Barn har rätt till båda sina föräldrar. Alltför ofta är ännu
pappan saknad i familjen och i barnens uppfostran. Barn
behöver sin pappa för att skapa sig en mansbild men också
för att känna att pappan bryr sig. Att han finns där när det
gäller. I de flesta fallen handlar det inte om ovilja från
pappans sida utan om en blandning av traditioner,
förväntningar och bristande vetskap om vad man missar.
Alltför många pappor ångrar i efterhand att de inte var mer närvarande
under barnens uppväxttid. Och det kan inte vinnas tillbaka. En förlorad
kontakt med barnet går inte att återvinna. Barndomen är här och nu. Missar
man den så finns det för många pappor kvar som en tagg i själen. Att det inte
bara är en känsla utan också något reellt visas av den statistik som visar att
småbarnspappor är den grupp som yrkesarbetar mest. Det är kanske inte så
förvånande. Det är under den tiden som barnen är små som familjerna har en
utsatt ekonomisk situation. Dessutom sammanfaller det ofta med den ålder
då papporna skapar sig en yrkeskarriär.
Samtidigt möts föräldrarna av omgivningens fördomar. Såväl arbetsgivare
som arbetskamrater förväntar sig fortfarande att det är mamman som tar
huvudansvaret för barnet. Successivt bryts denna utveckling, men fortfarande
är föräldraledighet ett betydligt större steg att ta för pappan än för mamman.
Det är inte bra för barnet och det är inte bra för jämställdheten. Den som
tar större ansvar för hemmet får mindre möjlighet att yrkesarbeta och därmed
också mindre möjlighet att skapa sig en ekonomisk självständighet. Detta
visas inte minst i Kvinnomaktsutredningen, vilken visar att löner mellan män
och kvinnor i princip följs åt fram till det första barnet. Förekomsten av så
kallade babykontrakt på arbetsmarknaden visar också att kvinnor missgynnas
vid anställning beroende på det sneda uttaget av föräldraförsäkringen.
Kvinnor får svårare att få motsvarande jobb beroende på att arbetsgivaren
förutsätter att det är kvinnan som på grund av föräldraledighet blir borta från
jobbet under längre tid.
Således talar mycket för att samhället bör verka för ett jämnare uttag av
föräldraledighet. Mycket har också gjorts. Den så kallade pappamånaden
(begränsningen i rätten att överlåta föräldraförsäkringen) infördes för ett par
år sedan. Därutöver har försäkringskassan fått extra resurser för att informera
om möjligheten och fördelarna med att ta ut pappaledighet. I olika delar av
landet har även så kallade pappautbildningar genomförts.
Alla dessa inslag är positiva och visar att den politiska ambitionen går åt
rätt håll.
Samtidigt är frågan om det räcker för att bryta traditioner sedan lång tid.
Mycket tyder på att så inte är fallet. De utvärderingar som gjorts hittills
visar
att fler pappor tar ut ledighet men att den sammanlagda ledigheten
fortfarande i närmast oförändrad omfattning tas ut av mammorna.
Det är förvisso så att förändringar tar tid. Samtidigt har reformen nu varit i
funktion i ett par år och resultatet är inte uppmuntrande. Den så kallade
pappamånaden har inte i någon nämnvärd grad förändrat mönstret för
föräldraledighet. Fortfarande tar pappor i stor utsträckning ut "sin" månad i
samband med helger eller semestrar.
För att bryta mönstret i syfte att förbättra jämställdheten och barnens
villkor bör ytterligare en pappamånad införas. Det är en rimlig grad av åt-
gärder för jämställdhet och barn å ena sidan och familjernas självbestämman-
de å andra sidan. Det innebär också ett steg mot det förslag (om tre pappa-
månader) som den så kallade pappagruppen föreslog 1994.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om föräldraförsäkringen.