även inkomsterna. Revisorerna svarade att de var tacksamma för min
begäran. Däremot ville man inte utreda det jag begärde, utan hänvisade till
tidigare utredningar.
Revisorernas avslag innebär att de myter och sägner som förekommer
bland medborgarna om flyktingpolitikens kostnader får näring. Eller är det så
att de kanske inte är myter och sägner, utan äger viss riktighet? Uppenbar-
ligen finns kompetens för att utreda kostnaderna för asyl- och flykting-
politiken från 1985 och framåt. Frågan blir: Vill man utreda? Om svaret blir
nej, frågar sig säkert många varför. Agerandet från Riksdagens revisorer,
sanktionerat av riksdagspartierna, visar att i en fråga som djupt engagerar
många medborgare skall dessa nonchaleras. Det är självklart så att riksdags-
revisorerna måste prioritera i sitt arbete. Men att man väljer bort en fråga
som verkligen är omdiskuterad kan bara förvåna.
Enligt vissa politiker kostar flyktingpolitiken inget, utan ger i stället
ekonomiskt överskott, även om storstädernas, t.ex. Malmös kraftigt ökande
kostnader för socialbidrag motsäger detta. Varför då inte tala om de stora
ekonomiska och andra förtjänster flyktingpolitiken påstås innebära? En
korrekt dokumentation om flyktingpolitikens påstådda ekonomiska vinster
skulle givetvis punktera mycket av kritiken mot politiken. Är svaret att man
varken vill eller vågar?
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av de totala
kostnaderna och intäkterna för asyl- och flyktingpolitiken från 1985 i
enlighet med vad som anförts i motionen.