Den 1 januari 1992 infördes 14 dagars sjuklöneperiod.
Arbetsgivaren fick därmed betala sjuklön till de anställda de
första 14 dagarna av en sjukdomsperiod. I samband med att
sjuklönen infördes ökades också arbetsgivarnas ansvar för
arbetsmiljöarbetet och för att arbeta med aktiva
rehabiliteringsinsatser.
Vid omläggningen kompenserades arbetsgivarna fullt ut för de ökade
kostnader som ansvaret att betala sjuklön innebar. Bland annat till följd av
införande av en karensdag och lägre ersättningnivåer sjönk sjukfrånvaron
1992, och har så gjort under ett antal år. Detta har inneburit att den
kostnadsminskning som färre sjukdagar gett upphov till i allt väsentligt
kommit arbetsgivarna till del. Det gäller i första hand de stora företagen,
eftersom det var där som den minskade sjukfrånvaron fick störst genomslag.
Under senare tid har man dock konstaterat en ökning av antalet
sjukskrivningar. Detta gäller främst långtidssjukskrivningarna.
Den 1 januari 1997 förlängdes sjuklöneperioden till 28 dagar, men
återställdes redan den 1 april 1998 till 14 dagar. Man räknade då med att ca
160 000 ytterligare sjukdomsfall skulle handläggas av försäkringskassorna.
Lagen om sjuklön utgör grunden för sjukersättning vid korta sjukdomsfall.
Företag med få anställda har enligt lagen möjlighet att försäkra sig hos
försäkringskassan mot höga sjuklönekostnader. Dessutom kan anställda med
återkommande sjukdomsperioder omfattas av ett s k särskilt högriskskydd.
Utestängningseffekter
Trots möjlighet till försäkring för företagen och det särskilda
högriskskyddet, bidrar sjuklöneperioden till att människor
med återkommande sjukperioder stängs ute från
arbetsmarknaden. Det kan t.ex. handla om kroniskt sjuka och
arbetshandikappade. Risken är uppenbar att vi får ett
arbetsmarknadens A- och B-lag. Vi välkomnade därför
förslaget om att återställa sjuklöneperioden till 14 dagar.
Förslaget tog dock inte bort risken för utestängningseffekter
på arbetsmarknaden, men minskade dem. Vad som ovan
anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Vänsterpartiets förslag
Återkommande förändringar av sjuklöneperioden har
inneburit påfrestningar för såväl försäkringskassor som för
arbetsgivare och löntagare. Från Vänsterpartiets sida pekar vi
i motionen på områden där sjuklöneperioden som sådan kan
ha en hämmande inverkan. Det gäller dels vissa gruppers
möjlighet att få arbete, dels mindre företags vilja till
nyanställningar. Det ger vid handen att det är nödvändigt
med insatser som riktar in sig i första hand mot de mindre
företagen.
Stöd till de mindre företagen är just ett av flera viktiga steg som måste
vidtas för att uppnå de sysselsättningsmål som redovisas i finansplanen. Vi
upprepar därför vårt förslag om att företag med högst 10 anställda ska
undantas från kravet att betala sjuklön, och ser det som angeläget att
regeringen under mandatperioden återkommer med förslag med den inne-
börden. Vad som ovan anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utestängningseffekterna på arbetsmarknaden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sjuklöneperioden.
Stockholm den 21 oktober 1998
Marie Engström (v)
Lars Bäckström (v)
Ulla Hoffmann (v)
Siv Holma (v)
Johan Lönnroth (v)
Per Rosengren (v)
Claes Stockhaus (v)
Carlinge Wisberg (v)